Goddag Yxskaft
Där ser man hur lite man egentligen vet.
Här har man gått i rätt många år och observerat att befolkningen fått alltmer färgschatteringar än vad den hade för 20 år sedan.
"Invandrare".
"Nysvenskar".
Vissa individer (ärthjärnor) man stött på under årens lopp har förvisso haft mer...färgstarka benämningar på dessa människor men ju mindre sagt om det ju bättre.
Det har väl till och med hänt att jag pratat lite grann med en eller annan av dessa s.k. nysvenskar ibland.
Men först nu på den allra senaste tiden lite mer ingående.
Och plötsligt är det som att kvällsnyheterna har flyttat till Kramfors.
Bara på den här lilla orten kan man få höra de mest otroliga och för all del fruktansvärda historier man kan tänka sig. Från f.d. Sovjetunionen, mellanöstern, Somalia et cetera.
Antagligen måste jag vara den mest trögtänkte i hela universum.
Men jag har tidigare inte riktigt fattat vad dessa människor har i bagaget. Vilka minnen de bär med sig och hur komplicerad tillvaron är för många av dem.
Det känns som jag lärt mig något viktigt när jag nu insett det.
Faktiskt.
Här har man gått i rätt många år och observerat att befolkningen fått alltmer färgschatteringar än vad den hade för 20 år sedan.
"Invandrare".
"Nysvenskar".
Vissa individer (ärthjärnor) man stött på under årens lopp har förvisso haft mer...färgstarka benämningar på dessa människor men ju mindre sagt om det ju bättre.
Det har väl till och med hänt att jag pratat lite grann med en eller annan av dessa s.k. nysvenskar ibland.
Men först nu på den allra senaste tiden lite mer ingående.
Och plötsligt är det som att kvällsnyheterna har flyttat till Kramfors.
Bara på den här lilla orten kan man få höra de mest otroliga och för all del fruktansvärda historier man kan tänka sig. Från f.d. Sovjetunionen, mellanöstern, Somalia et cetera.
Antagligen måste jag vara den mest trögtänkte i hela universum.
Men jag har tidigare inte riktigt fattat vad dessa människor har i bagaget. Vilka minnen de bär med sig och hur komplicerad tillvaron är för många av dem.
Det känns som jag lärt mig något viktigt när jag nu insett det.
Faktiskt.
Steely Dan
Kan inte säga att jag är ett jättestort fan. Men det gjorde mig ändå glad att hitta Steely Dans Greatest Hits dubbelalbum när jag packade upp mina vinylskivor.
Har kört den ett par gånger och...det svänger!
Förutom att det svänger så är det finurliga, vissa skulle säga elaka, texter.
Och så är det - tydligen - invecklade arrangemang och sånt där bjäfs som riktiga musiker gillar. Men jag tycker ändå det är bra.
Reelin´ In The Years, Peg, Do It Again, Deacon Blues... låtar som många säkert hört utan att riktigt veta om det.
Med all sannolikhet det bästa band som någonsin namngetts efter en sexleksak!
Rekommenderas att kolla in.
Har kört den ett par gånger och...det svänger!
Förutom att det svänger så är det finurliga, vissa skulle säga elaka, texter.
Och så är det - tydligen - invecklade arrangemang och sånt där bjäfs som riktiga musiker gillar. Men jag tycker ändå det är bra.
Reelin´ In The Years, Peg, Do It Again, Deacon Blues... låtar som många säkert hört utan att riktigt veta om det.
Med all sannolikhet det bästa band som någonsin namngetts efter en sexleksak!
Rekommenderas att kolla in.
Klassiker!
Mycket är annorlunda jämfört med när jag gick på låg.- och mellanstadiet.
Inte bara i det stora perspektivet, typ att det nu inte finns någon Warzawapakt, Tyskland har återförenats och Shakin´ Fredrik har lagt mikrofonen på hyllan.
Även i det lilla perspektivet är mycket helt förändrat.
Då fanns det två TV kanaler och det var det hela. Så småningom kunde en och annan i vänkretsen skryta med kabeltv. Superchanel och liknande. Jag och brorsan brukade ibland kolla wrestling på Superchanel på morsans jobb: King-Kong Bundy, Hulk Hogan och Jake The Snake gjorde sitt bästa för att banka livet ur varandra på ett mycket underhållande sätt. När man är 12.
