Thomas blogg

Man lär sig något nytt varje dag, sägs det.
Vårat projekt att måla huset har på många sätt bidragit till att fylla på min kunskapsbank. Inte minst idag.
Idag lärde jag mig först att vädret kan växla slumpmässigt mellan regn och solsken i intervaller som understiger 10 minuter. Detta kan pågå minst ett halvt dygn. Det är ett mycket intressant sorts väder, speciellt då det hela sker mot en fond av vindstyrkor mellan orkan och styv kuling.

När jag hade lärt mig detta, att vädret faktiskt kan vara så sällsamt som ovan beskrivet, var det dags för ytterligare utbildning. I korthet kan dessa mina nyligen tillägnade kunskaper sammanfattas med följande teorem: när det stormar och regnar ska man inte måla. Speciellt ska man inte måla småtrixiga detaljer. Som t.ex. dörrar.
Varför ska man inte måla dörrar i blåst?
Tja.
En anledning är att penseln omvandlas till en färgspruta.
Och då inte en färgspruta i klassisk mening. När jag tidigare använt olika typer av färgsprutor har de haft det gemensamt att färgen lämnat munstycket framåt. Dvs. om man målar med pensel: i penselstrånas längsriktning. Om man målar i storm lämnar färgen istället penseln i sidled. Detta ger upphov till (till en början) förvåning, därefter bestörtning. Därefter ilska och eventuelllt också ett ovårdat språkbruk. Slutresultatet blir nämligen att inte bara dörren du avsett att måla intar en trivsam blå nyans, även dörrfodret får ett intressant, aningen dadaistiskt, prickmönster.
 
En annan anledning att inte måla i storm är följande:
När man målar på ett ovanför stycke impregnerat trä, t.ex. av den typ som ofta finns framför ytterdörrar, är det en god idé att lägga något över det impregnerade träet för att förebygga fläckar. Jag använde idag en utplattad flyttkartong.
Funkade kanon.
Tills jag gick in och tvättade händerna.
Och flyttkartongen blåste iväg i en speciellt stark vindpust..
Och på flyttkartongen stod min hink med färg.
Och ungefär då började det regna.

Aftonbladet körde häromdagen en artikel om de bästa respektive sämsta covers som gjorts. 
Roligt!
Angående sämsta covers så har jag flera exempel från min egen tid i band som spelat covers. Inte mycket jag hört underträffar våra versioner av t.ex. (U2s) Mysterious Ways eller (Ted Gärdestads) Jag Vill Ha En Egen Måne.
Den sistnämnda låten med yours truly på (alltigenom förfärlig) sång.
Den förstnämda ett bevis på hur de enklaste gitarriff kan bli omöjliga för en tillräckligt inkompetent gitarrist.
Men exempel på dåliga covers finns det förstås gott om. Under 90-talet verkade det vara fritt fram att ta vilken någorlunda känd låt som helst, lägga på ett discokomp (där basen utan undantag slog igenom allt och likaledes utan undantag lät "OX! OX! OX OX!" i hög fart). Särskilt misslyckad var kanske versionen av (Pink Floyds) Wish You Were Here. 

Men hursom haver: bästa covers. 
Covers är en underskattad genre. Många artister har börjat på det viset. Elvis, Beatles och Rolling Stones till exempel.  Mina favorit-covers dessa artister spelat in är nog Blue Moon Of Kentucky (Elvis), Twist And Shout (Beatles) samt Route 66 (Stones).
Även "His Bobness", Robert Alle Zimmermann, Bob Dylan, har förstås spelat in covers. Och inte bara i början av karriären. Han har gjort hela album med covers även senare. Min cover-favorit med honom är t.ex. Blood In My Eyes, som fanns på plattan World Gone Wrong som kom 1993. Samtliga låtar på den skivan är trad. arr.
Det har gjorts många covers på Dylanlåtar. Många förfärliga, som t.ex. Mikael Wiehes försök att översätta Dylan till svenska, vilket han ägnade (minst) en hel skiva åt på 80-talet. Många Dylan-covers har också varit lysande: Jimi Hendrix version av All Along The Watchtower är en av mina all-time coverfavoriter. The Byrds version av You Ain´t Going Nowhere en annan.

