Ballongpojke etc.
Kollar löpsedeln på AB. Känner mig helt främmande. Vilket land rapporterar man från?
Tydligtvis finns det nu en ballongpojke, ej att förväxla med The Bubble Boy i Seinfeld. Eller det hade funnits om vad nu än han har gjort inte hade varit bluff. Men sorgsamt nog var det bluff. Säger mig inget. Nollställd. Never heard of.
Därnäst: reklam. Dels en reklamsnutt som uppenbart är reklam, dels en som förklätts till "riktig" tidningsartikel.
Blinkar förbi utan att tas upp på min radar. Fiffig att nu sälja reklam även på löpsedeln. Kvalitet.
Nästa anhalt på löpsedeln (Aftonbladets) är en Hänt! Extra! artikel om nån Skarsgård, som nog inte är "Stellan". Exakt vad de övriga Skarsgårdarna heter kan väl ingen människa veta? Jag vet det då inte. Alienationen sprider sig. Jag är borta med vinden, Göran Hägglund på Venomkonsert.
Sedan försöker man få Östros Vs Borg att framstå som Muhammed Ali Vs George Foreman. Det funkar sådär, trots suddiga inklippta actionbilder från den utan tvekan gastkramande debatten. Ser mer ut som två medelålders män med uteseenden som antyder att de väldigt gärna skulle vilja stoppa åldrandet. Allra helst för 10-15 år sen.
Sen kan man läsa om två Idol! deltagare. Jag har aldrig sett dem förut och skulle hellre läsa en artikel om två myror ur stacken som ligger där min kompost låg förut. I den stacken finns det för övrigt ungefär lika många myror som det nu finns personer som blivit kvällstidningsstoff via Idol! Vakum. Flera av myrorna verkar ha mer intressanta personligheter.
Inträder sedan ett nirvanaliknande tillstånd när jag scrollat fram till den Nya Klubbdrottningen På Stureplan.
Att läsa vidare framstår i det här skedet som än mer andefattigt än att skriva en ny blogg.
Ergo.
Tydligtvis finns det nu en ballongpojke, ej att förväxla med The Bubble Boy i Seinfeld. Eller det hade funnits om vad nu än han har gjort inte hade varit bluff. Men sorgsamt nog var det bluff. Säger mig inget. Nollställd. Never heard of.
Därnäst: reklam. Dels en reklamsnutt som uppenbart är reklam, dels en som förklätts till "riktig" tidningsartikel.
Blinkar förbi utan att tas upp på min radar. Fiffig att nu sälja reklam även på löpsedeln. Kvalitet.
Nästa anhalt på löpsedeln (Aftonbladets) är en Hänt! Extra! artikel om nån Skarsgård, som nog inte är "Stellan". Exakt vad de övriga Skarsgårdarna heter kan väl ingen människa veta? Jag vet det då inte. Alienationen sprider sig. Jag är borta med vinden, Göran Hägglund på Venomkonsert.
Sedan försöker man få Östros Vs Borg att framstå som Muhammed Ali Vs George Foreman. Det funkar sådär, trots suddiga inklippta actionbilder från den utan tvekan gastkramande debatten. Ser mer ut som två medelålders män med uteseenden som antyder att de väldigt gärna skulle vilja stoppa åldrandet. Allra helst för 10-15 år sen.
Sen kan man läsa om två Idol! deltagare. Jag har aldrig sett dem förut och skulle hellre läsa en artikel om två myror ur stacken som ligger där min kompost låg förut. I den stacken finns det för övrigt ungefär lika många myror som det nu finns personer som blivit kvällstidningsstoff via Idol! Vakum. Flera av myrorna verkar ha mer intressanta personligheter.
Inträder sedan ett nirvanaliknande tillstånd när jag scrollat fram till den Nya Klubbdrottningen På Stureplan.
Att läsa vidare framstår i det här skedet som än mer andefattigt än att skriva en ny blogg.
Ergo.
På Film
Ibland är livet nästan exakt som en film. Såna tillfällen inträffar endast mycket sällan, men de händer trots allt. Min återkommande roll är då inte Luke Skywalker, Indiana Jones eller någon annan jag gärna (hrm) identifierar mig. Istället uppträder jag som Mr Bean.
Vi behöver alls inte gå in på tidigare klantigheter, men gårdagen var verkligen något extra. Här hemma har vi alla den s.k. "nya influensan". Förutom feber och huvudvärk har de otäcka grisviruset uppenbarligen gett mig ännu sämre finmotorisk förmåga.