På gröna kiosken i korsningen Rundgatan/Yrkesgatan köpte man sitt godis, inte genom att plocka själv, utan genom att man la upp sina ören på disken varefter den uråldrige expediten mödosamt och i extrem slow-motion plockade s.k. kanadicker och annat gott ur små, vita plastlådor.
Internet var vid den här tidpunkten endast en pillemarisk glimt i ögat på någon sexuellt hämmad datornörd. Datorupplevelserna var på en helt annan nivå - minns den stora lycka jag kände då jag fick en Commodore64 i julklapp. En viss skillnad jämfört med World Of Warcraft.
Jaja.
Det jag menar är inte att det var bättre förr.
På många sätt var det sämre. (Två ord som bevisar detta: Modern Talking)
Men det var annorlunda.
Bland annat därför känner jag mig glad när jag ser barn leka på gatan. För det ser ut att vara precis lika som när jag själv spelade landhockey, byggde hopp för våra cyklar osv.
Idag var jag dessutom med om en riktig klassiker i genren "gatulekar", ett "skämt" vi brukade göra med stor glädje:
Jag kom farande i min bil när jag såg tiotalet figurer sätta sig i rörelse i mörkret en bit framför mig på gatan. Jag slår av på takten för att inte köra över någon oredovisad snorunge. Då ser jag hur barnen ställer upp i två grupper på var sida av vägen. Det ser ut som de drar ett rep över vägen! Bägge gängen ser ut att dra allt vad de orkar. Jag blir först tveksam. Men ser sedan deras stora flin. Och minns när jag själv gjorde samma sak.
Jag kör vidare till Hemköp med ett stort flin på min egen käft.
Inte bara i det stora perspektivet, typ att det nu inte finns någon Warzawapakt, Tyskland har återförenats och Shakin´ Fredrik har lagt mikrofonen på hyllan.
Även i det lilla perspektivet är mycket helt förändrat.
Då fanns det två TV kanaler och det var det hela. Så småningom kunde en och annan i vänkretsen skryta med kabeltv. Superchanel och liknande. Jag och brorsan brukade ibland kolla wrestling på Superchanel på morsans jobb: King-Kong Bundy, Hulk Hogan och Jake The Snake gjorde sitt bästa för att banka livet ur varandra på ett mycket underhållande sätt. När man är 12.
På gröna kiosken i korsningen Rundgatan/Yrkesgatan köpte man sitt godis, inte genom att plocka själv, utan genom att man la upp sina ören på disken varefter den uråldrige expediten mödosamt och i extrem slow-motion plockade s.k. kanadicker och annat gott ur små, vita plastlådor.
Internet var vid den här tidpunkten endast en pillemarisk glimt i ögat på någon sexuellt hämmad datornörd. Datorupplevelserna var på en helt annan nivå - minns den stora lycka jag kände då jag fick en Commodore64 i julklapp. En viss skillnad jämfört med World Of Warcraft.
Jaja.
Det jag menar är inte att det var bättre förr.
På många sätt var det sämre. (Två ord som bevisar detta: Modern Talking)
Men det var annorlunda.
Bland annat därför känner jag mig glad när jag ser barn leka på gatan. För det ser ut att vara precis lika som när jag själv spelade landhockey, byggde hopp för våra cyklar osv.
Idag var jag dessutom med om en riktig klassiker i genren "gatulekar", ett "skämt" vi brukade göra med stor glädje:
Jag kom farande i min bil när jag såg tiotalet figurer sätta sig i rörelse i mörkret en bit framför mig på gatan. Jag slår av på takten för att inte köra över någon oredovisad snorunge. Då ser jag hur barnen ställer upp i två grupper på var sida av vägen. Det ser ut som de drar ett rep över vägen! Bägge gängen ser ut att dra allt vad de orkar. Jag blir först tveksam. Men ser sedan deras stora flin. Och minns när jag själv gjorde samma sak.
Jag kör vidare till Hemköp med ett stort flin på min egen käft.
Top Model
Hör en uppstäckning av en deltagare i Top Model Stockholm.
Det verkar vara en serie som liknar "Idol2007 fast istället för att sjunga så ska man fotograferas.
Tror jag.
Kvinnan i juryn låter oerhört barsk när hon förklarar för en av deltagarna att denne "måste vara beredd att göra allt" för att ha en chans att gå vidare i tävlingen.
Göra allt?
Excuse me, men jag trodde det var frågan om att ta kort.
