Thomas blogg

Idag avslutning av den s.k. ligafotbollen i Kramfors. Det vill säga fotbollsserierna för de tre yngsta åldergrupperna. Bra arrangemang av Alliansen. Tre timmar av lekar med fotboll och till sist en parad. Bra nivå på deltagande lag. Man kunde rentav applådera konkurrerande lag när de gjorde något snyggt. Tävlingsmomentet var på den nivå man önskar för personer som ännu inte fyllt 10 år. Ofta tror jag inte de vet slutresultatet i sina matcher.

Tyvärr verkar det samma gälla spelarna i herrlandslaget. Skandalös förlust mot Ungern under gårdagen efter försvarsspel lika solitt som ett kaffefilter med urkalkat skelett. Matchen avslutades med clownfestival i bästa Brazil Jack stilen. När som helst kunde Maistorovic ha tagit fram lösnäsor och delat ut till sina kolleger i den backlinjen. Erik Hamren såg ut som en biroll i en Stefan&Krister revy när han försökte ge intryck av att vara engagerad vid sidlinjen.
Så mycket för ”nya offensiva Sverige”.
Om inte förr så tycker jag det nu är dags för vissa att ompröva Lars Lagerbäck. Han var för tråkig sades det.
För försiktig.
För dåliga resultat på mästerskapen.
Det klagades på hans klädstil och hans pärmar.
Men hans landslag kvalificerade sig åtminstone till mästerskap.
Trots att de inte var starkare spelare för spelare jämfört med dagens landslag. Och inte vet jag. Är det verkligen roligare fotboll att förlora med skitmål i slutminuterna än att ta de poäng som behövs?

(”Fotbollens Himmel Och Helvete” är namnet på en bok. Som jag inte läst. Men titeln fastnar ju.)

Den amerikanska musikgruppen The Fugs försökte en gång få Pentagon att sväva. Detta tänkte man sig uppnå genom någon sorts tankekraft och utstötanden av mantran.
Det gick sådär. Eller inte alls egentligen.
Detta av enkel anledning: stora byggnader kan inte levitera.
Man kan i längden inte lura naturlagarna. Oavsett hur mycket ohälsosamma substanser man intar.
Det bara är så.
Bland annat därför ser jag fram emot slutet av fotbollssäsongen. Jag tänker självklart på spurten av Div 1 norra. Under många år har Bodens BK befunnit sig på samma nivå i seriesystemet som IFK Luleå. Eller rentav högre.
Som var och en förstår är det här ett brott mot alla existerande naturlagar.
Det är inte bara att skratta Moder Natur i ansiktet, det är att fjärta henne i sagda ansikte.
Det spelar ingen roll att Bodens resa mot superettan iscensattes av en klubbchef från Luleå, en tränare från Luleå samt ett flertal spelare antingen fotbollsfostrade eller bosatta i Luleå.
Det är ett sjukt skämt. En styggelse. A freak of nature.
Jag hoppas att det är på väg att ställas till rätta.
IFK Luleå har börjat höstomgången ganska starkt. Bodens BK har däremot inte gjort det. Som väntat har de därför förstärkt sin främlingslegion med ytterligare legoknektar. Vi får se om det räcker. IFK tror jag helhjärtat på. Liksom Kramfors Alliansen. Det enda som kan stoppa dem från att vinna serien är en genomklappning av monumentala proportioner.

Jag gillar verkligen höstfotbollen. Det kan vara den bästa perioden. Gillade den även som spelare. Det var härliga träningar som avslutades i skymning. Inte sällan gick det skapligt för mig att spela på hösten. Jag tror det mest av allt berodde på att jag var en av få som fortfarande brydde mig vid det laget. Många av mina lagkamrater prioriterade älgjakt, myrdikning eller i stort sett allt annat än fotboll. Inte jag. Dum som jag var och är.