Vi skulle lägga barnen. Hustrun hade den större, jag hade den mindre. Det är ingen överdrift att säga att tålamod var en bristvara på alla händer. Storpojken gallskrek och den yngre gnällde om man inte bar honom. Vi föräldrar gick omkring med kraftigt hopdragna ögonbryn och kort stubin. Försökte göra gröt, men upptäckte halvvägs genom de bestyren att ingridienser saknades.
Förbannat 1.
Välling istället. Naturligt-jävla-vis fanns inte någon ren nappflaska. I det läget stiger min kroppstemperatur från 39.2 till 39.4.
Förbannat 2.
Var tvungen att ställa ner pojken på golvet. Diskade med utan tvivel rödglödgad uppsyn, ackompanjerad av täta ljudmattor av jämmer utstötta av alla mänskliga varelser som vistades i huset. Slabbade snabbt ihop vällingen.
Då tar sig lillpojken in till sophinken.
Först blir han överraskad, eftersom vi brukar stänga ordentligt där. Och detta av en mycket enkel anledning: om man inte stänger grundligt mumsar yngste sonen i sig de gamla äggskal, batterier och snorpapper som finns där under diskbänken.
Förbannat 3.
Dock blir sonen som sagt lite förvånad över att han nu faktiskt lyckas nästla sig in i detta det för honom mest förbjudna stället i huset. Han tvekar och jag ser min chans. Jag gör ett blixtsnabbt utfall för att få tag på honom. Och stöter i den rörelsen ut nappflaskan över honom.
Förbannat 4.
MEGA-förbannat skulle man kunna säga.
Tog ett steg tillbaka. Betraktade förödelsen. Lillpojken stirrade frågande på mig, täckt av vällingpulver, vatten och kall välling. I bakgrunden protesterade hans storebror mot intag av nässpray på ett sätt som skulle kunnat blandas ihop med att någon drog ut hans fingernaglar med polygrip.
Blundade. Hoppades att allt skulle ha ordnat sig när jag tittade igen.
Öppnade ögonen.
Det hade inte ordnat sig.
Vi behöver alls inte gå in på tidigare klantigheter, men gårdagen var verkligen något extra. Här hemma har vi alla den s.k. "nya influensan". Förutom feber och huvudvärk har de otäcka grisviruset uppenbarligen gett mig ännu sämre finmotorisk förmåga.
Vi skulle lägga barnen. Hustrun hade den större, jag hade den mindre. Det är ingen överdrift att säga att tålamod var en bristvara på alla händer. Storpojken gallskrek och den yngre gnällde om man inte bar honom. Vi föräldrar gick omkring med kraftigt hopdragna ögonbryn och kort stubin. Försökte göra gröt, men upptäckte halvvägs genom de bestyren att ingridienser saknades.
Förbannat 1.
Välling istället. Naturligt-jävla-vis fanns inte någon ren nappflaska. I det läget stiger min kroppstemperatur från 39.2 till 39.4.
Förbannat 2.
Var tvungen att ställa ner pojken på golvet. Diskade med utan tvivel rödglödgad uppsyn, ackompanjerad av täta ljudmattor av jämmer utstötta av alla mänskliga varelser som vistades i huset. Slabbade snabbt ihop vällingen.
Då tar sig lillpojken in till sophinken.
Först blir han överraskad, eftersom vi brukar stänga ordentligt där. Och detta av en mycket enkel anledning: om man inte stänger grundligt mumsar yngste sonen i sig de gamla äggskal, batterier och snorpapper som finns där under diskbänken.
Förbannat 3.
Dock blir sonen som sagt lite förvånad över att han nu faktiskt lyckas nästla sig in i detta det för honom mest förbjudna stället i huset. Han tvekar och jag ser min chans. Jag gör ett blixtsnabbt utfall för att få tag på honom. Och stöter i den rörelsen ut nappflaskan över honom.
Förbannat 4.
MEGA-förbannat skulle man kunna säga.
Tog ett steg tillbaka. Betraktade förödelsen. Lillpojken stirrade frågande på mig, täckt av vällingpulver, vatten och kall välling. I bakgrunden protesterade hans storebror mot intag av nässpray på ett sätt som skulle kunnat blandas ihop med att någon drog ut hans fingernaglar med polygrip.
Blundade. Hoppades att allt skulle ha ordnat sig när jag tittade igen.
Öppnade ögonen.
Det hade inte ordnat sig.
Läst: Trippen av Tom Wolfe
Vad: Historien om Ken Kesey och hans Merry Pranksters, från att han första gången tar LSD (som frivillig försöksperson i ett forskningsprojekt sponsrat av CIA) tills The Merry Pranksters skingras ungefär 10 år senare.
