Reno
Har lyssnat en hel del på Devils And Dust med Bruce Springsteen de senaste dagarna. Det är en mestadels akustisk, lågmäld skiva. Den är riktigt bra. Den liknar (förstås) The Ghost Of Tom Joad och en hel del. Liknande låtar, liknande teman i texterna. Nebraska ska ju vara liknande, men den skivan har jag aldrig lyssnat på i sin helhet.
Just texterna är den stora behållningen med D&D. Det är små, dystra noveller.
"Reno" är en av dessa dystra historier.
Den handlar om en man som helt uppenbart inte är en vinnare. Han framställs på ett så fantastiskt bra sätt tycker jag.
Ingen hjälte som sagt. Inte ömkansvärd. Inte patetisk.
Han försöker inte försvara sig själv eller ursäkta det rätt otrevliga han ägnar sig åt. Han bara registrerar det som händer.
För mig framstår huvudpersonen i Reno som svag. På ett sätt som nog många av oss är, även ifall vi kanske inte skulle uttrycka vår svaghet på samma sätt som han.
Jag tycker det är skickligt skrivet av Brooooce. Det är inte ofta man hittar sådana personer ens i böcker eller filmer, än mer sällan i låttexter där man ju har ett mycket begränsat antal ord på sig.
Låttexten gör sig inte speciellt bra enbart i textform, men här finns ändå en länk. Men man måste helst höra låten. Ska man bara följa länken och läsa några texter från skivan kan man ju kolla Black Cowboys, The Hitter eller kanske Matamoros Banks. De tycker iallafall jag är bra, även vid ren läsning.
Dear Old Johnnie Ray
Hur som haver.
AB kör idag en artikel om feluppfattade låttexter. Inget nytt förstås. Har funnits ett antal siter som listat liknande "felhörningar" i minst 10 år. Min favorit är nog "excuse me while I kiss this guy" istället för Jimi Hendrix´ "excuse me while I kiss the sky".
Kan inte komma ihåg något lika roligt som jag själv feluppfattat.
Därmed inte sagt att jag har ett 100%-igt lyssningsfacit.
Ibland måste man bara sträcka upp händerna och erkänna att man inte har den blekaste aning vad folk sjunger om. Kan t.o.m. vara problem med svenska texter. Minns en lång och meningslös diskussion jag hade om ifall Ulf Lundell sjunger om att det går "träbock i tillvarons gång" eller ifall det är ett ospecificerat golv som istället är angripet av träbock. Naturligtvis hade det druckits några öl innan problem av sådant djup började penetreras. Jag minns för övrigt inte vad jag själv trodde. Eller ansåg.
Mästare av obegripliga låttexter är nog R.E.M. På de första plattorna är det så gott som helt omöjligt att lista ut vad Michael Stipe egentligen sjunger.
Avsiktligt svårbegripligt, dessutom. På låten "9-9" på deras första platta kan man dechiffrera ungefär en mening. Nämligen sista raden i refrängen. Som lyder "conversation fear".
Eftersom låten handlar om rädsla att konversera är texten helt omöjlig att höra!
Smarty-arty!
Mest känd av deras snåriga låtar är kanske Harbourcoat. Hittade en snutt på YouTube där R.E.M. kör Harbourcoat med en upplysande introduktion av Michael Stipe.
Behövligt. Om än låten bara blir marginellt mer begriplig. Och även ifall jag inte riktigt får ihop det han snackar om med själva låten. Han beskriver t.ex. sitt sätt att skriva texter som "pretty straightforward" och sedan spelar man en låt men textrader som "they crowded up to Lenin with their noses worn off". Eller åtminstone låter det som han sjunger det.
Intressant spelning, för övrigt, det där. De verkar kört massor med gamla låtar. Verkar ha varit ett mellanting mellan rep och konsert.
Roligt.
(Titeln på inlägget? Naturligtvis ett citat från Dexy´s Midnight Runners. Men Johnnie Ray, dvs sångaren Johnnie Ray, var väl snudd på stendöv. Därav kopplingen till feluppfattade textrader. Krystat? Kanske.)