Vissa – många – har svårt att som jag se tjusningen i grobianseriernas höstomgångar.
Då kan man ju ägna sig åt VM i friidrott istället.
Jag ser fram emot det mesta där utom kanske hundra meter. Eller. Det är ju omöjligt att inte se fram emot att se Usain Bolt tävla. Men i övrigt har inte sprint varit särskilt intressant för mig på 20 år. Det har utvecklats till någon sorts tuppfäktning där mer än halva prestationen verkar bestå i att strutta omkring som en schlagerartist med anabola biceps före start. Iförd spandex. Patetiskt.
Jag ser däremot mycket fram emot marathon. Marathon som gren är kanske lite som division IV fotboll: en njutning som många inte omedelbart uppskattar. Men det är ett drama över två timmar. Det ställer enorma krav på utövarna. Det är en svår avvägning att veta hur hårt man ska gå ut. Inte mycket verkar oftast hända under de första 30 kilometerna.
Men sedan kommer smärtan.
Alla måste stå ut med smärtan under lång tid. Det gillar jag.
Och de sista två kilometerna innehåller ofta stora omkastningar. Där får man se vem som haft störst förmåga till självkännedom tidigare i loppet, vem som gått ut för hårt, för löst eller som får ut max. För att vinna ett marathon krävs ungefär samma egenskaper som tidigare krävdes för att vinna en femmil (innan en femmil på skidor kom att bli gemensam åkning i 49 km och därefter en spurt).
Man måste vara extremt vältränad.
Man måste ha stor mental styrka och självkännedom.
Och man måste stå ut med stor smärta under lång tid.
Jag kan inte annat än älska sån idrott.

Gå på en lokal fotbollsmatch

Fotboll är bättre än hockey. Det bara är så.
Jag vet det, ni vet det och Niklas Wikegård vet det när han står framför spegeln och i desperation övar på nya jättetuffa kommentarer att använda i Hockeykväll.
 Ibland kan dock fotboll göra mig besviken. Det finns en del problem. Man förstår lätt att en idrott där spelare som tjänar över en miljon kronor i veckan strejkar för att få ännu högre lön inte är felfri. Jag kan bli så trött på elitfotbollen och cirkusen som omger den. På Marcel Desailly som köper en ny bil när han glömt var han parkerade den gamla. På Zlatan Ibrahimovic när han tycker att Ralf Edström ska bli hans trädgårdsmästare efter att han begått det oerhörda brottet att beskriva en dålig insats av Zlatan som...en dålig insats av Zlatan.
Och så vidare.
Däremot blir jag sällan eller aldrig besviken när jag går på fotboll i lägre divisioner. Där får man se spelare som håller på framförallt för att de älskar sporten. Många av dem får rentav betala för att spela. Man får sälja bingolotter, packa snabbköpspåsar, sätta plant osv. Man bebor ett annat och bättre universum än Frank Lampard och liknande girigbukar. Det finns fortfarande många lokala fotbollslag även fast många tråkigt nog försvunnit. Jag rekommenderar hjärtligt besök på någon sådan arena. Kvaliteten är kanske inte den samma i Div IV Ångermanland som i Allsvenskan eller Premier League. Men helhetsupplevelsen är det inget fel på. Gamla träläktare. Halvdant kaffe ur pumptermosar. Ungar som springer ut och spelar på planen i halvtid.
Jag älskar det.

Kanske detta inte är ett sätt att förlänga sommaren i bokstavlig mening. Men fotboll förknippar jag ändå främst med sommar. Och lokal fotboll kan man se ända in i oktober.