Jag tyckte: Det hela är i långa stycken skrivet som en historia med ett snudd på allseende och allvetande författarperspektiv. Men den stora majoriteten av stoffet är hopsatt utifrån intervjuer, filmer och bandupptagningar. Det är alltså frågan om s.k. New Journalism. Eftersom historien innehåller minst sagt en mångfald av psykedeliska droger har Tom Wolfe även försökt återskapa den känslan (den "erfarenheten", skriver han i sitt efterord) genom experimentell disposition av texten och genom att trycka in semikolon till förbannelse. Jag är inte helt övertygad av allt det ovanstående. Det är lätt att tappa tråden. Ibland blir det långrandigt och osammanhängande. Ibland undrar jag hur mycket författaren själv fantiserat ihop. Men med allt det sagt är det ändå en mycket intressant historia som berättas. På ett sätt handlar det om hur västvärldens kultur förändras i grunden. Alla kulturella förändringar som sker under 60-talet kan förstås inte spåras till Ken Kesey och The Merry Pranksters. Men ändå intressant.
Fastnade lite extra för något som tas upp redan i det (för en gångs skull mycket givande) förordet: barnen. The Merry Pranksters lever i någon sorts kollektiv galenskap, non-stop drogparty och Jungiansk konstinstallation, alltihop samtidgt. Och mitt i allt detta vistas även flera barn. Tom Wolfe utvecklar inte den aspekten speciellt mycket, men det känns ändå obehagligt att tänka sig. Två- och treåringar med föräldrar som är konstant stenhöga och utklädda till Djävulen? Mat som spetsas med LSD? Mödrar som tar allehanda droger under hela sin graviditet? Barn som deltar i de beryktade Tripptesterna? Burr och åter burr.
Betyg: 3
Jag tyckte: Det hela är i långa stycken skrivet som en historia med ett snudd på allseende och allvetande författarperspektiv. Men den stora majoriteten av stoffet är hopsatt utifrån intervjuer, filmer och bandupptagningar. Det är alltså frågan om s.k. New Journalism. Eftersom historien innehåller minst sagt en mångfald av psykedeliska droger har Tom Wolfe även försökt återskapa den känslan (den "erfarenheten", skriver han i sitt efterord) genom experimentell disposition av texten och genom att trycka in semikolon till förbannelse. Jag är inte helt övertygad av allt det ovanstående. Det är lätt att tappa tråden. Ibland blir det långrandigt och osammanhängande. Ibland undrar jag hur mycket författaren själv fantiserat ihop. Men med allt det sagt är det ändå en mycket intressant historia som berättas. På ett sätt handlar det om hur västvärldens kultur förändras i grunden. Alla kulturella förändringar som sker under 60-talet kan förstås inte spåras till Ken Kesey och The Merry Pranksters. Men ändå intressant.
Fastnade lite extra för något som tas upp redan i det (för en gångs skull mycket givande) förordet: barnen. The Merry Pranksters lever i någon sorts kollektiv galenskap, non-stop drogparty och Jungiansk konstinstallation, alltihop samtidgt. Och mitt i allt detta vistas även flera barn. Tom Wolfe utvecklar inte den aspekten speciellt mycket, men det känns ändå obehagligt att tänka sig. Två- och treåringar med föräldrar som är konstant stenhöga och utklädda till Djävulen? Mat som spetsas med LSD? Mödrar som tar allehanda droger under hela sin graviditet? Barn som deltar i de beryktade Tripptesterna? Burr och åter burr.
Betyg: 3
Läst: Tio Tankar Om Tid av Bodil Jönsson
Vad: Lättläst och kortfattat om tid, tidspress och tidsjakt.
Jag tyckte: Den här kom alltså för 10 år sedan och har blivit något av en klassiker. Nyligen kom en uppföljare så det kändes intressant att läsa första delen för att sedan gå vidare och läsa nästa. I stort sett allt som finns att läsa här har under de 10 gångna åren blivit välkänt, t.ex. begrepp som ställtid. Jag känner igen en del resonemang kring stress och tid som kändes väldigt relevanta för 10 år sedan som kanske inte är exakt det samma idag. Vissa delar av boken känns som sprungna ur en anda som nu är lite övergedd. Men vissa problem kvarstår nästan exakt på samma sätt - eller värre. Ska bli intressant att läsa del två. På bokens baksida står att "Bodil Jönsson resonerar genomklokt", vilket jag kanske inte riktigt håller med om till 100%. Tycker det finns luckor i några av hennes resonemang. Ska också bli intressant att se ifall sådant kommer upp i hennes nyaste bok. Som ska lånas så snart den anländer till biblan.
