Thomas blogg

När man kollar vilka nyhetsartiklar och för all del vilka bloggar som är de mest lästa så verkar fotplantningen vara central. Det vill säga att bloggar, tidningsartiklar och sökord som på något sätt relaterar till sex brukar vara de allra mest populära på internet.
Lokaltidningarna i Ångermanland och även i mitt hemlän Norrbotten verkar dock skilja sig lite från resten av landet på den här punkten.
De mest lästa artiklarna online i de här länen handlar istället nästan alltid om hockey.
Jag tror inte en sekund att det är en antydan om att man i de här länen föredrar hockey framför fortplantningsaktiviteter. Inte heller tror jag att det på något sätt är en del av förklaringen till varför det föds förhållandevis få barn i Ångermanland och Norrbotten.
Men.
Vissa begrepp inom ishockeyn går hursomhelst igen även i ett föräldrasammanhang. Listar några här nedan.

Butt-ending: I föräldrasammanhang mer känt som ”butt never-ending”. Inträffar vid särskilt olyckliga episoder av magsjuka.
Checking to the head (otillåtet slag mot huvudet): det som inträffar när förälder står böjd över barn och vederbörande provar att hoppa så högt det någonsin går.
Cross checking: att bevaka ett barn som felaktigt tror att hans stödhjulsförsedda cykel i själva verket är en terränggående motorcross.
Delaing the game: även känt som ”tjorv”. Att utföra saker på onödigt omständligt sätt. Till exempel att inkorporera körande av bilbana i sysslan att borsta tänderna. Eller att begära att en hel morgonrutin repeteras från början när förälder försöker ta på skorna på vad som bedöms vara ett felaktigt sätt.
Felaktig handstoppning: barn som stoppar ned sin hand i mjölkglas, potta, blomkruka eller liknande.
High sticking (spel med hög klubba): viftande med ovanligt klibbig godisklubba som slutar med att den fastnar i någons hår.
Interference: när man som förälder med hjälp av bakdelen försöker förhindra barn att komma åt insidan 225-gradig ugn medan man undersöker status på det man placerat i sagda ugn.
Holding: det man (jag) ägnar ca. 25% av sin vakna tid åt under föräldraledighet.
Offside: genant oförmåga hos förälder att svara på frågor man egentligen borde kunna. Till exempel när man på apoteket efterfrågar dina barns fyra sista siffror eller när dagisfröken undrar ifall de mysteriöst försvunna regnbyxorna var märkta med barnets namn eller inte.
Power play: de tillfällen då antalet vuxna överträffar antalet barn under en viss aktivitet.
Puck out: napp som förpassats ut ur spjälsängen och därefter försvunnit spårlöst.
Suspensoar: det pappa önskar han hade haft på sig i det olycksaliga ögonblick som ett barn lär sig avlossa stenhårda skott med fotboll. Samtidigt som pappa tittar åt ett annat håll.
Tripping: det som inträffar när förälder försöker smyga ljudlöst genom ett nedsläckt hus och trampar på legoborg alternativt skateboard.
Unsportsmanlike conduct (osportsligt uppträdande): när blöjbarn väljer att lägga en sk. kabel i just i det efterlängtade ögonblick när man fått på samtliga barn sina galonkläder.

Jag läser en blogg av ett par som precis bestämt sig för att skaffa barn.
Det är intressant läsning.
Att skaffa barn har varit den största omställningen någonsin i mitt liv. Större än när Liverpool FC bytte tröjsponsor från Crown Paints eller när jag fick tag på skivan Hatful Of Hollow av The Smiths. Rentav större än när rockgruppen Kiss slutade sminka sig när jag gick på mellanstadiet.
Det har också varit den utan någon tvekan bästa förändringen av mitt liv.
Men det är verkligen en omvälvande förändring.
Hade jag varit i det här parets ställe hade jag nu passat på att njuta på av en del saker som jag själv tidigare tog för givet. Men som jag nu saknar en del ibland. Det är förstås inte säkert att ”Erik” och ”Maria” senare alls kommer känna igen sig i det nedstående. Här talar jag enbart i egen sak. Och jag avgränsar mig till morgonbestyren. Givetvis överdriver jag mina bekymmer en aning (eller mycket egentligen). Rätt ska ändå vara rätt mot mina trots allt snälla barn. 

