Monkey On My Back
Alla har vi våra beroenden, skulle jag tro.
Mer eller mindre allvarligt.
Aerosmith, som skrev en låt med samma titel som det här inlägget, var beroende av diverse substanser som inte alls är hälsosamma (och som ibland fick dem att avsluta hela konserter efter tio minuter).
Det finns många typer av beroenden skildrade på varierande sätt. Det finns förstås en massa låtar, filmer och böcker, från "The Man With The Golden Arm" till "Mr. Brownstone".
"Mannen Som Slutade Röka" är en av de mer lyckade skildringarna. När man läser boken och ser Tage Danielssons invecklade krumelurteckningar som fyller pärmarna framstår den som ett terapiarbete av en man som inte riktigt vet vad han ska göra av händerna. Bra film dessutom, med den minnesvärda firman Little Secret Service som hjälper till i kampen mot nikotinet på ett sätt som skulle kunna beskrivas som "Stasi-light".
Mitt beroende är träning.
Ifall jag inte tränar någorlunda regelbundet får jag abstinenssymtom. Dessa symtom består i grubblerier över allt möjligt. Inte sällan blir jag irriterad och/eller deprimerad.
Ibland har dessa grubblerier kommit till uttryck här i min blogg, med...varierande läsvärde som resultat.
Jag känner mig fet (dvs ännu fetare än vad jag i verkligheten är) och plufsig. Det verkar finnas en direktkoppling mellan min mun och mitt underhudsfett så att allt jag äter, omedelbart och med hundraprocentig verkningsgrad, förvandlas till späck. Som lagras runt midjan. Människor med ätstörningar blir plötsligt möjliga att förstå.
Mitt beroende är kanske inte jämförbart med något från Trainspotting, jag hallucinerar exempelvis inte att det kryper döda spädbarn i taket ifall jag inte springer på en vecka. Mer påminner min abstinens om en sorts manlig PMS.
Ändå är det jäkligt irriterande.
Trodde på fullt allvar att jag hade underfunktion på sköldkörteln, men i själva verket var felet att jag inte tränat på flera månader. Så mycket för den utbildningen i medicinska ämnen, kanske man kan säga - men kolla gärna följande symtombeskrivning för en mycket träffande bild av hur det nu känns när det är en vecka sedan jag sist var ut och kutade.
Min fundering är nu hursomhelst:
Ifall jag aldrig börjat träna, hade jag då alltid mått (och betett mig) som jag numer gör i frånvaro av träning? Det verkar inte troligt.
Kan det istället vara så att jag arbetat upp ett beroende som jag nu skoningslöst tvingas tillfredsställa för att inte ska förvandlas till Sylvia Plaths (mycket osannolika) förkroppsligande i Ångermanland?
Ifall det senare är sant borde man faktiskt fundera både en och två gånger innan man sätter igång vad som riskerar att bli ett livslångt beroende.
Fel, Fel, Fel
Ånej!
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
Turdag
Idag är en av mina största turdagar någonsin. Och nu ska jag berätta varför:
Vi har ju köpt ett hus, men vi bor fortfarande kvar i lägenheten. Flyttar in i oktober.
Ikväll var vi i huset och jobbade. En del av jobbet gjorde det tvunget att bryta strömmen. Så vi gjorde just det. Medan strömmen var avslagen slog Sonen på en spisplatta utan att någon såg honom göra det.
Och på spisen låg en trave taklister och en kökslåda.
Vi jobbade klart.
Slog på strömmen...
Låste ytterdörren med dubbla lås.
Satte oss i bilen för att fara hem igen.
Spände fast Sonen i sin bilstol.
Jag skulle precis starta när vi kom på att vi glömt fika-påsen inne i huset.
Hustrum gick in. Och tyckte det luktade lite konstigt.
Jag gick in i köket och hittade en brinnande taklist och en glödande kökslåda.
HERREGUD!
Det var verkligen nära ögat. Allt kunde blivit till sot och aska. Är fortfarande uppskakad, flera timmar efteråt.
Läst: Ofredsår av Peter Englund
Mitt i all sport har jag läst ut en bok som tagit lång tid att komma igenom.
Vad: En populärvetenskaplig genomgång av tiden när 30-åriga kriget utspelade sig. Genom boken får man följa en svensk man, genom hans dagboksanteckningar, när han reser kors och tvärs i Europa under de aktuella åren. Men själva "biografidelen", är inte så framträdande. Mycket tid ägnas åt utvikningar om stort såväl som om smått: förutom att stora slag skildras på ett (faktiskt) underhållande sätt får man också lära sig saker om t.ex. hur postverket växte fram, att regelrätt rasism inte uppstod förän på 1800-talet och hur det gick till när regelrätta arbetstider uppfanns. Man får även följa den svenska kolonin som fanns i Amerika på 1600-talet.
Jag tyckte: Det är enormt mycket kunskap som förmedlas. Inte så lämplig bok att läsa vid sänggåendet; när jag gjorde det pallade jag sällan mer än 5-6 sidor. Det är underhållande skrivet. Språket är gammalmodigt på ett sätt som jag tycker är kul, även ifall jag kommer undviker att komma i kontakt med uttryck som "en myckenhet" alltför ofta under den närmsta tiden. (Likaså "transmogrifierat".) Det är oerhört intressant läsning, men en aning mastigt. Speciellt roligt att få veta mer om hur det verkligen var att leva på den tiden, tidigare var min kunskap om 30-åriga kriget i stort sett avgränsad till att jag visste att Gustav II Adolf omkom under taskiga väderförhållanden.
Betyg: 3,5
Vad: En populärvetenskaplig genomgång av tiden när 30-åriga kriget utspelade sig. Genom boken får man följa en svensk man, genom hans dagboksanteckningar, när han reser kors och tvärs i Europa under de aktuella åren. Men själva "biografidelen", är inte så framträdande. Mycket tid ägnas åt utvikningar om stort såväl som om smått: förutom att stora slag skildras på ett (faktiskt) underhållande sätt får man också lära sig saker om t.ex. hur postverket växte fram, att regelrätt rasism inte uppstod förän på 1800-talet och hur det gick till när regelrätta arbetstider uppfanns. Man får även följa den svenska kolonin som fanns i Amerika på 1600-talet.
Jag tyckte: Det är enormt mycket kunskap som förmedlas. Inte så lämplig bok att läsa vid sänggåendet; när jag gjorde det pallade jag sällan mer än 5-6 sidor. Det är underhållande skrivet. Språket är gammalmodigt på ett sätt som jag tycker är kul, även ifall jag kommer undviker att komma i kontakt med uttryck som "en myckenhet" alltför ofta under den närmsta tiden. (Likaså "transmogrifierat".) Det är oerhört intressant läsning, men en aning mastigt. Speciellt roligt att få veta mer om hur det verkligen var att leva på den tiden, tidigare var min kunskap om 30-åriga kriget i stort sett avgränsad till att jag visste att Gustav II Adolf omkom under taskiga väderförhållanden.
Betyg: 3,5
Mustafa Mohammed: En Hyllning
Det måste sägas.
Mustafa Mohammed - jädrar vad bra.
Så bra att jag var tvungen att lägga till en speciell kategori på min blogg:
"Hyllningar".
Om man, liksom jag själv, gillar konditionsidrott har de senaste åren varit tunga.
Med undantag för Charlotta Kalla ser det mulet ut på den s.k. längdåkningshorisonten. Man verkar hellre ägna sig åt interna bråk än att träna spurtar. Med ett stort antal "hedersamma" fjärde/femteplatser som följd.
Skidskyttar har vi.
Men skidskytte framstår i jämförelse med längdåkning ungefär som innebandy jämfört med fotboll, Ingvar Carlsson jämfört med Olof Palme, Kramfors IP jämfört med Globen eller Markoolio jämfört med Bob Dylan.
Och än mer prestigefyllt än längdskidåkning är löpning.
För att hitta svenska framgångar i långdistanslöpning så får man backa bandet runt 30 år.
Eller, rättare sagt: så var det innan den här sommaren.
Nu behöver man bara se till "Musse". Och det gör mig riktigt glad.
Jag minns överhuvudtaget ingen svensk långlöpare som varit så etablerad i världstoppen som han är nu. Jag minns enstaka kanonlopp av Mats Erixsson, Midde Hamrin m.fl. Men inte någon som levererat så regelbundet som Mustafa Mohammed gjort i sommar.
Han är fantamej bäst i världen, om man från världen tillfälligt undantar Kenya.
Med rätt draghjälp kanske man inte heller behöver exkludera Kenya.
Det är inte kattskit.
Synd att han inte fick en medalj idag. Men han tar det i nästa mästerskap istället. Och jag räknar också med en total upprensning bland de svenska rekorden, från 5000m. och uppåt, under de närmsta åren. Troligtvis kommer "Musse" göra som många andra, löpa längre distanser med åren och han kommer i så fall rensa rent.
Det skulle inte förvåna mig ifall vi snart har en svensk maratonlöpare kapabel att springa under 2.10.
Undrar ifall man är för gammal för att skriva honom och be om ett autograferat idolkort?
Javafan...
Hittade ett sorts...ja, vad ska man säga...ett sorts test?
En "utmaning" var väl den egentliga definitionen. Man ska söka på Googles bildsök på vissa ämnen och sedan klistra in den första bild man får som träff.
Man fattar snabbt när man ser hur det ser ut.
Det var kul. Inte minst bild #2. Eller den extremt märkliga #6. Uppskattade även #9. Och #11.
Jag är dock lite offside på några frågor: har ingen aning om vad som är en "het" kändis och tycker inte heller att något yrke är "sexigare" än något annat.
(Dessutom var jag tvungen att ta den andra istället för den första träffen jag fick när jag sökte på just "sexigast" yrke", eftersom jag helt enkelt tvärvägrar att lägga ut bilder på min blogg föreställandes människor som har såväl kvinnliga som manliga könsorgan. Samtidigt. Och som gärna exponerar dessa, sina dubbla uppsättningar könsorgan för sin omvärld. På bild. Inget sånt publiceras här. Och så hoppas jag att jag slipper problem med datavirus från den mycket märkliga, östeuropeiska site jag hamnade på när jag klickade på just den bilden.)
