Slow Emotion Replay
Ibland kan det uppstå situationer som är svåra att komma ur. Ett exempel är sexåringar som av någon anledning är på dåligt humör. Inte sällan är orsaken till det dåliga humöret svår att identifiera. Ibland är den rentav helt okänd. Det finns ingen anledning till bråkandet. Det dåliga humöret går därmed inte att bemöta med rationella eller logiska metoder. Man måste ta till ondskan list. Ett bra knep kan vara tevespelet Nintendo Wii. Inte att låta honom spela eländet. Det skapar förvisso lugn för stunden, men stora problem när spelet ska stängas av. Däremot räcker det att prata om Wii för att få åtminstone min sexåring att komma ur en ond cirkel av tjurighet och dålig humör.
Vilken är din bästa bana på Super Mario Bros?
Hur långt har du kommit i Super Mario Galaxy?
Hur gör man för att besegra Bowser?
Han blir omedelbart med på noterna och på bra humör. Därmed är den onda cirkeln av dåligt humär bruten och man kan gå vidare.
Det är nästan för lätt.
Till och med figurerna i spelen heter det samma som för 25 år sedan. Dock är knepet lite för gement för att jag ska vilja använda det alltför ofta.
Har tillbringat en hel del tid på dagis under veckan. Inskolning av den yngsta. Igår var jag nästan hela tiden inne i personalrummet för att vänja henne vid min frånvaro. Där kunde man sitta och titta ut på barnen som lekte.
Av någon besynnerlig anledning kändes det sorgligt att göra det.
Jag satt där och kollade på hur mellanbarnet härjade på gården och anfölls av vemod. Svårt att säga exakt varför. Funderade på det senare. Kanske berodde det lite på hur han lekte helt själv mitt bland de andra barnen. Även ifall det är på det viset många barn i hans ålder leker kanske det gjorde att han såg ut att vara lite ensam. Kanske var det också någon sorts symbolik inblandad? På andra sidan lärarrummets glasfönster kan jag inte påverka, kontrollera eller beskydda honom.
Bara maktlöst se på när han har roligt.
Och när han kraschar.
Det påminner en del om hur jag som förälder snart, när han blir äldre, kommer få finna mig i att göra just det även i ett större perspektiv. Men sen tror jag det också fanns någon sorts manipulation av känslor inblandad även här. Liksom jag manipulerar hans storebrors känslor med Wii. Just bilden av lekande barn man som ser utan att höra verkar vara laddad med någon sorts inneboende vemod. Det finns hursomhelst med i flera filmer som ett sätt att skapa sorgsen stämning. Man tänker sig någon figur i en film som precis har dött och man spelar upp scener från vederbörandes uppväxt till passande musik.
Det skapas ingen feststämning då precis.
Det första exemplet jag kommer att tänka på är när Neil Youngs Philadelphia spelas i filmen med samma namn direkt efter att Tom Hanks rollfigur precis avlidit.
Jag minns inte om jag grät då när jag såg filmen.
Men jag kunde mycket väl ha gjort det.
Lite senare samma kväll badade jag den yngsta.
Återigen återkom den vemodiga känslan.
Man sitter där och ser när hon leker i badbaljan. Helt fascinerad av att tugga på duschhandtaget.
Man tänker att hon är bäst.
Precis som man tänkt det samma med hennes äldre syskon när de suttit och dräglat i samma balja.
Man tänker att hon kommer sitta på liknande sätt och titta på sina barn.
Och de på sina Och att ens egna föräldrar tittat på mig på liknande sätt.
Den där tanken har återkommit många gånger sedan vi fick barn.
Den är faktiskt häftig och ganska överväldigande.
På rikt.
(Slow Emotion Replay? Syftar förstås på det jag skriver om i sista stycket och är också en låt med The The från den förträffliga skivan Dusk. Lyssnas på här: The The – Slow Emotion Replay Vill man höra Philadelphia (och det vill man verkligen) kan man göra det här: Neil Young – Philadelphia )
