Thomas blogg

Man är tammigfanken för sorglig. Eller kanske bara inte 23 år gammal längre. Därmed inte sagt att det finns ett direkt samband mellan att vara äldre än 23 och att vara sorglig. Förstås. Egentligen har jag nog aldrig någonsin varit mindre sorglig än vad jag är just nu.
Men.
Det känns lite sorgligt att ha förlorat förmågan att totalt snöa in på en skiva. Det var ju något som brukade vara rätt så roligt.

Jag minns hur det brukade vara:

Jag köpte skivan, öppnade under rituella former förpackningen, slog på musiken och lutade mig tillbaka och gick igenom varje millimeter av omslaget med en noggrannhet som hade imponerat på Horatio Caine i CSI Miami. Till slut kunde jag nästan identifiera skivan bara på lukten. Allra roligast var perioden då jag regelbundet (dvs. samma dag jag fick studielånet) hemsökte Uppsalas second-hand butiker på jakt efter billig vinyl:

"This Years Model" och "Closer" för 50 spänn.

"Docent Död" för 60.

"Venuspassagen" för 40.

Och så vidare.

Jag minns inte riktigt när jag förlorade förmågan att snöa in på en enda skiva. Senaste gången det skedde var nog med "Suicane Gratification" med Paul Westerberg. Köpte den på rea. På Åhlens i Härnösand. Det var så länge sedan att jag spelade in skivan på band för att kunna lyssna i bilen.

1999? 2000?

Skitsamma.

Nu har jag, om än i mycket begränsad omfattning, snöat in på en skiva igen. Och när detta väl händer är det en 12 år gammal skiva. Den är bra att diska till i alla fall.
Radiohead. The Bends.

Sorgligt nog.

Missade den skivan när den kom, trots att den hyllades på alla håll och kanter. Och jag älskade videon (och låten) "Just".  Jag vet inte riktigt varför jag hoppade över den när den kom. Men det är också skitsamma. Hursomhelst är den jäkligt bra. Min höjdpunkt är nog "Fake Plastic Trees". Fantasilöst nog. Så var det sagt. 

Den kollektiva folkhemstanken har bytts ut mot valfrihet. Väljer du fel får du skylla dig själv. Om detta är (nästan) alla partier helt ense. Vem har egentligen gått åt vilket håll och vilken retorik har egentligen segrat?

Vi gick ut en sväng i förmiddags, sonen, hustrun och jag. Knallade ner på stan i solskenet. Gick över Riksvägen på den stora, inglasade rampen som är utrustad med en hiss i ena änden. Ibland när man stått där och väntat på den hissen har jag oroat mig för ifall det ska ligga någon människa därinne. Eller kanske, rentav, hänga i en snara från taket. Typ. Det är en hiss som är lite creepy, rentutsagt.
Idag besannades de där farhågorna.
Inte så att någon hade hängt sig där. Men när vi var på väg hem igen efter att ha köpt vår köttfärs och en liten leksakskanin till sonen, så låg det mycket riktig en person i hissen. Han låg i något som liknade framstupa sidoläge och luktade tydligt av fylla. Med en Hemköp-påse i vardera handen försökte jag förhindra hissdörrarna att slå igen samtidigt som jag petade lite grann på den liggande mannen med foten.
"Eeeh...hur mår du?", provade jag med minimal framgång. Så småningom fick jag lite hjälp i mina bestyr av en kvinna med hund. Mannen kvickande till ställde sig upp, mumlade något otydbart och drog iväg längs Storgatan. Allt detta sker med sonen sittande i sin vagn, kramandes sin nyinköpta kanin, någon meter bort.
Och jag tänker; någon gång har även den liggande mannen varit knappt två år och kramat någon sorts mjukdjur. Någon har rentav, nästan garanterat, kramat honom. Kanske lekt ”tittut”. Torkat hans snoriga näsa. Hoppats att det ska gå bra för honom när han blir stor. Och jag undrar hur hans väg sett ut. Hur vägen från mjukdjurs-kramningen kunnat leda fram till en lortig hiss invid Rikväg 90.

I övrigt: en dag som lämnar lite i övrigt att önska. Solen skiner. Fåglarna sjunger. Norge förlorar ännu en stafettduell mot Sverige och jag själv kan ta första löprundan på länge.
Livet är gott ibland.
I alla fall så länge man slipper bli väckt av förbipasserande när man slocknat i en sliten hiss.

Mul- och klövsjuka.

Anthrax.

Sarin, senapsgas och andra stridsgaser.

Agent Orange. Rocca-Gil.

Allt det där är bara blaha-blaha. Om man jämför med dagisbakterier som först processats genom kroppen på en 1,5 åring. Ingen och inget kan motstå dessa bakterier.