Inte springa marathonlopp.
Göra allt? Kämpa? För att se bra ut på kort?
OK, jag får kämpa för att se bra ut på kort. Men det har ju sin enkla förklaring.
Tjejerna som tävlar i Top Model är däremot utrustade med ansikten och kroppar som förmodligen ser bra ut om de så fotograferas sittande på toalettstolen under utövande av det som brukar kallas "Nummer 2".
Göra allt?
Förvirrande.
Det är förstås inte första gången man träffar på liknande sätt att uttrycka sig.
Vinnarna av Fröken Sverige brukade ju förklara att de skulle kämpa för Sveriges färger när det drog ihop sig till Miss Universum-baluns.
Ibland kunde det låta som att de skulle delta i finnkampen.
När de i själva verket skulle försöka se så vackra ut som möjligt.
Man kunde lätt föreställa sig dem när de peppade upp sig själv innan de skulle gå ut på scen i Miss Universum. Kanske ställde sig den svenska delegationen i en hög som ett hockeylag inför nedsläpp varefter en djupt koncentrerad Fröken Sverige (lagkaptenen) ropar:
"OK, kom igen nu! Nu JÄVLAR ska jag vara SNYGG!"
(Hela högen stämmer in i ropandet av "SNYGG")
Sen skanderar man "SNYGG SNYGG SNYGG SNYGG" medan Fröken Sverige tar på sig sitt mest bländande leende och går ut och krigar framför kamerorna.
Och nu ska jag - faktiskt - kämpa i mig ett par chokladbollar, kriga ner en kopp kaffe och göra allt för att hitta något att se på TV ikväll..
Det verkar vara en serie som liknar "Idol2007 fast istället för att sjunga så ska man fotograferas.
Tror jag.
Kvinnan i juryn låter oerhört barsk när hon förklarar för en av deltagarna att denne "måste vara beredd att göra allt" för att ha en chans att gå vidare i tävlingen.
Göra allt?
Excuse me, men jag trodde det var frågan om att ta kort.
Inte springa marathonlopp.
Göra allt? Kämpa? För att se bra ut på kort?
OK, jag får kämpa för att se bra ut på kort. Men det har ju sin enkla förklaring.
Tjejerna som tävlar i Top Model är däremot utrustade med ansikten och kroppar som förmodligen ser bra ut om de så fotograferas sittande på toalettstolen under utövande av det som brukar kallas "Nummer 2".
Göra allt?
Förvirrande.
Det är förstås inte första gången man träffar på liknande sätt att uttrycka sig.
Vinnarna av Fröken Sverige brukade ju förklara att de skulle kämpa för Sveriges färger när det drog ihop sig till Miss Universum-baluns.
Ibland kunde det låta som att de skulle delta i finnkampen.
När de i själva verket skulle försöka se så vackra ut som möjligt.
Man kunde lätt föreställa sig dem när de peppade upp sig själv innan de skulle gå ut på scen i Miss Universum. Kanske ställde sig den svenska delegationen i en hög som ett hockeylag inför nedsläpp varefter en djupt koncentrerad Fröken Sverige (lagkaptenen) ropar:
"OK, kom igen nu! Nu JÄVLAR ska jag vara SNYGG!"
(Hela högen stämmer in i ropandet av "SNYGG")
Sen skanderar man "SNYGG SNYGG SNYGG SNYGG" medan Fröken Sverige tar på sig sitt mest bländande leende och går ut och krigar framför kamerorna.
Och nu ska jag - faktiskt - kämpa i mig ett par chokladbollar, kriga ner en kopp kaffe och göra allt för att hitta något att se på TV ikväll..
Rats
Läser i lokalblaskan att det är råttinvasion i år.
Brr.
Svärföräldrarna har laddat råttfällor i stugan och häromdagen tog det sig in en best på sonens dagis. En motbjudande kloakråtta, byggd som en medelstor rottweiler om man ska tro dagisfröknarna, dök plötsligt upp i förrådet på dagis. Just den råttan mötte sin skapare efter att ha träffats av ett kvastformat objekt, trakterat av en agiterad vaktmästare.
Men den råttan har släktingar.
Många släktingar.
Enligt Tidningen Ångermanland krävs det en glipa på 6-7 mm för att en mus ska ta sig in i t.ex. ett hus. En råtta (super-size) kräver 20 mm.
Det är inte mycket.