Men iallafall. Here goes.
1. Vilket år är du född?
2. Hur definierar du din sexuella läggning?
3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
4. Och din sämsta?
5. Vad söker du hos en partner?
6. Namnet på din första hemliga ungdomsförälskelse?
7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?
8. Vilken kändis är hetast just nu?
9. Vad gör dig avtänd?
10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamn)?
11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
12. Ett kärlekspar på film eller TV som du gillar?
En "utmaning" var väl den egentliga definitionen. Man ska söka på Googles bildsök på vissa ämnen och sedan klistra in den första bild man får som träff.
Man fattar snabbt när man ser hur det ser ut.
Det var kul. Inte minst bild #2. Eller den extremt märkliga #6. Uppskattade även #9. Och #11.
Jag är dock lite offside på några frågor: har ingen aning om vad som är en "het" kändis och tycker inte heller att något yrke är "sexigare" än något annat.
(Dessutom var jag tvungen att ta den andra istället för den första träffen jag fick när jag sökte på just "sexigast" yrke", eftersom jag helt enkelt tvärvägrar att lägga ut bilder på min blogg föreställandes människor som har såväl kvinnliga som manliga könsorgan. Samtidigt. Och som gärna exponerar dessa, sina dubbla uppsättningar könsorgan för sin omvärld. På bild. Inget sånt publiceras här. Och så hoppas jag att jag slipper problem med datavirus från den mycket märkliga, östeuropeiska site jag hamnade på när jag klickade på just den bilden.)
Men iallafall. Here goes.
1. Vilket år är du född?
2. Hur definierar du din sexuella läggning?
3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
4. Och din sämsta?
5. Vad söker du hos en partner?
6. Namnet på din första hemliga ungdomsförälskelse?
7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?
8. Vilken kändis är hetast just nu?
9. Vad gör dig avtänd?
10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamn)?
11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
12. Ett kärlekspar på film eller TV som du gillar?
Äpplet, Trädet osv. Del 2
Till min stora glädje och förvåning visade SVT ikväll "Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter". Om jag fattade rätt så var det första avsnittet. I alla fall var det ett visst fokus på bokstaven "A". Vilket ju skulle kunna antyda just det.
Struntsamma.
Hursomhelst gillade sonen programmet.
Roligast var inslagen där olika barns namn bokstaveras:
"A" "G" "A" "T" "O" "N"
osv.
Han grymtade av glädje. Vilket jag också gjorde.
Dels för att jag fortfarande uppskattar programmet och dels för att det var kul att han också gillade det. Precis som jag gjorde när jag var liten. Jag tror man har stor nytta av det där programmet.
Även ifall sonen nu uppvisar beteenden som antyder en litterär bildning långt bortom "Lattjolajbanlådan" och "O Vad Det Låter Bra".
Jag kommer strax fram till vad jag menar med det där.
Som väntat har sonens immunförsvar blixtsnabbt angripits och även brutits ner av ondskefulla dagisbaciller. Första dagisförkylningen inträdde så fort han började sin termin.
Turligt nog har jag kunnat underhålla en snörvlande och alltmer frustrerad tvååring med...VM i friidrott.
Nog för att jag visste att han gillade folk som springer och så där.
Men i helgens höjdare var nog kulstötning och övriga kastgrenar.
Dvs. grenar där folk slänger iväg olika grejer och samtidigt utstöter gutturala läten, läten som jag och sonen sedan rankat:
"Han skrek inte så mycket..."
"Näää...skrek dåliii..."
Intressant nog var de som skrek mest även de som kastade bäst. T.ex. Carolina Klyft. Som vi senare hejade fram till VM-guld. Men allra mest i herrarnas kula (eller "stenkast" som vi döpte om grenen till).
Förkylningen sätter som vanligt sina spår i sonens dygnsrytm. Senaste nätterna har han "ställt väckarklockan" på 04.30.
Och då ska alla andra också upp. Anser han.
Idag fick han dock finna sig i att bägge hans föräldrar tvärvägrade och istället låg kvar i sängen likt två nyligen klubbade lakar.
Så han gick upp själv.
Gick ut i vardagsrummet.
Slog på TV´n.
Satte sig och tittade. I lugn och ro.
Jag hörde rösterna från TV´n och insåg att han inte såg på barnprogram. Efter en stund blev jag orolig för vad han egentligen såg på. Det kunde ju varit våld, sex, Anders Borg eller något annat jag inte vill utsätta sonen för.
Så jag gick till slut upp.
Och fann sonen djupt försjunken i "Utvandrarna".
"Är det bra" frågade jag.
"Mmmh" sa sonen.
Han hade samma uttryck av djup koncentration som han brukar ha då han ser på "Backyardigans" eller "Bolibompa". När han avnjöt "Utvandrarna".
That´s my boy!
Struntsamma.
Hursomhelst gillade sonen programmet.
Roligast var inslagen där olika barns namn bokstaveras:
"A" "G" "A" "T" "O" "N"
osv.
Han grymtade av glädje. Vilket jag också gjorde.
Dels för att jag fortfarande uppskattar programmet och dels för att det var kul att han också gillade det. Precis som jag gjorde när jag var liten. Jag tror man har stor nytta av det där programmet.
Även ifall sonen nu uppvisar beteenden som antyder en litterär bildning långt bortom "Lattjolajbanlådan" och "O Vad Det Låter Bra".
Jag kommer strax fram till vad jag menar med det där.
Som väntat har sonens immunförsvar blixtsnabbt angripits och även brutits ner av ondskefulla dagisbaciller. Första dagisförkylningen inträdde så fort han började sin termin.
Turligt nog har jag kunnat underhålla en snörvlande och alltmer frustrerad tvååring med...VM i friidrott.
Nog för att jag visste att han gillade folk som springer och så där.
Men i helgens höjdare var nog kulstötning och övriga kastgrenar.
Dvs. grenar där folk slänger iväg olika grejer och samtidigt utstöter gutturala läten, läten som jag och sonen sedan rankat:
"Han skrek inte så mycket..."
"Näää...skrek dåliii..."
Intressant nog var de som skrek mest även de som kastade bäst. T.ex. Carolina Klyft. Som vi senare hejade fram till VM-guld. Men allra mest i herrarnas kula (eller "stenkast" som vi döpte om grenen till).
Förkylningen sätter som vanligt sina spår i sonens dygnsrytm. Senaste nätterna har han "ställt väckarklockan" på 04.30.
Och då ska alla andra också upp. Anser han.
Idag fick han dock finna sig i att bägge hans föräldrar tvärvägrade och istället låg kvar i sängen likt två nyligen klubbade lakar.
Så han gick upp själv.
Gick ut i vardagsrummet.
Slog på TV´n.
Satte sig och tittade. I lugn och ro.
Jag hörde rösterna från TV´n och insåg att han inte såg på barnprogram. Efter en stund blev jag orolig för vad han egentligen såg på. Det kunde ju varit våld, sex, Anders Borg eller något annat jag inte vill utsätta sonen för.
Så jag gick till slut upp.
Och fann sonen djupt försjunken i "Utvandrarna".
"Är det bra" frågade jag.
"Mmmh" sa sonen.
Han hade samma uttryck av djup koncentration som han brukar ha då han ser på "Backyardigans" eller "Bolibompa". När han avnjöt "Utvandrarna".
That´s my boy!
O:SA´KA"
Så DÄR ska loggan se ut.
Bra känsla just nu. Jämförbar med känslan jag hade igår, när jag tog första tuggan av den rätt omfångsrika butterkaka jag släpat hem från Hemköp med avsikt att glufsa i mig hel och hållen.
Första tuggan smakade bra och så visste man att det fanns mycket kvar.
Precis samma som med VM, således.
Gick upp och såg maran i natt. Betalar i viss mån priset för det idag. Har inte den riktiga spänsten i mitt eget steg s.a.s. Men det var häftigt.
Mina höjdare i mästerskapet hittills:
* Viktor Röthlins avslutning på maran. Han såg avsågad ut flera gånger, men hade mest krafter av alla sista 2 km.
* Carolina Klyfts höjdhopp.
* Det faktum att en brittisk 1500-meterslöpare såg rätt vass ut och gick vidare från sitt heat.
* Att det fanns en japansk löpare som, i likhet med Keyzer Sozes advokat, hette "Kobayashi".
* Janne Holméns sista mil på maran: 33:a halvvägs, 16:e efter 30 km och slutar tia.
Inte lika kul (eller...jo båda de här grejerna var väl på sätt och vis lite underhållande) var
*Christin Johanssons kvaddning på 3000 m. hinder.
* Willam Kiplagats märkliga målgång på maran. I 40 km såg han ut att vara på väg mot silver. Istället slutar han åtta. Stannar, helt utmattad, ett steg från mållinjen. Står och funderar ett tag. Kliver över. Rena Mr. Bean.
O´SA:KA
Jag tror det är så loggan för VM i friidrott ser ut; O´SA:KA.
I vilket fall är det jäkligt kul att det börjar nu.
Mina favoritsporter på TV är fotboll och skidor. Tyvärr verkar alla fotbollsspelare som spelar på den högsta nivån tävla om att vara så osympatiska som möjligt (Liverpool FC i stort sett undantaget detta, förstås). Det har gjort att jag tappat lite grann av intresset för den sporten.
Skidåkningen har inte precis blivit intressantare genom de dopinghärvor som avlöst varandra. Sporten har dessutom blivit mindre intressant att se genom att snart sagt varenda lopp avgörs efter att en klunga på 40 man (anförda av Anders Södergren) fis-åker sig genom nästan hela distansen och därefter spurtar i 150 meter. Och så slutar Anders Södergren femma.
