Thomas blogg

I somras föll jag till föga.
Varenda gång jag klippt mig hos min nuvarande frisör har han avslutat med att fråga ifall jag ”vill ha något i håret, kanske lite vax”?
I snart fem år har jag svarat nej. Varje gång.
Märkligt nog har frisören inte avskräckts. Han har bara fortsatt att fråga.
Kanske har det lite med hans allmänna stil att göra också?
Trots allt frågar han mig varje gång ifall jag vi ha håret ”som vanligt”.
Jag svarar alltid ja. Och därefter får jag alltid en lite annorlunda frisyr än tidigare.
Men i somras tänkte jag hursomhelst att – va fan.
När jag har semester är det nästan bara min fru som ser mig ändå. Och för henne är det för sent att ångra sig vid det här laget.
Så jag gjorde det.
Jag vaxade.
Eller lät mig vaxas. I håret, alltså. På huvudet, för att vara helt glasklar.

När det hela sedan var över såg jag mig i spegeln och tänkte att jag såg ut som en synthare.
Det kanske inte var den allra första tanken. Den första tanken hade nog mer att göra med ifall jag nu verkligen håller på att bli flintis eller ifall jag höll på att gå in i en fyrtioårskris.
Men sedan.
Jag kan inte hjälpa det. På något vis delar jag fortfarande in världen i synthare eller hårdrockare. Precis som om året fortfarande hade varit 1984 och jag hade varit elva år gammal och detaljläst musiktidningen Okej! i ständig jakt på nya hårdrockband.
Och förstås var och är det också så här:
Hårdrock = bra.
Synth = dåligt.
Jag vill inte vara synthare.
Men idag gjorde jag det igen.
Vaxade.
Tänkte synth-tanken igen.
Skrev en blogg om det.
La in ett citat av Lars Demian som ett internt skämt.
Tryckte på "Spara & publicera!

Ibland känns det som man spelar Lemmings när man lufsar på med barnen hela dagarna.
Lemmings är ett datorspel där man ska försöka manövrera ett antal figurer genom banor fyllda med olika hinder. Trixet är att tilldela varje figur (”lemming”) exakt rätt uppgift vid exakt rätt tidpunkt.
Om man inte gör det blir allt pannkaka. Där har vi också parallellen till barnen.

Det mest uppenbara exemplet är när vi ska åka iväg någonstans.
Det första man gör är att man lägger fram exakt vilka kläder som det äldsta barnet ska ha på sig. Man kontrollerar sedan att samtliga stolar i huset är i liggande position (för att inte den yngsta ska klättra upp på dem i strävan att taga sig själv av daga). Man tar på sig sina egna ytterkläder inklusive skor. 
Därefter löper man på förhoppningsvis lätta fötter ikapp det yngsta barnet. Med hjälp av några enkla grepp ur handboken för brottning i den grekisk-romerska stilen börjar man sedan påklädning av henne. Hon har det bästa tålamodet av barnen och kan hantera en liten väntetid som uppstår när hon är först klar.
Samtidigt som man klär den yngsta försöker man aktivera den äldsta.
Normalt sett är detta helt omöjligt med endast verbala metoder.
Man gör ändå sin bästa imitation av Tackleberry från Polisskolan och håller tummarna.
När detta visar sig verkningslöst snokar man upp det äldsta barnet och tvingar honom att återvända till verkligheten från vad han nu håller på med. Dvs man slår av teven, ställer undan legobilen eller försnillar hans Bakugan. Därefter leds han handfast till de förutbestämda kläder han ska ta på sig.
Vid det här laget bör två av tre barn vara påklädda. Och nu kommer det viktigaste.
Nu och endast nu påbörjas påklädning av mellersta barnet.
Ifall man misslyckas med detta kommer han få en väntetid medan övriga gör sig klara. Detta kommer i så fall inte resultera i att huset läggs i sot och aska. Men nästintill.