Inte mycket alls.
Kan sätta griller i huvet på nästan vem som helst.
En ren mardröm.
Skräckhistorierna duggar tätt just nu.
Har man liksom jag själv en viss rått-fobi är det tuffa tider, för att tala med Per Gessle.
En arbetskamrat hade ett gammalt bortglömt avloppsrör som ledde in i huset. Rena Route 66 för gnagare, givetvis. De hittade råttor lite här och var. Bland annat ett närmare 3 dm. långt monster som gnagt i sig stora delar av hennes dotters morgonrock.
Nackhåren reser sig på mig bara av att skriva detta.
I morse när jag gick till jobbet misstänkte jag att det krupit in en skogsmus i byxbenet eftersom jag tyckte det...tja..att det kändes lite konstigt.
Gick sista biten till jobbet mycket stelbent, försökte i det närmaste att gå utan att snudda byxorna med benen. Lite grann som man går när man har blöta byxor.
Inte min stoltaste stund.
Kanske det är läge att köpa katt?
Eller åtminstone inte köra bort kvarterets kringstrykande katt genom att spruta vatten på den, vilket varit min tidigare strategi. Även ifall den kissen ibland använder min garageuppfart som sandlåda.
Det lilla problemet är - så klart - bara kattskit jämfört med ludna, smittospridande, gultandade, långsvansade, rödögda, tassande, äckliga, motbjudande, frånstötande, illaluktande, kloakboende råttor.
Min attityd mot råttor kan spåras tillbaks till en skidtur någon gång i slutet av 70-talet. En skogsmus hoppade då upp på min stav, klättrade blixtsnabbt uppåt och in i min overall...
Ett trauma som satt djupa spår.
Brr.
Svärföräldrarna har laddat råttfällor i stugan och häromdagen tog det sig in en best på sonens dagis. En motbjudande kloakråtta, byggd som en medelstor rottweiler om man ska tro dagisfröknarna, dök plötsligt upp i förrådet på dagis. Just den råttan mötte sin skapare efter att ha träffats av ett kvastformat objekt, trakterat av en agiterad vaktmästare.
Men den råttan har släktingar.
Många släktingar.
Enligt Tidningen Ångermanland krävs det en glipa på 6-7 mm för att en mus ska ta sig in i t.ex. ett hus. En råtta (super-size) kräver 20 mm.
Det är inte mycket.
Inte mycket alls.
Kan sätta griller i huvet på nästan vem som helst.
En ren mardröm.
Skräckhistorierna duggar tätt just nu.
Har man liksom jag själv en viss rått-fobi är det tuffa tider, för att tala med Per Gessle.
En arbetskamrat hade ett gammalt bortglömt avloppsrör som ledde in i huset. Rena Route 66 för gnagare, givetvis. De hittade råttor lite här och var. Bland annat ett närmare 3 dm. långt monster som gnagt i sig stora delar av hennes dotters morgonrock.
Nackhåren reser sig på mig bara av att skriva detta.
I morse när jag gick till jobbet misstänkte jag att det krupit in en skogsmus i byxbenet eftersom jag tyckte det...tja..att det kändes lite konstigt.
Gick sista biten till jobbet mycket stelbent, försökte i det närmaste att gå utan att snudda byxorna med benen. Lite grann som man går när man har blöta byxor.
Inte min stoltaste stund.
Kanske det är läge att köpa katt?
Eller åtminstone inte köra bort kvarterets kringstrykande katt genom att spruta vatten på den, vilket varit min tidigare strategi. Även ifall den kissen ibland använder min garageuppfart som sandlåda.
Det lilla problemet är - så klart - bara kattskit jämfört med ludna, smittospridande, gultandade, långsvansade, rödögda, tassande, äckliga, motbjudande, frånstötande, illaluktande, kloakboende råttor.
Min attityd mot råttor kan spåras tillbaks till en skidtur någon gång i slutet av 70-talet. En skogsmus hoppade då upp på min stav, klättrade blixtsnabbt uppåt och in i min overall...
Ett trauma som satt djupa spår.
The Sound Of Hoofbeats Cross The Glade
VAB-ade igår och ägnade sonens sovstund åt att kolla The Black Adder. Dvs. en TV-serie som i Sverige kallades Svarte Ormen. Har köpt hela serien, varenda avsnitt på DVD.