Jag är en stor fantast av Text-TV. Jag gillar det avskalade, det kortfattade och det sakliga.
På senare tid har tyvärr även Text-TV drabbats av svag TV4-ism. Åtminstone på sportsidorna.
Ett bra, eller egentligen dåligt, exempel på detta fick man häromdagen. Paul Scholes la skorna på hyllan och Text-TV reducerade detta till en artikel med den fenomenalt obegåvade rubriken: ”Nu Har Scholes Kapat Färdigt”.
För de som inte kan just någonting om engelsk fotboll är nämligen Scholes enbart liktydig med hans för svenskar välkända sågning av Håkan Mild i en landskamp.
För mig är han en av Premier Leagues största spelare någonsin. Så Liverpoolsupporter jag är. Scholes har spelat hela sin seniorkarriär i Manchester U. Att se det laget spela är för mig lika njutbart som att bevittna obduktioner eller plågsamma djurförsök.
Ändock.
Han är en spelare som är lätt att respektera.
Han borde vara en förebild för unga spelare. Jag tycker han är en större spelare än t.ex. Zlatan.
Varför?
Jo, för det första är han självklart en oerhört begåvad spelare. De titlar han varit med och vunnit talar litegrann för sig själv. Men jag utvecklar gärna vad jag gillar med hans spel.
Han kan allt. Han kan spela offensivt. Han kan spela fysiskt. Han är teknisk. Han kan skjuta.
När han spelade högre upp i planen gjorde han många mål. Han missar sällan en passning.
Men hans kanske största förtjänst som spelare är speluppfattningen.
Han vet alltid, alltid, vad han ska göra av bollen innan han får den. Detta borde unga spelare tvingas studera i närbild: hur Scholes huvud nästan snurrar runt sin egen rörelseaxel momenten innan han får en passning och hur han sedan lägger en till synes enkel bredsida till rätt medspelare. Det är fotboll när den är som vackrast enligt mig. Det är stort spel utan att glänsa för glänsandets egen skull.
För det andra är han en spelare som lyckats utveckla sitt spel med åren. Han är nu en bra bit över 30 och ändå en helt central spelare i ett lag som vann titeln i England och spelade final i Champions League.
Det är jäkligt bra gjort.
Många spelare peakar vid 27-28 och sedan går det utför i den svarta pisten.
Inte Scholes.
Han har istället anpassat sitt spel till sina åldrande ben och gjort det fenomenalt. Inte många lyckas med detta. Jag tänker Henrik Larsson, Ryan Giggs och sen vete fasen.
Det är kort och gott imponerande.
För det tredje gjorde Scholes alltid sitt. Han var alltid på jobbet, som man säger numera.
Han var kanske inte alltid bäst. Han gjorde inte alltid mål.
Men han uppträdde alltid engagerat och koncentrerat.
Han knallade inte omkring med händerna i shortsen när han inte var på humör.
Av någon för mig totalt obegriplig anledning har detta att ibland ge fan i att försöka upphöjts till genistatus.
Det är det inte.
Det är inte att ”vara en artist” att ibland vara oengagerad. Man är kort och gott slö.
Man kan tänka sig vilken spelare man fått om man kombinerat Scholes inställning med Zlatans talang. Det skulle bli världens genom alla tider bästa spelare.
Det fjärde och kanske viktigaste skälet, vad gäller att vara en förebild, är att Scholes inte uppträder som en total idiot. Det allra häftigaste nuförtiden är ju annars, som alla vet, att leva ett skandalomsusat liv och strö säkerligen jättehäftiga och hånfulla kommentarer omkring sig i pressen. Inget sånt för Scholes. Jag känner givetvis inte Scholes personligen. Lika lite som jag känner Zlatan. Men det är ändå tilltalande med Scholes respektfulla stil.
Det är något vi borde uppmuntra.
Inte allt kalla radiokommentatorer för ”trädgårdsmästare”, vifta med skarpladdade revolvrar eller uppträda som en bäbis som tappat sin napp ifall ett domslut går emot.
Som Zlatan gör.