1. Sömn: hade jag varit ”Erik” eller ”Maria” hade jag idag konstaterat att inte någon gång under natten hade jag avbrutit sömnen för någon persons intag av föda Inte heller för något blöjbyte, åtgärdande av näsblod, tröstande efter mardröm eller något liknande. På helgen hade jag unnat mig sovmorgon. Rentav ända till framåt 0630. Både lördag och söndag.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

2. Måltid: efter en god natts obruten sömn hade jag sedan gått upp och intagit min frukost. Jag hade suttit tyst en stund och konstaterat att ingen skriker. Inte heller tittar någon på TV-program som verkar handla om hur man avrättar vrålapor genom att använda medeltida tortyrmetoder. Ingen gnider in fil i håret, ingen petar in havregrynsgröt i ögonen. Efter måltiden hade jag tittat på golvet. Jag hade då kunnat konstatera att det där inte ser ut som en explosion i Wasabrödsfabriken där någon sedan försökt släcka eldsvådan med lättmjölk.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

3. Toalett: efter en stillsam frukost hade jag varit förnöjd med att jag inte behövde hota någon med indraget lördagsgodis eller motsvarande för att den enkla sysslan att borsta tänder samt att utföra nödvändiga åtgärder på toalettstolen ska ske. När jag själv sedan går på toaletten hade jag kunnat göra detta ensam. Med stängd dörr. Utan att någon på andra sidan toalettdörren hade hamrat på den. Eller gjort sitt allra bästa för att klättra upp på någon obeskrivligt farlig plats i huset och därefter ramla ner. Eller något värre.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

4. Påklädning: efter en smidig morgontoalett hade det varit dags att ta på mig kläderna och gå till jobbet. Detta hade inte skett via diverse omvägar. Inte heller hade min egen påklädning behövts tajmas med påklädning av någon annan. Särskilt inte påklädning av någon som är lika aggressivt ointresserad av påklädning som jag är av A-Ekonomi. Detta motsvarar ungefär hur intresserad en genomsnittlig tjädertupp är av att låta sig plockas på fjädrar.
   Levande.
   Och insatt på centralstimulerande läkemedel.
   Hade jag varit lite långsam i min påklädning hade jag inte heller straffats för det genom att en strid ström otåliga människor rusar ut ur huset i jakt på bilar att kasta sig under eller vattenpölar att dricka ur.
   Jag hade funnit att också detta var av godo.
   
   (Got ´Til It's Gone i inläggets titel syftar på låten Big Yellow Taxi där den snutten återkommer i refrängen. Samma snutt som Janet Jackson för övrigt norpade till en låt som heter just...Got ´Til It's Gone. Big Yellow Taxi är gjord av Joni Mitchell och finns på hennes helt förträffliga skiva Ladies Of The Canyon. Har man inte hört den är den värd att höras. Annars också, för den delen: Joni Mitchell – Ladies Of The Canyon )

Ibland kan det uppstå situationer som är svåra att komma ur. Ett exempel är sexåringar som av någon anledning är på dåligt humör. Inte sällan är orsaken till det dåliga humöret svår att identifiera. Ibland är den rentav helt okänd. Det finns ingen anledning till bråkandet. Det dåliga humöret går därmed inte att bemöta med rationella eller logiska metoder. Man måste ta till ondskan list. Ett bra knep kan vara tevespelet Nintendo Wii. Inte att låta honom spela eländet. Det skapar förvisso lugn för stunden, men stora problem när spelet ska stängas av. Däremot räcker det att prata om Wii för att få åtminstone min sexåring att komma ur en ond cirkel av tjurighet och dålig humör.
Vilken är din bästa bana på Super Mario Bros?
Hur långt har du kommit i Super Mario Galaxy?
Hur gör man för att besegra Bowser?
Han blir omedelbart med på noterna och på bra humör. Därmed är den onda cirkeln av dåligt humär bruten och man kan gå vidare.
Det är nästan för lätt.
Till och med figurerna i spelen heter det samma som för 25 år sedan. Dock är knepet lite för gement för att jag ska vilja använda det alltför ofta.