We Were Young And Wild And Free
Jo.
Bryan Adams. Bra.
Det var rätt läst.
Har lyssnat en del på Reckless de senaste dagarna. Blir imponerad. Satt ikväll och tog ut några av låtarna på gitarr.
Det är väldigt många bra låtar på den skivan. Kolla bara låtlistan. Flera klassiker: Heaven. Summer Of ´69. T.ex.
Det var f-n i mig bättre förr.
VIlken artist gör såna låtar numera?
Naturligtvis är det kommersiell musik. Tidstypisk s.k. "FM-rock" från mitten av 80-talet. Men jag tycker den håller.
Vem gör idag kommersiell, tidstypisk musik som kommer hålla lika bra när man ser tillbaka på den om 24 år?
Basshunter tror jag inte kommer åldras speciellt väl.
Det känns för övrigt märkligt att Reckless är 24 år gammal.
Huga.
Minns tydligt när skivan kom. För ett kvartssekel sedan.
Skrämmande på ett sätt. Men, för all del, jag börjar vänja mig vid att åldras.
Jag har ju känt mig gammal länge och tycker egentligen det är skönt (för som alla vet finns ju bara exakt ett enda alternativ till att bli äldre och det alternativet är inte alls tilltalande).
Introt till Heaven skickar hursomhelst fortfarande elektriska impulser längs nacken på mig.
Kanske är det till stor del nostalgi som ger mig den känslan. Olika händelser och miljöer jag förknippar låten med. Men det gör förstås inte låten sämre.
Bryan Adams har naturligtvis ett grundmurat dåligt rykte i vissa musikkretsar. Hans s.k. "kredd" är väl i stort sett lika med noll. Och visst fick även jag mer än nog av honom när han gjorde den där Robin Hood-låten och jag har inga andra skivor med honom än just Reckless.
Men den är f-n i mig en höjdare.
Läst: Universum, En Kort Kort Historik av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow
Vad: Just vad titel anger. Universum från scratch och framåt. Hur det uppstått. Hur det utvecklas. Vad det består av.
Jag tyckte: Intressanta grejer detta. Science Fiction-varning på mycket, men nu är det ju inte Agent Mulder som författat detta utan Stephen Hawking, leg. smartskaft och allmänt kunnig fysiker. Vad kan man då lära sig här? Pja. Bland annat att tidsresor inte bara är möjliga - de är egentligen bara en fråga om ingenjörskonst. Man kan också få läsa om Einstein på ett (rätt så) begripligt sätt och få ett litet hum om kvantmekanik.
Och hör här: man kan göra olika matematiska modeller för hur universum expanderar. I en av dessa modeller är det möjligt att åka ur universum i ena änden och komma fram i den andra änden! Jeez!
Dessutom är det möjligt att ställa upp en teori för universum som innebär att det faktiskt alltid funnits och alltid kommer att finnas. Alltså att inget funnits före och inget kommer komma efter. Det går att bevisa logiskt, eller åtminstone matematiskt. Jeez en gång till!
Tycker man saker som de ovanstående är spännande gillar man detta. Tror det här materialet skulle kunnat paketeras ännu mer intressant. Och kanske än mer begripligt: ibland är det som att Hawking ger exempel för att förtydliga, men det blir i slutändan bara än mer förvirrat för mig.
Betyg: 3
GAH!
Då var vi där igen.
Sitter framför datorn och försöker lugna ner mig efter att ha gått 15 ronder mot Djävulens
reinkarnation på jorden. I det här fallet var Djävulen förklädd till en grindstolpe jag behövde
byta och som på alla upptänkliga sätt (och dessutom på ett par helt oväntade sätt) jävlades
med mig och i största allmänhet gjorde mitt liv till en plåga.
Bara att bita ihop, jobba igenom skiten och lyssna lite på Husker Du.
Humöret blir inte bättre av att, som jag gör just nu, idiotsurfa mig fram på kvällstidningarnas
hemsidor. "Nyansering" är något som verkar ha glömts bort.
