Thomas blogg

Vad: De tre vännerna Dag, Andy och Clair har flyttat ut till Palm Springs där de drar sig fram med arbeten med låg kravprofil, låg stimulansnivå och låg lön ("McJobb"). Fritiden spenderas genom att berätta historier för varandra och dessa historier utgör åtminstone halva boken och vävs in i handlingen, där Dags, Clairs och Andys personligheter framträder alltmer genom historierna de berättar.
Jag tyckte: Hyllad som en generationsroman för 60/70-talister. "Den ironiska generationen". Jag vet inte om jag riktigt håller med om det epitetet. Däremot fångar den bra stämningar från slutet av 80-talet och början av 90-talet. Det pratas om atombomber. Det visas på värderingar radikalt annorlunda jämfört med fyrtiotalistgenerationen. Tror att den på många sätt är giltig även för åttiotalistgenerationen.
Jamen är den nåt bra då? Visst är den det. Den är underhållande skriven och jag anar en hjärna med avsevärd kapacitet bakom texten.
Betyg: 4

Vad: En diktsamling av den 90-årige poeten Roland Thoursie. Han har varit diktat sedan åtminstone 40-talet och om jag fattat saken rätt slog han igenom samma år som andra världskriget upphörde. Det betyder något i sig självt, faktiskt. Här filosoferas det kring ämnen kanske typiska för åldern. Krämpor och döden, men också mycket av vad man skrattar åt på dagcentret samt minnen från barndomen.
Jag tyckte: Rätt tungt i sin anspråkslöshet. Vardagliga händelser filtrerade genom en 90 årig, tämligen knivskarp, hjärna. Det är ett perspektiv man inte får möjlighet att uppleva varje dag, även om man som jag träffar äldre människor ganska ofta. Så här kan det låta:
"Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst låter det vackert!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen"
Har inte läst alltför många diktsamlingar, men den här kan rekommenderas. Kanske inte femstjärning. Men ändå en läsupplevelse.
Betyg: 3

Vad: En Överste Kemppainen och en Direktör Rellonen möts i en lada på den finska landsbygden. De har båda gått till ladan för att ta sina liv. Istället kommer de i samspråk. De kommer på idén att samla ihop så många som möjligt i deras egen situation. Det hela utmynnar i en buss fylld med potentiella finska självmördare. Bussens slutdestination är Nordkap. Där man planerar att köra raka spåret ut i ishavet.
Jag tyckte: Trodde faktiskt jag läst denna, men det visade sig att jag istället läst en bok där en av figurerna som presenteras här har en framträdande roll. Typiskt Paasalinna. Torr, lakonisk humor och generösa dusörer "viina". Vissa skulle alltså säga typisk finskt. Tycker mycket om detta. Den bästa Paasalinna jag läst. Rekommenderas till alla som har tillstymmelse till humor.
Betyg: 4,5

Vad: Ett prosapoem. Första gången jag någonsin läst ett dylikt. Dvs en kort roman skriven lite grann som en lång dikt. Avhandlar på poetiskt/pretentiöst möjliga sätt den invecklade kärlekshistoria som författarinnan hade med poeten George Barker. Enda anledningen till att jag kom på idén att läsa denna var att Morrissey lyft stora stycken ur boken till flera av The Smiths låtar, t.ex. What She Said och Well I Wonder.
Jag tyckte: Lite ovant att läsa den här typen av litteratur. Men det är ju i grund och botten mitt problem. Det är enormt passionerat skrivet. Och välformulerat. Totalt hudlöst. Hade jag varit 18 och olyckligt kär hade jag kanske dyrkat detta. Nu tycker jag bara att det är helt o.k. Lite störande att jag hela tiden satt och letade textsnuttar The Smiths "lånat" härifrån. Förtog lite av min läsupplevelse. Men återigen är det mitt fel.
Betyg: 3