Hamnade i en diskussion som handlade om Idrottens Väsen. Vad det nu är. Det fick mig att fundera över hur jag själv skulle definiera idrottens väsen eller själ.
Det första jag kom att tänka på var drömmarna och glädjen som fanns förknippat med drott när jag var barn. När jag träffar gamla kompisar pratar vi fortfarande om händelser på matcher i mitten av 80-talet. Fortfarande får jag försvara mig på grund av ett misstag (de påstår att) jag gjorde 1985. Det är besynnerligt hur väl jag minns många situationer trots att de skedde för 25-30 år sedan. Såvida de handlar om sport vill säga. Jag minns hur det kändes inför min allra första fotbollsträning och min första match. Jag kommer ihåg inte bara mål som jag gjorde eller tävlingar där det gick bra utan även resorna vi åkte på och vad vi pratade om. Rentav minns jag enstaka glidtacklingar och rensningar. För att inte tala om hur vi lekte att vi var Bojan Krizaj, Peter Popangelov, Andreas Wenzel eller givetvis Ingemar Stenmark.
Det här blir inte mindre märkvärdigt av att jag numer inte kan hålla i minnet vilken sorts smör jag ska köpa, inte ens de 5 minuter det tar för mig att åka ner till affären.
Om jag ska tänka på idrottens väsen tänker jag också på TV puckshögar, på hur vi firade svenska segern mot Rumänien i VM -94 genom att springa rakt från TV soffan och ut i Lulsundskanalen och jag tänker på min kompis som gjorde ett glädjeskutt rakt in i en takfläkt för att fira ett mål.
Glädje.
Idrott måste innehålla glädje. Även för vuxna (eller rentav förvuxna) människor.
Glädjen måste ingå i alla fall i någon mån eller ur någon aspekt. Den är en förutsättning för sport.

Om man vid det här laget i texten sträcker sig efter kräkhinken på grund av överdos med feelgoodklyschor kan det vara värt att lägga till att en del av idrott, åtminstone tävlingsidrott, också är synonymt med kamp. Det kan vara kamp mot motståndare som ibland gör sitt allra bästa för att få dig att må dåligt på alla olika plan. Det kan se ut så här eller så här eller rentav så här. På gott och ont så ingår detta i konceptet. Idrott kan också vara en kamp mot sig själv. Det kan vara en obehagligare motståndare än Nigel De Jong. Idrott kan vara att plåga sig själv till den totala utmattningens gräns och ändå misslyckas med att nå sitt mål! Jag tycker det är en av de häftigare aspekterna på sport. Se t.ex. Marcus Hellner på 15 km i senaste OS. Han är beredd att pressa sig på ett omänskligt sätt. Efter målgång ligger han en lång stund närmast okontaktbar i snön. Och missar prispallen med mikroskopisk marginal. I det här ligger något som tilltalar mig. Kanske på ett bisarrt sätt. Att göra sitt bästa och misslyckas - det är som hämtat ur en text av Springsteen, det är vackert.
Det finns förstås även någonting tilltalande i att pressa sig själv och lyckas. Se t.ex. Charlotte Kallas fantastiska avslutning på Tour De Ski. Fast oftare misslyckas man ju.

Härnäst tänker jag på idrottens förmåga att engagera. Jag tänker på hur även min av sport totalt ointresserade hustru grät glädjetårar när Carolina Kluft prickade sitt sista försök i längdhoppet under VM i Paris och på hur pappa så länge jag kan minnas vägrar lyssna på Radiosporten när Luleå Hockey spelar eftersom han är övertygad att han då personligen orsakar att de förlorar.
Själv är jag naturligtvis helt befriad från alla irrationella känslor under betraktande av idrott.
Hrm.
Har aldrig behövt byta en t-shirt som är genomsvettig efter 45 minuters fotbollstittade. Har aldrig hållit en TV apparat i händerna och övervägt att slänga den genom ett fönster, inte ens när Luleå Hockey tappade SM finalen mot Brynäs på nesligast möjliga sätt. Inte heller har jag sparkat ut vattenflaskor i vegetationen som omger olika grusplaner i Norrbotten och aldrig heller i vredesmod kastat några skidor till marken efter målgång.
Så då var det utrett.