Det där var en sak de glömde att informera om på föräldrautbildningen: efter att ditt barn fyllt 1 år kommer du att få avsätta minst en vecka per månad för att själv ligga uppställd som en patetiskt snörvlande blåval och dra i dig nässpray.

Tur att såna som George W Bush och Usama Bin Ladin troligvis inte VAB-at under de senaste årtiondena. Annars skulle vi nog sett dagisbaciller framställda i industriell skala och använda som kemiska stridsmedel vid det här laget. När man VAB-ar kan man nämligen inte undgå att märka vilken kraft som ligger i dessa, bakteriernas motsvarighet till Stormtroopers. Inte ens Dubya skulle kunna missta sig på det.

Är förresten lite besviken på den bittra ton som jag lät sippra fram i mitt inlägg om 221 Baker Street. Var trött och irriterad. Sorry lorry. Dessutom har sonen nu slutat gå upp 05.01. Igår  gick han t.ex. upp 04.30. Och idag var klockan nästan 06.00. Dessutom kan man förstås inte vara alltför bitter och sur alltför länge, inte ens när man snörvlande måste upp 04.30, då man får morgontidningen framburen av sonen 04.35. Och speciellt inte då han sedan direkt därefter tultar iväg och hämtar andra delen av morgontidningen till sin mamma.

Alltså, The Creeps.
Fasen vad dom var bra.
Egentligen.
Stod med händerna nedkörda i en sörja bestående av diskvatten mättat med upplöst fläskpannkaka och lingonsylt när det där slog mig.
Jag vet inte hur många som minns The Creeps från Älmhult längre. De hade i och för sig en stor hit med "Ooh, I Like It". Men vid det laget hade dom redan gjort sina bästa grejer.

Första och andra skivan: helt lysande.

Inte minst för att vara några småländska snorungar.

Inte för att vare sig ålder eller var man kommer ifrån vanligen spelar någon större roll. Men Robert Jelinek sjunger för tusan som vore han resultatet av en hemlig parningsakt mellan Otis Reddings mamma och Roger Daltreys pappa. Inte en röst man förväntar sig komma ur en tonårig strupe lokaliserad till Älmhult.
Faktiskt.

Minns hur min kompis Trummisen hade en storebror. Denna storebror spelade med i allehanda rockband. Han hade i sin tur kompisar som jag tyckte var smått skräckinjagande. De var långhåriga rockgitarrister, punkare och annat. Han (brodern) hade en flickvän som spelade i ett punkband som hette något som jag inte minns i detalj, men som på ena eller andra sättet anknöt till kvinnliga inälvor. I namnet. På punkbandet, alltså.

Most impressive för någon som vid den tidpunkten laget tyckte att ett tygmärke med "Judas Priest" på jeansjackan kunde vara fullt tillräckligt imponerande tacksåmycket.
Nog om det där.
Jag minns i alla fall hur Storebrodern diskuterade just The Creeps med en av sina allra mest långhåriga och skäggiga vänner:
"Han sjunger så jävla bra på den här låten", sa dom med respekt i rösten.
Det där har etsat sig fast hos mig.

Jag hade ju redan då hört The Creeps. Första gången var det en video (?Don´t Go Away?) som jag lyckades fånga då jag på måfå spelade in det ena eller andra musikprogrammet. De clownade omkring i 60-talskostymer och låten var kanon.

Sedan spelade jag också, mer medvetet, in en kort konsert (kan ha varit från Mejeriet i Lund) där de spelade "You´ll Love Me More Everyday".

Sen köpte jag skivan.

Det var alltså deras andra skiva, "Now Dig This!". Hade inte långt senare med mig den skivan på en fest hemma hos Trummisen. Redan då hade jag lagt mig till med ovanan att ta med mig egna skivor på fester jag skulle på. Ett jävla sätt, egentligen. Ungefär som att ockupera en skivspelare under en hel fest också är ett jävla sätt. På båda dessa punkter måste jag dess värre erkänna mig skyldig vid mer än ett tillfälle.
Skitsamma.

Det var alltså fest hos Trummisen. Jag tog dit min skiva. Säkert inte helt utan baktanke på vad hans storebror tidigare sagt om The Creeps. Det blev en fest som jag framledes talade mycket tyst om (i alla fall fram tills nu). I bästa fall kanske man kan säga att jag lärde mig en del saker. Som t.ex. att man inte ska blanda Eau De Vie med O´Boy-pulver. Det kan nämligen få förvånansvärda och inte helt behagliga konsekvenser.
Och det var inte heller det som var poängen.
Känner hur jag hela tiden tappar tråden här. Men likafullt.

