Thomas blogg

Röda dagar på ingång och det är svårt att tycka illa om det.
Faktum är att röda dagar är bland det bästa som finns.
De är, i bibilisk mening, av godo.
Röda dagar är något att sortera i samma låda som jordgubbar, leka koja med sonen, lasagne och andra saker som utgör det bästa som livet har att erbjuda. Typ.
En s.k. dag före röd dag är också av godo. Man är oftast ledig.
Aftnar, som t.ex. midsommarafton och julafton är bra.
Hörde talas om en kille som varje år protesterade mot att han var tvungen att jobba dagen före Kristi Himmelsfärds Dag: "Jamen, det är ju Kristi Himmelsfärds Dagsafton!" brukade han tydligen utbrista upprört.
Jag förstår honom.

Ser på Hej Sommar där dom visar Tin-Tin var och varannan dag.
Det är bra.
Tin-Tin är också av godo.
Tur att sonen också verkar gilla att se på det. 
Min favoritsekvens bland alla Tin-Tin album var länge ett drama som utspelade sig i öknen. Kapten Haddock led stora kval i hettan och hade självklart stora problem med törsten. Ett gäng beduiner skjuter sedan sönder Haddocks sista whiskyflaska.
Det är att öppna Pandoras box.
Det är att skita i det blå skåpet.
Det är att "unleash the fucking fury".
Haddock stormar strax fram i blint raseri över sanddynerna för att utkräva hämnd på beduinerna. Han utstöter en strid ström svordomar: "semaforer, kryddkrämare, vårtsvin, kretiner" och så vidare.
Det var när jag läst så långt som jag brukade drabbas av akuta skrattkramper när jag var i tolvårsåldern. Numera skrockar jag bara så att min fru tittar konstigt på mig (ungefär på samma sätt som hon brukar titta på mig när jag (av misstag, givetvis) råkar fjärta utomhus).
Haddocks svordomar var, och är, också en stor källa till glädje.
Mitt liv blev rikare när jag hittade den här sidan, en sida som slumpar fram Haddock-uttryck.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget redan på direkten. 
Vill att denna förebyggande ursäkt direkt ska föras till protokollet.
Jag vet också att jämförelserna haltar en aning.
Men när jag idag joggat en bit på mitt första pass efter maran så kändes det som att jag nu vet hur det känns för kvinnor att ha sex för första gången efter att de fött ett barn. Eller hur det känns för för personer som just tappat sin anala oskuld att gå på toaletten och utföra det som brukar kallas Nummer Två.
Återigen, jag ber om ursäkt för att ha använt uttrycket "anal oskuld" men jag hittade ingen mer förskönande omskrivning för det jag menade.
När jag sakta lufsade fram där på cykelvägen under Riksväg 90 kändes det som mina knäleder vinklats i en helt ny och exotisk vinkel.
Det kändes som höfterna var transplanterade från Charlie Chaplin.
Det var inga direkt obehagliga känslor. Bara obekanta känslor.
Det var som att utföra något man är välbekant med fast få ett oväntat gensvar.
Sällsamt.

Jag tar tunnelbanan från Älvsjö till Stadion.
Precis innan jag lämnar huset jag övernattar i når termometern 30 grader.
I skuggan.
Jag sätter mig på tunnelbanesätet och undrar ifall jag verkligen kommer fixa en hel marathon. Trots allt är det mer än 2 veckor sedan jag kände mig riktigt frisk. Och då (när jag senast kände mig frisk) var det bara en vecka sedan jag blev kvitt den föregående dagisförkylningen. Så sent som tre dagar tidigare klarade jag inte ens att jogga 10 km. I snigelfart.
Mina känslor är blandade.
Jag kommer till Stadion och går direkt och nervositetskissar. Sätter mig på läktaren och fipplar med tidtagningschipet som ska fästas på skon. Anordningen, en sorts pappersremsa med klister på, ser fjantigt ut. Det ser ut att kunna släppa vilken sekund som helst.
Och "inget chip - ingen tid".
Nervositetskissar igen.
Föses ut till min fålla.
Like a lamb to the slaughter.
Vi ger oss iväg i sakta mak. Några tokskallar (finländare förstås) väljer att springa i frack. Det är så snurrigt att t.o.m. Lasse Kinch som kommenterar spektaklet suckar förfärat i mikrofonen.
Första varvet går lusigt. Jag känner mig oförskämt pigg. Vill springa fortare, men det går inte eftersom det är folk överallt. På Strandvägen ropar någon "kom igen och gör det för det är så ROLIGT!".
Och där och då känns det faktiskt roligt.
Vi kommer till den omtalade Västerbron och den känns fjantigt lätt.