Inte ens skidåkningens två Harry Callahan, Juha Mieto och Thomas Wassberg, hade varit riktigt häftiga att se med det nuvarande upplägget.
Friidrotten blir däremot bara mer och mer intressant att se på.
Allt är förstås inte rosenskimrande, ur vissa synvinklar har friidrotten faktiskt blvit sämre och tråkigare att se på.
Vi börjar med den aspekten, det-var-bättre-förr aspekten:
* Det fanns en tid då man kunde se sprintdistanser avgöras utan 80 tjuvstarter. Till skillnad från nu. På den tiden kunde man dessutom se sprinters som vare sig hade ögonvitor som färgats blekgula av doping eller som struttade omkring som vore de rap-artister med en AK-47 innanför tightsen innan de motvilligt masar sig ner i startblocken. Till skillnad från nu. Vettefanken ifall jag tyckt något hundrameterslopp de senaste 15 åren har varit riktigt intressant.
* Kalla mig gärna old school, men jag gillade verkligen när det fanns brittiska medeldistansare i världseliten. Steve Ovett, Sebastian Coe, Steve Cram.
* Dagens afrikanska löpare, Gebrselassie, Tergat m.fl. är onekligen mycket mycket imponerande. De är professionella ut i fingerspetsarna och sätter helt fantastiska rekord. Men jag gillade också tiden när det kunde dyka upp afrikanska löpare som aldrig verkade ha sett en friidrottsarena innan de hux-flux materialiserades och gjorde häpnadsväckande lopp. Som han, den-där-Kenyanen-med-pannbandet, som sprang under OS i Los Angeles: ibland ledde han loppen med 300 meter, ibland sladdade han 300 meter efter täten. Hur kul som helst!
MEN
På det stora hela är det ändå bättre nu än förut. Och den främsta anledningen är förstås Svedalas otroliga uppryckning. Förut hängde våra medaljförhoppningar på att Bo Gustavsson inte skulle bli diskvalificerad under 50 km. gång samt att Patrik Sjöberg inte skulle vara bakis. Nu är det fullt realistiskt att förvänta sig minst ett guld och förutom detta 2-3 medaljer till. Hur kul som helst!
Sen inbillar jag mig faktiskt att dopningen inom friidrotten minskat. Vissa grenar undantagna, måhända, men jämfört med 80-talet är skillnaden faktiskt enorm: "Flo-Jo", Jarmila Kratochvílová, Ben Johnson ja till och med Carl Lewis har ju erkänt att han dopade sig under sin storhetstid.
Stentrist.
I vanliga fall brukar det inte vara så lätt att få min hustru att komma i närheten av en TV som visar sport. Faktum är att jag tror hon vanligtvis hellre skulle låta sig släpas genom gatorna kedjad bakom skenade hästar än att titta på idrott. Undantaget var faktiskt friidrotts-VM -03. Carolina Klyft hoppade längd och höll på att sjabbla bort sig ur tävlingen, när hon satte sista hoppet klockrent. Jag vet inte säkert, men då tror jag faktiskt hustrun grät ett par glädjetårar.
För en idrottshändelse.
Helt unikt!
Givetvis kommer jag inte missa "Carro". Och Mustafa Mohammed. De är mina svenska favoriter i år.
Kommer också försöka följa marathonloppet, som dessvärre går mitt i natten. Det är en häftig sport att följa, om man har lite tålamod. Precis allt kan hända under de sista kilometrarna. "Ointagliga" försprång kan tappas och det kan faktiskt rentav bli så att hela loppet avgörs av religiösa galningar som tror på jordens nära förestående undergång!
I vilket fall är det jäkligt kul att det börjar nu.
Mina favoritsporter på TV är fotboll och skidor. Tyvärr verkar alla fotbollsspelare som spelar på den högsta nivån tävla om att vara så osympatiska som möjligt (Liverpool FC i stort sett undantaget detta, förstås). Det har gjort att jag tappat lite grann av intresset för den sporten.
Skidåkningen har inte precis blivit intressantare genom de dopinghärvor som avlöst varandra. Sporten har dessutom blivit mindre intressant att se genom att snart sagt varenda lopp avgörs efter att en klunga på 40 man (anförda av Anders Södergren) fis-åker sig genom nästan hela distansen och därefter spurtar i 150 meter. Och så slutar Anders Södergren femma.
Inte ens skidåkningens två Harry Callahan, Juha Mieto och Thomas Wassberg, hade varit riktigt häftiga att se med det nuvarande upplägget.
Friidrotten blir däremot bara mer och mer intressant att se på.
Allt är förstås inte rosenskimrande, ur vissa synvinklar har friidrotten faktiskt blvit sämre och tråkigare att se på.
Vi börjar med den aspekten, det-var-bättre-förr aspekten:
* Det fanns en tid då man kunde se sprintdistanser avgöras utan 80 tjuvstarter. Till skillnad från nu. På den tiden kunde man dessutom se sprinters som vare sig hade ögonvitor som färgats blekgula av doping eller som struttade omkring som vore de rap-artister med en AK-47 innanför tightsen innan de motvilligt masar sig ner i startblocken. Till skillnad från nu. Vettefanken ifall jag tyckt något hundrameterslopp de senaste 15 åren har varit riktigt intressant.
* Kalla mig gärna old school, men jag gillade verkligen när det fanns brittiska medeldistansare i världseliten. Steve Ovett, Sebastian Coe, Steve Cram.
* Dagens afrikanska löpare, Gebrselassie, Tergat m.fl. är onekligen mycket mycket imponerande. De är professionella ut i fingerspetsarna och sätter helt fantastiska rekord. Men jag gillade också tiden när det kunde dyka upp afrikanska löpare som aldrig verkade ha sett en friidrottsarena innan de hux-flux materialiserades och gjorde häpnadsväckande lopp. Som han, den-där-Kenyanen-med-pannbandet, som sprang under OS i Los Angeles: ibland ledde han loppen med 300 meter, ibland sladdade han 300 meter efter täten. Hur kul som helst!
MEN
På det stora hela är det ändå bättre nu än förut. Och den främsta anledningen är förstås Svedalas otroliga uppryckning. Förut hängde våra medaljförhoppningar på att Bo Gustavsson inte skulle bli diskvalificerad under 50 km. gång samt att Patrik Sjöberg inte skulle vara bakis. Nu är det fullt realistiskt att förvänta sig minst ett guld och förutom detta 2-3 medaljer till. Hur kul som helst!
Sen inbillar jag mig faktiskt att dopningen inom friidrotten minskat. Vissa grenar undantagna, måhända, men jämfört med 80-talet är skillnaden faktiskt enorm: "Flo-Jo", Jarmila Kratochvílová, Ben Johnson ja till och med Carl Lewis har ju erkänt att han dopade sig under sin storhetstid.
Stentrist.
I vanliga fall brukar det inte vara så lätt att få min hustru att komma i närheten av en TV som visar sport. Faktum är att jag tror hon vanligtvis hellre skulle låta sig släpas genom gatorna kedjad bakom skenade hästar än att titta på idrott. Undantaget var faktiskt friidrotts-VM -03. Carolina Klyft hoppade längd och höll på att sjabbla bort sig ur tävlingen, när hon satte sista hoppet klockrent. Jag vet inte säkert, men då tror jag faktiskt hustrun grät ett par glädjetårar.
För en idrottshändelse.
Helt unikt!
Givetvis kommer jag inte missa "Carro". Och Mustafa Mohammed. De är mina svenska favoriter i år.
Kommer också försöka följa marathonloppet, som dessvärre går mitt i natten. Det är en häftig sport att följa, om man har lite tålamod. Precis allt kan hända under de sista kilometrarna. "Ointagliga" försprång kan tappas och det kan faktiskt rentav bli så att hela loppet avgörs av religiösa galningar som tror på jordens nära förestående undergång!
Allvarligt Talat
Allvarligt talat.
Hur lågt nyhetsvärde får en nyhet ha innan den inte längre kan kallas för nyhet?
På sistone har man kunnat läsa ovanligt många s.k. nyheter som fått mig att fundera över just det.
T.ex. Fallet Casper Schmeichel, målvakt i Manchester City.
Om man, som jag, är intresserad av brittisk fotboll har man numera möjlighet att läsa brittiska tidningar på nätet hur enkelt som helst. De senaste veckorna har de brittiska nyheterna fyllts av den omstörtande "nyheten" att Casper Schmeichel har visat sig vara rätt lik Peter Schmeichel, f.d. dansk landslagsmålvakt.
Hans far.
En son som liknar sin far - i sanning ett sensationellt avslöjande.
Sen var det Lyxfällan.
Mitt husorgan Tidningen Ångermanland gick (återigen) i bräschen för en höjdpunkt i den grävande journalistikens historia när de publicerade artikeln om Jenny som varit deltagare i TV-programmet Lyxfällan. Idag har kvällstidningarna hakat på.
Så här lyder "nyheten": en del av de personer som dragit på sig stora skulder före de deltog i Lyxfällan har fortsatt att dra på sig skulder efteråt.
Mirakulöst nog. Vem kunde aaana att det skulle kunna gå så?
Kvällstidningarna är annars vanligen större syndare än lokalblaskorna inom det här området.
Aftonbladets nätupplaga har hela veckan kört en artikel med titeln: "Så Blir Du På Smällen" .
Nu snackar vi nyhet med stort "N"
Åtminstone för alla som ännu inte riktigt listat ut hur det går till att barn hamnar i sin mammas mage.
Så jag jag skulle vilja sticka ut hakan och våga en gissning på att denna "nyhet" inte längre är en nyhet, inte ens för människor boende i nomadstammar vid Tanganjikasjöns mest avlägsna stränder, totalt avskilda från omvärlden.
Sedan har vi ju kvällstidningarnas sex-och-samlevnadsundersökningar, från vilka man tydligen kan göra en nyhet av precis vad som helst.
Idag var rubriken "Kvinnor Tänder På Män Som Släcker".