Allt detta kan verka enkelt. Nästan överdrivet. Men skulle man t.ex. ha glömt att ta på sig själv ytterkläder eller skor när alla tre barnen är färdiga att gå ligger man risigt till. Likt en ostoppbar tidvattenvåg strömmar de då ut ur huset i besinningslös jakt på bilar att kasta sig under, onämnbara ting att stoppa i munnarna eller träd att ramla ner från. Själv kan man bara hjälplöst titta på medan man famlar efter sina Ecco.

Såhär förlöper alltså mina dagar.
En strävan efter det mest effektiva flödet.

Verkligheten som man ser den som barn är inte alltid som man ser den som vuxen. Till exempel är det inte helt livsavgörande ifall man har en cykel med broms i navet eller ifall bromsen ligger an mot fälgen. Skillnaden mellan ett liv i lycka och evig välgång är inte heller ifall man har en avlång sadel, sk ”limpa”, istället för en cykelsadel av vanlig modell.
Ibland är man däremot helt rätt ute redan från början. Den instinktiva känslan av att städa är tråkigast i hela världen är ju helt sann. Det förstår man redan som mycket liten. Det blir inte mindre sant för att man blir äldre.
Städa är tråkigast.
Tristare än att kolla på innebandy, lyssna på partiledardebatter eller kolla på s.k. realityteve på Kanal 5. Ja rentav är det tråkigare än att gå en universitetskurs i statistik.

Världen och hur man ska handskas med den är ju annars något man får omvärdera lite nu och då. Det är ganska roligt att se på hur äldsta pojken försöker växa in i en lite tuffare skolpojkskostym. Det är lite tuffare lekar. Det är även att prova på att svära.
”Jevlar” piper han och det låter fortfarande mycket ovant.
”Fan” utstöter han prövande.
Det låter illa såklart. Men är också lite roligt.
Häromdagen pratade vi alla grabbarna om cykling. Vad som är roligast när man cyklar. Vi var ense om att det roligaste var att cykla så fort som man kan. Jag pressade grabbarna på varför just det är så roligt. Och fick svaret: ”för att det killar i snoppen”. Här hade det varit lätt att klämma in en eller annan kommentar om hur sådana känslor kan förändras senare i livet. Hur de kan få en lite annan karaktär. Men jag höll som tur var käften.

("Känslan Man Har"? Ett seriealbum av Jan Stenmark. Bra på rikt.)

Den amerikanska musikgruppen The Fugs försökte en gång få Pentagon att sväva. Detta tänkte man sig uppnå genom någon sorts tankekraft och utstötanden av mantran.
Det gick sådär. Eller inte alls egentligen.
Detta av enkel anledning: stora byggnader kan inte levitera.
Man kan i längden inte lura naturlagarna. Oavsett hur mycket ohälsosamma substanser man intar.
Det bara är så.
Bland annat därför ser jag fram emot slutet av fotbollssäsongen. Jag tänker självklart på spurten av Div 1 norra. Under många år har Bodens BK befunnit sig på samma nivå i seriesystemet som IFK Luleå. Eller rentav högre.
Som var och en förstår är det här ett brott mot alla existerande naturlagar.
Det är inte bara att skratta Moder Natur i ansiktet, det är att fjärta henne i sagda ansikte.
Det spelar ingen roll att Bodens resa mot superettan iscensattes av en klubbchef från Luleå, en tränare från Luleå samt ett flertal spelare antingen fotbollsfostrade eller bosatta i Luleå.
Det är ett sjukt skämt. En styggelse. A freak of nature.
Jag hoppas att det är på väg att ställas till rätta.
IFK Luleå har börjat höstomgången ganska starkt. Bodens BK har däremot inte gjort det. Som väntat har de därför förstärkt sin främlingslegion med ytterligare legoknektar. Vi får se om det räcker. IFK tror jag helhjärtat på. Liksom Kramfors Alliansen. Det enda som kan stoppa dem från att vinna serien är en genomklappning av monumentala proportioner.

Jag gillar verkligen höstfotbollen. Det kan vara den bästa perioden. Gillade den även som spelare. Det var härliga träningar som avslutades i skymning. Inte sällan gick det skapligt för mig att spela på hösten. Jag tror det mest av allt berodde på att jag var en av få som fortfarande brydde mig vid det laget. Många av mina lagkamrater prioriterade älgjakt, myrdikning eller i stort sett allt annat än fotboll. Inte jag. Dum som jag var och är.

