Thomas blogg

...ja då är det vår.
Ja. Det är sant. Jag går runt och ser vårtecken. Tänkte på det idag, när orten där jag bor drabbades av sitt vid det här laget traditonella bombhot. En hel del saker man kan observera just nu brukar man kunna se just när våren står för dörren.

Går man på promenad får man kryssa mellan de välkända halvfrusna hundbajsarna som varje år ger uttrycket "det som göms i snö kommer upp i tö" tung substans.

Läser man sportsidorna i tidningen kan man konstatera att Leksands IF har tagit sommarsemester. Som alla vet så är det är ett av de allra säkraste tecknen på att lövsprickningens tid nalkas.
Mycket snart kommer MoDo hockey sparka de flesta av sina tränare, spelare, materialförvaltare, godisförsäljare et cetera. Tidningen Ångermanland kommer förklara att allt som sker är, i biblisk mening, av godo och att MoDo nästa år kommer gå minst till semifinal.
MoDo kommer strax hitta på någon ny, stolt slogan, som brukligt är på vårkanten. "The Heart Of Hockey" har ju devalverats och stolta proklamationer om revanscher och slutspel har fått stryka på foten. Jag tycker man borde ställa ner siktet en smula. Anpassa tonläget till verkligheten lite mer kanske. ”The Heart Of Rollator” kanske vore något? Skulle kunna kombineras med en satsning mot den lite äldre publiken, dvs de som är jämnåriga med majoriteten av spelarna. Mattias Timander visar sina favoriter från landstingets hjälpmedelsförråd, Per Svartvadet bjuder på Kungen av Danmark bröstkarameller i periodpauserna, Hans Jonsson manekängar bråckbandage.

Läser man närmare på sportsidorna kan man se att distriktets fotbollslag börjat spela träningsmatcher. Flera av lagens äldre spelare har, som vanligt, tvekat inför framtiden. Men nu verkar fler och fler av dem ha bestämt sig för att fortsätta. Här är det på sin plats att verkligen betona att det inte på något sätt har att göra med att de här spelarna vill undvika den tråkiga löpträning som utförs under perioden december till slutet av mars. Det har inte heller, inte på något sätt, något att göra med att de eventuellt har ägnat de senaste veckorna åt att förhandla fram bättre villkor. Som till exempel bättre lön. Vilket blir lättare när seriestarten närmar sig och trupperna på sina håll ser tunna ut. Självfallet har inget sånt spelat in. Bara helt andra faktorer.

Våren doppar alltså tårna lite försiktigt och känner av temperaturen. Snart kommer den göra ett svanhopp och slå ut i full blom. Horder av tonåringar med huvudena proppade med billigt mousserande vin kommer strax vråla om att de är så jävla bra utanför den lokala gymnasieskolan. Inte långt därefter kommer blandmissbrukarna inta parkbänkarna utanför sagda skola. Och då är det vår på allvar.

Brukar prata musik med en tonårskille på jobbet. Träffar på honom i gymmet lite nu och då. Jag spelar lite låtar som finns på skivorna som ligger och skräpar där. Han har alltid mycket åsikter. Han gillar Lars Winnerbäck, Britney Spears, Kiss och Crucified Barbara. Han har högst översiktlig koll på äldre musik. Kanske lite typiskt tonåringar idag? Hans intresse är inte att ta fel på hursomhelst. Jag beslöt mig för att sätta samman en bland CD med lite (med hans mått) äldre artister med lite mer...skavisäga...substans än Britney Spears? <
Fick verkligen hålla igen för att inte gräva ner mig i obskyra låtar. Tog några helt uppenbara men försökte också lägga in några mer ovanliga fast ändå kanonbra låtar. Målsättningen var litegrann att presentera musik från mitten av 50-talet till slutet av 90-talet. Litegrann utgick jag från det jag visste om hans smak. Men bara lite. En spännande uppgift för en praktnörd som undertecknad.
Spellistan?
Här är den:
Tåg, Jakob Hellman
Jumpin' Jack Flash, The Rolling Stones
Come As You Are, Nirvana
Uncle Johns' Band, The Grateful Dead
Heart Of Gold, Neil Young
Family Affair, Sly And The Family Stone
Teenage Lament 74, Alice Cooper
Heroe, David Bowie
Sweet Jane, The Velvet Underground
Losing My Religion, R.E.M.
A New England, Billy Bragg
Subterranean Homesick Blues, Bob Dylan
September Gurls, Big Star
Cannonball, The Breeders
And Your Bird Can Sing, The Beatles
Home Again, Carole King
Sparkys Dream, Teenage Fanclub
Let It Rock, Chuck Berry
Friday I'm In Love, The Cure
Let's Stay Together, Al Green
Little Wing, Jimi Hendrix
Tommy Gun, The Clash
There, There My Dear, Dexys' Midnight Runners
The Biggest Lie, Elliott Smith
Tell It Like It Is, Aaron Neville

Läste en text författad av en kvinna som var förskräckt över att hon blev alltmer lik sina föräldrar. Det där har man ju hört otaliga gånger. Så ofta att det starkt gränsar mot att vara en klyscha. Själv är jag mer rädd att mina barn ska förvandlas till mig. Inte för att jag är särskilt missnöjd med att vara mig själv. Jag är däremot klart ofullkomlig. Medan mina barn är - fullkomliga! Ibland tycker jag att se på mina barn påminner om att se mig i spegeln men bara se mina positiva sidor återspeglas. Förutom då ett antal bra sidor som jag själv inte är i närheten av att vara begåvad med.