Den ena eller andra undersökningen har visat att kvinnor - hör och häpna! - tycker t.ex. läkare, poliser och brandmän är yrken som ökar mäns attraktionskraft.
En "nyhet" på ungefär samma nivå som "Män Föredrar Kvinnor Som Är Snygga".
Väntar nu med spänning på att någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden kunna läsa följande artiklar:
"Nya Rön: Kom I Baddräkten Genom Att Äta Mindre Och Motionera Mer"
"Svenska Tonåringar Rasar: Vi Vill Ha Färre Läxor Och Lägre Åldersgräns På Krogen"
"Att Andas - Så Funkar Det!"
för att inte tala om:
"Gifta Par Avslöjar: Vi Bråkar Om Vems Tur Det Är Att Diska"
Hur lågt nyhetsvärde får en nyhet ha innan den inte längre kan kallas för nyhet?
På sistone har man kunnat läsa ovanligt många s.k. nyheter som fått mig att fundera över just det.
T.ex. Fallet Casper Schmeichel, målvakt i Manchester City.
Om man, som jag, är intresserad av brittisk fotboll har man numera möjlighet att läsa brittiska tidningar på nätet hur enkelt som helst. De senaste veckorna har de brittiska nyheterna fyllts av den omstörtande "nyheten" att Casper Schmeichel har visat sig vara rätt lik Peter Schmeichel, f.d. dansk landslagsmålvakt.
Hans far.
En son som liknar sin far - i sanning ett sensationellt avslöjande.
Sen var det Lyxfällan.
Mitt husorgan Tidningen Ångermanland gick (återigen) i bräschen för en höjdpunkt i den grävande journalistikens historia när de publicerade artikeln om Jenny som varit deltagare i TV-programmet Lyxfällan. Idag har kvällstidningarna hakat på.
Så här lyder "nyheten": en del av de personer som dragit på sig stora skulder före de deltog i Lyxfällan har fortsatt att dra på sig skulder efteråt.
Mirakulöst nog. Vem kunde aaana att det skulle kunna gå så?
Kvällstidningarna är annars vanligen större syndare än lokalblaskorna inom det här området.
Aftonbladets nätupplaga har hela veckan kört en artikel med titeln: "Så Blir Du På Smällen" .
Nu snackar vi nyhet med stort "N"
Åtminstone för alla som ännu inte riktigt listat ut hur det går till att barn hamnar i sin mammas mage.
Så jag jag skulle vilja sticka ut hakan och våga en gissning på att denna "nyhet" inte längre är en nyhet, inte ens för människor boende i nomadstammar vid Tanganjikasjöns mest avlägsna stränder, totalt avskilda från omvärlden.
Sedan har vi ju kvällstidningarnas sex-och-samlevnadsundersökningar, från vilka man tydligen kan göra en nyhet av precis vad som helst.
Idag var rubriken "Kvinnor Tänder På Män Som Släcker".
Den ena eller andra undersökningen har visat att kvinnor - hör och häpna! - tycker t.ex. läkare, poliser och brandmän är yrken som ökar mäns attraktionskraft.
En "nyhet" på ungefär samma nivå som "Män Föredrar Kvinnor Som Är Snygga".
Väntar nu med spänning på att någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden kunna läsa följande artiklar:
"Nya Rön: Kom I Baddräkten Genom Att Äta Mindre Och Motionera Mer"
"Svenska Tonåringar Rasar: Vi Vill Ha Färre Läxor Och Lägre Åldersgräns På Krogen"
"Att Andas - Så Funkar Det!"
för att inte tala om:
"Gifta Par Avslöjar: Vi Bråkar Om Vems Tur Det Är Att Diska"
Norrlands Sittkissare
Sundsvall har sedan en tid tillbaka valt att försöka göra sig känd sig som "Norrlands Huvudstad".
Så har man marknadsfört sig till höger och vänster här i länet.
Detta har - givetvis - lett till grymtningar.
Inte minst på de alltid lika underhållande insändarsidorna i Tidningen Ångermanland. Upprörda röster höjs om hur den ena eller andra staden vore ett bättre val som Norrlands Huvudstad än Sundsvall.
"Örnsköldsvik är ju Norrlands Huvudstad!" menar vissa och hänvisar ofta till ett hockeylag som är döpt efter en fabrik som tillverkar pappersmassa.
"Vi har juh äss-ämm gullllddd, juh"
(Hela grejen med MoDo Papers SM-guld är lite rörande, egentligen. Man betraktar detta, sitt SM-guld i en sport som allt färre bryr sig om, på samma sätt som mammor som föder sina första barn ser på sina barn: de verkar tro att just de har gjort något som ingen annan nååågonsin har gjort. Det är så fantastiskt. Så otroligt. Så stort.)
"Nej, Härnösand är ju Norrlands egentliga huvudstad" hävdar vissa andra. Anledningen till att just Härnösand ska få figurera som Norrlands Huvudstad är dock, i insändarna, lite oklart. Kanske kan det vara faktumet att Härnösand är den enda stad som hälsat sina besökare välkomna genom reklam för en begravningsbyrå (det fanns en stor skylt vid E4 som erbjöd värdig och finstämd service när "den dagen" kommer)? Det var onekligen något som gjorde Härnösand helt unikt. Eller kanske är det förekomsten av Härnösands fängelse, nischat mot sexualförbrytare, som gör att Härnösand ska få kallas huvudstad?
Vad vet jag.
Det alla sura insändarskribenter verkar ha missat är att ordet "huvudstad" inte precis har en positiv klang just någonstans, förutom möjligen i delar av Stockholm.
I Fjollträsk.
Eller Tjockhult, som stället också kan kallas..
Det är inte attraktivt att vara en "huvudstad". Speciellt inte i Norrland. Det vet ju alla egentligen.
Jag har hört talas om människor som kallar stockholmare kort och gott för "sittkissare".
Med det så avses - tydligen - att männen i vår ärade hufvudstad ska vara snäppet mer feminina än män från övriga delar av landet. Sämre på att jaga älg och att snusa. Mer benägna att klä sig i rosa skjortor och spruta ner varandra med champagne. Och så vidare. Man kan ha olika åsikter om sådant språkbruk. Jag lägger inga värderingar åt vare sig det ena eller andra hållet angående själva formuleringen. Jag konstaterar bara att det finns människor som uttrycker sig på det sättet. Och om man för en sekund köper resonemanget så skulle alltså människor från Sundsvall kunna kategoriseras som "Norrlands Sittkissare".
Skulle mycket gärna se en annonskampanj på det temat.
Så har man marknadsfört sig till höger och vänster här i länet.
Detta har - givetvis - lett till grymtningar.
Inte minst på de alltid lika underhållande insändarsidorna i Tidningen Ångermanland. Upprörda röster höjs om hur den ena eller andra staden vore ett bättre val som Norrlands Huvudstad än Sundsvall.
"Örnsköldsvik är ju Norrlands Huvudstad!" menar vissa och hänvisar ofta till ett hockeylag som är döpt efter en fabrik som tillverkar pappersmassa.
"Vi har juh äss-ämm gullllddd, juh"
(Hela grejen med MoDo Papers SM-guld är lite rörande, egentligen. Man betraktar detta, sitt SM-guld i en sport som allt färre bryr sig om, på samma sätt som mammor som föder sina första barn ser på sina barn: de verkar tro att just de har gjort något som ingen annan nååågonsin har gjort. Det är så fantastiskt. Så otroligt. Så stort.)
"Nej, Härnösand är ju Norrlands egentliga huvudstad" hävdar vissa andra. Anledningen till att just Härnösand ska få figurera som Norrlands Huvudstad är dock, i insändarna, lite oklart. Kanske kan det vara faktumet att Härnösand är den enda stad som hälsat sina besökare välkomna genom reklam för en begravningsbyrå (det fanns en stor skylt vid E4 som erbjöd värdig och finstämd service när "den dagen" kommer)? Det var onekligen något som gjorde Härnösand helt unikt. Eller kanske är det förekomsten av Härnösands fängelse, nischat mot sexualförbrytare, som gör att Härnösand ska få kallas huvudstad?
Vad vet jag.
Det alla sura insändarskribenter verkar ha missat är att ordet "huvudstad" inte precis har en positiv klang just någonstans, förutom möjligen i delar av Stockholm.
I Fjollträsk.
Eller Tjockhult, som stället också kan kallas..
Det är inte attraktivt att vara en "huvudstad". Speciellt inte i Norrland. Det vet ju alla egentligen.
Jag har hört talas om människor som kallar stockholmare kort och gott för "sittkissare".
Med det så avses - tydligen - att männen i vår ärade hufvudstad ska vara snäppet mer feminina än män från övriga delar av landet. Sämre på att jaga älg och att snusa. Mer benägna att klä sig i rosa skjortor och spruta ner varandra med champagne. Och så vidare. Man kan ha olika åsikter om sådant språkbruk. Jag lägger inga värderingar åt vare sig det ena eller andra hållet angående själva formuleringen. Jag konstaterar bara att det finns människor som uttrycker sig på det sättet. Och om man för en sekund köper resonemanget så skulle alltså människor från Sundsvall kunna kategoriseras som "Norrlands Sittkissare".
Skulle mycket gärna se en annonskampanj på det temat.
"Nu Blir Det TV-Fest"
Kan inte hålla mig.
Aftonbladet. Idag:
"Nu Blir Det TV-Fest"
Och vadan detta glädjetjut från AB? Jo Carolina Gynnings nya program ska börja. Och så "Svensson, Svensson".
En...fest? Carolina Gynning?
Någon med mig skämta aprillo.
Aftonbladet. Idag:
"Nu Blir Det TV-Fest"
Och vadan detta glädjetjut från AB? Jo Carolina Gynnings nya program ska börja. Och så "Svensson, Svensson".
En...fest? Carolina Gynning?
Någon med mig skämta aprillo.