Många punkband spelade in covers. Även de mest kända banden. Sex Pistols version av Monkees Stepping Stone är en höjdare. The Clashs version av Junior Murvins Police And Thieves likaså. The Damned påstod själva att de snott en snutt av Ödessymfonin till början av New Rose! Men bästa punk-covern tycker jag nog är Do You Wanna Dance? med Ramones på "It´s Alive". Eller Ebba Gröns version av Den Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör (dvs Staten Och Kapitalet). Eller Pills med New York Dolls, om nu det är punk.
Sämsta punk covern? Pja, Batman Theme med The Jam är rätt gräslig. Working Class Hero med Green Day, som kom långt senare, är inte heller min kopp te. Och om man inte insett att droger har en negativ effekt på hjärnkontoret så kan man lyssna på någon av de covers Johnny Thunders och Sid Vicious spelade in. Innan de knarkade ihjäl sig.

Mina åttiotalsfavvisar The Smiths levererade inte så många covers. Och tur var kanske det. Eftersom de inte lyckades så bra: Work Is A Four-Letter Word (ursprungligen inspelad av Cilla Black) som finns på baksidan till en av mina Smithssinglar har...en viss brist på sväng.
Bra 80-talscovers var väl annars Tainted Love och...eeeehh... kanske något med Imperiet? Jag är säker på att jag glömt någon bra 80-talsrökare. När jag läser Aftonbladets lista på covers hittar jag Sators version av Oh Mama där och den kan nog ha kommit på 80 talet.  Fast den (och speciellt då omslaget på singeln) var väl mer rolig än bra?
Men strunt samma.

90-talet bjöd som sagt på "OXOXOXOXOX"-covers. Och även på sampling, som väl delvis är en typ av covers? Iallafall fick The Verve hosta upp stora summor till Rolling Stones för att ha samplat en av deras låtar på hitten Bittersweet Symphony. Bra låt blev det i slutändan, dock.
Två andra 90-talscovers jag gillade mycket var Nirvanas Where Did You Sleep Last Night samt (underskattade och oförtjänt bortglömda) Perssons Packs version av Mördar-Anders.

00-talet har inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande. De flesta covers jag hört de senaste 7-8 åren har varit gräsliga. Och då har jag inte ens hört Natascha Peyres version av TNT. Särskilt har jag ogillat hur flera kända artister lekt Dean Martin/Frank Sinatra och spelat in gamla schlagerklassiker som t.ex. Ain´t That A Kick In The Head.
Lite modernare, och dessutom bra, covers jag kommer tänka på är Mattias Alkbergs Levande Begravd (Liket Lever) samt Dunkar Varmt (Tant Strul).

Semester.
Det är som att vara kossa på grönbete: Skutt, skutt. Men inspärrad likförbannat.
Nyss har den börjat, snart är den över.

Sonens första tandläkarundersökning idag.
Vi har varit på någon sorts information hos tandhygienist för ca 1,5 år sedan, men idag var det på riktigt.
Han fick sitta i stolen. Man fällde bak den. Långt bak.
Man petade på hans tänder med ett sånt där långt, vasst spröt. Och man blåste med luft-puffen.
Det gick enormt o-traumatiskt, från början till slut.
Skönt. Jag vet ju att detta med tandläkaren för vissa är som IKEA eller kanske den kinesiska vattentortyren är för mig. Dvs. en inte alltigenom lustfylld upplevelse.

Hursom haver visade sonen (återigen) sin genialitet.
När besöket började gå mot sitt slut och sittandet i stolen och petandet med sprötet var över, frågade tandsköterskan oss hur ofta grabben äter godis.
"Varje dag!", påstod han. Glatt.
"Nejnejnej! Varfårdomalltifrån heheheh!", ursäktade jag. Mindre glatt. Mer stressat.
Senare, i bilen på väg därifrån, förklarade han hur han tänkt:
Sonen förväntade sig en present efter att ha varit duktig hos tandläkaren. Jag tror de hade pratat om det på dagis. Och när sedan sköterskan började prata om godis, ja då signalerade givetvis hans instinkter "PRESENT!" med stora bokstäver.
Och om han i det läget hade sagt att han bara äter godis på lördagar, när det som bekant är måndag idag, så hade han straffat ut sig själv direkt från alla chanser till belöning i form av godis.
Således: "jag äter godis varje dag!"