Jag har svårt att hitta någon slutkläm på detta. Men kanske såhär: För mig känns idrottens själ som inte främst något som berör elitidrotten. Det har mycket mer att göra med saker som att 25 personer med starkt varierande civil status (och ofta i minst sagt diskutabel fysisk status) kan tänka sig att offra 3-4 kvällar i veckan för att försöka åstadkomma något som i alla fall liknar fotboll i sitt lokala Div V lag.
En dörr till ett omklädningsrum som står på glänt och släpper en pust av ångande värme ut i skymningen medan man packar in väskan i bilen efter någon av säsongens sista träningar i källarserien.
Där kanske man hittar idrottens riktiga väsen?

”När man står här går man flera tusen år tillbaka i mänsklig utveckling.”
Orden är en av mina vänners. De uttalades med vidgade pupiller, halvöppen mun och under tung andhämtning. Droger var ej inblandade. Däremot hockey. Han avsåg att vi regredierade till någon sorts grottmansnivå när vi stod där på ståplats och skrek om domarjävlar och liknande.
Han hade väl inte helt fel.
En del av idrott kan vara adrenalin, testosteron och en kraftig stimulans av hjärnans utvecklingshistoriskt äldsta delar.
Just nu pågår slutspel i elitserien. Det ovanstående går inte att bortse ifrån där. För den som, i likhet med mig, gillar att dra förhastade slutsatser och att se samband som kanske bara är inbillade finns här ett veritabelt smörgåsbord. Jag tycker mig se skillnader mellan hur man reagerar i Ångermanland, där jag bor nu, jämfört med Norrbotten, där jag är uppvuxen.

När det går dåligt för Luleå Hockey fylls min Facebook omedelbart av stenhårda sågningar av spelarna i det egna laget. Vill man vältra sig i det här kan man kolla på kommentarssidorna på t.ex. Norrländskan eller Kuriren (fast som vanligt när det gäller anonyma kommentarer på morgontidningarnas hemsidor så verkar en majoritet av inläggen ha ursprung ur en den allra grundaste och grumligaste delen av mänsklighetens genpool).
Ett annat återkommande tema hos norrbottningar som lider nederlag är: ”hela Sverige skrattar åt oss”. Jag vet inte varför det är så. Men hur vi bedöms av andra verkar vara oerhört viktigt. Vi får lätt känslan av att alla är emot oss. Speciellt är media emot oss. Alla segrar vi vinner ska betraktas mot bakgrund av detta. När Luleå Hockey lyckades vinna SM guld minns jag hur fler än en av oss som kollade på TV just då ställde sig upp och höll långa anföranden om hur de partiska kommentatorerna kunde dra åt helvete efter slutsignalen gått. Ofta ackompanjerat av anklagande pekfingrar mot TV skärmen. Vi var nyktra (just då). Bara helt övertygade om att alla utom oss ville att Luleå skulle misslyckas. Vi ville köra ner denna vår seger i halsen på hela vår omgivning. Och vi gjorde vårat bästa för att uppnå just det.

I Ångermanland finns en enkel strategi för att hantera motgång. Det är det rakt omvända från det norrbottniska sättet. Det är aldrig det egna lagets fel att det går dåligt, det finns alltid andra att skylla på. Vanligast är att skylla på domarna. Man kan lätt få intrycket av att ångermanlänningar skyller allt dåligt som överhuvudtaget existerar på hockeydomarna i elitserien. Allt ifrån inflationen till HIV och till kriget i Libyen verkar kunna bero på dem. I brist på domare skyller man på sportchefen eller föreningens styrelse. Aldrig på det egna laget.
Seger och framgång i Ångermanland är mindre komplicerat än i Norrbotten. Det är bara glädje. Kanske en smula överdriven. Men inte så intimt förknippat med en känsla av revansch och att ge hela Sverige fingret.