"You´re Gonna Get Your F#&*ing Head Kicked In"
Jag menar inte att låta tvärilsk, rubriken till trots.
Det där är, som synes, ett citat. Hämtat från dagens skiva jag lyssnade på medan jag diskade:
The Specials av och med The Specials.
En skiva som jag på många sätt förknippar med Uppsala och studietiden.
Inte bara för att det finns en ljudeffekt på skivans sista låt som låter EXAKT som det lät då man knackade på mitt studentrums fönster (det fönster mina s.k. vänner en gång skrev "KUK" på meddelst tomatketchup, till glädje för grannskapets alla katter. Som visade sig gilla ketchup.).
Utan även eftersom jag såg bandet spela live under den tiden.
Det var sällsamt.
The Specials, för de som inte vet, var (är?) ett band från Coventry i England. De spelar ska-musik med rötterna i Jamaica, uppblandad med en mycket brittisk mentalitet.
De sjunger om beans-on-toast i baktakt.
Halva bandet är färgade och flera låtar har ett uttalat antirasistiskt budskap.
Ändå verkar de ha blivit ett band djupt förankrat i skinheadkulturen.
Mycket märkligt.
Men det kanske är helt i linje med att rasister inte är världens smartaste människor? (Den inte-precis-kritvite Jackie Arklöv var väl, genialiskt nog, med i Vitt Ariskt Motstånd? Samma organisation som f.ö. telefonhotade oss i studentkorridoren när vi försökte hjälpa några litauer att hitta sommarjobb i Uppsala.)
När jag såg The Specials spela myllrade det av skinheads. Stället var fullständigt nedlusat av kängor, hängslen och tatueringar med budskap som jag...inte riktigt skriver under på.
Det vore synd att säga att jag kände mig avspänd.
Men sedan var konserten kanon.
Inte minst Conctete Jungle, låten som citeras i början. Den handlar om diverse gatuvåld i Coventry och om att bli jagad av The National Front. Och den börjar med att "You´re Gonna Get Your Fucking Head Kicked In" ropas i en taktfast rytm.
Publiken på Sten Sture i Uppsala stämde in i vrålandet med stor entusiasm.
Det är antagligen sånt man måste hört för att riktigt uppskatta.
Samma ramsa upprepades när jag var på fotboll i England, med adress motståndarsupportrarna.
Dock med lite variation: "You´re Going Home In A Fucking Ambulance"
Nåväl.
Det sitter fint när man diskar. Också.
Det där är, som synes, ett citat. Hämtat från dagens skiva jag lyssnade på medan jag diskade:
The Specials av och med The Specials.
En skiva som jag på många sätt förknippar med Uppsala och studietiden.
Inte bara för att det finns en ljudeffekt på skivans sista låt som låter EXAKT som det lät då man knackade på mitt studentrums fönster (det fönster mina s.k. vänner en gång skrev "KUK" på meddelst tomatketchup, till glädje för grannskapets alla katter. Som visade sig gilla ketchup.).
Utan även eftersom jag såg bandet spela live under den tiden.
Det var sällsamt.
The Specials, för de som inte vet, var (är?) ett band från Coventry i England. De spelar ska-musik med rötterna i Jamaica, uppblandad med en mycket brittisk mentalitet.
De sjunger om beans-on-toast i baktakt.
Halva bandet är färgade och flera låtar har ett uttalat antirasistiskt budskap.
Ändå verkar de ha blivit ett band djupt förankrat i skinheadkulturen.
Mycket märkligt.
Men det kanske är helt i linje med att rasister inte är världens smartaste människor? (Den inte-precis-kritvite Jackie Arklöv var väl, genialiskt nog, med i Vitt Ariskt Motstånd? Samma organisation som f.ö. telefonhotade oss i studentkorridoren när vi försökte hjälpa några litauer att hitta sommarjobb i Uppsala.)
När jag såg The Specials spela myllrade det av skinheads. Stället var fullständigt nedlusat av kängor, hängslen och tatueringar med budskap som jag...inte riktigt skriver under på.
Det vore synd att säga att jag kände mig avspänd.
Men sedan var konserten kanon.
Inte minst Conctete Jungle, låten som citeras i början. Den handlar om diverse gatuvåld i Coventry och om att bli jagad av The National Front. Och den börjar med att "You´re Gonna Get Your Fucking Head Kicked In" ropas i en taktfast rytm.
Publiken på Sten Sture i Uppsala stämde in i vrålandet med stor entusiasm.
Det är antagligen sånt man måste hört för att riktigt uppskatta.
Samma ramsa upprepades när jag var på fotboll i England, med adress motståndarsupportrarna.
Dock med lite variation: "You´re Going Home In A Fucking Ambulance"
Nåväl.
Det sitter fint när man diskar. Också.
En Annan Sann Glädje
En känsla som nästan kan jämföras med den man fylls av då man ser Sir Alex of Ferguson lomma iväg från en fotbollsplan med en förlust nedkörd i halsen är
Känslan man
får
då man
får in en riktigt
bra
träff
med klyvyxan
och vedklabben spricker
med ett torrt
kras
Den Enda Sanna Glädjen
Så sent som i maj tog Manchester United hem ligatiteln i England. Under sommaren har man investerat minst 80 miljoner euro i nya spelare. Deras resulterat så här långt i serien är:
Kryss mot halvdana Reading
Kryss mot mediokra Portsmouth
Och så idag - torsk - mot medelmåttiga Manchester City.
(HA! HA! HA!)
Deras sämsta start på en säsong sedan Premier League började.
Den sämsta start en f.d. ligasegrare någonsin gjort på en ny säsong
Livet är med andra ord ljuvligt.
Ville bara få det där sagt. Njuta medan man kan osv.
Kryss mot halvdana Reading
Kryss mot mediokra Portsmouth
Och så idag - torsk - mot medelmåttiga Manchester City.
(HA! HA! HA!)
Deras sämsta start på en säsong sedan Premier League började.
Den sämsta start en f.d. ligasegrare någonsin gjort på en ny säsong
Livet är med andra ord ljuvligt.
Ville bara få det där sagt. Njuta medan man kan osv.
Sentimental Journey
Ibland är jag mer sentimental är min morfar.
Vilket inte säger lite, min morfar har ändå nästan 95 års erfarenhet av gråtmilda tankar.
Så här började det:
Stod och gnetade i vårat framtida badrum. Ser genom fönstret hur en liten kille kommer incyklande på gården. Det är sonens f.d. dagiskompis, Liam, som precis börjat på fritids. Han bor två hus bort.
"Hej. Har ni nåt´ godis?" säger han.
"Nej" säger jag.
"Ah. Då åker jag igen" säger han. Och sticker iväg igen.
En intressant, om än lite kortfattad, konversation.
När han cyklat iväg börjar tankarna fara:
Om man tänker sig att vi kommer bo kvar i samma hus i 10-15 år, vilket får anses som mycket troligt, kommer jag få följa Liams uppväxt, lite grann på avstånd. Jag kommer få se hans cykel bytas mot allt större cyklar som så småningom byts mot en moped som sedermera byts mot en bil. Och jag kommer få se hans bröder gå samma väg. Jag kommer få se dem i skolkataloger, köpa de jultidningar de säljer och se dem spela hockey på gatan. Jag kommer få sucka över de frisyrer som de (och sonen) har på högstadiet. De kommer palla de frukter och bär vi eventuellt odlar på tomten och jag kommer - förmodligen - ge dem en del godis.
De kändes stort att tänka så.
Jag gillar att tänka så. På grejer jag hoppas kommer hända framöver.
När vi var på bröllop i sommar funderade jag hur det kommer kännas att hålla tal i egenskap av "Brudgummens Far". Hoppas verkligen jag får göra det någon gång.
Jag har även andra tal förberedda och planerade, för den delen.
Något ska man ju fundera på när man springer sina jäkla löppass.
Ifall min svägerska så småningom gifter sig har jag ett bra tal på lut. Det kan jag säga utan att skryta. Ifall hon nu behagar gifta sig någon gång. Vem vet, hon kommer kanske i största hemlighet ingå partnerskap med en same någonstans under den öde midnattssolen istället. Eller nedlägga sina äktenskapslöften vid en sekret ceremoni på en flotte någonstans på Ganges. Men får jag chansen kommer jag leverera.
(Titeln på det här inlägget? Det är - förstås - öppet för tolkning. Men jag föredrar att tänka dels på min sentimentale morfar och dels på skummisarna i rockbandet Pere Ubu. De har gjort en (halvt olyssningsbar) låt med den titeln. )
Vilket inte säger lite, min morfar har ändå nästan 95 års erfarenhet av gråtmilda tankar.
Så här började det:
Stod och gnetade i vårat framtida badrum. Ser genom fönstret hur en liten kille kommer incyklande på gården. Det är sonens f.d. dagiskompis, Liam, som precis börjat på fritids. Han bor två hus bort.
"Hej. Har ni nåt´ godis?" säger han.
"Nej" säger jag.
"Ah. Då åker jag igen" säger han. Och sticker iväg igen.
En intressant, om än lite kortfattad, konversation.
När han cyklat iväg börjar tankarna fara:
Om man tänker sig att vi kommer bo kvar i samma hus i 10-15 år, vilket får anses som mycket troligt, kommer jag få följa Liams uppväxt, lite grann på avstånd. Jag kommer få se hans cykel bytas mot allt större cyklar som så småningom byts mot en moped som sedermera byts mot en bil. Och jag kommer få se hans bröder gå samma väg. Jag kommer få se dem i skolkataloger, köpa de jultidningar de säljer och se dem spela hockey på gatan. Jag kommer få sucka över de frisyrer som de (och sonen) har på högstadiet. De kommer palla de frukter och bär vi eventuellt odlar på tomten och jag kommer - förmodligen - ge dem en del godis.
De kändes stort att tänka så.
Jag gillar att tänka så. På grejer jag hoppas kommer hända framöver.