Vissa – många – har svårt att som jag se tjusningen i grobianseriernas höstomgångar.
Då kan man ju ägna sig åt VM i friidrott istället.
Jag ser fram emot det mesta där utom kanske hundra meter. Eller. Det är ju omöjligt att inte se fram emot att se Usain Bolt tävla. Men i övrigt har inte sprint varit särskilt intressant för mig på 20 år. Det har utvecklats till någon sorts tuppfäktning där mer än halva prestationen verkar bestå i att strutta omkring som en schlagerartist med anabola biceps före start. Iförd spandex. Patetiskt.
Jag ser däremot mycket fram emot marathon. Marathon som gren är kanske lite som division IV fotboll: en njutning som många inte omedelbart uppskattar. Men det är ett drama över två timmar. Det ställer enorma krav på utövarna. Det är en svår avvägning att veta hur hårt man ska gå ut. Inte mycket verkar oftast hända under de första 30 kilometerna.
Men sedan kommer smärtan.
Alla måste stå ut med smärtan under lång tid. Det gillar jag.
Och de sista två kilometerna innehåller ofta stora omkastningar. Där får man se vem som haft störst förmåga till självkännedom tidigare i loppet, vem som gått ut för hårt, för löst eller som får ut max. För att vinna ett marathon krävs ungefär samma egenskaper som tidigare krävdes för att vinna en femmil (innan en femmil på skidor kom att bli gemensam åkning i 49 km och därefter en spurt).
Man måste vara extremt vältränad.
Man måste ha stor mental styrka och självkännedom.
Och man måste stå ut med stor smärta under lång tid.
Jag kan inte annat än älska sån idrott.

Äsch. Ryckte åt mig den här på biblan. Har inte läst något av Lovecraft sedan högstadiet. Tänkte att va fan. Det här är en antologi eller kanske mer exakt en essä om skräcklitteratur fram till vad jag gissar är mitten av 1920-talet. Tydligen ansedd som något av hans bästa/viktigaste verk. Men jag blir inte fångad av det här. Lovecraft gör mig inte särskilt intresserad av titlarna han skriver om. Istället känns det som ett jobb eller som om jag pluggar en läxa när jag läser. Kommer inte mer än 5-6 sidor åt gången innan jag tappar tålamodet. 
Nej. 
Jag har för ont om tid för att slösa den på böcker jag inte riktigt gillar. 
Har istället lånat en "riktig" Lovecraft. Dvs en samling skräcknoveller. En historia som Metallica gjort en låt om. Tror jag iallafall. Och ifall Metallica tagit sig igenom den boken så vore det själva fan om jag inte skulle göra det. Men  de första tecknen är inte entydigt positiva.

Det sägs ibland att offsideregeln i fotboll är en omöjlig regel.
Det är helt enkelt för svårt för linjemannen att samtidigt hålla koll på ifall någon spelare står i offsideposition samtidigt som han har bollförande spelare inom synhåll. Visst det är säkert mycket svårt.
Men.
Med all respekt för linjedomare.
Jämfört med att promenera med tre barn varav två på cyklar är det blaha-blaha att avgöra ifall en spelare är offside eller inte. Två cyklister, varav en är ungefär lika lätt att exakt lägesbestämma som en elektron, vice versa medtrafikanter.
Inte alldelens utan svårighet.

En elektron, som alla vet, går för övrigt inte att exakt lägesbestämma vid en viss specifik tidpunkt. Det där kan man fördjupa sig i genom att gräva fram gymnasiets fysikbok eller googla kvantmekanik. Där kan man bl.a. läsa om Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet.
Det samma gäller för en treåring på cykel.
Och inte ens Einstein kunde riktigt knäcka det här problemet inom kvantmekaniken.
Så hur ska en vanlig dödlig, icke-Einstein fader, kunna ha en rimlig chans?