Nu är iallafall Luleå Hockey precis utslagna ur SM slutspelet efter en ändå framgångsrik säsong. De bittra kommentarerna lyser faktiskt med sin frånvaro. Även på morgontidningarnas hemsidor. Modo däremot ligger risigt till i kvalserien. Hur risigt ligger man till? Jo, såpass dåligt att det ovanstående inte längre riktigt gäller. Ingen pratar längre om att Modos motgångar beror på domarna.
Det är ett paradigmskifte så radikalt att man verkligen förstår att något fullständigt världsomstörtande har skett.

Ångermanland är en vit fläck på kartan för många. Hörde en gång en äldre kvinna i Norrbotten lägga ut texten enl. följande:
"Ja, tänk att finns dom som säger Sollefteå. Men jag säger då Skellefteå."
Just detta brukar leda till förvirring.
Så här är det:
Sollefteå - Skellefteå: två helt skilda orter.
Marie-Helen Westin - Jonathan Hedström: inte samma sak.
I Sollefteå har man numer ett fotbollslag i Div. 2. Det är bra gjort. Inte bara för att vi snackar om en rätt liten ort. Utan också med tanke på de usla förutsättningar som finns för bollspel. Ångermanland är ett landskap på 19800 kkm, 140 188 innevånare, fyra lag i Div. 2 och ett stort antal i lägre serier. Till detta finns en (1) konstgräsplan. Dvs. exakt lika många planer som det finns i Arjeplog (3089 innevånare, ett fotbollslag en bit ifrån yppersta eliten).
I Ångermanland tvingas man lösa problemet med dåliga träningsförhållanden så gott man kan. Junseles Div. III lag har (tidigare) löst inte bara det problemet genom att värva nästan hela laget från östeuropa. De senaste åren har man inlett serien med att rada upp brakförluster. Sedan har utlänningarna anlänt varpå man hux-flux blivit ett av seriens bästa lag. Utan nästan någon försäsong alls. T.ex. spelade man inga träningsmatcher öht. inför säsongen 2007. I samma serie spelade Ytterhogdal från Jämtland med ett liknande upplägg. Enda skillnaden att utlänningarna i det fallet kom från Brasilien (!). Etta och tvåa i denna lite sällsamma Div. III ifjol var IF Älgarna från Härnösand och Sollefteå GIF. Älgarna kommer spela i Div. 2 Norra Svealand, men Sollefteå samt Övikslagen (nåja...) Anundsjö och Friska Viljor kommer vara i samma serie som de norrbottniska lagen i tvåan. Bra facit utifrån gällande förutsättningar.
Sollefteå har valt att köra den del av försäsongen man nu är inne i nu nästan helt utan boll. Har inte mycket till val. Härnösand, Sollefteå, Övik har alltså samtliga lag i Div. 2. Finns ytterligare en stad i Ångermanland och det är Kramfors där anrika Alliansen finns. Dock en klubb som haft problem. För tiotalet år sedan höll man rentav sådan låg klass att jag själv spelade mot dem. Nu har man ändå höjt sig betydligt och har inte minst några yngre spelare som kan bli riktigt bra. Finns ändå en del problem för fotbollen här på min nuvarande hemort. Under min föga minnesvärda "karriär" i Div V Ångermanland spelade vi ofta här i kommunen. Minns en bortamatch mot ett lag som får förbli anonymt. När vi kom till planen satt motståndarnas spelare utanför omklädningsrummet och rökte. De låg absolut sist i serien. Man tänkte att det nog ändå inte var en helt omöjlig match som väntade.
Så började matchen med att de tog ledningen...

Jag tillbringar en hel del tid framför datorn. En stor del av den tiden ägnar jag åt att glo på fotbollssidor på internet. Vissa tittar jag på dagligen. Andra sidor kan användas som uppslagsverk. Det finns fotbollssidor som framkallar rysningar. Både trevliga och otrevliga rysningar.