När vi var på bröllop i sommar funderade jag hur det kommer kännas att hålla tal i egenskap av "Brudgummens Far". Hoppas verkligen jag får göra det någon gång.
Jag har även andra tal förberedda och planerade, för den delen.
Något ska man ju fundera på när man springer sina jäkla löppass.
Ifall min svägerska så småningom gifter sig har jag ett bra tal på lut. Det kan jag säga utan att skryta. Ifall hon nu behagar gifta sig någon gång. Vem vet, hon kommer kanske i största hemlighet ingå partnerskap med en same någonstans under den öde midnattssolen istället. Eller nedlägga sina äktenskapslöften vid en sekret ceremoni på en flotte någonstans på Ganges. Men får jag chansen kommer jag leverera.
(Titeln på det här inlägget? Det är - förstås - öppet för tolkning. Men jag föredrar att tänka dels på min sentimentale morfar och dels på skummisarna i rockbandet Pere Ubu. De har gjort en (halvt olyssningsbar) låt med den titeln. )
Arbeit Macht Spass
Har ägnat kvällen åt att riva ur ett badrum.
Det känns som att en basal drift frammanas: att riva.
Ungefär som att äta, sova eller fortplanta sig. Kanhända.
Hursomhelst är det roligt att klänga omkring och bända loss motsträviga taklister och gå femton ronder mot en stinkande våtrumstapet.
S.k. "praktiska" grejer, som att skruva upp gipsskivor, smeta ut flytspackel eller ens att "jacka" en moppekolv har annars inte traditionellt varit riktigt min grej.
Det är inte min styleé.
Jag har kallats för "praktiker" en enda gång i hela mitt liv.
Det var i Falun.
1995.
Jag minns det som igår. Med stolthet.
Jag hoppas att detta, mitt nya liv som villaägare (och följaktligen även som alltigenom jättehändig badrums-utrivare), ska kunna förbättra min praktiska sida. Det behövs.
Det vore skönt att få slippa pinsamma stunder på bilfirmor och järnaffärer när jag ska köpa den ena eller den andra Praktiska Grejen. Min okunskap i såna situationer är monumental. Jag vet mycket mer om fälttåg under antiken än om hur min bil fungerar. Jag kan enkelt räkna upp alla låtar på alla skivor med The Smiths (inklusive den kasserade första versionen av första plattan), men jag kan inte lägga klinkers i ett badrum.
Det där blir plågsamt tydligt ibland.
Där, i affärerna där man köper Praktiska Grejer, har jag fått utstå den ena pinsamheten efter den andra.
Jag har stått där svarslös inför hånleende verkmästare. Inför dryga reparatörer.
Snart ska det vara slut på sånt.
Nu ska ni få igen.
Era jävlar.
Snart har jag rivit ett helt jämrans badrum.
Då får ni hitta någon annan att flina åt.
Det känns som att en basal drift frammanas: att riva.
Ungefär som att äta, sova eller fortplanta sig. Kanhända.
Hursomhelst är det roligt att klänga omkring och bända loss motsträviga taklister och gå femton ronder mot en stinkande våtrumstapet.
S.k. "praktiska" grejer, som att skruva upp gipsskivor, smeta ut flytspackel eller ens att "jacka" en moppekolv har annars inte traditionellt varit riktigt min grej.
Det är inte min styleé.
Jag har kallats för "praktiker" en enda gång i hela mitt liv.
Det var i Falun.
1995.
Jag minns det som igår. Med stolthet.
Jag hoppas att detta, mitt nya liv som villaägare (och följaktligen även som alltigenom jättehändig badrums-utrivare), ska kunna förbättra min praktiska sida. Det behövs.
Det vore skönt att få slippa pinsamma stunder på bilfirmor och järnaffärer när jag ska köpa den ena eller den andra Praktiska Grejen. Min okunskap i såna situationer är monumental. Jag vet mycket mer om fälttåg under antiken än om hur min bil fungerar. Jag kan enkelt räkna upp alla låtar på alla skivor med The Smiths (inklusive den kasserade första versionen av första plattan), men jag kan inte lägga klinkers i ett badrum.
Det där blir plågsamt tydligt ibland.
Där, i affärerna där man köper Praktiska Grejer, har jag fått utstå den ena pinsamheten efter den andra.
Jag har stått där svarslös inför hånleende verkmästare. Inför dryga reparatörer.
Snart ska det vara slut på sånt.
Nu ska ni få igen.
Era jävlar.
Snart har jag rivit ett helt jämrans badrum.
Då får ni hitta någon annan att flina åt.
Junsele Djurpark
Jaha.
Junsele djurpark i söndags.
En helt o.k. familjetripp. Sonen sov de 12 milen upp och klarade hemresan galant. Endast smärre mutor i form av Zoo-godisar (de där röda aporna som finns i tablettaskar) krävdes.
Junsele djurpark, ifall man inte varit där tidigare, är en rätt intressant upplevelse. Mitt ute i vad som kanske är den djupaste bush Sverige kan uppbringa söder om polcirkeln ligger en djurpark där man kan beskåda bl.a. vita lejon, kameler och tigrar. Rätt bisarrt i sig.
Men kul.
Inte minst om man är två år gammal.
När den största björnen ställde sig på bakbenen och gnuggade ryggen mot ett träd vrålade sonen av glädje.
Det var ett bra ljud.
Glädje i den renast tänkbara form.
Om man gjorde en topplista över världshistoriens bästa ljud skulle det tillhöra den absoluta toppen, tillsammans med t.ex. ljudet av nätrassel bakom Edwin Van Der Sar efterföljande ett kanonskott från Steven Gerrard. Fast sonens glädjevrål var faktiskt ännu bättre än det.
Önskar man själv kunde frammana såna glädjetjut som sonen. Fast det är nog svårt, gränsande mot omöjligt vid 34 års ålder.
Själv känner man sig vanligtvis mer som de orörliga och kollosala jakarna som stod och luktade illa mittemot världens mest osynliga kamel.
Junsele djurpark i söndags.
En helt o.k. familjetripp. Sonen sov de 12 milen upp och klarade hemresan galant. Endast smärre mutor i form av Zoo-godisar (de där röda aporna som finns i tablettaskar) krävdes.
Junsele djurpark, ifall man inte varit där tidigare, är en rätt intressant upplevelse. Mitt ute i vad som kanske är den djupaste bush Sverige kan uppbringa söder om polcirkeln ligger en djurpark där man kan beskåda bl.a. vita lejon, kameler och tigrar. Rätt bisarrt i sig.
Men kul.
Inte minst om man är två år gammal.
När den största björnen ställde sig på bakbenen och gnuggade ryggen mot ett träd vrålade sonen av glädje.
Det var ett bra ljud.
Glädje i den renast tänkbara form.
Om man gjorde en topplista över världshistoriens bästa ljud skulle det tillhöra den absoluta toppen, tillsammans med t.ex. ljudet av nätrassel bakom Edwin Van Der Sar efterföljande ett kanonskott från Steven Gerrard. Fast sonens glädjevrål var faktiskt ännu bättre än det.
Önskar man själv kunde frammana såna glädjetjut som sonen. Fast det är nog svårt, gränsande mot omöjligt vid 34 års ålder.
Själv känner man sig vanligtvis mer som de orörliga och kollosala jakarna som stod och luktade illa mittemot världens mest osynliga kamel.
Några Andra Grejer:
Några andra tänkvärda grejer:
Pratade med en läkare från Somalia. Han berättade om livet som doktor i Mogadishu. Han hade ca. 70-80 patienter om dagen. Ungefär hälften av dessa var traumapatienter. I klartext: personer som var skottskadade eller på annat sätt märkta av inbördeskriget.
"Dom kunde komma till sjukhuset och sedan vänta 5-6 timmar på att träffa mig", sade doktorn.
Han kunde tillagt: och detta efter att ha drabbats av en skottskada eller trampat på en mina.
Men det gjorde han inte.
Istället sa han bara: "Ingen klagade på att de fick vänta länge. Här i Sverige däremot..."
Man kan säga mycket om det där.
Läser idag på Text-TV att slaveri nu blivit officiellt förbjudet i Mauretanien.
Slaveri.
År 2007.
Och det är inte allt.
I samma artikel kan man läsa att uppskattningsvis 12 miljoner människor lever som slavar.
År 2007.
Även det kan man kan säga det ena och det andra om.
Till sist:
På väg hem från jobbet idag såg jag ett fjunigt tonårsmonster komma farandes på en moppe. Han hade på sig en (säkerligen jättefräsig) hårdrockströja dekorerad med bilder på allsköns dödskallar, drakar, demoner och avhuggna kroppsdelar. Inget konstigt så långt, kanhända. Såna personer har suttit på trimmade moppar sedan 70-talet. Minst. Det tänkvärda var att det inte var han som körde. Utan en pytteliten tjej. Han åkte på bönpallen (eller vad det där nu heter på en moppe).
Det kändes som jag såg något banbrytande när jag såg det där ekipaget brumma fram.
Pratade med en läkare från Somalia. Han berättade om livet som doktor i Mogadishu. Han hade ca. 70-80 patienter om dagen. Ungefär hälften av dessa var traumapatienter. I klartext: personer som var skottskadade eller på annat sätt märkta av inbördeskriget.
"Dom kunde komma till sjukhuset och sedan vänta 5-6 timmar på att träffa mig", sade doktorn.
Han kunde tillagt: och detta efter att ha drabbats av en skottskada eller trampat på en mina.
Men det gjorde han inte.
Istället sa han bara: "Ingen klagade på att de fick vänta länge. Här i Sverige däremot..."
Man kan säga mycket om det där.
Läser idag på Text-TV att slaveri nu blivit officiellt förbjudet i Mauretanien.
Slaveri.
År 2007.
Och det är inte allt.
I samma artikel kan man läsa att uppskattningsvis 12 miljoner människor lever som slavar.
År 2007.
Även det kan man kan säga det ena och det andra om.