Berättade historier med grabbarna idag. Vi hittade på egna.
Yngstens bästa handlade om en hamburgare som äter pappor.
Äldstens mest lyckade handlade självklart om bajs.
Den var bäst från början. Inledningen var stark.
Så här var första meningen: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv.”
Hur den fortsatte har jag dessvärre glömt. Fortsättningen höll inte riktigt samma klass.
Men man kan ju hitta på egna fortsättningar.
Exempelvis: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv som senare i livet blev manager för Manchester United”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv, adopterade en koblaffa och hade en hög med älgspillning som bonusbarn. Han älskade dem alla.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. Trodde han. I själva verket var det en oxjärpe. Som åt pappor.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. I ett parallellt universum födde en bajskorv en harlort.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. Efter studier på handelshögskolan blev han chef på ett medelstort företag. Varje gång han sade upp en anställd för att säkerställa företagets turnover tänkte han på sin far.”

Man kan hålla på hur länge som helst.
Förslag mottages gärna i kommentarsfältet.

(Rubriken? Syftar till en film som jag glömt om jag sett. Eftersom den tydligen ska vara baserad på en bok av Graham Greene hade jag nog kommit ihåg den om jag sett den. Så det har jag nog inte. Var nog bara en fras jag kände igen och associerade till kvällens aktiviteter)

Äldsta pojken ska börja skolan nästa vecka. Eller åtminstone s.k. förskoleklass, vilket för mig är lika med lekis. Men för honom är det skola. Det är en stor grej. Alla vet att perioden man går i skolan är viktig för en person. Förstås är alla perioder i livet viktiga på sitt sätt. Men saker som händer under skoltiden verkar lagras mycket djupt i människors hjärnbark och de kan få stor betydelse.
När jag var hemma i Norrbotten i somras såg jag en del personer jag lärde känna på mellanstadiet. Märkligt nog hade de alla åldrats fenomenalt mycket. Till skillnad från mig. Jag såg en kille som nu var helt vithårig. För drygt 25 år sedan var han inte det. Då var han den ende jag kände till som brukade köpa porrtidningar i kvarterskiosken. Hans bästa kompis fick en gång panik när vi åkte slalom med skolan, tappade kontrollen över skidorna och kraschade mot en parkerad bil. Händelser som dessa kommer jag aldrig glömma. Det finns hur många som helst man skulle kunna räkna upp. Jag minns kommentarer och situationer. Även helt meningslösa händelser. Med all säkerhet har de bidragit till att forma min milt motbjudande personlighet. Även om det kanske inte ska överdrivas, så spelar skolgången ändå roll för vilket självförtroende man får i olika situationer. För en persons självkänsla. Upplevelser i skolan bidrar till att forma en persons identitet.
Så visst fasen är det en stor grej, det här med att börja skolan. Det lämnar djupa spår.

Sen kan jag inte undvika att tänka på vilka svårigheter pojken nu kommer ställas inför. Då menar jag inte svårigheter som att använda den s.k. liggande stolen vid räkning eller att substantiv är namn på ting (till exempel boll och ring). För evigheter sedan bloggade jag om några pojkar jag såg leka i en snöhög. En satt högst upp på högen och kastade en snöboll allt han orkade i ansiktet på en kille som såg ut att vara en del yngre och svagare. Bredvid de där två satt en pojke som inte riktigt visste vad han skulle göra. Såna där situationer kommer sonen garanterat att ställas i under skolgången. Han kommer tvingas välja sida. Yla med mobbaren i toppen av snöhögen eller stötta den svagare? Det är ingen enkel situation. Rentav kan han komma att befinna sig i en situation där han själv är den svage. Eller att han är den som mobbar eller retas.
Och när är det förresten ok att slåss? Är det någonsin ok att slåss? Måste man rentav slåss ibland på en skolgård? Vilka konsekvenser får de val man gör i de här situationerna?
Där snackar vi frågor som i svårighet överträffar den snårigaste tyska grammatiken.