Antingen är det braksuccé eller praktfiasko.
Antingen är det hysterisk glädje eller bottenlös sorg.
Mustafa Mohammed "kollapsade" idag, om man ska tro Aftonbladet. Det kanske är ett sätt att se saken.
Dock måste jag få säga att jag sett löpare kollapsa på riktigt. Och det är viss skillnad mot att totalhaverera i ett dike någonstans i det mörkaste av Västerbottens inland (vilket jag sett en löpare göra under ett race)
eller att komma tia i en OS-final.
3000 m hinder på 8.20 - kollaps?
Jag undrar vad man tycker att "Musse" skulle gjort istället? Han hade att välja på att dra upp
tempot eller försöka spurta ner ett antal motståndare som skulle bli oerhört svåra att just spurta ner.
Vad f-n tycker de att han skulle gjort?
Gett upp?
Nu satsade han iallafall. Han hade inget val. Det höll inte, men han försökte.
Kollaps? Dra åt pipsvängen!
Sen läser man om Susanna Kallurs sorliga fall på 110m. häck.
AB gör ett stort nummer av att läsare "rasar" mot Peter Jonssons intervju med henne efter loppet.
("Rasa" är, som bekant, kvällstidningssvenska för att anse något. Den lite mer moderna varianten av att "rasa" är "attack", som i "läsarnas attack på...". Inte en dag går förbi utan en "attack" eller att någon "rasar". Ursäkta utvikningen)
Iallafall.
Peter Jonsson var kanske inte en uppenbarelse av fingertoppskänsla. Men just när det gäller fingertoppskänsla
och finkänslighet är just AB kanske inte den som först ska öppna näbben. Trots allt pratar vi om en tidning som inte drar sig för att publicera paparazzifotade bilder på allt ifrån när Sanna Kallur får injektioner i sin skadade vad till Angela Merkels blottade röv.
Är det något jag "rasar" mot så är det möjligtvis att konfronteras med Förbundskansler Merkels bara arsel till eftermiddagskaffet.
Så där.
Nu känns det bättre.
Läst: Gåtfulla Platser I Sverige av Stig Linnell
Jag tyckte: Boken gjorde mig intresserad av svensk medeltid och jag gillar verkligen böcker som får mig att bli intresserad av något nytt. Spännande att läsa om Nils Dacke, slaget vid Bråvalla hed och Engelbrekt, som är saker jag redan tidigare kände till lite om, men där mina kunskaper visar sig sämre än jag kanske trott (eller hoppats). Bra! Också intressant att se hur lite man faktiskt vet om t.ex. Ale stenar eller Gamla Uppsala.
Betyg: 3
Paula Radcliffe
Jag gillar hur ett marathonlopp ställer stora krav på deltagarnas självkännedom; man måste våga hålla det tempo som passar just dig själv. Inte dras med i en för hög fart eller bli för defensiv.
Dessutom måste alla, även de allra bäst tränade, utstå stora mängder smärta. Det tycker jag också är tilltalande.
Marathon är dessutom en sport där doping troligtvis knappt förekommer. Bloddoping skulle jag tro är tämligen meningslöst, steroider ännu mer. Vem som vinner ett marathonlopp beror inte främst på syreupptagningsförmåga eller maxstyrka. Man måste ha gjort sin tunga träning, lyckats med sin formtoppning och sedan är det den tjurigaste som vinner. Det finns inget att skylla på: ingen domare, inga vallamissar, inga baddräkter som kan spricka.
Tjurigast vinner.
Härligt!
Skrev tidigare om elitidrottare man kan tycka synd om. Såg ett par sådana även idag. Deena Kastor fick kliva av ganska snabbt. Sen hade vi också löparen från Lesotho som när hon ledde marathonloppet plötsligt reagerade som att hon stukat foten, fastän hon inte gjorde det. Hon stannade, grimaserade och det såg ut att vara över för hennes del. Innan hon repade nya krafter och märkligt nog sprintade ikapp täten igen bara för att strax därefter återigen få vika sig. Denna gång permanent.