Min skiva, när jag senare hämtade hem den från Trummisen, visade sig då vara panerad med pärlsocker. Skivans omslag som var täckt av skyddsplast var fläckvis täckt av pärlsocker. Jag har fortfarande ingen aning om varför. Detta kan ha skett, tjaa...1988? 1989?. Jag förstår inte varför just den detaljen med pärlsockret fastnat så i mitt medvetande. Men idag - vid diskbänken - många år och mil från Skogsgatan där allt det där andra skedde, så började jag återigen fundera på det där fördömda pärlsockret. Och The Creeps.

Har man inte hört deras första eller andra skiva är det en order att åtgärda denna brist på något lämpligt sätt.

På första skivan ("Enjoy The Creeps") kommer du hitta garageig R´n B med diskantkontrollen dragen rejält i botten, alltsammans generöst kryddat med farfisaorgel.

På andra skivan kommer du hitta ändå lite bättre låtar, mindre trumhinnespräckande ljudbild och finna att farfisan är uppgraderad till en Hammond.

På bägge skivorna kommer du höra Robert Jelinek sjunga fantastiskt bra.

Kanske kommer du till och med att säga "han sjunger så jävla bra på den här låten" vid något tillfälle.

Holmes satt och tittade ut genom fönstret när jag kom in i rummet. Ute på Baker Street vräkte regnet ner. Holmes hade tänt sin pipa och lutat sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj av oxblodsfärgat läder.  

"Hur gick det med ditt senaste fall, Sherlock?", frågade jag.

Holmes muttrade outgrundligt. Sedan talade han. Han talade med stor värdighet och eftertanke:

"Under alla mina verksamma år har jag aldrig stött på en sådan här situation Watson. Inte ens när jag korsat svärd med den ondskefulle professor Moriarty har jag någonsin kommit dit jag befinner mig nu."

Holmes hade de senaste månaderna befunnit sig i norra Sverige. Han hade fullkomligt begravt sig i vad vi nu kallade för Mysteriet Med Barnet Som Går Upp Precis Klockan 05.01 Varenda Jävla Dag. Holmes hade inte sparat någon möda för att komma på det klara med varför barnet vägrade sova längre än så. Han hade gått igenom varje kvadratmillimeter av barnets rum med fingeravtryckspulver och dammvippa. Han hade låtit avlyssna dussintals telefoner. Han hade installerat hyperkänsliga mikrofoner i barnets rum. Han hade uppträtt maskerad till Mulle Mek för att vinna barnets förtroende.
Allt hade varit förgäves.

"Menar du att...menar du att du inte kan lösa den här gåtan?". Jag stammade fram orden med darrande röst.

Det gled en slöja över Holmes blick. Han grep efter sin fiol.
"Inte alls, min käre Watson. I själva verket är det helt elementärt. Det är som med de flesta andra stora och epokgörande fall. Lösningen ligger framför näsan på dig hela tiden."

Jag gapade. Förstummad inför Holmes vidunderliga intellekt och skarpsinne.

"Barnet vaknar klockan 05.01 varje morgon bara för att jävlas med sina föräldrar. Det är den enda möjligheten som återstår då vi uteslutit alla andra eventualiteter."

Holmes stämde upp i en sonat av Chopin.
Vår session var därmed över.  

Vad: Ja, det är ju verkligen frågan. Vad är egentligen detta? Josef K häktas en morgon och avrättas ett år senare. Han avrättas, för övrigt, "som en hund" och dessutom konstaterar han skammen överlever honom själv. Vad än detta är så är det inte "Självkänsla - NU!"

Det som händer mellan Josefs häktning och hans avrättning är mycket svårt att beskriva. Det är en process som på många sätt är förvirrande, men samtidigt suggestiv. Finns nog inget bättre ord tror jag. Suggestiv. Domstolar inhysta i vindsvåningar. Läderklädda pryglare i skumma kontorsutrymmen. Et cetera.

Jag tyckte: Under läsningen (eller egentligen lyssningen) av Processen läste jag samtidigt om hur olika personer tolkat boken. Det var nog bra det. För när jag fick lite ledtrådar till hur andra tänkt kunde man själv hitta olika teman och symboler i boken. För sådana verkar det verkligen vimla av.

Men samtidigt.

Detta är en bok som aldrig avslutades av författaren. Han begjorde rent av att den skulle brännas efter hans död. Att boken är snårig och lite dunkel borde också kunna ha en del att göra med att den helt enkelt inte är färdig. Men trots allt vill man ändå hänga med på resan. Eller i alla fall vill jag göra det. Och att förstå en sak och att missförstå samma sak är dessutom två saker som inte utesluter varandra, för att tala med Kafka.