Rubriken till den här texten är hämtad från en låttext. Den bör höras även om den inte är en av Mattias Alkbergs bästa. Gillar ändå texten som förstås handlar om mobbning. Så här börjar den: ”Snygga täckbyxor nu har ni inget tält, som du äter dör alla andra av svält. Kolla magen, hela handen sjunker in. Om du tjallar dödar vi lillbrorsan din.”
Tiden går. Nyss var pojken ny på dagis. Nu kommer han till en skola. Sådant som beskrivs i låttexten förekommer på alla skolor skulle jag tro. Det är kanske också en del av tidens gång. I ett liv måste man konfronteras med jävligheter och jävliga människor. Det är en del av att växa upp. De allra flesta klarar av det på ett åtminstone någorlunda sätt. Som förälder har man inte full kontroll över situationen. Det är stressande men förmodligen som det ska vara. Det går oftast bra. Jag försöker intala mig det.

Liggande stolen kan däremot verkligen förstöra en människa.

Och här är länken till låten Mattias Alkberg BD – Här Är Ditt Liv

Fler än en har gäckats av den. Den kvinnliga anatomin.
Medicinen har till exempel stora problem att förklara vissa sjukdomar, till exempel fibromyalgi, som nästan enbart drabbar kvinnor. Kunskapsluckorna är stora. Det måste finnas någon för vetenskapen okänd anatomisk avvikelse hos kvinnan. Eller om man så vill: någon okänd förädling hos kvinnan som män ännu inte uppnått. Kvinnokroppen kan alltså sägas vara lite besynnerlig. Och det är alltså inte bara något jag inbillar mig. Googla så får ni se.
Blandar man sedan in delar av anatomin väsentliga för fortplantning blir det möjligen ännu klurigare (skrev först ”ännu mer invecklat” men ville undvika risk för oavsiktlig ordvits). Tycker inte man behöver gå in på det här i detalj. Men jag anser ändå att jag har åtminstone genomsnittliga kunskaper på det här området. Trots allt har jag tre barn, ett antal högskolepoäng i anatomi etc etc.
Likafullt stod jag mig slätt när jag skulle ta ett urinprov på blöj-jäntan.
Hade utrustats för ändamålet med påsar som skulle klistras fast. Det var plastpåsar med ett cirkulärt hål som på något sätt skulle appliceras. Jag misslyckades kapitalt med detta. Tre försök resulterade i tre misslyckanden. Jag stod vid skötbordet med påsen i handen och försökte placera det som jag tyckte minimala hålet på rätt plats. Mycket sällsamt. Jag kände mig en liten aning som Mr Bean,. Det var det där med den besynnerliga kvinnliga anatomin. Jag skyllde tyst för mig själv på det.
Mina instinkter sade mig dessutom att jag gjorde rätt. Men ändå blev det fel.
För en gångs skull hade mina instinkter åtminstone delvis rätt. I grunden besegrad tog jag med mig flickan till labbet på vårdcentralen. Där visade det sig att jag hade fått fel påsar! De jag hade fått var avsedda för pojkar. Efter det fixats till gick det bra.
Alltså ändå inte riktigt Mr Bean. Kändes ändå bra.

Lyssnade på en samling garagerock från 60-talet häromdagen. (Various Artists – MC5 & The Ultimate Garage Rock Collection)
Tänkte att det var rena rama instruktionsboken till rock. Essensen av den musikstilen. Bara det som är bra med allt dåligt bortkapat.
The Monks. The Sonics. The Cryan Shames. Question Mark And The Mysterians.
Det finns hur många band som helst man kan räkna upp.
Energin de har. Passionen och drivet.
Ska man spela rock måste det där finnas med i någon mån. Odiskutabelt. Annars är det något annat man spelar. Har man inte hört de här banden finns en veritabel skatt bara några klick bort på Spotify eller YouTube.

