Thomas blogg

Den sportsliga misären tätnar alltmer. Igår förpassades mitt favoritlag i England, Liverpool FC, om inte till skräphögen så åtminstone den gudsförgätna Europa League. Samtidigt som Luleå Hockey, mitt favoritlag i hockey, inkasserade en dundrande derbyförlust mot Skellefteå AIK, för övrigt den åttonde raka förlusten mot SAIK på bortaplan. Jag tänker alltmer att det här är det sämsta sportåret någonsin.
Varför?
Jo, av den här anledningen:

Fotboll: Gehenna i stort och smått. Landslaget såg ofta totalt vilse ut och missade helt följdriktigt nästa VM. Känns som att en ny, mästerskapsfri tioårsperiod kan vara på väg att inledas. Åttiotalet revisited. Landslaget försökte bygga sitt spel på en spelare som dessvärre inte såg intresserad ut mer än stundvis och talangpoolen i övrigt var grund och oerhört grumlig. .
Ser man till Norrlandsfotbollen, vilket jag ju gärna gör, var det ännu värre. IFK Luleås totala misslyckande i tvåan kompletterades med att tränaren hoppade av med hänvisning till utmattningsdepression och förödmjukelsen i att hovnarrarna i Bodens BK vann serien. Div. 2 Norrland ser för övrigt alltmer ut som en byalagsserie och det är i sanning skämmigt att IFK Luleå harvar där år ut och år in. I Div 1 Norra kom naturligtvis ett Norrlandslag - Skellefteå - sist. Rentav toksist, monumentalt akterseglade och 10 poäng efter näst sista lag.
Så var det då detta med Liverpool. Våren 2009 var man alltså inte alls långt ifrån ligatiteln. Detta genom att bygga precis allting på en stark centrallinje. Truppen hade stora brister, bl.a. endast en användbar forward som dessutom var skadebenägen, men det kunde man ju hoppas skulle fixas under sommaren. I det antagandet fick man fel. Totalt fel. Under sommaren sålde man istället förra årets bästa spelare och ersatte med en långtidsskadad spelare som ännu i slutet av november inte startat en enda tävlingsmatch för klubben. Någon ny forward fick man inte se, däremot lastades enorma summor på en ytterback. Resultatet av den katastrofala transfersommaren har inte låtit vänta på sig: Liverpool har i skrivande stund ingen chans att vinna vare sig ligan eller Champions League. Det är bara för dåligt, inte minst med tanke på att man spenderat en kvarts miljard pund under nuvarande tränare.  

Skidåkning: Längdåkning för herrar har numer modifierats så det inte längre går ut på att åka snabbast. Istället går sporten ut på att åka så sakta som möjligt tills det återstår max 500 meter av loppen. Tyvärr är den åkare i världen som är bäst på att åka dessa 500 meter norsk och, som om det inte räckte, utrustad med en personlighet som får Karlsson På Taket att framstå som ödmjuk och Farmen-Christina som charmant. Han sopade hem samtliga distanser på VM där man inte behövde kunna åka fort. Det gav honom VM-guld på tre distanser. Sorgligt. Svenska herrarna lever kvar i den antika tron att man faktiskt bör kunna åka fort ett helt lopp, vallade bort sig och kammade noll. Ja, Anders Södergren, fick förstås äran att hjälpa Petter Northugg till VM-guld på 30 km och belönades för detta med ett silver. Det är för dåligt betalt.

Friidrott: Det svenska friidrottsundret nu officiellt över. Inte en endaste medalj på VM, efter stormakter som Puerto Rico, Cypern och Panama i medaljligan. Min hjälte Mustafa Mohammed vann inte ens Finnkampen, var sjuk på VM och snubblade på DN-galan. Tårframkallande!

Hockey: Landslagshockey fortsätter vara totalt ointressant. Vem, som inte har betalt för det, bryr sig längre om pajasturneringarna de spelar? Luleå Hockey såg ut att värva smart under sommaren, efter en hyfsad insats 08/09. Dessvärre verkar årets lagbygge, utan fjolårets två bästa spelare, mest påminna om ett korthus. För att göra saken värre så har Modo, som såg ut att vara på väg rätt åt Häcklefjäll genom gediget inkompetent sportchefsarbete, räddats av Peter Forsberg. Det gör tillvaron outsägligt mycket värre, såsom Norrbottning i exil här i landskapet där de sjunger när de pratar och där en spelning med Thin Lizzy utan några orginalmedlemmar är årets kulturella höjdpunkt.

Ljuspunkter? Få och långt emellan! På friidrottsfronten kanske det var när jag själv lyckades göra halvmaran på 1.35! Det var iaf det som gjorde mig gladast. Liverpool FC´s tre segrar mot Manchester U lättade tillfälligt upp stämningen, men de vann ju likförbannat ligan så det spelade mindre roll.
Nej.
För att hitta riktiga glädjeämnen måste man som vanligt se till svenska damlandslaget i längdåkning.
Brons på VM-stafetten och en mycket glädjande seger i världscupen förra helgen gav mig rysningar av välbehag. Sen tog man förstås medalj i sprintstafett också, alltid något, men sprint är och förblir inte riktig skidåkning för mig.

Man skulle kunna luras att tro att 2010 inte kan bli sämre. Det är fel. Det kan alltid, alltid bli sämre.  
Hur? Två ord: "Northugg" "OS-kung".

Alienation, enligt mitt lexikon, lika med "känsla av främlingsskap" eller "utanförsskap".
Det brukar i vardagligt tal användas för att beskriva situationen för människor som kanske flyttat till ett nytt land eller är arbetslösa. Jag skulle vilja använda det för att beskriva hur det känns att gå på öppna förskolan. Exakt samma visa upprepas med yngre barnet som med äldre. Jag går på "öppnis" och är vilse i pannkakan.

När vi går på öppnings förändras genast antalet föräldrar som innehar Y-kromosomer från noll till ett. Möjligen kan en farfar eller morfar sitta och trycka i ett hörn. Men annars är jag on my own. Och det borde inte ställa till några problem. Jag tycker jag kan kallprata med vem som helst. Jag får mycket träning på detta i mitt arbete. Jag jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats och det är lätt att hitta saker att prata om med de flesta i personalen. Men Öppnis gör verkar göra något med kvinnors psyken. Alla samtalsämnen som inte rör barn eller möjligen hus och hem undviks strikt. Och snackas det hus och hem är inredning, virkning, gardiner och liknande. Men det mesta rör barn. Och då främst inte vad barnen gör eller vad man gjort med barnen. Utan vilka kläder, leksaker etc som barnen har. Jag har inget alls att tillföra till den diskussionen.

Naturligtvis hårddrar jag i det ovanstående Överdriver lite, rentav. Men det är ändå märkligt.