Thomas blogg

Jag vet inte om man är obotligt sjukligt misstänksam. Eller vad det nu kan vara. Men alla varningsklockor ringde idag när jag klickade in på AB´s site och såg att största nyheten var om den irakiske pojken Ali och hur han räddats till livet av en amerikansk soldat. Brian Freeman, som soldaten hette, lärde känna Ali och fick reda på att han led av ett hjärtfel. Utifrån detta så tog Freeman kontakt med en (ej namngiven) organisation som fixade fram de 10000 dollar som behövdes för att en livräddande operationen skulle kunna genomföras. Själv dödades Freeman innan operationen hann genomföras.

Nu dras Ali fram, visas upp för pressen och säger ”thank you” på beställning.

Är man en dålig människa ifall man tycker hela den cirkusen liknar ett enda stort propagandajippo? Dessutom ett propagandajippo organiserat av en desperat stormakt som inte drar sig för att exploatera hjärtsjuka barn för att påverka opinionen i västvärlden.
Det kanske inte alls förhåller sig på det viset.
Vad vet jag.
Det jag vet är däremot hur det gick förra gången USA krigade mot Irak: 
Under åren som följde efter det första Gulfkriget dog över en halv miljon irakiska barn i följderna av den biologiska och kemiska amerikanska krigföringen, dvs. på grund av frånvaron av de reningsverk, sjukhus, vattenverk som USA bombade och sedan förhindrade återuppbyggandet av genom handelssanktioner, som även om fattade vissa läkemedel som kanske kunde räddat det ena eller det andra barnet.
"Ja, det var det värt", förklarade USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright.

Hur många irakiska barn som hittills har dött och kommer dö på grund av den nuvarande amerikanska invasionen vet vi inte. Ännu. Däremot skär det lite i ögonen då man nu läser om USA som storsint räddare och hjälte för irakiska barn. Kanske Brian Freeman var det. Men definitivt inte hans president. 

O.K., bokrea startar idag. Trots att det inte finns en endaste riktig bokhandel här där jag bor (bara en kombinerad bokhandel/leksaksaffär) och trots att mina teorier om vad som är läsvärt för de flesta troligtvis är lika intressanta som Carolina Gynnings teorier om universums uppkomst så kan jag inte hålla mig. Läste den här artikeln på DN och..njaaa.... Jag gillade inte Åsa Larssons andra bok, som DN rekommenderar. Jag tyckte Ian McEwans "Lördag" var halvdan. Och så vidare.

Vad: Några föredrag om Israel/Palestinakonflikten som förts över till en liten bok på inte ens 100 sidor.

Jag tyckte: Är alltid intressant att försöka lära sig lite mer om den här konflikten, som ju spelat stor roll i mycket av de problem som finns i världen. Faktiskt. Utan den här konflikten kanske inget 9/11, kanske ingen invasion av Irak, kanske inget Guantanamo. Hur som haver någorlunda underhållande och en aning lärorikt, även om jag inte håller med i argumentationen i alla delar. Också lite förvirrande att läsa den här boken och sedan googla på Oz´ och konstatera att han stödde sommarens terrorbombningar av Libanon. Går inte så bra ihop med den tes han driver i den här boken. Som jag ser det.

Betyg: 2,5

Att tala om sig själv i tredje person brukar vara förunnat endast de verkligt stora. För att vara mer precis: de verkligt stora med verkligt stora egon. Diego Maradona och Muhammed Ali är några som brukar prata på det viset. ”Maradona gjorde en bra match idag”, kunde Maradona säga om sig själv.
”Maradona ställer inte upp på några intervjuer”
”Maradona är så påtänd att han inte klarar att sköta sin personliga hygien.”
Ni vet hur det kan låta.
Till listan av människor som talar om sig själv i tredje person kan nu jag själv läggas. Märkligt kanhända. Jag kvalar inte precis in i samma division som Ali eller Maradona och då menar jag inte bara att jag inte lider av speciellt omfattande hjärnskador.
Maradona, Muhammed Ali och jag: vem passar inte in?
Finn ett fel i förra meningen.