Under lyssningen hittade jag paralleller till diverse annat som jag gillar. Kanske bara i mitt huvud. Men Monty Python har nog ägnat sig en del åt Kafka. För att nu inte tala om såna som Charlie Kaufman och Spike Jonze.

Betyg: Ja korsiallsindar. Jag kan inte betygsätta detta.

Det är en bra dag. Sprang ut och tränade. Hann hem precis innan årets värsta snöstorm bröt ut. Det var en sån där storm som brukar få en att svära över saker som att man t.ex. inte gav sig ut och sprang bara lite tidigare så man hade sluppit dränkas i snöyran. Fast idag hade jag alltså, för en gångs skull, gjort just det. Jag hade börjat, och slutat, precis i rätt tid. Det är ingen liten sak. Hur ofta kan man säga det? Om något?

Under min runda (dagens löpmantra var för övrigt ledmotivet från fjolårets julkalender) hände flera bra saker. Krockade nästan med tre rådjur. Kom så nära dem att jag kanske hade hunnit ikapp det sista djuret ifall jag sträckt ut stegen riktigt ordentligt. De ställde sig och kollade på mig. Kändes bra.

Innan jag träffade rådjuren hade jag haft ett kort samtal med en äldre kvinna som ropade "Heja pojken!" till mig och sa att hon längtade efter att få springa. Hon lutade sig mot sina gångstavar och såg i största allmänhet ut som att senaste gången hon tog ett löpsteg var ca. 1924. Hon strålade. Man kan inte säga något annat. Det var bra.

I en vindpinad backe, inte långt efter att jag försvunnit ur rådjurens synfält, stod ett gäng och pratade. Det var väl 6-7 personer, någon enstaka hund och möjligen en eller annan barnvagn. När jag närmade mig avstannade deras samtal. Istället ställde de sig och klappade händer och hejade på mig. De måste blandat ihop mig med någon annan. Men det var en bra känsla.

Ett "Kodak-moment" är, som de flesta vet, en rolig händelse. När någon kliver på ett bananskal och därefter drattar på sin ändalykt är det ett solklart kodak-moment. Ifall vi nu förutsätter att någon någonsin halkat på ett bananskal annat än i vissa tecknade serier.

Ett moment av klarsyn, "a moment of clarity", är vad som brukar sägas kunna inträffa för missbrukare. I ett sådant moment ser dom sig själva och sitt missbruk så som det egentligen förhåller sig. Tydligen ska detta ibland även leda till allmän upprensning av tillvaron för dessa missbrukare.
Vad vet jag.
Ett Rock And Roll Moment är möjligen en sorts moment som är lite mindre känd än de ovanstående. Jag kollade i mitt lexikon och förvånansvärt nog fanns inte Rock And Roll Moment (RARM) upptaget där. Möjligen är det för att RARM kan vara en pyttans aning svåra att beskriva med ord.

Tänkte på det här när jag diskade idag.
 I hörlurarna spelades "Tommy Gun" med The Clash. 2.18 in på den låten vrålar Joe Strummer "Aahhwright!" innan Mick Jones går loss med ett gitarrsolo bestående av i princip en enda not.

DET, gott folk, är ett bona fide Rock And Roll Moment.
Tacka fanken för att det inte finns i något lexikon.
Hur ska man beskriva den sekunden, det momentet, på ett rättvisande sätt? Det går inte. Kanske man skulle kunna säga att RARM är avsnitt, allt från korta sekunder till hela passager, i låtar där man får lust att utstöta ljud som inte är ord. T.ex. "aaaaaaaaahhhw!" Man kan också drabbas av en oemotståndlig lust att sjunga med i texten. Eller skvätta diskvatten. Pulsen bör dessutom tillfälligt höjas med mellan 5-10%.

Tänkte vidare på det här när jag stod där vid diskbänken.

Här är några RARM som jag kom att tänka på:

• Introt till Jumping Jack Flash (nästan ännu bättre i den fantastiska videon till låten).
• Bodies med Sex Pistols börjar om och Johnny Rotten rabblar "Fuck this and fuck that fuck it all and fuck that fucking brat" (måste erkännas att detta utbrott tappar en aning när man för över det till text...)
• Slutet på Bullet In The Head med Rage Against The Machine. The Soundtrack of a frispel.
• Bruce Springsteen: Introt till Thunder Road, när pianot tar fart.
  Samt, givetvis, The River; "But I remember us riding in my brothers car
  Her body tan and wet down at the reservoir
  At night on them banks Id lie awake
  And pull her close just to feel each breath shed take
  Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
  Is a dream a lie if it dont come true
  Or is it something worse"
• Introt till "Catchfire" med The Jesus And Mary Chain, gitarren som kommer insvepande som en huvudvärk och sedan upplöses i fuzz.
• Dee Dee Ramone kommer in på sticket i 53rd & 3rd: "Then I took out my razor blade, then I did what God forbade, now the cops are after me but I proved that I´m no sissy"

Läste PC Jersilds senaste artikel på DN. Brukar försöka läsa hans artiklar. De är alltid läsvärda och oftast tänkvärda. Nu har han skrivit om dödshjälp. En jäkligt knivig fråga.