Jag har ingen särskild rädsla att förvandlas till mina föräldrar. Troligen liknar jag dem på många sätt. Har man bott med någon i nästan 20 av sina mest formbara år kommer det självklart att märkas. Successivt får jag möjligen en djupare insikt i hur de fungerat och tänkt. Vid det här laget har jag förstås insett att de inte kan allt och att de inte vet allt, vilket jag möjligen trodde när jag var barn. Alltmer inser jag att de, när jag växte upp, nog faktiskt inte visste mer än vad jag själv vet idag, när mina barn växer upp. Och det är ju fan inte mycket!

De här tankarna har viss bäring mot en teckning jag såg för någon dag sedan. Det var Jan Stenmark, givetvis. En bild på ett bombplan som fäller sin dödliga last. Bildtexten (ungefär) : ”mamma kallade fingret som öppnade bombluckan för ”slickepott””.
Massmördare, våldtäktsmän, bombpiloter ja rentav Sir Alex Ferguson; alla har de burits inuti en förälders kropp. De har fötts fram under stora smärtor, ammats och skötts om, kramats och pussats. Man har bytt blöjor och torkat spyor. Jag skulle tro att så gott som alla människor åtminstone någon gång blivit betraktade av föräldrar som känt en överväldigande kärlek. Jag vet förstås att många av de som senare blir grova brottslingar har en allt annat än puttinuttig uppväxt, att många av dem rentav själva utsatts för grova övergrepp under uppväxten.
Men. Ändå.
Jag tycker resan från ”slickepott” till ”bomblucka” är oerhört tankeväckande.
På ett ganska hjärtskärande vis.

(scrolla ner för del 1!)
När jag öppnade ögonen igen befann jag mig i en industriort.
Centrala nervsystemet tickade igång, dopaminkranarna i hjärnan vreds på till full fräs.
Är man en gång uppväxt på en industriort känner man genast igen atmosfären. Aromen från koksverket i Luleå kräver möjligen viss tillvänjning för att riktigt uppskatta. Det är litegrann som att lära sig dricka kaffe, äta oliver eller att lyssna på Bob Dylans sångröst: det kan finnas en spärr man måste övervinna.
Doften från Väjafabriken sveper in mig i en trygg, hemtrevlig kokong.
Jag glider sakta över Sandöbron och lamslås av vyn som breder ut sig framför mig. Det är bedövande vackert. Inte som Norrbotten förstås, men vad är väl det? Tänker att här är så fint att man tammefanken kunde bo här. Inser sedan att jag ju faktiskt bor just i den här kommunen sedan flera år och jag blundar av välbehag.

När jag tittar igen befinner jag mig invid en man som knäböjer på en grönvitröd matta.
Framför honom hänger ett fotografi av Peter Forsberg. Mannen vänder ansiktet mot skyarna. Ur hans strupe kommer ett gutturalt läte. Diffust urskiljer jag vad han säger:
”Do-mar-jä-vel, do-mar-jä-vel, do-mar-jä-vel”.
Han vänder ansiktet ner mot mattan.
Hela proceduren upprepas sedan två gånger till.
Jag inser att jag nu befinner mig i Örnsköldsvik.
Jag noterar att mattan är placerad så mannen knäböjer vänd mot Domsjö.
Mannen avslutar sin ceremoni med att göra tecknet hockeydomarna visar för interference och lägga in en snus.

Jag beslutar mig för att försöka lära känna honom lite närmare. Eftersom han helt uppenbart är väldigt intresserad av idrott tycker jag det vore intressant att utvidga min bild av honom. Jag undrar vad han tycker om internationell politik. Jag frågar honom vad han anser om upproren i arabvärlden.
Hans ögon smalnar till springor.
- Jag ska berätta vad jag tycker, väser han. Det är DOMARNAS fel.
- Domarna?
-Ja. Wolmer Edkvist, Patrik Sjöberg, Börje Johansson [han spottar hastigt tre gånger över sin axel efter att ha sagt det sista namnet]...hela det där jävla gänget. De är mänsklighetens fiender. Litegrann är Fredrik Andersson också det. Iallafall är han det när Modo inte vinner.
-Ja Modo är allt er stolthet här i Övik?
-Stolthet och stolthet....Vi vet att vi är bäst så länge vi tillåts vara det. Men vi motarbetas hela tiden. Dels finns en konspiration som omfattar hela domarkåren. Jag brukar inte klaga på domarna men alla vet att det gäller speciella regler just för Modo. Om du undrat varför Modo inte vinner SM varje år så är det därför. Och som om det inte räcker med det motverkas laget av ledningen. En gång fick laget rentav order från klubbledningen att lägga sig. Borta mot Brynäs i SM finalen där Sedinarna var så bra. Alla vet att det var så. Dom fick läggorder, annars hade dom givetvis aldrig förlorat där.
Drömmen börjar nu tangera verkligheten på ett mycket förvirrande sätt.
Exakt den här konversationen har jag hört förut. I verkligheten.