Har tillbringat en hel del tid på dagis under veckan. Inskolning av den yngsta. Igår var jag nästan hela tiden inne i personalrummet för att vänja henne vid min frånvaro. Där kunde man sitta och titta ut på barnen som lekte.
Av någon besynnerlig anledning kändes det sorgligt att göra det.
Jag satt där och kollade på hur mellanbarnet härjade på gården och anfölls av vemod. Svårt att säga exakt varför. Funderade på det senare. Kanske berodde det lite på hur han lekte helt själv mitt bland de andra barnen. Även ifall det är på det viset många barn i hans ålder leker kanske det gjorde att han såg ut att vara lite ensam. Kanske var det också någon sorts symbolik inblandad? På andra sidan lärarrummets glasfönster kan jag inte påverka, kontrollera eller beskydda honom.
Bara maktlöst se på när han har roligt.
Och när han kraschar.
Det påminner en del om hur jag som förälder snart, när han blir äldre, kommer få finna mig i att göra just det även i ett större perspektiv. Men sen tror jag det också fanns någon sorts manipulation av känslor inblandad även här. Liksom jag manipulerar hans storebrors känslor med Wii. Just bilden av lekande barn man som ser utan att höra verkar vara laddad med någon sorts inneboende vemod. Det finns hursomhelst med i flera filmer som ett sätt att skapa sorgsen stämning. Man tänker sig någon figur i en film som precis har dött och man spelar upp scener från vederbörandes uppväxt till passande musik.
Det skapas ingen feststämning då precis.
Det första exemplet jag kommer att tänka på är när Neil Youngs Philadelphia spelas i filmen med samma namn direkt efter att Tom Hanks rollfigur precis avlidit.
Jag minns inte om jag grät då när jag såg filmen.
Men jag kunde mycket väl ha gjort det.

Lite senare samma kväll badade jag den yngsta.
Återigen återkom den vemodiga känslan.
Man sitter där och ser när hon leker i badbaljan. Helt fascinerad av att tugga på duschhandtaget.
Man tänker att hon är bäst.
Precis som man tänkt det samma med hennes äldre syskon när de suttit och dräglat i samma balja.
Man tänker att hon kommer sitta på liknande sätt och titta på sina barn.
Och de på sina Och att ens egna föräldrar tittat på mig på liknande sätt.
Den där tanken har återkommit många gånger sedan vi fick barn.
Den är faktiskt häftig och ganska överväldigande.
På rikt.

(Slow Emotion Replay? Syftar förstås på det jag skriver om i sista stycket och är också en låt med The The från den förträffliga skivan Dusk. Lyssnas på här: The The – Slow Emotion Replay Vill man höra Philadelphia (och det vill man verkligen) kan man göra det här: Neil Young – Philadelphia )

Ibland känns det som man spelar Lemmings när man lufsar på med barnen hela dagarna.
Lemmings är ett datorspel där man ska försöka manövrera ett antal figurer genom banor fyllda med olika hinder. Trixet är att tilldela varje figur (”lemming”) exakt rätt uppgift vid exakt rätt tidpunkt.
Om man inte gör det blir allt pannkaka. Där har vi också parallellen till barnen.

Det mest uppenbara exemplet är när vi ska åka iväg någonstans.
Det första man gör är att man lägger fram exakt vilka kläder som det äldsta barnet ska ha på sig. Man kontrollerar sedan att samtliga stolar i huset är i liggande position (för att inte den yngsta ska klättra upp på dem i strävan att taga sig själv av daga). Man tar på sig sina egna ytterkläder inklusive skor. 
Därefter löper man på förhoppningsvis lätta fötter ikapp det yngsta barnet. Med hjälp av några enkla grepp ur handboken för brottning i den grekisk-romerska stilen börjar man sedan påklädning av henne. Hon har det bästa tålamodet av barnen och kan hantera en liten väntetid som uppstår när hon är först klar.
Samtidigt som man klär den yngsta försöker man aktivera den äldsta.
Normalt sett är detta helt omöjligt med endast verbala metoder.
Man gör ändå sin bästa imitation av Tackleberry från Polisskolan och håller tummarna.
När detta visar sig verkningslöst snokar man upp det äldsta barnet och tvingar honom att återvända till verkligheten från vad han nu håller på med. Dvs man slår av teven, ställer undan legobilen eller försnillar hans Bakugan. Därefter leds han handfast till de förutbestämda kläder han ska ta på sig.
Vid det här laget bör två av tre barn vara påklädda. Och nu kommer det viktigaste.
Nu och endast nu påbörjas påklädning av mellersta barnet.
Ifall man misslyckas med detta kommer han få en väntetid medan övriga gör sig klara. Detta kommer i så fall inte resultera i att huset läggs i sot och aska. Men nästintill.