Dagen efter lyssnade jag på Elvis första LP.
Elvis Presley – Elvis Presley
Slogs av att man hittar samma sak hos Elvis som hos garagebanden som dök upp tio år senare. Och hos punkbanden ytterligare några år senare.
Jag vet att det förstås är rätt självklart. Men på sätt och vis tycker jag att det inte finns mycket att tillföra rockmusiken än vad man hittar på Elvis första skiva. Vissa låtar är fulländade rocklåtar. Man hittar liknande energi hos Little Richard och Jerry Lee Lewis. Men jag vet inte. Det är något visst med Elvis Presley, som hans första skiva heter. Jag tycker inte minst det är ett verk från en rockgrupp. Ett garageband. Inte en soloartist som t.ex. den också fenomenale Chuck Berry. Elvis är förstås frontfiguren. Men nästan lika viktig som hans röst och karisma tycker jag att Scotty Moores gitarr är på den här skivan. Och Bill Blacks ståbas. Slap-bas är så fruktansvärt bra. Heartbreak Hotel, uttjatad som den är, hade inte varit alls samma låt utan basen i början. Inledningen på Blue Moon likaså.
Det här är ett band som spelar. Ett garageband.

Jag vet inte hur sant det egentligen är, men legenden säger ju att bandet först försökte spela in diverse låtar men att det inte svängde särskilt bra. Så man gav upp. När man gjorde sig klara att gå hem hörde sedan producenten hur bandet lekte med That's Alright Mama och att det fanns något annat där. Det var med all säkerhet garagenerven som han, Sam Philips, hörde då.
Elvis Presley är då nitton år gammal och det är bara så fruktansvärt häftigt att han är det.
Skjut mig gärna, men jag tycker det spelar roll att han är tonåring. Hade han varit 38 hade det varit något helt annorlunda. Och sämre.
Det tog förstås inte lång tid innan Elvis ”förbättrades” med körer och stora instrumenteringar. Fortfarande bra ibland. Men inte som första skivan.

Vad: En samling människor ger sig ut på en bussresa i hårt regnväder. Resvägen inkluderar en bro som ser ut att när som helst kunna brista. Problem uppstår. Givetvis.
Jag tyckte: Den yttre handlingen kan nästan sammanfattas i de ovanstående tre meningarna. Det är inte där behållningen ligger för mig. Istället är det i beskrivningen av personerna och hur de fungerar. Det är däremot helt fenomenalt gjort. Inte ofta jag läst så bra personporträtt och så välformulerad psykologi. Jag har bara läst en enda Steinbeck tidigare (Vredens Druvor) och där var det litegrann det samma. Skulle inte skadat med lite häftigare intrig. Jag gillar det här. Men det kunde varit en femplussare.
Betyg: 4

Som förälder till en barnaskara som till antalet är större än oss föräldrar är det nödvändigt att ha alla sinnen väl utvecklade. Så länge vi bara hade ett barn var det enklare. Det gick att förlita sig enbart på synen. Det räckte att hålla honom i blickfånget så satt man säkert.
Men att hålla koll på ett barn är ändå svårt. Två barn mycket svårt.
Tre barn? Glöm det. Särskilt när man är ensam vuxen hemma på dagarna.
Fortfarande är synen viktig, men den måste kompletteras med övriga sinnen. Luktsinnet är uppenbart bra att ha. Vissa lukter kräver snara åtgärder. Ju mindre sagt om det ju bättre.
Känseln kan också vara användbar. Jag har utvecklat en känslighet för små tryckförändringar i inomhusmiljön som indikerar korsdrag. Ett korsdrag innebär nämligen att någon gått ut och lämnat dörren öppen. Och ifall någon går ut och lämnar dörren öppen efter sig är vederbörande per definition för liten för att vara ensam ute på vägen. (Varför blir det automatiskt korsdrag när någon öppnar ytterdörren? Tja, en av anledningarna antyds här ovan i resonemanget om luktens betydelse).
Min viktigaste compadre vid sidan av synen är emellertid hörseln.
Vissa ljud får mig på fötter omedelbart. Det här är topp-4:

1. Ingenting. Det finns inget så oroväckande som tystnad. När stor tystnad hastigt utbryter håller något dåligt på att ske. Det är en av de första reglerna jag lärde mig som förälder. Ett tyst barn är ett barn som t.ex. äter på en toalettborste, fyller en VHS bandspelare med LEGO eller sitter på en hallbyrå och leker med tändstickor. Tystnad är en red alert, en klass fyra varning, en varningsfackla som flammar på kvällshimlen.