Jaha.
Torsk mot Spanien. På övertid, inte desto mindre.
Jag vet inte.
Var upprörd i 10 sekunder. Knappt.
Lite smått dyster i kanske 10 sekunder till.
Sedan som vanligt igen.
Stor skillnad mot mig själv för bara några år sedan.

Hade detta varit 10 år sedan hade jag fortfarande, flera timmar efter matchen, haft lite extra röd ansiktsfärg. Jag hade inte haft mycket positivt att säga om Markus Rosenberg eller för den delen dagens domare. Att sova hade varit kommit att bli svårt.
Nu känns det som...äsch.

Gick ut och fixade lite på huset efter slutsignalen.
Kändes o.k.
Något har hänt med mig. Vet inte om det är en förbättring jag egentligen gillar.
Men inte desto mindre.

Fotbolls-Em har kommit igång rejält. Det torde väl inte undgått ens den minst fotbollsintresserade?
T.o.m. personer som mer eller mindre aktivt strider emot fotbollen som sak och företeelse berörs.
Jag pratar här inte enbart om min svärmor (som kallar fotboll för "fördumningsprocessen"). Utan även om min fru.
Hursomhelst tycker jag att mitt eget intresse svalnat betydligt med åren. Visst såg jag hela sverigematchen och visst har jag sett snuttar av andra matcher. Men inte alls som tidigare.
Sitter nu och skriver detta medan Schweiz möter Turkiet, t.ex.
Det är helt enkelt inte lika roligt att se landslagsfotboll som tidigare.

Varför är det inte roligt att följa internationell fotboll längre?
Pja.
En anledning är mediabevakningen som övergått från att vara hysterisk till rent skrattretande: Expressens webbupplaga kablade häromdagen ut "nyheten" som visas här ovan.
Spelarna äter lunch! Stoppa pressarna!
Allt Zlatan säger analyseras som vore han Nostradamus eller möjligen riksbankschef. Och vad han än säger så "sänder det chockvågor" som "skakar landslaget" och eventuellt leder det till ett "panikmöte".
Om Zlatan skulle ha ojämn avföring en dag skulle mediasverige rämna.

Dessutom verkar elitfotbollsspelare i alla länder göra allt de kan för att framstå som motbjudande, giriga småpojkar.
Några exempel:
* Marcel Desailly glömde bort var han parkerat sin svindyra bil - lösning på problemet: gå och köpa en ny!
* Jonathan Woodgate och Lee Bowyer åkte dit på (eventuellt rasistiskt motiverad) misshandel. Deras offer kunde efter attacken uppvisa, förutom blåmärken, även bitmärken.
* Zlatan (och Mellberg och Wilhelmsson) trotsar demonstrativt Lagerbäcks utegångsförbud i Göteborg och går istället på krogen, när Lagerbäck vidtar rättmätiga sanktioner strejkar Zlatan. Zlatan stjäl en straff av Kim Källström.
Et cetera.
På det hela taget verkar många internationella fotbollsspelare påminna på ett obehagligt sätt om barn i 2-3 årsåldern (som kör Ferrari).
Svårt att hitta sympatier för dem, ärligt talat.

Men.
Mathias Herget.
Varför heter det här inlägget så?
Pja och pja igen.
Jag gillar verkligen att se tyska landslaget. Och tidigare Västtyska landslaget, där Herget spelade.
De är som en maskin.
Och det är underbart.
Elegans och kraft. Vorsprung durch technik.
De är fotbollens motsvarighet till Mercedes.
En av mina kompisar kallar tyska landslaget kort och gott för "stöveltrampet". Han förstår inte skönheten i den s.k. tyska modellen.
Speciellt gillar jag tyska försvarsspelare. Som t.ex. då Mathias Herget. Eller Hans-Peter Briegel. Eller Karlheniz Förster.
Vilka namn!
Och vilka spelare: ingen kan dra dig i tröjan som en Klaus Augenthaler, ingen kan sparka dig över hälsenorna som en Jurgen Kohler och ingen kan strutta omkring i en tysk ishockeyfrisyr lika nonchalant som en Andreas Brehme.
Och i detta, kära vänner, ligger en stor skönhet.