Del 1, som är den sämsta, utspelas på 1400-talet. Edmund Blackadder är här en förskrämd fegis. Rowan Atkinson deltog själv i manusskrivandet. De bästa avsnitten är The Archbishop och The Witchsmeller Pursuivant.
Till den andra omgången av serien kallades Ben Elton in som manusskrivare och genast blev serien mycket roligare. Edmund förvandlades till en elak, sarkastisk och smart figur. Han hade t.o.m. odlat skägg. Handlingen utspelas under slutet av 1500-talet, i Drottning Elizabeths hov. Alla avsnitt är bra, min favorit är dock det som heter - kort och gott - Beer, där en aspackad Edmund sjunger sånger om troll.
Del 3 utspelas i slutet av 1700-talet. Man får träffa på bl.a. Den Röda Nejlikan, Samuel Johnson och The Duke Of Wellington. Hugh Laurie introduceras som ärkenöt. Dvs samme Hugh Laurie som sedan spelade ärkenötet Bertie Wooster och därefter ändrade kurs en aning och blev Dr House. Mitt favoritavsnitt är Sense And Senility, där Prinsen oroar sig för sin säkerhet efter att en anarkist (spelad av Ben Elton) försökt döda honom.
Blackadder Goes Forth är den bästa serien. Den utspelas under första världskriget. Mitt favoritavsnitt är Capitain Cook, där Edmund, George och Baldrick smiter undan en stormning genom att låtsas vara italienska kockar.
Nästan hela grejen med Blackadder är dialogen. Enormt roliga kommentarer och repliker som egentligen inte går att återge i text.
Men här är några av mina favoriter, enbart från de avsnitt jag såg igår, för övrigt:
* Baldrick, believe me, eternity in the company of Beelzebub and all his hellish instruments of death will be a picnic compared to five minutes with me and this pencil if we can't replace this dictionary. (När de tappat Samuel Johnsons encyklopedi).
* I would rather have my tongue beaten wafer thin by a steak tenderizer and then stapled to the floor with a croquet hoop. (Hellre än att delta i en Music Hall-show)
* I'm as bored as a pacifist pistol.
* This is a crisis. A large crisis. In fact, if you've got a moment, it's a twelve-storey crisis with a magnificent entrance hall, carpeting throughout, 24-hour portrage, and an enormous sign on the roof, saying `This Is a Large Crisis'.
* Well, it started badly, it tailed off a little in the middle, and the less said about the end, the better. But, apart than that, excellent. (Omdöme om en av Baldricks dikter)
Och till sist:
Baldrick: We've been stuck here for three flipping years! We haven't moved! All my friends are dead: My pet spider, Sammy; Katie the worm; Bertie the bird - everyone except Neville the fat hamster.
Edmund: I'm afraid Neville bought it too, Baldrick. I'm sorry.
Baldrick: Neville, gone, sir?
Edmund: Actually, not quite gone -- he's in the corner, bunging up the sink.
Baldrick: Oh no, it didn't have to happen, sir! If it wasn't for this terrible war, Neville would still be here today, sniffling his little nose and going "Eek."
Edmund: On the other hand, if he hadn't died, I wouldn't have been able to insert a curtain rod in his bottom and use him as a dishmop.
Det är humor, det är humor, det är humor.
Men jag ser nu återigen att det inte är lika roligt att läsa som att höra.
Sorry about that.
Men köp för all del Blackadderboxen. Det är inget någon kommer ångra.
Adolf
Satt och bläddrade genom morgontidningen tillsammans med sonen. Vi gnagde avslappnat på varsin macka. Hustrun hade skenat iväg på jobbet, vi som skulle V.A.B.-a satt lugnt kvar. Allt voro lugn och frid.
Sonen fick syn på en bild i den del av tidningen som låg bredvid honom:
"Där e du pappa" sa han och pekade.
På en bild föreställande Adolf Hitler.
Kändes inte jättebra att höra.
Det kändes faktiskt sämre än när han häromdagen förkunnade för dagisfröknarna att "pappa bajsat i soffan".
Även ifall sonen kanske inte har den allra skarpaste förmågan till s.k. visuell diskrimination - trots allt har han pekat på bilder på såväl Blossom Tainton och Kajsa Bergqvist och sagt "Mamma!". Och även efter att noga ha rannsakat mig själv under dagen och kommit fram till att jag nog inte lik Hitler på en endaste fläck.
Trots detta kändes det inte bra att få vara Adolf för en dag.