2. Ljudet av stolsben som släpas. Varför släpas stolen? Eftersom någon vill nå ett föremål som avsiktligt placerats utom räckhåll. Det kan vara en förskärare, en tuschpenna eller ett fyllt vinglas. Vägen dit går via stolen som släpas.

3. Ljudet av skallben som slår mot trä. Ett välbekant ljud för alla föräldrar skulle jag tro. Den verkliga klassikern är att krypa in under ett bord och därefter resa sig. Kan även uppstå vid fall från soffa, fall in i vägg/piano eller misslyckat klättringsförsök på altan. Ljudet av skallben som slår mot trä brukar följas av utdraget vrål. Då gäller det att vara på plats med napp och plåster.

4. Ljudet av någon som försöker stänga en dörr och misslyckas. Först försöker dom stänga dörren på normalt sätt. Det fungerar inte på annat sätt än att det lockar allehanda syskon till dörröppningen. När dörrstängaren strax därefter ledsnar och kastar sig mot dörren med hela sin kroppstyngd är det att föredra att dörröppningen är kliniskt fri från nyfikna syskonfingrar/näsor.

Något som däremot inte stressar mig längre är när barnen ropar efter mig. Inte alltid förstås. Men oftast. Detta eftersom att när barnen hojtar ”PAPPAAAA!” vill de oftast att jag ska hjälpa dem med saker de i själva verket klarar själva. Det kan de gärna få fixa själva.
Medan jag till exempel bloggar.

(Titeln på det här inlägget? Syftar till rockbandet XTC. Inte många har hört dom. Det är lite synd. Ett bra ställe att börja är här: XTC – Fossil Fuel: The XTC Singles Collection 1977 - 1992 )

Är föräldraledig. Liksom tidigare undrar jag varför det ofta framställs som något fantastiskt självuppoffrande att vara föräldraledig. Särskilt ifall någon man vill vara föräldraledig.
Vad är det som är så jävla duktigt med det?
Det är litegrann som med träning. Ibland får man höra om hur förtvivlat ”duktiga” människor som tränar är.
Jag tycker inte det är särskilt duktigt.
Jag tycker det är roligt att träna. Jag tycker det är skönt att träna.
Jag tycker därmed inte heller jag är särskilt duktig när jag tränar. Vad är det för duktigt med att göra något man vill göra, tycker är roligt och som man mår bra av? 
Betydligt duktigare är jag när jag diskar, stryker eller sätter mig och betalar räkningar. Sånt är ju, till skillnad från träning, bedrövligt tråkigt.
Att vara ledig med sina barn är givetvis inte någon ledighet att jämställa med att i lugn och ro lapa piña colada på stranden. Alternativet är emellertid att arbeta. Vilket ju inte heller är något man gör helt utan ansträngning. Och vem har förresten sagt att den optimala tillvaron är helt befriad från ansträngningar? Även ifall jag trivs på mitt jobb, jag tycker rentav det är bästa jobbet jag någonsin haft, så är jag hellre med mina barn än där.
Kalla mig spritt språngande galen men så är det.
Att jag är föräldraledig kommer också göra så familjen får sämre ekonomi en period. Det kommer inte vara särskilt förkrossande. Vi kommer inte balansera på någon svältgräns. Möjligen får jag avstå att köpa en iPad. Men det hade jag ändå inte tänkt göra. Och jag tillbringar mycket hellre tid med barnen än köper nya elektroniksaker.
Diskussionen om att man är så fenomenalt rekorderlig som föräldraledig man är alltså en smula förbryllande för mig. Jag är förstås medveten om att inte alla är så lyckligt lottade som jag. För vissa är det svårt, nästintill omöjligt, att vara hemma med sina barn.
Fast för att tala enbart för mig själv vore det helt idiotiskt att inte vara föräldraledig.

En del annat är också förbryllande när man är hemma med barnen förstås.
Vi har de gamla barn-paradoxerna som fortfarande är giltiga:

• Varför vill man inte på några villkor sova när man är trött?

• Varför vill man inte äta när man är hungrig?

• Varför är de allra roligaste lekarna enbart såna som man kan slå ihjäl sig av?

