Thomas blogg

Vad: En samling skräcknoveller. Historierna har det gemensamt att alla involverar den sk. Cthlhumytologin. Denna handlar, ungefär, om att jorden tidigare befolkats av varelser från rymden som fortfarande finns kvar i någon sorts halvexistens. I en sjunken förhistorisk stad huserar den mäktige Cthlhu i väntan på att kunna återkomma för att sprida skräck och fasa. Historierna har lämnat rätt stort avtryck i populärkulturen. Det har bland annat gjorts rollspel på temat och Metallica (!) har gjort låtar som lånat en del härifrån.

Jag tyckte: Jag är ingen storkonsument av skräcklitteratur. De senaste 5 åren har det nog bara varit en novellsamling av Poe och Hanteringen Av De Odöda av John Ajvide Lindqvist som jag läst i den genren. Den sistnämnda boken var ruggig på rikt. Själva skräcken är det däremot tunnsått med här. Novellerna är nästan hundra år gamla och det märks kanske en del. Gränserna för vad som är läskigt kanske har flyttats fram? Tycker även åldern märks en del i hur Lovecraft formulerar sig. Jag tycker faktiskt att några av de här berättelserna är rätt dåligt skrivna. Då får Lovecraft vara hur mycket legend som helst. Tycker också han upprepar sig för mycket för sitt eget bästa i novellerna. Kanske ett resultat av att de från början inte publicerades i en samling. Men en aning överdoseras ändå hur något mysteriöst väsen skrämmer husdjur och boskap på ett övernaturligt sätt och hur en fruktansvärd stank sprider sig mysteriöst.
Den första novellen, Festivalen, gillar jag sämst. Den är rena festivalen av billiga adverb: ”lyktan guppade otäckt”, ”falluckan gapade motbjudande” et cetera. Det återfinns minst 5 liknade på varje boksida. Jag tappar dessutom räkningen på hur många gånger saker är ”obeskrivliga”. Det blir inte bra. Själva historien förstörs av dåligt språk.
Den andra novellen, ”Färg Bortom Tid Och Rum” är den jag gillar mest. Tycker den är den enda berättelsen här som faktiskt är en smula skrämmande. Och då är jag ändå mer lättskrämd än de flesta.

Betyg: 2

Äsch. Ryckte åt mig den här på biblan. Har inte läst något av Lovecraft sedan högstadiet. Tänkte att va fan. Det här är en antologi eller kanske mer exakt en essä om skräcklitteratur fram till vad jag gissar är mitten av 1920-talet. Tydligen ansedd som något av hans bästa/viktigaste verk. Men jag blir inte fångad av det här. Lovecraft gör mig inte särskilt intresserad av titlarna han skriver om. Istället känns det som ett jobb eller som om jag pluggar en läxa när jag läser. Kommer inte mer än 5-6 sidor åt gången innan jag tappar tålamodet. 
Nej. 
Jag har för ont om tid för att slösa den på böcker jag inte riktigt gillar. 
Har istället lånat en "riktig" Lovecraft. Dvs en samling skräcknoveller. En historia som Metallica gjort en låt om. Tror jag iallafall. Och ifall Metallica tagit sig igenom den boken så vore det själva fan om jag inte skulle göra det. Men  de första tecknen är inte entydigt positiva.

Vad: En samling människor ger sig ut på en bussresa i hårt regnväder. Resvägen inkluderar en bro som ser ut att när som helst kunna brista. Problem uppstår. Givetvis.
Jag tyckte: Den yttre handlingen kan nästan sammanfattas i de ovanstående tre meningarna. Det är inte där behållningen ligger för mig. Istället är det i beskrivningen av personerna och hur de fungerar. Det är däremot helt fenomenalt gjort. Inte ofta jag läst så bra personporträtt och så välformulerad psykologi. Jag har bara läst en enda Steinbeck tidigare (Vredens Druvor) och där var det litegrann det samma. Skulle inte skadat med lite häftigare intrig. Jag gillar det här. Men det kunde varit en femplussare.
Betyg: 4

Vad: Tre olika deckarhistorier som lite löst hänger samman. Detta är emellertid inte deckare i den vanliga bemärkelsen. Det är lite som Raymond Chandler korsad med Kafka i översättning av Sigmund Freud.
Jag tyckte: Har försökt läsa den här åtminstone två gånger tidigare, men gett upp innan sidan 100. Nu läser jag hela klabbet på närmare 500 tättskrivna sidor på några dagar, större delen igår. Jag vet inte varför den fungerade bra nu. Det är inte första gången jag gör något sånt. Mörkrets Hjärta var likadan. Ett par andra också. Kanske har att göra med vad man läst tidigare? Nåväl. Nu var jag mottaglig för den här märkvärdiga boken. Den är fylld av besynnerligheter som kan tolkas på många olika sätt. Sånt gillar jag. Suggestivt skriven utan att förirra sig in i obegriplighet. Har fått mig att gå på biblan och låna Henry David Thoreau. Sånt gillar jag också mycket; böcker som triggar mitt intresse för andra böcker.
Det är som sagt tre olika delar här. Den första och andra är de jag gillar mest. Den tredje bläddrade jag rentav några sidor i. Dock tyckte jag själva slutet var bra.
Betyg: 4

Vad: En sorts memoarer. På det Lindgrenska sättet. Möjligtvis kan man säga att det är memoarer från en man som inte har några minnen, enligt egen uppgift. Och som istället "ägnat sitt liv åt att fantisera".
Jag tyckte: Kanonbra. Det är den vanliga Lindgrenska stilen fastän han kanske tar ut svängarna lite mer vad gäller humorn. Och det är ju enbart bra. Sen är det nog inte många som skulle kunna få en bok med minnen att vara något mer än just det. Detta är allt annat än en uppräkning av fakta. Men en del roliga fakta bakom böcker man läst får man ju. Sånt gillar jag. Också.
Betyg: 4,5