Pratade häromdagen med en sköterska på Barnavårdscentralen om vilka namn som är populära att ge sina barn: "Erik" är still going strong. Här i Kramfors finns det ovanligt många "Liam" och för den delen "Leon". Många lite äldre namn är poppis: "Elsa", "Valdemar", "Hulda", det stuket.
Undantaget är dock "Adolf".
Fortfarande vill ingen döpa sina barn till det namnet.
Precis som "Gunde" eller "Carola" är "Adolf" ett namn som väldigt intimt förknippat med en viss person.
Stackars alla Adolfar.
Adolf är lika mycket ett adjektiv som ett egennamn. Uttryck som "Gå an som en jädra Adolf" är helt begripliga och alls inte ovanliga.
En av sonens nya kompisar heter Usama.
Han är född ungefär ett år före 9/11.
Han har inte haft tur.
Sonen fick syn på en bild i den del av tidningen som låg bredvid honom:
"Där e du pappa" sa han och pekade.
På en bild föreställande Adolf Hitler.
Kändes inte jättebra att höra.
Det kändes faktiskt sämre än när han häromdagen förkunnade för dagisfröknarna att "pappa bajsat i soffan".
Även ifall sonen kanske inte har den allra skarpaste förmågan till s.k. visuell diskrimination - trots allt har han pekat på bilder på såväl Blossom Tainton och Kajsa Bergqvist och sagt "Mamma!". Och även efter att noga ha rannsakat mig själv under dagen och kommit fram till att jag nog inte lik Hitler på en endaste fläck.
Trots detta kändes det inte bra att få vara Adolf för en dag.
Pratade häromdagen med en sköterska på Barnavårdscentralen om vilka namn som är populära att ge sina barn: "Erik" är still going strong. Här i Kramfors finns det ovanligt många "Liam" och för den delen "Leon". Många lite äldre namn är poppis: "Elsa", "Valdemar", "Hulda", det stuket.
Undantaget är dock "Adolf".
Fortfarande vill ingen döpa sina barn till det namnet.
Precis som "Gunde" eller "Carola" är "Adolf" ett namn som väldigt intimt förknippat med en viss person.
Stackars alla Adolfar.
Adolf är lika mycket ett adjektiv som ett egennamn. Uttryck som "Gå an som en jädra Adolf" är helt begripliga och alls inte ovanliga.
En av sonens nya kompisar heter Usama.
Han är född ungefär ett år före 9/11.
Han har inte haft tur.
Badlands Hyena
...har en rolig blogg.
Med inlägg som t.ex. detta.
Insåg inte omedelbart hur bra sidan är. Men efter att ha läst en 3-4 inlägg i rad så står det klart.
Med inlägg som t.ex. detta.
Insåg inte omedelbart hur bra sidan är. Men efter att ha läst en 3-4 inlägg i rad så står det klart.
Beröm
En sån dag.
Fåglar sjunger, man är glad.
Och jag är faktiskt lite småglad.
Såg Jan Guillou på Babben&Co. igår.
Tyckte det var kul. Inte bara för att jag gillar Guillou. Utan också för att man fick se en nästan småfnittrig författare berätta om vad han tyckte utgjorde en perfekt dag.
En ingridiens till Guillous perfekta dag var att få något oväntat, roligt med posten.
Det var lite...sött?
Rätt stor kontrast jämfört med hur han ofta framstår.
Inte sådär supermacho.
Men visst fanken är det kul att få positiva överraskningar i brevlådan; ett oväntat brev t.ex. Alla brev är väl mer eller mindre oväntade numer, för den delen. Kan knappt minnas något enda brev jag fått de senaste åren, om man undantar erbjudanden att köpa billiga kalsonger under resten av min livstid.
Nästan lika kul (och oväntat) är det att få beröm.
Jag är en s.k. sucker för beröm.
Kanske är det för att man (eller åtminstone jag) får det så sällan?
Avslutade arbetsveckan med att få ett uppskattande mail från en person jag försökt hjälpa och det gjorde mig glad i fredags (ja rentav hela helgen blev lite bättre).
Har försökt förbättra min egen beröms-frekvens.
Alltifrån att säga "Tack för hjälpen" när jag blir kopplad i en telefonväxel till att säga åt jobbkompisar när de gjort något bra.
Man vet ju hur kul det är att höra.