Allt detta kan verka enkelt. Nästan överdrivet. Men skulle man t.ex. ha glömt att ta på sig själv ytterkläder eller skor när alla tre barnen är färdiga att gå ligger man risigt till. Likt en ostoppbar tidvattenvåg strömmar de då ut ur huset i besinningslös jakt på bilar att kasta sig under, onämnbara ting att stoppa i munnarna eller träd att ramla ner från. Själv kan man bara hjälplöst titta på medan man famlar efter sina Ecco.

Såhär förlöper alltså mina dagar.
En strävan efter det mest effektiva flödet.

Verkligheten som man ser den som barn är inte alltid som man ser den som vuxen. Till exempel är det inte helt livsavgörande ifall man har en cykel med broms i navet eller ifall bromsen ligger an mot fälgen. Skillnaden mellan ett liv i lycka och evig välgång är inte heller ifall man har en avlång sadel, sk ”limpa”, istället för en cykelsadel av vanlig modell.
Ibland är man däremot helt rätt ute redan från början. Den instinktiva känslan av att städa är tråkigast i hela världen är ju helt sann. Det förstår man redan som mycket liten. Det blir inte mindre sant för att man blir äldre.
Städa är tråkigast.
Tristare än att kolla på innebandy, lyssna på partiledardebatter eller kolla på s.k. realityteve på Kanal 5. Ja rentav är det tråkigare än att gå en universitetskurs i statistik.

Världen och hur man ska handskas med den är ju annars något man får omvärdera lite nu och då. Det är ganska roligt att se på hur äldsta pojken försöker växa in i en lite tuffare skolpojkskostym. Det är lite tuffare lekar. Det är även att prova på att svära.
”Jevlar” piper han och det låter fortfarande mycket ovant.
”Fan” utstöter han prövande.
Det låter illa såklart. Men är också lite roligt.
Häromdagen pratade vi alla grabbarna om cykling. Vad som är roligast när man cyklar. Vi var ense om att det roligaste var att cykla så fort som man kan. Jag pressade grabbarna på varför just det är så roligt. Och fick svaret: ”för att det killar i snoppen”. Här hade det varit lätt att klämma in en eller annan kommentar om hur sådana känslor kan förändras senare i livet. Hur de kan få en lite annan karaktär. Men jag höll som tur var käften.

("Känslan Man Har"? Ett seriealbum av Jan Stenmark. Bra på rikt.)

Det sägs ibland att offsideregeln i fotboll är en omöjlig regel.
Det är helt enkelt för svårt för linjemannen att samtidigt hålla koll på ifall någon spelare står i offsideposition samtidigt som han har bollförande spelare inom synhåll. Visst det är säkert mycket svårt.
Men.
Med all respekt för linjedomare.
Jämfört med att promenera med tre barn varav två på cyklar är det blaha-blaha att avgöra ifall en spelare är offside eller inte. Två cyklister, varav en är ungefär lika lätt att exakt lägesbestämma som en elektron, vice versa medtrafikanter.
Inte alldelens utan svårighet.

En elektron, som alla vet, går för övrigt inte att exakt lägesbestämma vid en viss specifik tidpunkt. Det där kan man fördjupa sig i genom att gräva fram gymnasiets fysikbok eller googla kvantmekanik. Där kan man bl.a. läsa om Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet.
Det samma gäller för en treåring på cykel.
Och inte ens Einstein kunde riktigt knäcka det här problemet inom kvantmekaniken.
Så hur ska en vanlig dödlig, icke-Einstein fader, kunna ha en rimlig chans?