Betyg: 3
Jag tyckte: Den här kom alltså för 10 år sedan och har blivit något av en klassiker. Nyligen kom en uppföljare så det kändes intressant att läsa första delen för att sedan gå vidare och läsa nästa. I stort sett allt som finns att läsa här har under de 10 gångna åren blivit välkänt, t.ex. begrepp som ställtid. Jag känner igen en del resonemang kring stress och tid som kändes väldigt relevanta för 10 år sedan som kanske inte är exakt det samma idag. Vissa delar av boken känns som sprungna ur en anda som nu är lite övergedd. Men vissa problem kvarstår nästan exakt på samma sätt - eller värre. Ska bli intressant att läsa del två. På bokens baksida står att "Bodil Jönsson resonerar genomklokt", vilket jag kanske inte riktigt håller med om till 100%. Tycker det finns luckor i några av hennes resonemang. Ska också bli intressant att se ifall sådant kommer upp i hennes nyaste bok. Som ska lånas så snart den anländer till biblan.
Betyg: 3
Läst: Songs That Saved Your Life av Simon Goddard
Vad: En kronologisk analys av varenda låt som The Smiths någonsin gav sig på. Lite kort historik av bandet inleder, men därefter uteslutande fokus på texterna och musiken. Helt uppenbart inspirerad av Ian McDonalds En Revoulution I Huvudet om The Beatles.
Jag tyckte: Köpte boken i Liverpool 2003 och läste faktiskt de första sidorna på flygplatsen i Manchester, som ju alla vet är The Smiths hemstad. Har dock inte kommit mig för att läsa boken i ett stycke förän nu. The Smiths var för mig ett band som var världens viktigaste och bästa i typ 2-3 år. Dessa 2-3 år under en tid då just popmusik också var nästan det viktigaste i hela världen. Men, som en del annat som förefaller världsomstörtande under tonåren, bleknade The Smiths bort. För övrigt på ett sätt som inte är helt olikt det som det beskrivs i låten Rubber Ring av nämnda band. Basisten Andy Rourke och trummisen Mike Joyce har intervjuats under arbetet med boken. I senare upplagor finns tydligen även gitarristen Johnny Marrs bidrag med, vilket nog betyder att det jag läst är en lightversion. Ändå tyckte jag det här var riktigt riktigt bra musikläsning. Slutade med att jag låg och läste samtidigt som jag lyssnade på mina gamla Smiths vinyler. Varmt rekommenderad, inte bara till alla som någon gång lyssnat på How Soon Is Now? eller I Know It's Over och drabbats ungefär som om man blivit överkörd av en ångvält. Men personer som faller inom den kategorin har förmodligen ut lite mer av boken än övriga mänskligheten.
Betyg: 4
Jag tyckte: Köpte boken i Liverpool 2003 och läste faktiskt de första sidorna på flygplatsen i Manchester, som ju alla vet är The Smiths hemstad. Har dock inte kommit mig för att läsa boken i ett stycke förän nu. The Smiths var för mig ett band som var världens viktigaste och bästa i typ 2-3 år. Dessa 2-3 år under en tid då just popmusik också var nästan det viktigaste i hela världen. Men, som en del annat som förefaller världsomstörtande under tonåren, bleknade The Smiths bort. För övrigt på ett sätt som inte är helt olikt det som det beskrivs i låten Rubber Ring av nämnda band. Basisten Andy Rourke och trummisen Mike Joyce har intervjuats under arbetet med boken. I senare upplagor finns tydligen även gitarristen Johnny Marrs bidrag med, vilket nog betyder att det jag läst är en lightversion. Ändå tyckte jag det här var riktigt riktigt bra musikläsning. Slutade med att jag låg och läste samtidigt som jag lyssnade på mina gamla Smiths vinyler. Varmt rekommenderad, inte bara till alla som någon gång lyssnat på How Soon Is Now? eller I Know It's Over och drabbats ungefär som om man blivit överkörd av en ångvält. Men personer som faller inom den kategorin har förmodligen ut lite mer av boken än övriga mänskligheten.
Betyg: 4
Läst: Maigret Blir Sannspådd av George Simenon
Vad: Kommissarie Maigret blir förvarnad om ett mord på en spåkvinna, men lyckas inte förhindra dådet. Reder sedan upp det hela med vad som för 60-70 år sedan måste ha ansetts vara riktigt jämrans salt detektivarbete.
Jag tyckte: Ville gärna ha läst en bok om kommissarie Maigret. Är ju ändå en riktig klassiker. Dock ej övertygad. Har inget emot att läsa gamla böcker, men tycker jag stilen är stilen föråldrad och inte på ett positivt sätt.
Betyg: 2.
Jag tyckte: Ville gärna ha läst en bok om kommissarie Maigret. Är ju ändå en riktig klassiker. Dock ej övertygad. Har inget emot att läsa gamla böcker, men tycker jag stilen är stilen föråldrad och inte på ett positivt sätt.
Betyg: 2.