Värst dock för Paula Radcliffe, skulle jag tro.
Hon har ju världsrekordet på marathon och har en imponerande karriär bakom sig. Enda plumpen i protokollet är väl misslyckanden i OS genom åren. Senast bröt hon. Idag verkade hon få kramp med bara några få kilometer kvar.
Hon stannade förtvivlad och stretchade. Jag själv bröt Stockholm Marathon med kraftig kramp några km från mål och kände igen en del av Paula Radcliffes förtvivlan. Till skillnad från mig tog hon sig dock i mål.
Men när jag stod och begrundade mitt öde medan krampen slet i lår, vader och armar(!) fick jag iallafall göra det ostört.
Radcliffe fick utstå ett närgånget anfall från en hel flock pressfotografer medan hon kämpade mot tårarna och chanserna till ett efterlängtat guld gick upp i rök.
Tough shit faktiskt.
Kom-Ihåg
Klipp ut och spara, Thomas:
Insåg idag att jag tamigfasen har ett riktigt bra och roligt jobb. Har varit där ett år och det blir egentligen bara bättre och bättre med tiden.
Det är utmanande, jag måste ofta skärpa till mig och lära mig nya grejer. Sånt tycker jag är bra. Det är omväxlande. Det är få trista rutiner och inte speciellt mycket tung administration, trots allt. Jag får mycket tillbaka. Flertalet människor jag träffar är tacksamma att ha att göra med. Och är de surkartar kan man lära sig något av det med.
Mitt jobb är bra.
Det ska jag försöka komma ihåg när jag surar över annat.
S**ans J***a H*****es S**t
Ett program där oförutsedda problem hanteras på ett realistiskt sätt.
Ifall man t.ex. upptäcker en vattenskada, som de gjorde i Sommartorpet, är det inte sannolikt att man suckar lite bekymrat och att problemet sedan hux-flux är ur världen några minuter senare. Som i programmet.
Hade det varit jag som hittat en vattenskada hemma hos mig hade jag gråtit okontrollerat.
Ifall det jävlas blir man arg.
Åtminstone blir jag arg. Ilska kombinerat med en känsla jag inte riktigt vet vad den heter, men som känns typ som när man 8 år gammal, totalt genomfrusen, trött och hungrig spelade ishockey och för miljonte gången slog knäskålarna mot den obarmhärtiga isen.
Kanske är det en känsla av förtvivlan som blandas med ilskan?
Må så vara med den saken.
Dagens håltagning i vägg framkallade naturligtvis samtliga ovan beskrivna känslor.
Det blev inte alls lika kostsamt som t.ex. när jag monterade markiser. Såväl hovtången som skruvmejseln som jag rasande kastade i marken höll nämligen för den hanteringen.
Mina bekymmer med borrandet skapade inte heller speciellt stor missämja människor emellan idag. Som de kan göra ibland. Som t.ex. när hustrun kommer med s.k. "goda råd" (=självklara uppmaningar att göra saker man redan provat och misslyckats med). Den typen av råd vill jag inte ha i stunder när jag är så förbenad att hjärnan nästan förångas. Hustrun lät mig ikväll tack och lov genomlida min plåga på trappstegen i enskildhet. Jag fick gå min golgatavandring utan störande avbrott.
Jag tog faktiskt bara två pauser i mitt arbete. Först ett kort uppehåll när jag med tårarna i ögonen satt med huvudet i händerna och uppgivet undrade vad i all världen jag skulle ta mig till för att rädda situationen. Dock blev det endast ett sådant avbrott idag, det kan annars mycket väl bli 3-4 sådana kriser under ett genomsnittligt hantverkarpass.
Det andra avbrottet var grannen som kom inklivandes på gården och undrade vad i allsin dar jag egentligen sysslade med. Erkännes att mitt blodtryck steg en 20-30 enheter i det skedet. Men jag lyckades hålla sinnet (och hammaren) i styr och lugnade strax ner mig på ett bra sätt.
Jag skulle vilja se ett inredningsprogram som hjäper mig med detta.