Typ.
Men numer pratar jag regelbundet om mig själv på det här tredjepersons-viset.
”Pappa ska bara….” det ena eller det andra: så säger jag då sonen vill att jag ska göra något annat än det jag för tillfället sysslar med.
”Pappa vill….” det ena eller det andra.

Und so weiter.

Jag vet inte vad det här står för. Men jag skulle gärna vilja att det åtminstone antydde att jag är för papperiet vad Maradona var för fotbolleriet eller Ali för boxningen. Fast jag är inte helt säker på att den analysen skulle hålla för en noggrannare granskning.

OK att jag kanske inte gillar vår sociopatmoderata regering. Jag tycker inte de är helt felfria. Men det finns förstås ännu värre exempel. Vad sägs till exempel om en regering som skickar in 12 miljarder dollar i kontanter rätt in i en krigszon och sedan passivt ser på när pengarna skingras lite hur som helst? Det var ju ändå inte deras pengar. Typ. Rena rama Monty Python kan man tycka. Eller Kafka.
Men inte.
12 miljarder dollar. Det är drygt 360 ton hundradollarssedlar...
Tydligen.

Det var någon gång i början av juli. Sonen hade nyss fyllt 1 år. Vi gick till en lekplats i den lilla svackan mellan hyreslängorna på Ringgatan. Gräset var tjockt och mörkgrönt. Det luktade nyklippt gräsmatta. Först åkte vi gunga och rutschkana, sedan satte vi oss i gräset och kastade blommor på varandra. Solen låg på utan att det blev för varmt. Sonen var precis så fantastisk som jag antar att bara ens barn kan vara. Så fantastisk att man undrade hur i all världen det är möjligt att en eller annan gen från någon så fullkomligt o-fantastisk som en själv möjligen förts över till honom. Han skrattade. Högt. Han skrattade åt allt: åt gungorna, gräset, åt maskrosorna vi kastade omkring oss. Mest av allt tror jag han skrattade för att det var första sommaren han kunde rumla omkring i gräset så som bara ettåringar gör.
När vi satt i gräset befann vi oss ungefär 10 meter från platsen där jag och min kompis Fredrik brukade bygga snökojor och åka bob. Vi befann oss faktiskt nästan precis på den plats där farsans hockeylag hade ett av målen på rinken som stod där på 50-talet. Bara på ett avstånd av ca. 2-3 kast med en genomsnittlig ispärla bort bodde fortfarande sonens farfarsfar i den lägenhet de flyttade in i någon gång medan andra världskriget fortfarande pågick. Bakom husen kunde man skymta frisersalongen där vi, hela konkarongen, har klippt oss och lyssnat på den talande kakaduan. Av någon anledning betydde även det här något. Platsen vi var på. Det gjorde allt ännu lite bättre. Det betyder något att komma från en viss plats. Att någonstans faktiskt är hemma. Rötter. Och allt det där.

Ifall Gud Fader (mot förmodan) skulle få för sig att skriva en avhandling över vad som egentligen är den verkliga meningen med livet skulle vi, jag och sonen vid precis det här tillfället, sannolikt funnits på bild i Bilaga 1a i hans studie. Kanske under rubriken: ”Vad Jag [Gud] Hade Tänkt Mig Att Människor Egentligen Ska Syssla Med.”

Nu känns det där lite avlägset.

I morse gick man till bussen i -25. Och mörker.
I går fick vi en påminnelse om att betala en räkning från Telia. En räkning som vi aldrig fått, men som vi förstås ändå skulle betala. Annars kunde vi räkna med att de stänger vår linje.
Vi bor nu 50 mil från staden där Ringgatan ligger och sonen har dessutom just lärt sig att det bästa är att nämna den stadens namn samtidigt som man gör bajsljud och visar tummen ner. 
Vår kattunge blev precis överkörd av en bulldozer.
Eller…nej…det blev den inte. Vi har faktiskt inte ens en kattunge och har aldrig haft någon. Men det hade passat in i helhetsbilden.