Ytterligare lite tid har gått sedan mitt debakel på Stockholms gator. Dvs. sedan jag bröt Stockholm marathon efter närmare 37 mödosamma, men i slutändan helt meningslösa kilometrar. Jag börjar kunna se lite mer balanserat på det inträffade.
Det var ju ändå ingen idé.
Tecknen, vissa skulle säga järtecknen, fanns tydligt där.
Hör här bara:

När jag skulle lämna Kramfors meddelst buss, precis innan bussen skulle avgå blev chauffören överfallen av en s.k. kamphund. Allmän villervalla utbröt. Hundens tatuerade och aningen fladdrige ägare lyckades i sista momangen förhindra sin best att göra ett andra utfall mot den förvånade chauffören.
Polis tillkallades.
Röster höjdes i falsett.
 Inte bästa sättet att börja en resa som ska föra dig till ett viktigt mål.

Väl i Stockholm var det varmt. Satt på balkongen och läste tidningen på morgonkvisten. Hällde upp tretår på morgonkaffet när jag läste att medicins expertis avrådde alla marathonlöpare från att dricka kaffe överhuvudtaget, när det var så varmt.
Ytterligare bad vibes.

Starten går utan problem. Kommer till första vätskekontrollen. Där står en man på en s.k. väggris och håller upp ett stort plakat på vilket man kan läsa: "THOMAS! DET ÄR INGEN IDÈ - DU ÄR REDAN TRÖTT"
Hygglo.

Med tanke på ovanstående förutsättningar tycker jag ändå att jag gjorde det bra som tog mig så långt som jag gjorde.

Vad: Lloyd Hopkins, "vedervärdig men hederlig", Los Angelespolisens bäste utredare jagar seriemördare
Hårdkokt deckare enligt formulär 1A. Dvs. fylld av klyschor - men så ska det ju vara. Polisen jagas t.ex.
av en traumatisk händelse i barndomen som har gett honom en fobi i vuxenlivet (har vi hört den förut?) Han ser som sin
livsuppgift att "beskydda oskulden". Et cetera.
Jag tyckte: Inte alls dåligt. Bitvis spännande och bra. Tyckte som sagt det var lite mycket klyschor, men samtidigt hör det till denna genre.Dess värre är det inte trovärdigt fullt ut. Man går inte omkring och gråter av stolthet till höger och vänster, i likhet med Hopkins kollega Dutch Schultz (och DÄR snackar vi förstås ett riktigt arketypnamn i den s.k. hårdkokta skolan) James Ellroy har gjort LA Confidential som ju blev en mycket bra film. Den filmen kändes delvis som en hyllning till en gammal genre. Jag får lite av samma känsla här. Även om Blodröd Måne inte är lika bra som LA Confidential (filmen alltså).
Betyg: 3

O.K., måste väl ta denna rapport nu.
Har smält det skedda i nästan en vecka och det börjar kännas lite bättre. Jag är i nyorienteringsfasen av min kris, kanske.
Vi tar det kort och koncist:
Jag bröt Stockholm marathon vid Tegelbacken. 5-6 km kvar till mål. Hade då varit riktigt trött i närmare en mil och dödstrött sedan Västerbron, ca 2 km tidigare. På söder mälarstrand domnade armarna, vilket de iofs gjorde i fjol också bara lite senare i loppet. Efter Västerbron kom kramp.  Brukar aldrig få kramp när jag springer, minns inte att det händ överhuvudtaget. Men nu kom den. I vader, lår och armar. Kunde inte springa.
Kunde som bäst gå i modererat takt.
Det kändes inte tilltalande.
Bröt. Delade taxi till stadion med en ledsen norrman.
Kunde inte sova på hela den följande natten.
Besviken.

Frågor på det?
Nätänkte väl det.
Då går vi vidare.