(P.s. 1: Det inledande citatet? Ifall du inte känner igen stroferna så rekommenderar jag att googla på dem, eller ännu hellre köpa Jag Ska Bli En Bättre Vän med MABD.
P.s. 2: Jan Guillou? Jo, jag tycker han är bra, speciellt som krönikör. Dessvärre är jag i minoritet i vänkretsen gällande detta. Tror inte jag känner någon annan med samma åsikt. På så sätt fungerar han lite som första skivan med Tin Machine eller Pytt-I-Panna på konserv: sånt som jag verkar vara ensam om att uppskatta. )
Fåglar sjunger, man är glad.
Och jag är faktiskt lite småglad.
Såg Jan Guillou på Babben&Co. igår.
Tyckte det var kul. Inte bara för att jag gillar Guillou. Utan också för att man fick se en nästan småfnittrig författare berätta om vad han tyckte utgjorde en perfekt dag.
En ingridiens till Guillous perfekta dag var att få något oväntat, roligt med posten.
Det var lite...sött?
Rätt stor kontrast jämfört med hur han ofta framstår.
Inte sådär supermacho.
Men visst fanken är det kul att få positiva överraskningar i brevlådan; ett oväntat brev t.ex. Alla brev är väl mer eller mindre oväntade numer, för den delen. Kan knappt minnas något enda brev jag fått de senaste åren, om man undantar erbjudanden att köpa billiga kalsonger under resten av min livstid.
Nästan lika kul (och oväntat) är det att få beröm.
Jag är en s.k. sucker för beröm.
Kanske är det för att man (eller åtminstone jag) får det så sällan?
Avslutade arbetsveckan med att få ett uppskattande mail från en person jag försökt hjälpa och det gjorde mig glad i fredags (ja rentav hela helgen blev lite bättre).
Har försökt förbättra min egen beröms-frekvens.
Alltifrån att säga "Tack för hjälpen" när jag blir kopplad i en telefonväxel till att säga åt jobbkompisar när de gjort något bra.
Man vet ju hur kul det är att höra.
(P.s. 1: Det inledande citatet? Ifall du inte känner igen stroferna så rekommenderar jag att googla på dem, eller ännu hellre köpa Jag Ska Bli En Bättre Vän med MABD.
P.s. 2: Jan Guillou? Jo, jag tycker han är bra, speciellt som krönikör. Dessvärre är jag i minoritet i vänkretsen gällande detta. Tror inte jag känner någon annan med samma åsikt. På så sätt fungerar han lite som första skivan med Tin Machine eller Pytt-I-Panna på konserv: sånt som jag verkar vara ensam om att uppskatta. )
Såklart kunde jag inte hålla mig från att gå med. I Facebook. Till stora delar är det så nördigt att det blir för mycket, till och mig för undertecknad. Men dock roligt att hitta igen människor man inte sett på väldigt många år.
Det är roligt - och lite svårt.
Svårt eftersom jag inte riktigt vet vad som är vett och etikett.
Hur väl måste man känna en människa innan man lägger till denne som "vän" på Facebook? Det känns lite som när man skulle bjuda upp till tryckare på ett mellanstadiedisco.
Och dessutom: vill man verkligen att alla ens gamla vänner ska få tillgång till det man har lagt ut på sin hemsida?
Break The Breakers Parts
OK, vill härmed lägga till protokollet att jag brutit 2 (två) spadar under trädgårdsarbete ikväll. Och nej, ingendera av de förbrukade spadarna tillhörde sonen och var avsedda att användas i sandlåda. En tillhörde, dessvärre, svärföräldrarna och den andra var min egen.
Men.
Kärnpunkten är ändå att jag, med handkraft, bröt av två bastanta spadskaft.
Visst måste väl det ändå betyda någonting?
Någonting bra alltså.
Något förutom att jag kommer få lägga ut en smärre förmögenhet på att köpa nya trädgårdsverktyg.
Något om min armstyrka.
Men.
Kärnpunkten är ändå att jag, med handkraft, bröt av två bastanta spadskaft.
Visst måste väl det ändå betyda någonting?
Någonting bra alltså.
Något förutom att jag kommer få lägga ut en smärre förmögenhet på att köpa nya trädgårdsverktyg.
Något om min armstyrka.
Läst: Nattgästen av Ben Elton
Vad: Engelsk superduper-militär dyker utan förvarning och mitt i natten upp hemma hos en kvinna han haft en kärleksaffär med för ett halvt liv sedan.