Vad: En historia som är lite löst uppbyggd på vad som händer då gamlingen Primus Svensson drabbas av en hjärtinfarkt och läggs in på det fiktiva sjukhuset Enskede Sjukhus. Författaren, som själv är läkare, tar tillfället i akt att beskriva många aspekter av sjukvården så som den var i slutet av 70-talet och som den till viss del fortfarande är.

Jag tyckte: Tog mig äntligen i kragen och läste en hel roman av Jersild. Det finns mycket att imponeras av. Ett myller av människor uppträder i boken. Vissa finns bara med i ett eller två kapitel. På förhand låter det som ett jobbigt upplägg, men det funkar faktiskt. Jag känner igen mycket av vad som beskrivs från min egen bakgrund inom sjukvården, även ifall en del är typiskt 70-tal. Lyckade personporträtt. Inte minst av medicine kandidat Martina som för mig, efter att ha läst hela boken, framstår som den egentliga huvudpersonen. Hade lite onda aningar inför att jag skulle sätta igång läsningen: mindes bilder Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Primus Svensson som jag såg när TV-serien som baserades på boken kom. Då var jag ca. 8 år och ville gärna se Carl-Gustaf Lindstedt som en skojfarbror. Kommer ihåg att jag istället blev lite rädd för honom, så som han såg ut då han gestaltade P Svensson.

Betyg: 4

Ibland känner jag mig offside. Inte bara då jag försöker begripa Försäkringskassans regler för föräldrapenning. Ofta är det exempelvis förvirrande att läsa kvällstidningarna. Förutom det faktum att varannan artikel i Expressen och Aftonbladet handlar om sex är det också förvirrande vilket utrymme andra typer av händelser får i tidningen:
Anna Nicole Smith död = 5 helsidor i AB.
Britney Spears byter frisyr = rapportering som överskrider hur det brukar låta då USA får för sig att invadera något muslimskt land.
Zlatan har problem med gasbildningar i magen = minst en helsida i samtliga kvällstidningar, rubrik på löpsedlarna plus en flammande appell från Mats Olsson att landslagsledningen ska tjäras, fjädras och bäras ut ur fotbollsgemenskapen på stång.

Hur olika nyheter prioriteras är sällsamt. Det gäller förresten inte bara kvällstidningarna. Även den tidning som ibland brukar kallas ”den malligaste morgontidningen” kunde inte hålla sig från att skriva om Anna Nicole Smiths död, men då givetvis inte utan att försöka snirkla sig och låtsas som om man egentligen skrev om något annat än bara en skandalomsusad fotomodell. DN verkar nämligen anse sig stå över att skriva om skandalomsusade fotomodeller. 

På www.bloggportalen.se kan man söka på ett stort antal bloggar. Om man läser vilka sökord som är de mest använda är de nästan alltid de samma. ”Sex” brukar ligga högst på listan, men är för dagen nedpetad av (nykomlingen) ”Johanna Sällström”, ”Britney” (som alltid ligger högt på listan) samt ”orgasm”.
Även övrigt speglar sökorden nästan exakt kvällstidningarnas fokusområden: ”Zlatan” finns t.ex. alltid med. I detta ligger kanske en ledtråd. Även om det finns inslag av en hönan-och-ägget diskussion så verkar det helt enkelt vara så att det kvällstidningarna skriver mest om är också det vi är mest intresserade av. Vad de skriver om speglar vad vi egentligen är intresserade av, bakom en fasad där vi gärna skyltar med ett intresse för t.ex. klimathotet eller något liknande. I själva verket tycker vi sånt är pisstråkigt, jämfört med ”Top Model” eller vilken kändis som eventuellt legat med någon annan kändis. Vi får således precis de tidningar vi förtjänar. Detta har man ju länge misstänkt. Men det är ändå intressant att få någon form av vatten på sin kvarn. Kan vara bra att komma ihåg nästa gång jag gnäller på vilket jäkla dynga Aftonbladet och Expressen sprider ut.