Jag behöver inte se vilka fondtapeter som passar till Ernst Kirchsteigers blommiga krinoliner eller engelsktalande homofiler som tycker det är en "really super idea" att sätta takplattor av tegel inomhus.
Jag behöver några handfasta råd hur jag ska undvika att bli så jäkla arg när jag snickrar. Och vad jag ska göra för att inte skada mig själv och min omgivning om/när jag väl blir arg.
Där har ni grundplåten till ett homestylingprogram jag skulle följa mycket noggrant, kanalchefer.
Löpningens Romantik
Vad menar jag egentligen med det? "Löpningens romantik"?
Jo, jag menar följande:
Var och sprang halvmarathon i Nordingrå igår. Jag är rätt nöjd med min insats, även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Två varv på en 10,5 km bana som har en stigning på 150 höjdmeter per varv kanske inte inbjuder till blixtsnabba tider.
Men jag sprang så fort jag kunde just igår. Då får man vara nöjd.
Även om det var bittert att bli omsprungen, eller rättare sagt förbijoggad, av två herrar i övre medelåldern som samtalade obesvärat ca 1 km före mål. Själv var jag i just det skedet av loppet inte i s.k. pratbart tillstånd. Men, men.
Det ovanstående har för övrigt mycket lite med rubriken på det här inlägget att göra.
Det har däremot segraren i korta loppet, kvartsmarathon.
Segrare över den distansen var en 17-årig kille som kommit till Sverige från Etiopien för ca. en månad sedan. Han har redan hunnit vinna ett 3000-meterslopp i Sverige och igår alltså ännu en seger.
Han hade ett litet förspång när målet närmade sig. Förmodligen visste han inte riktigt hur långt det var kvar. Det var som att han la in en extra växel när han såg målet. Det såg ut att vara hur enkelt som helst, han bara flöt iväg till synes helt utan ansträngning.
Segerintervju på knagglig engelska följde efter målgång.
Då framgick det att han inte tränat på ungefär ett år. Jag skulle anta att han haft fullt upp med att klara sig som flykting under den tiden.
Det var ju kul att vinna, sa han. Men nu ska han träna lite också: "then I can compete".
Sånt är löpningens romantik när den är som bäst.
En sån kille kan verkligen bli precis hur bra som helst. Det där är ett uttryck man läser nu och då, men det är sällan så sant som i det här fallet.
Hoppas allt kommer klaffa framöver för honom.
Hej Persson, Du Får Byta Stil
Slog på en bland-CD med dem idag och insåg detta återigen.
Per Persson är en intressant filur. Vid första anblicken av honom och hans pack framstår han som en...pja...som en raggare. Det kanske han är också. Men han är dessutom en raggare som uppenbarligen läst Stig Dagerman, lyssnat på Evert Taube såväl som på Springsteen och Hank Williams. Dessutom kunde just den här raggaren skriva riktigt bra låtar. Tycker det är synd att han är lite bortglömd. Ungefär som Peter LeMarc också är lite bortglömd.
Peter LeMarc och Per Persson är förstås två ganska olika artister, men de är båda två bra låtskrivare som jag vill höra mer från.
Naturligtvis hör man country-influenser. Förstås finns också inspiration från såväl irländsk som svensk folkmusik. Alltihop dessutom kryddat med någon sorts hälsinge-punk. Jag menar, om inte Genom Ögon Så Blå är punk så är påven protestant.
Just den låten också ett bra exempel på när Perssons texter är som mest lyckade. Den verkar handla om att växa upp på 60-talet. Tycker det är så jäkla bra skrivet. En rad jag tycker är rent genialisk i sin enkelhet är "i radion sjunger dom love-love-love, men vi vet att det är bara larv".
Äh. Ser att det inte ser så genialiskt ut när man nu skriver ut det.
Kanske man måste höra låten för att förstå?
Senaste skivan med Perssons Pack kom 1995. Tyckte den var halvbra. I den mening att hälften av låtarna var bra, hälften lät oinspirerade. Inte ologiskt kanske att bandet därefter tystnade.
