Thomas blogg

Vad: Tre olika deckarhistorier som lite löst hänger samman. Detta är emellertid inte deckare i den vanliga bemärkelsen. Det är lite som Raymond Chandler korsad med Kafka i översättning av Sigmund Freud.
Jag tyckte: Har försökt läsa den här åtminstone två gånger tidigare, men gett upp innan sidan 100. Nu läser jag hela klabbet på närmare 500 tättskrivna sidor på några dagar, större delen igår. Jag vet inte varför den fungerade bra nu. Det är inte första gången jag gör något sånt. Mörkrets Hjärta var likadan. Ett par andra också. Kanske har att göra med vad man läst tidigare? Nåväl. Nu var jag mottaglig för den här märkvärdiga boken. Den är fylld av besynnerligheter som kan tolkas på många olika sätt. Sånt gillar jag. Suggestivt skriven utan att förirra sig in i obegriplighet. Har fått mig att gå på biblan och låna Henry David Thoreau. Sånt gillar jag också mycket; böcker som triggar mitt intresse för andra böcker.
Det är som sagt tre olika delar här. Den första och andra är de jag gillar mest. Den tredje bläddrade jag rentav några sidor i. Dock tyckte jag själva slutet var bra.
Betyg: 4

Vad: En sorts memoarer. På det Lindgrenska sättet. Möjligtvis kan man säga att det är memoarer från en man som inte har några minnen, enligt egen uppgift. Och som istället "ägnat sitt liv åt att fantisera".
Jag tyckte: Kanonbra. Det är den vanliga Lindgrenska stilen fastän han kanske tar ut svängarna lite mer vad gäller humorn. Och det är ju enbart bra. Sen är det nog inte många som skulle kunna få en bok med minnen att vara något mer än just det. Detta är allt annat än en uppräkning av fakta. Men en del roliga fakta bakom böcker man läst får man ju. Sånt gillar jag. Också.
Betyg: 4,5

Man luras att tro att sommaren börjar härmed. Det har varit en helt fenomenalt skön dag.
Det kändes i luften i morse. Något var förändrat.
Försommaren. Den kanske allra bästa årstiden.
Är den början på något?
Eller är den slutet på något?
På ett sätt känns den som början till slutet. På ett positivt sätt.

Spelar fotboll med sonen. Försöker lära honom några finter.
Lär honom också litegrann om hur man tacklar i fotboll. Inte knuffa med armen osv.
Han tar bort mig med en snygg screen när jag försöker vända med bollen.
Kanske mest var att han inte hann undan. Men jag tog ändå glädjeskutt inombords.

Kände att jag ville ta bort textsnutten här ovan. Den som tidigare var ”Det Finns Något Dåligt Med Allt”. Det där kallas för bloggens ”beskrivning”. Det blev småtrist och uttjatat.
Dessutom. Jag vet inte.
Förstås har jag kvar det där personlighetsdraget, tendensen att frossa i pessimism. Och jag gillar det. Men kanske vore det bra att försöka framhäva även andra delar av personligheten?
Jag är inte enbart negativ och pessimistisk.

Den gamla ”beskrivningen” är sedan igår ersatt med en snutt ur en dikt. Fast det känns inte jättebra det heller. Det ser ut som att jag försöker verka smartare och mer beläst än vad jag egentligen är. Möjligen är det rentav så också.
Men vad fanken ska man annars ha för ”beskrivning”?

Jag har grunnat på några olika teman.

1. Konfrontation: Kan ge en del roliga och drastiska effekter. Joakim Pirinen har döpt ett seriealbum till ”Jävla Svin”. Ingen dum idé kanske. Men passar inte 100% ihop med mig. Häromdagen stövlade en man in i matsalen på jobbet och vrålade att han ”Hoppas Att Ni Alla Får Brinna I Helvetet”. Vore en ärtig beskrivning av min blogg. Men nej.

2. Ärlighet: Min favorit just nu är ”I Sak Rätt Sedan 1973”. Den är iofs lånad från en annan blogg. Men den är riktigt bra. Tyvärr är den en aning osann: jag minns en gång 1988 när jag hade faktiskt hade fel (jag påstod då att det kunde bli icing när hockeylag som spelar i numerärt underläge rensar pucken bakom motståndarnas förlängda mållinje, skäms litegrann för min dumhet fortfarande).
   Ett annat sanningsenligt alternativ vore ”I Bästa Fall Halvdana Skämt Som Nästan Ingen Läser”. Dock skulle det kunna verka lite nedlåtande mot de som faktiskt läser min blogg. Det sista jag vill är att förolämpa er. Ett annat alternativ i den här kategorin är: ”Regelbundna Upprepningar Av Självklarheter Och Tjat Om Musik Från 90-talet”. Det är rätt sant. Men saknar riktig stuns.