Vår rätt till självbestämmande leder, i PC Jersilds resonemang, fram till att man också ska ha rätt att få aktiv hjälp att avsluta sitt liv.

Det där kan verkligen diskuteras.

Redan idag har alla svenskar "möjligheten" att begå självmord. Det är, till skillnad från vissa länder, inte förbjudet att begå självmord i Sverige (någonstans läste jag att självmordsförsök i vissa länder är belagt med...dödsstraff!)

Den "möjligheten" utnyttjar massor med svenskar varje år.

Så långt är allt okomplicerat.

Det svåra blir när man av den ena eller andra anledningen inte ska stå för självmordet själv. Där finns problemet.

Inte i frågan om man själv ska bestämma över när man ska leva eller dö.

Det står var och en fritt att ta sitt liv, även om det så klart kan finnas praktiska problem med detta för vissa personer.

Ifall en person har fattat det (minst sagt) stora beslutet att ta sitt liv är det rimligt, anser jag, att den enskilda personen också får ansvara för utförandet. Det är ett ansvar som inte bör läggas över på någon annan. Jag har hört läkare argumentera mot eutanasi genom att de då förväntas ta liv när de ser det som sin livsuppgift att bevara liv. Det är en synpunkt jag förstår.

Jag antar att fler än jag såg dokumentären om den svenske rörelsehindrade man som fick hjälp att dö på en utländsk klinik. Jag minns inte mycket från den dokumentären, annat än att främsta anledningen till att han ville dö var att han inte ville ligga sin omgivning till last. Jag tycker mig komma ihåg just det väldigt klart. Det är en ganska förfärlig anledning att vilja dö. Inte desto mindre förekommer den. Den är säkert ganska vanlig. Jag skulle kunna tänka mig att många av de människor som kan tänkas hamna hos eventuella framtida eutanasi-läkare har just den drivkraften. Jag tycker inte den bilden är speciellt tilltalande: gamla Beda som känner att hon inte vill ligga sin omgivning till last och istället väljer en dödlig injektion. Förvisso hennes eget beslut. Men likafullt. Vill man, genom att överlåta självmördandet till anonyma och förenklande läkarhänder, uppmuntra sånt? Jag vet inte.

Att lyssna på talbok medan man åker buss är en jäkla bra grej. Det måste sägas. Om man undantar för en obligatorisk och storslagen trötthetssvacka efter ungefär 20 minuter (ca. halvvägs) på hemvägen finns det inga nackdelar.
Min MP3 spelare har blivit en succé. Det måste också sägas.
Till och med att jag frivilligt tar på mig disken numera. Inte alla dagar förstås. Men nu händer det i alla fall någon gång ibland. Under T.I.MP3 (Tiden Innan MP3-spelaren) så förekom frivilliga diskningar lika ofta som Fredrik Reinfeld sjunger Internationalen. Hustrun trodde jag drabbats av någon sällsam sjukdom när jag första gången försäkrade att, visst var det hennes tur att diska, "men jag kan gärna ta disken idag. Spelar ingen roll.." Allt detta beroende på att jag nu kan försvinna in i en talbok medan jag står och gnuggar på fastbrända redningar och intorkad filmjölk.

Principen verkar bli; varannan bok lättsmält, varannan bok mer att bita i. Jag har nu tagit ett rejält bett i en av de mer hårdsmälta alster som skapats. Eller, i alla fall en bok som jag varit nyfiken på länge, men dragit mig för att försöka komma igenom. Bokens, och författarens, rykte båda skrämmer och intresserar. Vilket givetvis är coolt!
Vill man nödvändigtvis ha en värld att smita in i medan man diskar måste Josef K´s värld vara en av de mer...ja, vad fasen ska man säga...intressanta?

Franz Kafka hade det nog inte heller så roligt. Han lyckades aldrig färdigställa något längre verk under sin livstid och dog redan när han var 40 år. Av svält! Under sitt korta liv led han av (bland annat) migrän, förstoppning, TBC, diverse sociala fobier, sömnstörningar och (naturligtvis) depression. I min MP3-spelare ljuder nu hans mest kända verk, Processen, medan jag susar fram längs Riksväg 90 eller står fastkedjad framför disken.