Går ut på andra varvet.
Och nu vankas andra bullar.
Vi springer ut på Gärdet och solen formligen bankar sig ner genom kepsen på mig. Ute på Djurgården, vid ca. 25 km. känner jag tröttheten sticka upp sitt fula tryne. Upp mot Gamla Stan och det börjar gå tungt. Söder Mälarstrand avverkas med möda.
Och sedan väntar Västerbron en andra gång.
Uppför går det ändå hyfsat.
Men ner från bron är det riktigt jobbigt.
Jag börjar tänka på vad min fru och min mamma tjatat på mig ända sedan jag slutgiltigt bestämde mig för att göra ett försök att trots allt komma mig igenom distansen:
"Kom ihåg att du KAN bryta".
Så har de sagt gång på gång.
Vi kommer av bron och så småningom ner mot Norrmälastrand.
Jag stannar till vid en vätskekontroll. Jag känner hur armarna börjar domna och hur det sticker i ansiktet.
Det är inga goda tecken.
"Kom ihåg att du KAN bryta".

Jag går på toaletten (eller eg. bajamajan). Dricker extra mycket.
Känner hur armarna långsamt kommer tillbaka.
Det är nu ungefär en mil kvar.
Resten av loppet går ut på att ta sig från vätskekontroll till vätskekontroll. Efter att ha stannat och druckit får jag energi som räcker ca. 1 km.
Sedan får envisheten kopplas in för att orka till nästa kontroll.
Och nästa.
Och så vidare.
Publiken ropar att vi gör det bra och att det inte är långt kvar. En hojtar till och med att vi "äter kilometrar". Och det känns faktiskt bra.
Plötsligt är jag utanför Stadion.
Jag blir omsprungen av en kvinna i gul ballerinakjol. Det känns sådär. Men ändå klart överkomligt. Det är bara några hundra meter kvar. Jag ids inte spurta, inte ens om det innebär att jag blir omsprungen av någon i ballerinakjol (samt ett gäng ivrigt svärande finnar, dock ej iförda frack).
Kommer i mål.
Gör segergest.
Stapplar ut på Lidingövägen. Försöker dra mig upp på den låga muren som går utanför Stadion för att lägga mig på den bakomliggande gräsmattan. Får av den ansträngningen kramp i bägge armarna. Linkar nerför trapporna på Östermalms IP som vore jag träffad av amerikanskt flygvapen. Råkar sätta mig på en killes vattenflaska. Han är från Algeriet visar det sig.
Varmt? Nej det tycker han inte. Men backigt!
Backigt? Nej det tycker jag inte. Säger jag. Men varmt!
Man har ju olika perspektiv om man kommer från Algeriet jämfört med om man har rötterna i Norrland.

Senare på kvällen sänker jag ner mig i ett bad.
Jag tar en öl.

Och mår bättre än på mycket länge.

Jag skulle tro att jag är en av Sveriges 5-6 sämsta inom mitt yrke.

Det måste sägas antar jag.
Det är hög tid att ta bladet från munnen i frågan.
Om inte annat är det dags eftersom jag haft mitt yrke i exakt 10 år vid det här laget. Åtminstone var det 10 år sedan jag tog min examen. Det skedde efter studier som, med korta undantag, var en veritabel semester.
En inte alltför underhållande semester, det medges.
Den sortens semester man gruvar sig för redan innan man åker iväg. Helst skulle man stannat hemma. Men man åker naturligtvis ändå. Och när man kommer hem ljuger man och säger att man haft det bra (även om man självfallet beklagar sig över hur dyrt allt blivit och över att det kunde varit lite bättre väder). Kanske säger man att man inte ville åka hem när veckan var slut. Även fast man ville åka hem redan innan man checkat in väskorna.