Äldsta pojken ska börja skolan nästa vecka. Eller åtminstone s.k. förskoleklass, vilket för mig är lika med lekis. Men för honom är det skola. Det är en stor grej. Alla vet att perioden man går i skolan är viktig för en person. Förstås är alla perioder i livet viktiga på sitt sätt. Men saker som händer under skoltiden verkar lagras mycket djupt i människors hjärnbark och de kan få stor betydelse.
När jag var hemma i Norrbotten i somras såg jag en del personer jag lärde känna på mellanstadiet. Märkligt nog hade de alla åldrats fenomenalt mycket. Till skillnad från mig. Jag såg en kille som nu var helt vithårig. För drygt 25 år sedan var han inte det. Då var han den ende jag kände till som brukade köpa porrtidningar i kvarterskiosken. Hans bästa kompis fick en gång panik när vi åkte slalom med skolan, tappade kontrollen över skidorna och kraschade mot en parkerad bil. Händelser som dessa kommer jag aldrig glömma. Det finns hur många som helst man skulle kunna räkna upp. Jag minns kommentarer och situationer. Även helt meningslösa händelser. Med all säkerhet har de bidragit till att forma min milt motbjudande personlighet. Även om det kanske inte ska överdrivas, så spelar skolgången ändå roll för vilket självförtroende man får i olika situationer. För en persons självkänsla. Upplevelser i skolan bidrar till att forma en persons identitet.
Så visst fasen är det en stor grej, det här med att börja skolan. Det lämnar djupa spår.

Sen kan jag inte undvika att tänka på vilka svårigheter pojken nu kommer ställas inför. Då menar jag inte svårigheter som att använda den s.k. liggande stolen vid räkning eller att substantiv är namn på ting (till exempel boll och ring). För evigheter sedan bloggade jag om några pojkar jag såg leka i en snöhög. En satt högst upp på högen och kastade en snöboll allt han orkade i ansiktet på en kille som såg ut att vara en del yngre och svagare. Bredvid de där två satt en pojke som inte riktigt visste vad han skulle göra. Såna där situationer kommer sonen garanterat att ställas i under skolgången. Han kommer tvingas välja sida. Yla med mobbaren i toppen av snöhögen eller stötta den svagare? Det är ingen enkel situation. Rentav kan han komma att befinna sig i en situation där han själv är den svage. Eller att han är den som mobbar eller retas.
Och när är det förresten ok att slåss? Är det någonsin ok att slåss? Måste man rentav slåss ibland på en skolgård? Vilka konsekvenser får de val man gör i de här situationerna?
Där snackar vi frågor som i svårighet överträffar den snårigaste tyska grammatiken.

Rubriken till den här texten är hämtad från en låttext. Den bör höras även om den inte är en av Mattias Alkbergs bästa. Gillar ändå texten som förstås handlar om mobbning. Så här börjar den: ”Snygga täckbyxor nu har ni inget tält, som du äter dör alla andra av svält. Kolla magen, hela handen sjunker in. Om du tjallar dödar vi lillbrorsan din.”
Tiden går. Nyss var pojken ny på dagis. Nu kommer han till en skola. Sådant som beskrivs i låttexten förekommer på alla skolor skulle jag tro. Det är kanske också en del av tidens gång. I ett liv måste man konfronteras med jävligheter och jävliga människor. Det är en del av att växa upp. De allra flesta klarar av det på ett åtminstone någorlunda sätt. Som förälder har man inte full kontroll över situationen. Det är stressande men förmodligen som det ska vara. Det går oftast bra. Jag försöker intala mig det.

Liggande stolen kan däremot verkligen förstöra en människa.