Här är en lista över några av de intressantaste siterna. Ett par av dessa har använts flitigt vid produktionen av en längre skrift om fotboll, som förhoppningsvis kan se dagens ljus.
Snart. 
På riktigt.  
Det nedstående var faktiskt tänkt som ett kapitel i den skriften, men njaaa....vi sållar ut det.

• http://www.football365.com/ - Världens bästa fotbollssite. Utan konkurrens. Förutom analyser, matchreferat och utförlig statistik finns mycket mer. Speciellt rekommenderas "Mediawatch". Har man någon sorts känsla för brittiska humor kommer man garanterat ha stort utbyte av sidan även om man hatar fotboll.

• http://www.bolletinen.se/ - Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker. Undrar du över resultatet i en träningslandskamp 1972? Du hittar det här. Du hittar faktiskt noggrann statistik över i princip allt som har med svensk fotboll att göra. Det är nästan förvånande att konstatera att det inte finns någon statistik på vilken hattstorlek spelarna i VM laget 1958 hade. Sidan är så detaljerad att jag inte hade höjt på ögonbrynet en millimeter om även det hade funnits.

• http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/ - Om man är intresserad av Engelsk fotboll rekommenderas ett besök om dagen på BBCs fotbollssida. De kanske inte alltid är först med alla nyheter. Men alltid mest trovärdiga. BBC är, trots allt, BBC.

• http://www.akiriihilahti.com/ - Många spelare har hemsidor. Mycket få skriver dock dem själva. Och ytterst få, förmodligen ingen, gör det lika bra och roligt som finländaren Aki Riihilahti.

• http://www.gazzetta.it/ - Det finns bara en riktig fotbollstidning. Skulle jag förstå mer än 1 % av vad som skrevs i blaskan skulle jag nog uppskatta den ännu mer. Den finns självklart online.

• http://www.planetworldcup.com/ - Fantastiskt bra site för den som är intresserad av världsmästerskapen i fotboll. Och vem, ärligt talat, är inte det?

• http://www.footballanorak.com/index.html - En sida som är fascinerande samtidigt som den ger mig det amerikanerna benämner "the creeps". En otroligt noggrann statistiksida. Men att tänka sig det arbete som någon lagt ner på all statistik som redovisas gör mig snurrig i bollen. Man undrar hur mycket det snurrar i bollen på webbmastern för sidan. Utan tvivel en hel del.

• http://www.footballpoets.org/ - Förmodligen ingen sida man tittar in på speciellt regelbundet. Men ändå roligt att se vad som faktiskt finns i de mer avlägsna regionerna på nätet. Haiku-dikter om fotbollar? Poetiska analyser av psyket hos upprörda fans? Bara att klicka in här.

• http://www.uglyfootballers.com/ - Jag säger inte att jag är utrustat med klassiska, fint skurna drag. Sanningen att säga så har jag kört skottkärror som varit mer bildsköna än jag själv. Men jag är i gott sällskap.

• http://www.goalkeepersaredifferent.com/ - Målvakter är tokskallar. Ifall man inte fått nog med exempel på detta i mitt kapitel om målisar finns mer argument här.

• http://www.goalwire.com/ - Sidan 377 på Text-TV är en institution. På det stora hela är Text-TV fortfarande lite magiskt för mig. Hur går det egentligen till? För resultatrapportering finns det en hel del sidor på internet som konkurrerar med sidan 377 på Text-TV. Bara Goalwire är nära att lyckas.