Processen är historien om tidigare nämnde Josef K. Han väcks en morgon och får reda på att han är häktad. Varför han är häktad har ännu halvvägs in i boken inte kommit fram. Det verkar inte troligt att han någonsin kommer få reda på det. I förordet till boken förklarar man att ingen egentligen vet i vilken ordning kapitlen ska komma. Man rekommenderar till och med att prova kasta om dem själv! Eftersom boken inte är avslutad vet man inte ens vad som är kapitel och vad som varit kludd.

Återigen - cool!

Jag läser om Kafka och konstaterar att det finns en massa olika tolkningar av hans verk. Man kan tolka honom existentiellt, psykoanalytiskt, politiskt eller teologiskt.
 Tydligen. Vad vet jag om psykoanalytiska tolkningar? För att inte tala om teologi. Själv tycker jag mest det är kul att försöka hänga med på en drömlik resa in i en mycket speciell värld. Återkommer med mer synpunkter när boken avslutats.

Vad: The Med-Undantag-För-Agatha-Christie Original Deckardrottning, P.D. James första roman.

Jag tyckte: Boken kom ut i början av 60-talet och det märks att den är skriven i en annan tid. En tid där att vara ensamstående mor fortfarande innebar enkel biljett till skärselden där man får brinna i evinnerliga tider. Stilen är ur-engelsk. Storyn upplagd enligt en modell som numera är en klysha, men kanske inte var det 1962, då boken kom ut. Vad vet jag. Jag gillar stilen, men tycker att det hela kunde gjorts mer spännande. P.D. blev bättre med tiden.

Betyg: 2,5

Högst upp på snöhögen står två pojkar. En liten bit ner står en tredje som verkar vara några år yngre. Han är kanske i treårsåldern. Jag inbillar mig att han är lillebror till några av de äldre. De är i sexårsåldern. För mig ser det ut som den yngre vill leka med de äldre.

Det får han inte.

Istället får han en snöboll i magen och några kvistar kastade i ansiktet.

Han börjar gråta.

Som belöning för det så får han en snöboll rätt i pannan. Han vänder sig bort, storgråter. Drar ner mössan över ögonen. Han får en snöboll till på sig. Jag tror den träffar i nacken. De äldre pojkarna skrattar.

Vi passerar hela spektaklet, jag, sonen och hustrun. Hustrun vill halvt om halvt gå fram och säga åt de äldre killarna. Det vill inte jag. Det beror inte bara på att jag är feg. Det kan jag utan omsvep erkänna: jag ÄR feg i obehagliga situationer drar mig i det längsta från att ingripa.

Men jag tänker också lite grann att det är så där det är.
Precis sådär.

En del av att växa upp är att stå och grina i en snöhög.

Inga vuxna kan nog förhindra det. Vettefanken ifall man ens ska försöka förhindra det.

Jag vet inte.

Det där var alltså min första tanke. Min andra tanke kom någon timme senare. I den andra tanken placerade jag in sonen i ovan beskrivna skådespel.
Ingen rolig tanke.
Precis som det inte är någon rolig tanke att föreställa sig honom i många andra situationer som han nästan säkert kommer hamna i under sin uppväxt: en tonårig son som kräks upp en kvarting renat, till exempel.

Men lik förbannat kommer han snart vara där.

Antingen högst upp på snöhögen och dela ut. Eller längst ner och ta emot.

Och hur skulle jag vilja att förbipasserande vuxna reagerar när sonen omsider står där i snöhögen?
Jag vet inte.

Vägd, mätt och granskad.
Sådan är tillvaron.
Och då tänker jag inte bara på vår försvarsministers senaste finurliga påhitt för att på bästa Enemy-Of-The-State-styleé hålla koll på oss, hans (och Freddans) oborstade undersåtar.
Övervakningen av mig är, ännu så länge, organiserad av mig själv och min familj.

Har sedan länge registrerat min träning på www.puls.se. På den sidan kan man bokföra hur långt man sprungit, hur snabbt man sprungit, ja till och med vilken puls man haft då man mödosamt stånkat sig framåt. Sedan går det att få alltihop presenterat i diverse stapeldiagram och eleganta kurvor. Hur kul som helt, om man är lika insnöad som mig. Hittade www.puls.se genom (den lätt förödande) siten www.marathon.se. Där kan man (eller i alla fall jag) dagdrömma mig bort i träningsprogram ihopsatta av marathonexperter, intervjuer med storlöpare och fräsiga reportage om nya löparprodukter.
Jag läser om olika marathonlopp; Berlin, New York, Stockholm - alla verkar de roliga.
Det är ju "så fina omgivningar" i det ena loppet.
"Lättlöpta banor" i det andra loppet.