Och här är länken till låten Mattias Alkberg BD – Här Är Ditt Liv

Fler än en har gäckats av den. Den kvinnliga anatomin.
Medicinen har till exempel stora problem att förklara vissa sjukdomar, till exempel fibromyalgi, som nästan enbart drabbar kvinnor. Kunskapsluckorna är stora. Det måste finnas någon för vetenskapen okänd anatomisk avvikelse hos kvinnan. Eller om man så vill: någon okänd förädling hos kvinnan som män ännu inte uppnått. Kvinnokroppen kan alltså sägas vara lite besynnerlig. Och det är alltså inte bara något jag inbillar mig. Googla så får ni se.
Blandar man sedan in delar av anatomin väsentliga för fortplantning blir det möjligen ännu klurigare (skrev först ”ännu mer invecklat” men ville undvika risk för oavsiktlig ordvits). Tycker inte man behöver gå in på det här i detalj. Men jag anser ändå att jag har åtminstone genomsnittliga kunskaper på det här området. Trots allt har jag tre barn, ett antal högskolepoäng i anatomi etc etc.
Likafullt stod jag mig slätt när jag skulle ta ett urinprov på blöj-jäntan.
Hade utrustats för ändamålet med påsar som skulle klistras fast. Det var plastpåsar med ett cirkulärt hål som på något sätt skulle appliceras. Jag misslyckades kapitalt med detta. Tre försök resulterade i tre misslyckanden. Jag stod vid skötbordet med påsen i handen och försökte placera det som jag tyckte minimala hålet på rätt plats. Mycket sällsamt. Jag kände mig en liten aning som Mr Bean,. Det var det där med den besynnerliga kvinnliga anatomin. Jag skyllde tyst för mig själv på det.
Mina instinkter sade mig dessutom att jag gjorde rätt. Men ändå blev det fel.
För en gångs skull hade mina instinkter åtminstone delvis rätt. I grunden besegrad tog jag med mig flickan till labbet på vårdcentralen. Där visade det sig att jag hade fått fel påsar! De jag hade fått var avsedda för pojkar. Efter det fixats till gick det bra.
Alltså ändå inte riktigt Mr Bean. Kändes ändå bra.

Som förälder till en barnaskara som till antalet är större än oss föräldrar är det nödvändigt att ha alla sinnen väl utvecklade. Så länge vi bara hade ett barn var det enklare. Det gick att förlita sig enbart på synen. Det räckte att hålla honom i blickfånget så satt man säkert.
Men att hålla koll på ett barn är ändå svårt. Två barn mycket svårt.
Tre barn? Glöm det. Särskilt när man är ensam vuxen hemma på dagarna.
Fortfarande är synen viktig, men den måste kompletteras med övriga sinnen. Luktsinnet är uppenbart bra att ha. Vissa lukter kräver snara åtgärder. Ju mindre sagt om det ju bättre.
Känseln kan också vara användbar. Jag har utvecklat en känslighet för små tryckförändringar i inomhusmiljön som indikerar korsdrag. Ett korsdrag innebär nämligen att någon gått ut och lämnat dörren öppen. Och ifall någon går ut och lämnar dörren öppen efter sig är vederbörande per definition för liten för att vara ensam ute på vägen. (Varför blir det automatiskt korsdrag när någon öppnar ytterdörren? Tja, en av anledningarna antyds här ovan i resonemanget om luktens betydelse).
Min viktigaste compadre vid sidan av synen är emellertid hörseln.
Vissa ljud får mig på fötter omedelbart. Det här är topp-4:

1. Ingenting. Det finns inget så oroväckande som tystnad. När stor tystnad hastigt utbryter håller något dåligt på att ske. Det är en av de första reglerna jag lärde mig som förälder. Ett tyst barn är ett barn som t.ex. äter på en toalettborste, fyller en VHS bandspelare med LEGO eller sitter på en hallbyrå och leker med tändstickor. Tystnad är en red alert, en klass fyra varning, en varningsfackla som flammar på kvällshimlen.

2. Ljudet av stolsben som släpas. Varför släpas stolen? Eftersom någon vill nå ett föremål som avsiktligt placerats utom räckhåll. Det kan vara en förskärare, en tuschpenna eller ett fyllt vinglas. Vägen dit går via stolen som släpas.

3. Ljudet av skallben som slår mot trä. Ett välbekant ljud för alla föräldrar skulle jag tro. Den verkliga klassikern är att krypa in under ett bord och därefter resa sig. Kan även uppstå vid fall från soffa, fall in i vägg/piano eller misslyckat klättringsförsök på altan. Ljudet av skallben som slår mot trä brukar följas av utdraget vrål. Då gäller det att vara på plats med napp och plåster.