3. Citat från låtar: Finns en oerhörd skatt att ösa ur här. Igår lyssnade jag på Tom Waits och ”beskrivningen” av min blogg blev sånär ”Half Drunk All The Time And I'm All Drunk The Rest”. Det var nog tur att den inte blev det. ”16, Clumsy And Shy” går också bort. Liksom ”Just Idag Är Jag Stark” och ”Ooh Baby Baby”. "Will You Still Love Me Tomorrow" ? "Shout At The Devil"? "Hellbent For Leather"? Nej och åter nej.

4. Driva den gamla pessimismen ett steg längre: ”Det Finns Bara En Sorts Lycka, Men Olycka Finns I Många Olika Former För Att Passa Alla”. Det där läste jag nyss och fnissade åt. Men jag vill komma bort ifrån just sånt. Därför är den inte aktuell. Inte heller ”Första Steget Mot Att Misslyckas Är Att Försöka”. Även fast den här bloggen ger många handfasta exempel på just det.

Ja.
Vi får se.
Men citatet från Tranströmmer åker nu.

Det påstås att Ernest Hemingway har sagt sådär: "a man does not exist until he is drunk".
Han hade förstås fel.
Liksom människor med alkoholproblem ofta har när det kommer till detta med kröken.
Men jag förstår hans poäng litegrann.
Skulle vilja parafrasera honom: a man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.

Jag har varit inne på det här förut. Givetvis. Men det förtjänar att sägas igen.
Träning kan fungera som en drog. Det är beroendeframkallande. Det kan ge höga toppar.
Efter några års regelbunden användning tenderar de riktigt höga topparna möjligen att utebli.
Man tar istället sin drog bara för att man alltid gör det.
För att undvika att må dåligt.
Drogmissbrukaren drabbas av abstinens ifall han inte får sin vanliga dos.
Likadant är det med träning.
På grund av fenomenalt ointressant anledning kan jag inte längre springa som jag vill. Åtminstone kan jag det inte just nu. Har fått göra en s.k. cold turkey, dvs en tvär avtändning från denna min föredragna drog. Abstinenssymtomen har slagit till med full kraft.
Symtomen är de vanliga: dåligt humör, generell trögtänkthet, klump-i-halsen känsla och mild depression.
Vilja att lägga mig på vinden och lyssna på Joy Division.
Dessutom en stark tendens att vandra omkring med halvöppen mun med missbelåtet ansiktsuttryck.
Idag låste jag in några arbetskamrater i postrummet. Det brukar jag inte göra. Särskilt inte av misstag. Jag skyller det helt och hållet på min oförmåga att träna.
Jag sover sämre. Jag äter sämre.
Nervsystemet skickar in lögnaktiga signaler som påstår att magen växer minst en centimeter varje minut. Samtidigt som benmusklerna genomgår en förvandling i rakt omvänd proportion.
Varje liten motgång förstoras upp helt enormt, särskilt på jobbet.
Jag fastnar i meningslöst surfande. Gärna på sidor som får mig att må ännu sämre. Exempel på detta är när jag ägnade ändå rätt lång tid av gårdagen att läsa om särskilt vidriga brott mot mänskligheten under andra världskriget.
Listan på bedrövelser förknippade med ofrivillig vila från träning kan göras lång.
Den kan också göras väldigt kort: allt är åt helvete.

Liksom förut har jag de senaste dagarna frågat mig ifall det är så här människor som aldrig tränar mår jämt och ständigt. Tror ändå inte det. Hoppas inte det.
En sådan här existens är bara nätt och jämt människovärdig:
A man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.
Jag har möjligtvis fel.
Dårfinkar som blir själaglada efter ett pass på inlines har ofta fel när det kommer till detta med träning.
Men jag struntar i det just för närvarande.
Jag har nämligen lyckats få till ett träningspass som gjort mig trött men som inte gjort att jag fått särskilt ont någonstans.
Det var länge sedan.
Så just nu mår jag som fisken i vattnet. Eller heroinisten efter fixen. Eller nåt annat.