Det är lätt att glömma att jag själv drabbas av andnöd redan efter en mils jogging.
Mitt huvud skriver ut checkar som min kropp sedan kan få svårigheter att lösa in. T.ex. nu i juni, då jag ska ge mig på att springa drygt 4 mil i ett sträck. Vägen dit kommer dessutom att noggrant vägas, mätas och hängas ut på internet.
Helt frivilligt.

Sedan har vi nästa projekt, nyligen återupptaget.
Matregistrering.
Det har visst samband med mitt kommande försök att springa maraton. Jag försöker gå ner i vikt genom att registrera allt jag äter i ett speciellt program där jag har angett hur mycket jag vill väga innan maran. Och sen håller programmet koll.
Ifall jag äter lagom mycket får jag höra en ljudeffekt som liknar en applåd då programmet startar.
I annat fall får man lyssna till ljudet av glaskross.
Orwell (och Odenberg) hade säkert nickat gillande.

Inte nog med att allt jag äter bokförs och att till och med min puls i vissa situationer finns fullt tillgänglig för allmänheten över internet. Här hemma har vi nu fått en diktator som skulle gilla sådana övervakningsåtgärder.
Eller åtminstone en deltids-diktator.
När sonen är trött eller bara tycker han får för lite uppmärkssamhet slår han numera till med ett beteende som skulle imponerat på Idi Amin eller kanske Pol-Pot..
Igår hade han (sonen, inte Pol-Pot) t.ex. bestämt att jag inte på några villkor skulle få gå på toaletten. Att jag sedan inte lydde honom fick effekter som är att likna med någon sorts mildare världskrig.

Idag ledde min vägran att spela upp ett videoklipp med New York Dolls för honom till ett hysteriskt anfall där han (sonen, inte Pol-Pot) inte andades på vad som kändes som ungefär en kvart.
Inte så kul.
Men i alla fall har han en viss smak. Jag menar, ska han nu tvunget bli hysterisk får han hellre bli det på grund av New York Dolls än mycket annat.

Jag påstår inte att de år jag bodde i studentkorridor var de bästa åren jag upplevt.
Långt, långt därifrån.
Men av olika anledningar har jag funderat på den perioden en hel del under de senaste dagarna. Det händer trots allt en hel del i en studentkorridor som inte händer någon annan stans. Har försökt lista de skummaste sakerna jag minns från tiden jag delade dass, dusch och kök med diverse löst folk.