Sen har man inte hört mycket från dem. Hörde en intervju med Persson på radion för rätt länge sen, där han pratade om comeback. Därefter följde intet. Jag pratade med en kille som sade sig varit barndomskamrat med Per Persson som skakade på huvudet och sa något i stil med att han krökat ner sig tämligen fullständigt.
Därför trevligt att googla lite på Perssons Pack idag och se att det verkar vara ny skiva på gång.
Ska banne mig köpas!
Skulle jag göra en 12 låtars best-of med Packet skulle det bli ungefär så här:
Sista Kvällen I April
Små Små Saker
Längre Bortom Bergen
Hanna
Tusen Dagar Härifrån
Hon Har Kysst Mig Adjö
Vild Som Jerry Lee
Genom Ögon Så Blå
Bröllopsdag
Packets Paradmarsch
Guldhuggarland
Kammahav
Kvällens Spellista
Inte en enda levande själ kan väl bry sig om att kvällens spellista varit:
Deborah - Euskefeurat
Nice Boys - Guns N´Roses
WIcked Game - Chris Isaac
Looking For The Summer - Chris Rea
The Things You Said - Depeche Mode
Lazy Line Painter Jane - Belle And Sebastian
I Touch Myself - The Divinyls
Shady Lane - Pavement
Midweek Midmorning - The Lucksmiths
Too Tough To Die - Ramones
Securitas - Rekyl
Don´t Think Twice It´s Alright - Bob Dylan
Rider I Takt - Reeperbahn
Tjockhult - Dag Vag
Livet Och Döden
Har skruvat ihop spjälsängen och installerat den i vårat sovrum.
Återstår nu bara att vänta på att sängens hyresgäst ska flytta in. Vilket borde ske alldelens strax.
Börjar bli alltmer konkret för mig att familjen ska utökas från tre till fyra personer.
Rätt stor skillnad jämfört med känslan när sonen föddes, när man i stort sett räknade ner dagarna fr.om. ca. v.10.
Nu har man bara öst på.
Den här gången mest en känsla av förväntan.
Stor skillnad.
Barnet som behagade komma till världen redan för tre år sedan fortsätter att utforska världen. Åtminstone sedan hans farfarsfar dog tidigare i sommar har hans begreppssfär kommit att innehålla även "döden".
Han verkar ha en hel del funderingar kring detta med döden. Vad det egentligen är och vad som händer.
För några dagar sedan stod han och grävde i rabatten och jag frågade vad han gjorde.
Det såg ut som att han försökte rensa ogräs.
Så inte.
Han grävde ett hål som "hästarna och hundarna" kunde äta ur efter att han dött.
Lite svårgripbart uttalande, inte bara för att vi inte har vare sig häst eller hund.
"Jamen det är ju jättejättelänge tills du dör", försökte jag.
"Jo, men DÅ kommer det faktiskt att behövas", invände sonen förnumstigt.
Sedan gick vi på bärjakt och hittade i princip bara oätliga, giftiga bär som han inte får äta:
"Dom här röda bären får man inte äta", sa sonen.
Jag bekräftade detta.
"Man får bara äta dem när man är död", fortsatte sonen.
Och då blev det genast mer komplicerat.
Kvällens Spellista:
Hedningarna: Pål-Karl
The Smiths: Last Night I Dreamt Somebody Loved Me
Grateful Dead: Sugar Magnolia
The Pogues: Hells´ Ditch
Vic Chesnutt: Tarragon
Elliott Smith: The Biggest Lie
Bruce Springsteen: My Best Was Never Good Enough
Ryan Adams: Come Pick Me Up
Knife In The Water: Sent You Up
Eggstone: Supermeaningfectlyless
Commando M Pigg: Svenska Fötter
Nick Cave & Kylie Minogue: Where The Wild Roses Grow
Jonathan Richman: My Love Is A Flower (Just Beginning To Bloom)
Intresseklubben antecknar.
Urkult
Bevistade Urkult i fredags.