Till sist:
På väg hem från jobbet idag såg jag ett fjunigt tonårsmonster komma farandes på en moppe. Han hade på sig en (säkerligen jättefräsig) hårdrockströja dekorerad med bilder på allsköns dödskallar, drakar, demoner och avhuggna kroppsdelar. Inget konstigt så långt, kanhända. Såna personer har suttit på trimmade moppar sedan 70-talet. Minst. Det tänkvärda var att det inte var han som körde. Utan en pytteliten tjej. Han åkte på bönpallen (eller vad det där nu heter på en moppe).
Det kändes som jag såg något banbrytande när jag såg det där ekipaget brumma fram.
Äpplet, Trädet osv.
Jag och sonen var ute och spelade någon sorts ute-innebandy. Sonen smackade till bollen med friskt humör och god vigör. Sedan visade han att äpplet inte faller långt från trädet. Han ville absolut placera bollen stilla på den ojämna asfalten, sikta och därefter smälla till den. Givetvis gick det inte. Bollen rullade så klart iväg.
Hans reaktion på detta var att skälla ut bollen.
Efter noter: "Inte springa ivääääg!".
Han arbetade upp en högröd ansiktsfärg.
Han viftade med innebandyklubban som vore den en elvisp i händerna på Bruce Lee.
Sonen verkar ha ärvt min totala oförmåga att ta motgångar när man ägnar sig åt praktiska ting.
Hysterin ligger alltid på lur, redo att bryta ut ifall det jävlas.
Eller kanske är det jag som hanterar motgångar som en genomsnittlig tvååring?
I vilket fall.
Det finns några saker man lätt glömmer då man fyller i såna där böcker som berättar om hur ens barn utvecklas. När han säger sitt första ord, tar sitt första steg, vem som låg etta på trackslistan när han föddes osv. Allt det där är väl gott och väl. Men varför glömmer man viktiga saker som:
Favorithårdrocksband? (I sonens fall: Iron Maiden. Hans favoritgenrer: disco, salsa och Mora Träsk)· Klubbfattning (hockeyklubba) (I sonens fall: left, precis som jag)
Skottfot i fotboll? (I sonens fall: höger, precis som jag)
Fattning i tennis? (Sonen kör, liksom jag, med bägge händerna lika bra. Eller dåligt)
Favoritsport på TV? (Sonen: friidrott, jag: fotboll och skidor.)
Skrivhand? (Sonen: höger, jag vänster.)
Hans reaktion på detta var att skälla ut bollen.
Efter noter: "Inte springa ivääääg!".
Han arbetade upp en högröd ansiktsfärg.
Han viftade med innebandyklubban som vore den en elvisp i händerna på Bruce Lee.
Gång efter gång la han upp bollen, gång efter gång rullade den iväg. Allt medan hysterin växte.
"Inte springa ivääääg!"
Sonen verkar ha ärvt min totala oförmåga att ta motgångar när man ägnar sig åt praktiska ting.
Hysterin ligger alltid på lur, redo att bryta ut ifall det jävlas.
Eller kanske är det jag som hanterar motgångar som en genomsnittlig tvååring?
I vilket fall.
Det finns några saker man lätt glömmer då man fyller i såna där böcker som berättar om hur ens barn utvecklas. När han säger sitt första ord, tar sitt första steg, vem som låg etta på trackslistan när han föddes osv. Allt det där är väl gott och väl. Men varför glömmer man viktiga saker som:
Favorithårdrocksband? (I sonens fall: Iron Maiden. Hans favoritgenrer: disco, salsa och Mora Träsk)· Klubbfattning (hockeyklubba) (I sonens fall: left, precis som jag)
Skottfot i fotboll? (I sonens fall: höger, precis som jag)
Fattning i tennis? (Sonen kör, liksom jag, med bägge händerna lika bra. Eller dåligt)
Favoritsport på TV? (Sonen: friidrott, jag: fotboll och skidor.)
Skrivhand? (Sonen: höger, jag vänster.)
Blir intressant att följa hur det där utvecklas. Ifall det förändras. Skulle inte tro sonen kommer börja skriva med vänster hand t.ex. Men man vet ju aldrig.
Ny Dag, Ny Rörelse
Läste DN på nätet. Kollade in en artikel om Adolf Hitlers favoritskivor. Bara några klick senare lärde jag mig ett nytt uttryck. Tydligen existerar det något som kallas för en "pro-anorektisk" rörelse. Alltså människor som tycker att anorexi är en rätt bra grej. En o.k. livsstil. DN skrev om någon sorts musikgrupp som kopplades ihop med den rörelsen.
Så då har jag lärt mig några nya grejer även denna dag:
*Hitler gillade inte bara Wagner, utan även en del judiska kompositörer.
*Det finns en hel rörelse som hyllar patologiska (och naturligtvis extremt plågsamma) ätstörningar. Som livsstil.
Fy tusan.
Dess då roligare att kolla DN-galan. På TV.
Tänker mest på Mustafa Mohammed.
Vilken kille!
Kommer hålla alla upptänkliga tummar när han kutar i Osaka.
Så då har jag lärt mig några nya grejer även denna dag:
*Hitler gillade inte bara Wagner, utan även en del judiska kompositörer.
*Det finns en hel rörelse som hyllar patologiska (och naturligtvis extremt plågsamma) ätstörningar. Som livsstil.
Fy tusan.
Dess då roligare att kolla DN-galan. På TV.
Tänker mest på Mustafa Mohammed.
Vilken kille!
Kommer hålla alla upptänkliga tummar när han kutar i Osaka.
Det Är En Fin Dag
Joru.
Det är en fin dag.
Och nu ska jag berätta varför.
Inte bara för att det äntligen är solsken ute.
Inte bara för att jag fått ta i och hugga ved under helgen (vilket jag gillar).
Inte bara för att det är jäkligt kul att böka i vår nyköpta trädgård tillhörande vårt nyköpta hus (Har idag för första gången, med handkraft och med vett och vilja, vält en gigantisk hundkoja. Den handlingen gav mig en bra känsla).
Det är inte en fin dag idag bara för att jag fick en mega-kram av en glädjestrålande son när jag kom hem från jobbet. Men det bidrar förstås
En viktig anledning till att det är en fin dag är att jag nu jobbar där jag bor. Dvs. fr.o.m. förra måndagen pendlar jag inte längre. Med restiden borträknad kommer jag vara hemma mycket mer, men ändå få högre lön (oräknat sparad kostnad för pendling). Jag går, i praktiken ner i tid med nästan 25%, men ändå upp i lön.
Hyfsat.
Men mest av allt innebär mitt "icke-pendlande" att jag känner mig mer hemma där jag bor. Det visar sig spela roll att känna igen ett och annat ansikte på "stan" (eller vad man nu ska kalla centrala Kramfors). Det är roligt att människor hälsar oss välkomna till Kramfors (där vi iofs. bott i ett halvår). Det är roligt att folk säger hur kul de tycker det är att "yngre människor flyttar till Kramfors". Det är numera sällsynt att jag kallas för en "yngre" människa, allt är relativt antar jag. Det är en bra känsla att vara en yngre människa. Antar jag. Hellre det än "gubbjävel", iallafall.
Mest av allt är det en bra dag för att...det är en bra dag.
Vissa dagar är bra, vissa dåliga och det är bara så det är.
De bra dagarna är färre än de dåliga, skulle jag tro. Vilket betyder att de riktigt bra, kanondagarna, blir värda ännu mer.
Det är en bra dag.
En fin dag.
Det är en fin dag.
Och nu ska jag berätta varför.
Inte bara för att det äntligen är solsken ute.
Inte bara för att jag fått ta i och hugga ved under helgen (vilket jag gillar).
Inte bara för att det är jäkligt kul att böka i vår nyköpta trädgård tillhörande vårt nyköpta hus (Har idag för första gången, med handkraft och med vett och vilja, vält en gigantisk hundkoja. Den handlingen gav mig en bra känsla).
Det är inte en fin dag idag bara för att jag fick en mega-kram av en glädjestrålande son när jag kom hem från jobbet. Men det bidrar förstås
En viktig anledning till att det är en fin dag är att jag nu jobbar där jag bor. Dvs. fr.o.m. förra måndagen pendlar jag inte längre. Med restiden borträknad kommer jag vara hemma mycket mer, men ändå få högre lön (oräknat sparad kostnad för pendling). Jag går, i praktiken ner i tid med nästan 25%, men ändå upp i lön.
Hyfsat.
Men mest av allt innebär mitt "icke-pendlande" att jag känner mig mer hemma där jag bor. Det visar sig spela roll att känna igen ett och annat ansikte på "stan" (eller vad man nu ska kalla centrala Kramfors). Det är roligt att människor hälsar oss välkomna till Kramfors (där vi iofs. bott i ett halvår). Det är roligt att folk säger hur kul de tycker det är att "yngre människor flyttar till Kramfors". Det är numera sällsynt att jag kallas för en "yngre" människa, allt är relativt antar jag. Det är en bra känsla att vara en yngre människa. Antar jag. Hellre det än "gubbjävel", iallafall.
Mest av allt är det en bra dag för att...det är en bra dag.
Vissa dagar är bra, vissa dåliga och det är bara så det är.
De bra dagarna är färre än de dåliga, skulle jag tro. Vilket betyder att de riktigt bra, kanondagarna, blir värda ännu mer.
Det är en bra dag.
En fin dag.
Värdens Bästa Sämsta Band
Det är en fin dag.
Tillbringade en del av eftermiddagen med att lyssna på världens bästa sämsta band, The New York Dolls.
Det där begreppet (bästa sämsta band) kanske fodrar lite mer detaljerad beskrivning. Jag menar alltså ett band som är bra trots mycket uppenbara begränsningar i det tekniska musikutövandet.
Det finns många exempel på musiker som spelat trots att de egentligen inte kan.
Ibland blir det bra ändå.
Ibland inte.