1. Överraskade min korridorgranne medan han...roade sig på egen (host, host) hand. Jag letade efter dagstidningen och stegade in på hans rum en eftermiddag. Det skulle jag inte ha gjort. Han försökte dölja sina ädlaste (?) kroppsdelar med det toalettpapper han strategiskt placerat på sin mage. Det gjorde inte saken bättre. Själv visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen.
   Att direkt smita ut igen, utan att säga något skulle gjort situationen om möjligt ännu pinsammare.
   Så jag frågade efter Dagens Nyheter.
   Min granne grymtade något nekande.
   Jag gick ut igen.
2. Vår korridorgemensamma och mycket trånga (framförallt smala) toalett låg precis bredvid rummet där en man som hade ett mycket...rikt socialt liv bodde. Han hade dessutom placerat sin säng, som hade en viktig funktion i detta hans sociala liv, mot väggen som vätte mot dasset. Toarullens fäste befann ca 50 cm. från hans huvudkudde. Detta fick till följd att man inte sällan fick lyssna till de mest sällsamma ljud samtidigt som man befann sig i en speciellt utsatt sittande ställning. Det var inte helfestligt.
   Hur...aktivt var denne mans sociala liv? Jo, det var så pass aktivt att han en gång bad mig undersöka hans axlar. Han hade ont i dem och jag kunde snabbt konstatera att han fått inflammationer i bägge axlarna. Typiska överbelastningsskador. Hur i all världen kunde DET drabba en vältränad 23-åring som inte utsatte sig för speciellt skadliga belastningar? Det lite skrämmande svaret var helt enkelt att han träffat en ny tjej. Vilket i hans fall innebar extrema belastningar på bicepssenorna. Fundera gärna över hur kul det är att sitta på dass och lyssna på sånt.
3. Vaknade en natt av att en stenpackad man satt i fotöljen bredvid min säng. Det var inte ett roligt uppvaknande.
   Det var inte heller kul att vakna till en kakafoni av jamanden från en armé katter som satt på mitt fönsterbleck. Varför satt katterna på mitt fönsterbleck? Jo, eftersom någon skrivit "KUK" med ketchup över hela mitt fönster. Och katterna satt och smaskade i sig den röda delikatessen.
   Det skummaste uppvaknandet måste dock ha varit när jag vaknade av två mycket högljudda brakanden. Sånt var inget ovanligt. Så jag somnade om, bara för att vakna någon timme senare av att vaktmästaren bytte lås i dörren. Det visade sig att vi blivit utsatta för en smash-and-grab kupp. Några tonåringar bröt upp dörren till korridoren med kofot, mitt i natten och sprang sedan blixtsnabbt in och snodde en cykel som stod där. Innan inbrottet hade de researchat genom att ringa på och fråga ifall vi hade några burkar eller flaskor de händelsevis kunde få.
   Ungjävlar.
4. Korridorfester med Trivial Pursuit och en dunk hemkört. För varje tårtbit man klarade fick man inta en förutbestämd mängd sprit.
   Ett sorts handicapsystem.
   Efter en sån fest rusade vi runt och skrek fula ord på litauiska.
   En annan gång kände jag mig tvungen att muta jag en kompis för att dagen efter hämta ut min kvarglömda jacka från krogen vi gått till. Eller rättare sagt: som jag trodde vi gått till. Det kändes för pinsamt att gå dit själv. Men den jackan var i själva verket på en helt annan krog. Som jag glömt. Gjorde inte saken mindre pinsam.
5. Baka äppelkaka på äpplen jag stulit tillsammans med en präst! Till mitt försvar vill jag säga att det var prästen som drog ner mig i fördärvet. Han, alla 195 cm. av honom, klättrade upp på kraftigt bågnande äppelträd och kastade ner äpplen till mig. Antagligen hade han hoppat över lektionen där man gick igenom 10 Guds bud; du skall icke stjäla osv.
   Samma präst hade för övrigt haft flickvänner från alla länder runt östersjön, baltstaterna inkluderat. Förutom Danmark. Vilket störde honom.
   Tack vare honom (prästen) blev vi i korridoren även hotade av V.A.M. Men det är en helt annan grej.
6. Grannar som övar trumpet. Kanske iofs. överträffades av mina korridorskamrater som hämnades genom att anlita delar av ett spelmanslag för en improviserad konsert i trapphuset. Det sistnämnda givetvis efter att såväl en som två öl intagits.
7. Köket var ofta källan till höjda ögonbryn och - för all del - en hel del rynkade näsor. Ingen visste när ugnen senast rengjorts. Att döma av i vilket skick den var så är ett bra tips att den senaste städningen skedde ungefär 2-3 mansåldrar innan jag flyttade in. Disciplinen i köket var mycket beroende på hur många kvinnor som bodde i korridoren just den terminen.
   Ju fler kvinnor, ju bättre.
   När det bara bodde män i korridoren hände det att folk kastade bort tallrikar hellre än att diska dem.
   All-time low kan ha varit när en litauisk man flyttade in. Han hade aldrig någonsin diskat. Han hade aldrig sett en diskborste. Han visste inte vad diskmedel var för något. Vid ett tillfälle bad jag honom räcka mig en gaffel.
   Han tog en smutsig gaffel, torkade av den med disktrasan.
   Och räckte därefter över den.
   Mums filibabba.
8. En man med ett nästan lika...rikt socialt liv som han jag beskrev under punkt 2 på den här listan delade länge korridor med mig. Han hade under en lång period en flickvän. Hon åkte till österlandet. Där besökte hon någon sorts Kama-Sutra tempel. Det var i alla fall så han beskrev det. Detta fick till följd att han blev mycket misstänksam. Man skulle nästan kunna säga svartsjuk. Hans reaktion blev att gå i total sexstrejk. Alla närmanden från flickvännen nonchalerades. Stämningen i korridoren, när de gick och flinade misstänksamt och pillemariskt (finns inget bättre ord för blickarna de kastade) var mycket speciell.
9. Alkoholvanorna i en korridor skiljer sig, som tur är, från hur de är i de flesta hem. Mannen som nämns under punkt 1 på den här listan fick ibland för sig att dricka sig packad på folköl under vanliga eftermiddagar. Varefter han tråkade ut sin omgivning med politiska analyser.
   Minns hur han argumenterade i timmar att all jakt skulle förbjudas.
   Han sluddrade om "bortskjutna mular".
   Jag minns dessa bortskjutna mular väldigt tydligt.
10. Samme man som nämns under punkt 1 och 9 råkade ut för något mycket besynnerligt. Jag har aldrig sett det vare sig förr eller senare. Det var som något direkt ur ?Huset Som Gud Glömde? eller ?The Omen?.
    Hans avlopp började gå baklänges.
    Plötsligt vällde det upp vatten, berikar med allt möjligt äckligt, ur hans handfat.
    Fi fasiken.