• Varför vägrar man gå på toaletten när man verkligen behöver?

Just det sistnämnda är kanske allra mest besynnerligt. Ett av barnen särskilt svår på detta. Han förnekade en gång att han var kissnödig fastän han samtidigt satt på toaletten och kissade.
Han ansåg sig inte överbevisad av omständigheterna.
Till ovanstående lista kan läggas följande punkter som är särskilt aktuella just nu:

• Varför vill man inte äta sin mat förän man först smetat ut den i håret och kastat ner den på golvet? När den väl befinner sig på golvet verkar samma mat som strax dessförinnan var uppenbart helt oätlig betraktas som en delikatess.

• Varför är det så enormt roligt att leka med skor? Äta på skor? Och värst av allt: varför leker man alltid bort den ena av mina två Foppatofflor? En av tofflorna hittar jag alltid men aldrig båda två. Det här gör att jag måste springa omkring i hustruns högklackade sandaler när jag kastar mig iväg på akuta utryckningar efter skenande barn. Jag ser förmodligen ut som en rasande Christer Lindarw med pipskägg. Med all säkerhet ingen trevlig syn. Misstänker alltmer att det här är en uttänkt strategi av barnen. För att sätta ner min löphastighet. Som redan är dålig till att börja med. Vilket dom vet.

Takida är inte mitt favoritband. Det lilla jag hört av dem har rentav varit förfärligt. Det är jag inte ensam om att tycka. 
De verkar ha fått någon sorts status av att vara Sveriges minst kreddiga band alla kategorier. Detta att döma av hur det brukar se ut på nätet. 
Att kritisera dem är helt riskfritt. Snudd på fegt.
Givetvis menar jag inte att en kritiker ska beskriva något som vederbörande inte gillar som något fantastiskt. Men en aning trött blir jag när recensenter tävlar om att hitta på det lustigaste invektivet för att beskriva Takida. Det är faktiskt inte särskilt fränt att dra paralleller mellan Takidas musik och människor med Downs syndrom. Det tyder mer på en ofantlig brist på känsla för metaforer. Dessutom får jag en mobbkänsla. Högstadiekänsla. Vem kan kalla nollan för den taskigaste grejen? Sånt är bland det värsta jag vet.

Gå på en lokal fotbollsmatch

Fotboll är bättre än hockey. Det bara är så.
Jag vet det, ni vet det och Niklas Wikegård vet det när han står framför spegeln och i desperation övar på nya jättetuffa kommentarer att använda i Hockeykväll.
 Ibland kan dock fotboll göra mig besviken. Det finns en del problem. Man förstår lätt att en idrott där spelare som tjänar över en miljon kronor i veckan strejkar för att få ännu högre lön inte är felfri. Jag kan bli så trött på elitfotbollen och cirkusen som omger den. På Marcel Desailly som köper en ny bil när han glömt var han parkerade den gamla. På Zlatan Ibrahimovic när han tycker att Ralf Edström ska bli hans trädgårdsmästare efter att han begått det oerhörda brottet att beskriva en dålig insats av Zlatan som...en dålig insats av Zlatan.
Och så vidare.
Däremot blir jag sällan eller aldrig besviken när jag går på fotboll i lägre divisioner. Där får man se spelare som håller på framförallt för att de älskar sporten. Många av dem får rentav betala för att spela. Man får sälja bingolotter, packa snabbköpspåsar, sätta plant osv. Man bebor ett annat och bättre universum än Frank Lampard och liknande girigbukar. Det finns fortfarande många lokala fotbollslag även fast många tråkigt nog försvunnit. Jag rekommenderar hjärtligt besök på någon sådan arena. Kvaliteten är kanske inte den samma i Div IV Ångermanland som i Allsvenskan eller Premier League. Men helhetsupplevelsen är det inget fel på. Gamla träläktare. Halvdant kaffe ur pumptermosar. Ungar som springer ut och spelar på planen i halvtid.
Jag älskar det.

Kanske detta inte är ett sätt att förlänga sommaren i bokstavlig mening. Men fotboll förknippar jag ändå främst med sommar. Och lokal fotboll kan man se ända in i oktober.