Mitt eget band från gymnasiet, till exempel. Ingen av oss kunde riktigt spela utom basisten. Han omplacerades därför direkt till trummor, ett instrument på vilket han var betryggande usel. Han hamnade således på samma nivå som oss andra klåpare. Vilket var perfekt. För oss. Men knappast de som hörde oss spela vår första konsert och bl.a. fick stå ut med att vi trampade ur sladdarna från varandras instument och att vi (av misstag) placerade en elgitarr på en medhörningshögtalare, med fyra minuters mistlursliknande rundgång som resultat.
Inom den svenska s.k. "musikrörelsen" (proggen) på 70-talet florerade ett stort antal personer som inte kunde spela. Jag såg en gång en intervju med en långhårig man som (sannolikt iförd näbbskor) förklarade hur människor, alla människor, i tusentals år musicerat tillsammans:
"Ifall dagens musik är sån´ att alla inte kan spela så är det inte människorna det är fel på. Utan musiken."
Rätt tänkvärda ord. Egentligen.
Men det kan inte hjälpa att band som t.ex. Blå Tåget är plågsamma att lyssna på eftersom de är för jädra dåliga på att spela och sjunga. Helt enkelt.
Många punkband bestod knappast av ekvilibrister. Även om punkbandens oförmåga att spela nog överdrivits. Inte minst av dem själva. Det är väl mer "punk" att inte kunna spela. Antar jag. Men visst fasen kunde t.ex. Steve Jones och Paul Cook i Sex Pistols spela (Sid Vicious kunde förvisso INTE spela, men hans mikrofon slog man allt som oftast av under konsert och på skiva spelade han knappt).
Vissa band verkar ha som mål att det ska låta som att de inte kan spela. Trots att de kan. På 90-talet dök det upp många såna. Ibland sorterades de in under kategorin "lo-fi". Den grejen kändes dock lite märklig för mig.
Det näst bästa sämsta bandet tror jag är Joy Division. Det låter som de befann sig ungefär på samma speltekniska nivå som mitt gymnasieband på deras tidiga inspelningar. De använder sig endast i undantagsfall av mer än en sträng åt gången. Ändå lyckas de låta bra.
En annan favorit inom genren bästa sämsta band är The Jesus And Mary Chain.
Men (iallafall idag) tycker jag New York Dolls är de bästa klantskallarna.
Ibland låter det som att de är på väg att bryta ihop i totalt kaos. De är inga "tighthetskonsulter" (för att ta till ett uttryck jag lärde mig av en trummis). Gitarrerna är sparsamt stämda och spelar mest riff som var gamla redan 1960. Basisten var ett hopplöst fyllo som ibland spelade iförd balettkjol. Och över alltihop skäller David Johansen som en amfetaminpåverkad shi-tzu. Ungefär som ifall Rolling Stones hade bestått av 4 st. Keith Richards (post palm-incidenten).
Ändå låter det bra.
En stor bedrift.
Det är en fin dag.
Mer om det senare.
Långärmad Kortärmad
"Sundströmskan" i AB har skrivit en ny kolumn som är rätt bra. Den handlar om Ramlösa Stilla, den nya produkten från det företag som Tony Soprano benämner "Ramlooesa".
Det är icke-kolsyrat vatten.
Man buteljerar och säljer vatten. Trots den ganska totala frånvaron av öknar i Sverige och trots den relativt höga tillgängligheten på dricksvatten här i landet verkar Ramlösa Stilla vara en kanonbra försäljningsidé.
Om detta kan man säga mycket.
Ovan nämnda Sundströmska verkar se det hela som en sorts fingervisning på exakt hur långt konsumtionssamhället gått. Själv tänker jag på ett plagg som jag första gången stötte på någon gång under mellanstadiet. Den s.k. långärmade kortärmade tröjan. Det var en långärmad undertröja. Mina (äldre) kompisar hade långärmade kortärmade med polokrage och det var häftigt. Inte minst har deras benämning på de där tröjorna fastnat i mitt minne.
Långärmade kortärmade.
Finurligt som tusan, det tycker jag fortfarande.
Ramlösa Stilla är en långärmad kortärmad - fast tvärt om.
Icke-kolsyrat kolsyrat vatten.
Att man inte kom på det själv.
Jag tänker också lite på bryggeriet jag besökte en gång i tiden. Det var inte Ramlösa, men likafulllt. Deras "mineralvatten" visade sig vara...kranvatten! Har grunnat mycket på det där. Jag som skattebetalare finansierar reningsverk, pumpstationer och annat som bryggeriet är beroende av för att det ska flöda vatten ur deras kranar. Sedan häller bryggeriet upp vattnet, det vanliga vattenledningsvattnet, på flaskor, tillsätter kolsyra varefter jag förväntas hosta upp 15 spänn för 33 cl.!
Under dagens löprunda grunnade jag på hur den perfekta låtlistan skulle se ut ifall jag någonsin kommer att spela i ett coverband igen. Förmodligen som listan här nedan. Ifall jag någon gång i livet får spela Keith Richards-stämman till Can´t You Hear Me Knocking inför publik så kommer jag garanterat dö som en lycklig man.
1. Start Me Up (Stones)
2. Personality Crisis (New York Dolls)
3. Stay With Me (Faces)
4. Can´t You Hear Me Knocking (som innan saxofonsolot efter ca. 3 minuter går direkt över till...)
5. Pills (New York Dolls)
6. Teenage Kicks (Undertones)
7. Down Down (Status Quo)
8. All Through The City (Dr. Feelgood)
9. Born To Lose (Johnny Thunders)
10. Don´t Pass Me By (Georgia Sattelites version)
11. Too Much Monkey Business (Chuck Berry)
Ifall någon (mot förmodan) vill höra mer efter att detta så klämmer man i med två låtar av The Replacements, nämligen:
12. Garys´Got A Boner
och (så länge det inte är jag som förväntas sjunga)
13. Run It
Bra så.
Det är icke-kolsyrat vatten.
Man buteljerar och säljer vatten. Trots den ganska totala frånvaron av öknar i Sverige och trots den relativt höga tillgängligheten på dricksvatten här i landet verkar Ramlösa Stilla vara en kanonbra försäljningsidé.
Om detta kan man säga mycket.
Ovan nämnda Sundströmska verkar se det hela som en sorts fingervisning på exakt hur långt konsumtionssamhället gått. Själv tänker jag på ett plagg som jag första gången stötte på någon gång under mellanstadiet. Den s.k. långärmade kortärmade tröjan. Det var en långärmad undertröja. Mina (äldre) kompisar hade långärmade kortärmade med polokrage och det var häftigt. Inte minst har deras benämning på de där tröjorna fastnat i mitt minne.
Långärmade kortärmade.
Finurligt som tusan, det tycker jag fortfarande.
Ramlösa Stilla är en långärmad kortärmad - fast tvärt om.
Icke-kolsyrat kolsyrat vatten.
Att man inte kom på det själv.
Jag tänker också lite på bryggeriet jag besökte en gång i tiden. Det var inte Ramlösa, men likafulllt. Deras "mineralvatten" visade sig vara...kranvatten! Har grunnat mycket på det där. Jag som skattebetalare finansierar reningsverk, pumpstationer och annat som bryggeriet är beroende av för att det ska flöda vatten ur deras kranar. Sedan häller bryggeriet upp vattnet, det vanliga vattenledningsvattnet, på flaskor, tillsätter kolsyra varefter jag förväntas hosta upp 15 spänn för 33 cl.!
Under dagens löprunda grunnade jag på hur den perfekta låtlistan skulle se ut ifall jag någonsin kommer att spela i ett coverband igen. Förmodligen som listan här nedan. Ifall jag någon gång i livet får spela Keith Richards-stämman till Can´t You Hear Me Knocking inför publik så kommer jag garanterat dö som en lycklig man.
1. Start Me Up (Stones)
2. Personality Crisis (New York Dolls)
3. Stay With Me (Faces)
4. Can´t You Hear Me Knocking (som innan saxofonsolot efter ca. 3 minuter går direkt över till...)
5. Pills (New York Dolls)
6. Teenage Kicks (Undertones)
7. Down Down (Status Quo)
8. All Through The City (Dr. Feelgood)
9. Born To Lose (Johnny Thunders)
10. Don´t Pass Me By (Georgia Sattelites version)
11. Too Much Monkey Business (Chuck Berry)
Ifall någon (mot förmodan) vill höra mer efter att detta så klämmer man i med två låtar av The Replacements, nämligen:
12. Garys´Got A Boner
och (så länge det inte är jag som förväntas sjunga)
13. Run It
Bra så.
Höst. Höst? Ja höst!
När semestern är slut har hösten officiellt börjat.
Och hur vet man då att semestern är slut? Hur kan man vara säker på det?
Tja, om inte annat så kan man gå igenom nedstående lista. Ju fler påståenden som stämmer, ju större risk att din semester är ohjälpligt över och det återstår en 48 veckor lång golgatavandring till din nästa ledighet:
* Du fylls av djupa lyckokänslor när du tittar ut genom fönstret på morgonen och ser att det regnar.
* Du somnar medan du ser på Bolibompa med ditt barn.
* Trots att du somnat under Bolibompa är du ändå dödstrött innan ens 2 personer i Morden I Midsomer mött liemannen..
* Och trots att du är trött redan 21.30 är hela din organism likafullt inställd på att vara uppe och läsa historiska romaner till efter kl. 00.00. Med förutsägbara följder.
* Alla filmer du vill se på TV går för sent för att du ska orka.
* Du har rabarberkräm i matlådan på jobbet.
* Du får kravbrev från bibblan på de böcker du lånade inför semestern och konstaterar att du bara läst hälften av dessa böcker.
* Det finns vinflaskor i ditt hem som är öppnade men inte uppdruckna.
* Du börjar tända värmeljus på kvällen.
* Du vaknar före din tvååring.
Och ifall jag dessutom plötsligt märker att jag omärkligt bytt morgondryck från kaffe till thé så kan jag vara helt säker på att JA det är höst...