4. Ljudet av någon som försöker stänga en dörr och misslyckas. Först försöker dom stänga dörren på normalt sätt. Det fungerar inte på annat sätt än att det lockar allehanda syskon till dörröppningen. När dörrstängaren strax därefter ledsnar och kastar sig mot dörren med hela sin kroppstyngd är det att föredra att dörröppningen är kliniskt fri från nyfikna syskonfingrar/näsor.

Något som däremot inte stressar mig längre är när barnen ropar efter mig. Inte alltid förstås. Men oftast. Detta eftersom att när barnen hojtar ”PAPPAAAA!” vill de oftast att jag ska hjälpa dem med saker de i själva verket klarar själva. Det kan de gärna få fixa själva.
Medan jag till exempel bloggar.

(Titeln på det här inlägget? Syftar till rockbandet XTC. Inte många har hört dom. Det är lite synd. Ett bra ställe att börja är här: XTC – Fossil Fuel: The XTC Singles Collection 1977 - 1992 )

Är föräldraledig. Liksom tidigare undrar jag varför det ofta framställs som något fantastiskt självuppoffrande att vara föräldraledig. Särskilt ifall någon man vill vara föräldraledig.
Vad är det som är så jävla duktigt med det?
Det är litegrann som med träning. Ibland får man höra om hur förtvivlat ”duktiga” människor som tränar är.
Jag tycker inte det är särskilt duktigt.
Jag tycker det är roligt att träna. Jag tycker det är skönt att träna.
Jag tycker därmed inte heller jag är särskilt duktig när jag tränar. Vad är det för duktigt med att göra något man vill göra, tycker är roligt och som man mår bra av? 
Betydligt duktigare är jag när jag diskar, stryker eller sätter mig och betalar räkningar. Sånt är ju, till skillnad från träning, bedrövligt tråkigt.
Att vara ledig med sina barn är givetvis inte någon ledighet att jämställa med att i lugn och ro lapa piña colada på stranden. Alternativet är emellertid att arbeta. Vilket ju inte heller är något man gör helt utan ansträngning. Och vem har förresten sagt att den optimala tillvaron är helt befriad från ansträngningar? Även ifall jag trivs på mitt jobb, jag tycker rentav det är bästa jobbet jag någonsin haft, så är jag hellre med mina barn än där.
Kalla mig spritt språngande galen men så är det.
Att jag är föräldraledig kommer också göra så familjen får sämre ekonomi en period. Det kommer inte vara särskilt förkrossande. Vi kommer inte balansera på någon svältgräns. Möjligen får jag avstå att köpa en iPad. Men det hade jag ändå inte tänkt göra. Och jag tillbringar mycket hellre tid med barnen än köper nya elektroniksaker.
Diskussionen om att man är så fenomenalt rekorderlig som föräldraledig man är alltså en smula förbryllande för mig. Jag är förstås medveten om att inte alla är så lyckligt lottade som jag. För vissa är det svårt, nästintill omöjligt, att vara hemma med sina barn.
Fast för att tala enbart för mig själv vore det helt idiotiskt att inte vara föräldraledig.

En del annat är också förbryllande när man är hemma med barnen förstås.
Vi har de gamla barn-paradoxerna som fortfarande är giltiga:

• Varför vill man inte på några villkor sova när man är trött?

• Varför vill man inte äta när man är hungrig?

• Varför är de allra roligaste lekarna enbart såna som man kan slå ihjäl sig av?

• Varför vägrar man gå på toaletten när man verkligen behöver?

Just det sistnämnda är kanske allra mest besynnerligt. Ett av barnen särskilt svår på detta. Han förnekade en gång att han var kissnödig fastän han samtidigt satt på toaletten och kissade.
Han ansåg sig inte överbevisad av omständigheterna.
Till ovanstående lista kan läggas följande punkter som är särskilt aktuella just nu:

• Varför vill man inte äta sin mat förän man först smetat ut den i håret och kastat ner den på golvet? När den väl befinner sig på golvet verkar samma mat som strax dessförinnan var uppenbart helt oätlig betraktas som en delikatess.