Vad menar jag egentligen med det? "Löpningens romantik"?
Jo, jag menar följande:
Var och sprang halvmarathon i Nordingrå igår. Jag är rätt nöjd med min insats, även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Två varv på en 10,5 km bana som har en stigning på 150 höjdmeter per varv kanske inte inbjuder till blixtsnabba tider.
Men jag sprang så fort jag kunde just igår. Då får man vara nöjd.
Även om det var bittert att bli omsprungen, eller rättare sagt förbijoggad, av två herrar i övre medelåldern som samtalade obesvärat ca 1 km före mål. Själv var jag i just det skedet av loppet inte i s.k. pratbart tillstånd. Men, men.
Det ovanstående har för övrigt mycket lite med rubriken på det här inlägget att göra.
Det har däremot segraren i korta loppet, kvartsmarathon.
Segrare över den distansen var en 17-årig kille som kommit till Sverige från Etiopien för ca. en månad sedan. Han har redan hunnit vinna ett 3000-meterslopp i Sverige och igår alltså ännu en seger.
Han hade ett litet förspång när målet närmade sig. Förmodligen visste han inte riktigt hur långt det var kvar. Det var som att han la in en extra växel när han såg målet. Det såg ut att vara hur enkelt som helst, han bara flöt iväg till synes helt utan ansträngning.
Segerintervju på knagglig engelska följde efter målgång.
Då framgick det att han inte tränat på ungefär ett år. Jag skulle anta att han haft fullt upp med att klara sig som flykting under den tiden.
Det var ju kul att vinna, sa han. Men nu ska han träna lite också: "then I can compete".
Sånt är löpningens romantik när den är som bäst.
En sån kille kan verkligen bli precis hur bra som helst. Det där är ett uttryck man läser nu och då, men det är sällan så sant som i det här fallet.
Hoppas allt kommer klaffa framöver för honom.

Har ibland klagat på idrottsmän, oftast fotbollsspelare, som klagar på sina arbetsvillkor.
Det finns mer än ett exempel på spelare som strejkat och trilskats med sina kontrakt trots att de haft löner på över £100 000 i veckan.
I veckan.
För dessa löner förväntas de prestera 90 minuter matchspel per vecka.
Under de 9-10 månader säsongen pågår.
De förväntas träna någon timme om dagen.
Det är faktiskt inga enorma uppoffringar i förhållande till den ersättning de uppbär.
Speciellt inte eftersom de som spelar fotboll nästan garanterat har det arbete de helst av allt vill syssla med. De har sitt drömjobb. Medan andra människor, t.ex. jag själv, måste tjuras upp varje morgon 05.59 och släpa sin trötta lekamen till ett inte-fullt-så-stimulerande arbete där vi inte ens på ett helt år tjänar lika mycket som t.ex. Frank Lampard gör på en vecka.
Kort sagt: Frank Lampard och hans gelikar kan ta sig i brasan.

Men så finns det förstås elitidrottare som även jag kan känna riktigt stor sympati med.
Christian Olsson en kväll som ikväll, t.ex.
Killen har alltså tränat i ett helt jäkla år för att ikväll försöka genomföra en enda tävling. Allt känns bra och han kan genomföra två hopp. Så åker han på en bristning i det tredje.
Tolv månaders träning, säkerligen omfattande 6-700 timmars rehabträning rätt ner i toalettstolen på en tiondels sekund.
Kanske var det ridå ner för Christian Olssons karriär i och med skadan han drog på sig ikväll.
Det är tammefanken hårda bud.
Trots allt det ovanstående ställer Olsson ändå upp på intervjuer i TV. Jag tycker han ser sammanbiten men samlad ut när han pratar om att karriären kan vara slut.
Jag tycker det är mycket imponerande av honom.
Jag själv hade i hans ställe nog klättrat upp i tornet på Stadion och gjort ett svanhopp i riktning mot asfalten. 
Igår skrev jag ett inlägg om att vara dålig förlorare.
Olsson visar sig vara, i den bästa tänkbara betydelsen av ordet, en god förlorare.
Skulle det inte vara så uttjatat och kännas så fjantigt skulle jag här ha skrivit: re-spect!