Thomas blogg

Har ibland klagat på idrottsmän, oftast fotbollsspelare, som klagar på sina arbetsvillkor.
Det finns mer än ett exempel på spelare som strejkat och trilskats med sina kontrakt trots att de haft löner på över £100 000 i veckan.
I veckan.
För dessa löner förväntas de prestera 90 minuter matchspel per vecka.
Under de 9-10 månader säsongen pågår.
De förväntas träna någon timme om dagen.
Det är faktiskt inga enorma uppoffringar i förhållande till den ersättning de uppbär.
Speciellt inte eftersom de som spelar fotboll nästan garanterat har det arbete de helst av allt vill syssla med. De har sitt drömjobb. Medan andra människor, t.ex. jag själv, måste tjuras upp varje morgon 05.59 och släpa sin trötta lekamen till ett inte-fullt-så-stimulerande arbete där vi inte ens på ett helt år tjänar lika mycket som t.ex. Frank Lampard gör på en vecka.
Kort sagt: Frank Lampard och hans gelikar kan ta sig i brasan.

Men så finns det förstås elitidrottare som även jag kan känna riktigt stor sympati med.
Christian Olsson en kväll som ikväll, t.ex.
Killen har alltså tränat i ett helt jäkla år för att ikväll försöka genomföra en enda tävling. Allt känns bra och han kan genomföra två hopp. Så åker han på en bristning i det tredje.
Tolv månaders träning, säkerligen omfattande 6-700 timmars rehabträning rätt ner i toalettstolen på en tiondels sekund.
Kanske var det ridå ner för Christian Olssons karriär i och med skadan han drog på sig ikväll.
Det är tammefanken hårda bud.
Trots allt det ovanstående ställer Olsson ändå upp på intervjuer i TV. Jag tycker han ser sammanbiten men samlad ut när han pratar om att karriären kan vara slut.
Jag tycker det är mycket imponerande av honom.
Jag själv hade i hans ställe nog klättrat upp i tornet på Stadion och gjort ett svanhopp i riktning mot asfalten. 
Igår skrev jag ett inlägg om att vara dålig förlorare.
Olsson visar sig vara, i den bästa tänkbara betydelsen av ordet, en god förlorare.
Skulle det inte vara så uttjatat och kännas så fjantigt skulle jag här ha skrivit: re-spect!