Sisådärjan. Födelsedag i morgon. Medellivslängden för män i sverige är runt 77 år, vilket innebär att jag nu förbrukat sisådär 44-45% av livet. Om man tänker sig att livet är ett skrovmål skulle man kunna säga att jag ätit upp pommes fritsen och tagit några klunkar av drickan. Men hamburgaren, det vill säga det bästa med hela skrovmålet, återstår.
Liksom.
Personligen brukar jag tycka att detta är den bästa sekvensen under skrovmålsätandet: man har släckt den värsta hungern med pommesfritsen och kan sedan i lugn och ro gå lös på burgaren. Jag tycker det där är en bra tanke.
En bra bild som målas upp.
Jag ska försöka hålla fast vid den.

Många av de saker jag har hemma och använder dagligen har jag inte den blekaste aning om hur de fungerar. Insåg det idag. Min okunskap gäller dessutom inte bara patenterat obegripliga saker som t.ex. mikrovågsugnar (vet någon egentligen hur en mikro funkar?) eller LCD-bildskärmar. Utan även de mest simpla saker. Som t.ex. toaletter. Vanliga jämra dass. Helt obegripliga.

Inte blir det heller enklare då man sett hur toaletter ser ut i (så att säga) icke-anslutet skick. Det är ju ingenting annat än lite porslin och några fjuttiga plastgrejer. Inte några halvledare, kretskort eller annat som det vore mer acceptabelt att inte begripa sig på. Det känns som ett hån mot min intelligens att jag inte kan räkna ut hur det hänger ihop. Stod idag och hällde ut en hel attans badbalja i toaletten. Det kändes som att mitt hällande borde leda till översvämmning. Det gjorde det inte. Faktum är att det närmast såg ut som vattenivån minskade tillfälligt.

Fan.

Åkej.

Ibland blir man ställd inför faktum som man kanske inte vill köpa rakt av. Men som tur är så kan man vidta motåtgärder. Ska utveckla vad jag menar.

Läser just nu John Ajvide Lindqvists ”Problem Med De Odöda” och har mycket riktigt fått problem. I boken vaknar de nyligen avlidna till liv.
De vill hem.
De som ligger i kylrum på bårhuset gör uppror där - och drar!
De som ligger i sina gravar krafsar för att få komma ut.
Det visade sig att detta var mer än jag pallade.
Har nog aldrig lagt ifrån mig en bok för att jag inte riktigt pallade med den, förän i går kväll. Vad säger det om mig? Inte för att det jag läste på något sätt var det värsta jag läst. Jämfört med de bisarra våldsamheterna i t.ex. ”American Psycho” så var det jag läste igår blaha-blaha. Var är lite harmlöst krafsande mot avklippta ögonlock? Liksom. Om det nu inte varit för detaljen att en av de nyligen avlidna var en liten pojke som omkommit i en olycka. Han begravdes i sin pyjamas med pingviner på. Tillsammans med sitt favoritlego. I den del av boken där jag ballade ur åkte hans morfar till pojkens grav, eftersom morfar sett hur de döda överallt har återuppstått. Och mycket riktigt så kan morfar höra hur det krafsar från underjorden vid pojkens grav. Det blev för mycket. Kanske var det pingvinerna som gjorde det? Trots allt är sonen otroligt förtjust i pingviner. Kan titta på dem i timmar. Och parallellen blev därmed kanske för jobbig för min del? Jag vet inte. Dock fick min reaktion mig att känna mig konstigt gubbig. Fjesig.

Så. Ikväll. Motreceptet mot alla såna gubbkänslor. Vi tar det stegvis:

1. Tag fram ”Speak Of The Devil” med Ozzy Osbourne. Helst på LP.
2. Slå på låt 1 (”Symptom Of The Universe”) och därefter låt 11 (“Iron Man”)
3. Lyssna på gitarrintrona i dessa låtar. Gärna i hörlurar.
4. Föreställ dig att du själv spelar dessa intron.
5. Konstatera att du inte är en sådan jäkla blekfis till gubbe, trots allt. En fjant - onekligen. Det medges. Men inte fjesig iallafall.