Urkult är, för den som inte vet det, en festival som går av stapeln i Näsåker. Som namnet på festivalen kanske antyder är det inte fråga om RIX FM Festival. Istället är det folkmusik från alla världens hörn. Dessutom är det blues, det är rock, det är nästan allt utom den musikgenre som representeras av t.ex. EMD (vet inte riktigt vad den genren heter för att vara ärlig).
Det är också ett stort antal kurser, i dans, i målning etc. Det är berättarstugor, det är försäljning av näbbskor.
Hippefestival? Kanske det. Men något man verkligen tänker på är hur blandad publik festivalen drar till sig. Det är verkligen alla åldrar och stilar av människor (även ifall frekvensen av flätade skägg och dreadlocks förstås är lite högre än vad den är på t.ex. Stadsfesten här i Kramfors).
Det är också en mycket barnvänlig festival. Hur många musikfestivaler har ett speciellt, väl tilltaget lekområde för barn? Komplett med en speciell stuga för blöjbyten och ett tält för vila och sagoläsning?
Stämningen är avslappnad. Vad än motsatsen till uttrycket att "smockan hänger i luften" kan tänkas vara kommer man nog rätt nära på Urkult.
Musiken då?
Pja. Vi såg inte så många band. Kom lite sent, efter arbetsdag + resa och åkte hem relativt tidigt. Men lite såg vi, trots allt.
Först var det Janne Schaffer och Björn J:Son Lind.
Vackert, kanske. Men också lite segt. Och dessutom ett effektindränkt gitarr- och synthljud som kanske var hot shit på 80-talet, men som nu mest låter som bakgrundsmusik man anar medan man shoppar på Åhléns. Vi gick iaf. efter några låtar. En thaitallrik lockade mer. På vägen till maten såg vi ett indiskt brassband som ute på festivalområdet (dvs inte på ngn scen) spelade någon variant av indisk folkmusik med - som sagt - en hel del blås. Dessutom var det en hel del dansande. Bl.a. dansades det med en kruka vatten balanserad på ett glas som i sin tur balanserades på ett huvud. Inte illa.
Stärkta av gott (men dyrt) thaikäk gick vi till Räfvens spelning.
Det var tur att vi gjorde det.
Hade hört talas lite om dem inför årets spelning. Tydligen hade de kuppat in sig på förra årets festival och gått hem så bra att de bokades i år.
Det var ett jäkla ös. De spelade någon sorts balkan-inspirerad folkmusik och satsade som vore de samtliga Tomas Öberg i bob hund. Man frågar sig hur de orkar. Publiken gick bananas. Jag och den gravid-magade hustrun avvek, bl.a. därför, redan halvvägs. Trots att det var mycket bra.
Istället gick vi och kollade Timber, som spelade mer typisk folkmusik. Polskor, schottis et cetera. Och folk dansade dessa folkdanser som galna. Bandet gick hem bra och såg nästan lite generade ut inför publikens tjoanden, dans och jubel.
Därnäst Ale Möller Band, ett av kvällens stora dragplåster. Också bra, om än kanske lite segt bitvis. Kanske tyckte man det var segt eftersom man nyss sett Räfven? Men iallafall. Delar av konserten kanske var sånt som hade gjort sig bättre på skiva? Spännande musik, iallafall. Man sitter och lyssnar på något som känns som afrikansk musik när man plötsligt inser att det man hör i själva verket har övergått till att vara svensk knätofs. Märkligt. Publiken fullständigt älskar det och dansar benen av sig. Strax bredvid oss jonglerar man med eld. Bara en sån sak.
Och trumsolot man fick höra var inte tråkigt. Bara en sån sak!
Efter Ale Möller är vi ganska nöjda. På vägen ut hör vi, lite på håll, ett bluesband och kollar en duo som spelar fiol och det (västafrikanska stränginstrumentet) kora.
Ja, sa jag inte att det var den sortens festival?
Nöjda och glada hemma i Kramfors ca 01.00.
Då hade etnodiscot som bäst sparkat igång i Danslogen i Näsåker.