• Varför är det så enormt roligt att leka med skor? Äta på skor? Och värst av allt: varför leker man alltid bort den ena av mina två Foppatofflor? En av tofflorna hittar jag alltid men aldrig båda två. Det här gör att jag måste springa omkring i hustruns högklackade sandaler när jag kastar mig iväg på akuta utryckningar efter skenande barn. Jag ser förmodligen ut som en rasande Christer Lindarw med pipskägg. Med all säkerhet ingen trevlig syn. Misstänker alltmer att det här är en uttänkt strategi av barnen. För att sätta ner min löphastighet. Som redan är dålig till att börja med. Vilket dom vet.

Alienation, enligt mitt lexikon, lika med "känsla av främlingsskap" eller "utanförsskap".
Det brukar i vardagligt tal användas för att beskriva situationen för människor som kanske flyttat till ett nytt land eller är arbetslösa. Jag skulle vilja använda det för att beskriva hur det känns att gå på öppna förskolan. Exakt samma visa upprepas med yngre barnet som med äldre. Jag går på "öppnis" och är vilse i pannkakan.

När vi går på öppnings förändras genast antalet föräldrar som innehar Y-kromosomer från noll till ett. Möjligen kan en farfar eller morfar sitta och trycka i ett hörn. Men annars är jag on my own. Och det borde inte ställa till några problem. Jag tycker jag kan kallprata med vem som helst. Jag får mycket träning på detta i mitt arbete. Jag jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats och det är lätt att hitta saker att prata om med de flesta i personalen. Men Öppnis gör verkar göra något med kvinnors psyken. Alla samtalsämnen som inte rör barn eller möjligen hus och hem undviks strikt. Och snackas det hus och hem är inredning, virkning, gardiner och liknande. Men det mesta rör barn. Och då främst inte vad barnen gör eller vad man gjort med barnen. Utan vilka kläder, leksaker etc som barnen har. Jag har inget alls att tillföra till den diskussionen.

Naturligtvis hårddrar jag i det ovanstående Överdriver lite, rentav. Men det är ändå märkligt.

Någon gång har dina föräldrar sett på dig och känt det samma som du känner när du ser på dina egna barn.

Bra känsla. Bra tanke.
Jag tror det gäller nästan varenda en av oss.

Det är dom ju nu. Alla kidsen i min familj. Friska alltså. Tyckte det där var en rolig rubrik och dessutom en chans att referera till The Who.
Ja, ja. Jag vet. Ha ha. Ho ho.
Inte jättekul.
Men hur som haver.
Lekte diverse lekar med äldstpojken igår. Vi härjade framgångsrikt på vinden. Bland annat spelade vi ett intressant spel som kan beskrivas som en kombination mellan kurragömma, golf och squash. Till vår hjälp hade vi badmintonracket. Naturligtvis.
När vi varvade ner efter detta bad jag sonen hitta på en historia. En läskig historia, tillade jag, lite grann för att det inte skulle bli ännu en historia som handlade om hans favoritobjekt att berätta om. Nämligen bajskorvar. Det känns som jag fyllt min kvot med bajskorvshistorier nu. Istället hittade han på en historia om ett troll. Och inte vilket troll som helst. Det var så stort att naglarna var stora som berg. Till frukost varje morgon åt trollet 1000 barn.
Sonen varvade upp mer och mer. Och blev räddare och räddare.
Till slut grät han nästan - åt sin egen historia!
Han ville genast gå ner från vinden och vägrade senare på kvällen gå upp ensam.
Kanske hör det också till historien att jag, så att säga, dramatiserade delar av hans troll-berättelse genom att tillföra trovärdiga troll-ljud. Jag tyckte det tillförde en extra dimension. Kanske inte var helt genialiskt, dock.

Idag: luciatåg på dagis.
Jag skulle kunna utmana vem som helst att gå på ett luciatåg på dagis utan att bli lite grann rörd. Jag tror inte det är möjligt. Ni som varit där vet hur det är:
Samma sång som framförs i tre olika tempon samtidigt.
Ledsna lucior som gråtande springer ut till sina föräldrar.
Tomtar som tar till knytnävarna i interna uppgörelser.
Pepparkaksgubbar med fem storlekar för stor hatt.
Et cetera.
Vackert. Rentut.