Jag kunde mycket lite när jag lämnade skolan och det känns ibland som jag kan ännu mindre nu.
Det torde innebära att jag tillhör det absoluta bottenskrapet inom min kår.
Kanske inte allra sämst.
Jag menar, man är nästan aldrig allra sämst på något. Det är stor skillnad på att vara genomusel och att vara allra sämst. Nästan undantagslöst finns det alltid någon som är sämre. Oavsett hur dålig jag varit inom olika områden under mitt liv så har det (nästan) alltid funnits någon som varit sämre.
Det torde förhålla sig på samma sätt inom yrkeslivet.

Märkligt nog så tycks inte många märka denna, min generella inkompetens. Faktum är att jag fått bra referenser på samtliga anställningar jag haft. Dessutom inte så bra referenser att det blivit på något vis misstänkt, som att man skulle vilja bli av med mig. Utan de flesta av mina chefer verkar ha uppskattat min insats. Genuint.
Jag kan inte svara på varför ingen ännu genomskådat mig.
En möjlighet är att mina tidigare chefer och medarbetare blandar ihop allmän trevlighet och förmåga att berätta lustiga anekdoter vid kaffebordet med verklig kompetens.
Själv vet jag ju dessvärre hur lite jag faktiskt kan och vet. 

Har funderat mycket på det här den senaste tiden.
Dels utifrån att jag tänkt på hur sonen kommer uppfatta mitt arbete. Jag vet hur det kändes när jag någon gång följde med farsan på jobbet. Det kändes inte som att han någonsin var osäker inför någon enda situation på sitt jobb. På hans jobb satt man och grymtade i kaffekopparna i oljestinkande fikakurer innan man lade in en snus av samma storlek som en balkonglåda (komplett, med pelargoner och allt) och gick ut och valsade järn.
Någonstans känner jag att det är ett riktigt jobb. Medan jag ägnar mig åt svammel.
Kanske är det här skon verkligen klämmer?
Följer sonen med mig på jobbet får han stiga in i ett fikarum där han möjligen kan lära sig recept på småkakor. Och vad jag sedan än kan anklagas för att ägna mig åt så inte fasen är det något så påtagligt som att banka ut ett rödglödgat valsämne till järnvägsräls.
Hur ska han någonsin kunna respektera mitt yrke när jag inte respekterar det själv? Och jag vill faktiskt att han ska göra just det. Respektera mitt yrke. Eller kanske inte respektera är riktigt rätt ord. Lite för mycket Don Vito Corleone över det ordet kanske. Men i stora drag är det ändå det jag menar.
Sånt har en viss betydelse för mig, visar det sig.
Sen har jag i nyligen träffat en neurokirurg och pratat med honom om hans arbete. Det var imponerande. Ikväll såg jag en annan neurokirurg på TV, vilket var stressande. Stressande för mig personligen, alltså. Neurokirurg #2 var lika gammal som mig. Han hade jobbat inom sitt fält i 10 år. Nu innehade han en titel som utlästes "Översuperspecialistbäst Inom Något För Jäkla Svårt Och Imponerande Område Vilket Inte Är Så Dåligt När Man Inte Ens Fyllt 35" (i mina öron lät hans titel ungefär så i alla fall). Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa neurokirurger tillbringar en stor del av sina arbetsdagar med att fantisera om olika mer eller mindre idiotiska och barnsliga saker (som till exempel maratonlöpning, bokläsning och fotboll).
Till skillnad från mig själv. 
Och jag är inte säker på att min modell (det barnsliga fotbollsfantiserandet) är att föredra.
Inte i det s.k. långa loppet.
Då (i det s.k. långa loppet) kanske man vill ha ett jobb som trots allt upptar det mesta av ens hjärnkapacitet åtminstone medan man ägnar sig åt det?
Vad menar jag då med allt detta?

Vettefanken.

Men det var skönt att skriva ner det.
Och jag ska nog inte läsa något mer av Erlend Loe på ett tag.
Och inte kursivera lika många ord som i ovanstående text på riktigt länge.