Framför mig ligger E4 öppen. Den leder norrut mot det avlägsna Kaanans land.
Jag går in på Max och beställer ett skrovmål.

Jag svävar över glesbygd.
Den overkliga stämningen förstärks när jag bakom tallarna och granarna skymtar ett djurliv mer hemmastatt på savannen än i mellersta norrlands inland.
Jag tänker att jag måste drömma.
Om min plötsliga förmåga att spontant levitera var en smula besynnerlig är detta helt jäkla obegripligt. Lejon, även vita dylika, brukar inte skymta i granskog. Inte heller kameler eller tigrar. Men här står de likafullt.
Surrealismen tätnar när jag beträder den lokala fotbollsarenan. Inramningen förefaller helt normal. Det är en vackert belägen och välskött gräsyta. Runtomkring står en gles skara människor med hastigt stigande medelålder och en osviklig förmåga att över sina kaffekoppar i plast hitta kritiska kommentarer. Men detta är alls inte en normal fotbollsmatch i gärsgårdsserien någonstans, trots att alla yttre tecken alltså tydligt pekar åt det hållet. Det ena laget samtalar på portugisiska. Det andra laget samtalar i en blandning av olika slaviska dialekter, varav en av de mer svårdechiffrerade faktiskt kan vara Junselemål.
Jag blundar och när jag öppnar ögonen igen befinner jag mig återigen i en dröm.

Men någon annans dröm denna gång.
Jag sitter i en lekpark. Jag tror jag är på en musikfestival men jag är osäker. Runtom mig leker barn i den ljumma sensommarnatten. Längre bort dansar människor som om de vore hämtade från dokumentärfilmer om den första Gärdesfesten fast de här personerna har dessutom dreadlocks. De är involverade i fredlig samvaro med några killar med jeans och Ski-Doo kepor som dricker klar vätska ur PET flaskor utan etikett. Överallt glada människor. Jag ser inga tendenser till våld eller sura miner. Ingen vill slå någon annan på käften. Överallt musik, alla sorters musik. Det är blues, det är reggae, det är visor från Gällivare socken och det är en svagt sötaktig doft mellan granarna. Jag måste befinna mig inuti en dröm hos någon av de första så kallade gröna vågarna, tänker jag och blickar ner från läktaren som byggts i den sällsamma nipan. Det är ungefär som den där filmen, I Huvudet På John Malkovic, fast jag sitter instoppad i huvudet på någon som spelade i proggbandet Träd, Gräs och Stenar.
Exakt såhär måste deras fantasi ha sett ut 1971.
Möjligen ingick inte fullt så många 3G telefoner som jag ser nu i deras vision. Men i övrigt rakt av.

Jag blundar igen och när jag tittar kommer jag precis svävande fram till Sollefteå. Eller jag skulle iallafall ha gjort det ifall den verbformen hade existerat i Sollefteå. Som det blir nu så ”komma” jag till Sollefteå. Jag har rentav kommä till Sollefteå nu.
Jag står vid nipkanten på Remslesidan och tittar ner mot älven.
En skara människor har samlats på andra sidan. Det visar sig att man håller på att iscensätta en vikingabegravning av Jante. För drygt tio år sedan försökte man sjösätta en papier-maché figur symboliserande jantelagen. Detta skedde alltså i verkligheten. Jantefiguren skulle flyta iväg från Sollefteå. När han lämnade kommunen förväntade man sig att denna därefter skulle blomstra i alla sina dagar. Detta misslyckades under slapstickartade former när Jante vägrade flyta iväg som planerat. Nu hade man väntat länge på en ny chans. Man tänkte inte missta sig den här gången. De ansvariga för arrangemanget gick runt med en uppsyn som påminde om Charles Bronson i Death Wish. Jante skulle eldas upp på ett bål som fogats samman av gamla krognotor från några av kommunens politiker.
Jag blundade för att slippa den synen.

Senare fick jag höra att vatten hade läckt in genom ett sönderklippt och senare halvtaskigt hoptejpat kvitto. Bålet hade gått till botten och Jante hade återigen nästlat sig ur de illvilliga kommuntjänstemännens klor. Denna gång flöt han uppströms under oerhört invecklade former. Han färdades ända upp till Resele. Där togs han så väl om hand av den generösa befolkningen att han helt bytte sinnelag, började använda ord som ”jett” och ”gatt” i sitt dagliga tal och senare startade en Tai Chi akademi.