Jag tyckte: Ben Elton är en av manusförfattarna till min favoritserie Black Adder. Och detta påminner en hel om Black Adder, åtminstone när det kommer till dialogen som är riktigt kul (om än inte lika kul som det hade varit ifall Rowan Atkinson hade talat in replikerna). Men själva storyn är inget vidare. Det är inte trovärdigt, vilket hade varit helt o.k. ifall det handlat om när Black Adder och Baldrick försöker klara sig undan tjänstgöring vid fronten under första världskriget. Men som psykolog är Ben Elton inte mycket att hänga i julgranen tyvärr. Kommer på mig själv med att bläddra igenom långa sjok utan att läsa i detalj. Pluspoäng för ett överraskande bra slut.
Betyg: 2
Jag tyckte: Ben Elton är en av manusförfattarna till min favoritserie Black Adder. Och detta påminner en hel om Black Adder, åtminstone när det kommer till dialogen som är riktigt kul (om än inte lika kul som det hade varit ifall Rowan Atkinson hade talat in replikerna). Men själva storyn är inget vidare. Det är inte trovärdigt, vilket hade varit helt o.k. ifall det handlat om när Black Adder och Baldrick försöker klara sig undan tjänstgöring vid fronten under första världskriget. Men som psykolog är Ben Elton inte mycket att hänga i julgranen tyvärr. Kommer på mig själv med att bläddra igenom långa sjok utan att läsa i detalj. Pluspoäng för ett överraskande bra slut.
Betyg: 2
JA! - Water Flowing Underground!
Har packat upp stereon.
En stor stund.
De senaste åren har jag haft mina vinylplattor nedpackade och hade idag den stora äran att plocka fram dem. I det Nya Stora Fina huset finns det plats för vinylskivor. Och även för mina gamla halvmögliga kasetter.
Ära vare Gud i höjd, frid på jorden och åt allt levande evig välstånd och lycka!
Första kassetten i bandspelaren var Clutching At Straws med Marillion. Kollade in Marillion på nätet idag.
Tydligen finns de fortfarande. Ger ut skivor och sådär.
Lyssnade en hel del på dem under tonåren. Kanske ett lite märklig tonårsband. Inte precis Sex Pistols eller ens The Smiths. Istället prog-rock i den engelska betydelsen. Dvs låtar längre än 10 minuter som handlar om narrar och monster från Beowulf-kvädet. Blev lite överraskad över hur bra jag tyckte skivan var när jag nu lyssnade på den för första gången på gudvethurlänge. Den har svagheter, men t.ex. Warm Wet Circles är fortfarande bra.
Jag förstår texten bättre idag än vad jag gjorde när jag var 16. Minns hur jag och min kompis Trummisen tillsammans försökte dechiffrera låtens egentliga innebörd. Bilden är lite klarare idag.
Det här är en bra passage tycker jag, lagomt pretentiöst:
Första vinylen i spelaren var Stop Making Sense med Talking Heads. Once In A Lifetime är en kanonlåt och versionen på Stop Making Sense är den bästa jag hört. Orgeln på slutet är rena domedagsmaskinen - på ett positivt sätt!
Bra skiva på det hela taget. Bra omslag också. Ett bra exempel på varför jag gillar vinyl bättre än andra format. Inte för att jag är en (speciellt uttalad) kredd-pajas eller en sån där ljud-nörd som hävdar att digitala ljud är ondskefulla. Jag gillar riktiga omslag.
Finns några skivor som jag aldrig hittat på CD eller ens på DC eller andra fildelningsnätverk. Några skivor som jag bara har på vinyl. Dessa står också på spellistan för den närmsta tiden. T.ex. Young Marble Giants. Och min Ramones-bootleg på vilken det utbryter slagsmål och kaos i publiken. Eller ZZ Tops tidiga skivor som är remastrade till döds på CD.
Kommer också bli att köra igenom liveboxen med Bruce Springsteen.
Och Docent Döds första, som jag nu iofs hittat i digitalt format. Det är en av världshistoriens bästa skivor. Om man är på det humöret.
En stor stund.
De senaste åren har jag haft mina vinylplattor nedpackade och hade idag den stora äran att plocka fram dem. I det Nya Stora Fina huset finns det plats för vinylskivor. Och även för mina gamla halvmögliga kasetter.
Ära vare Gud i höjd, frid på jorden och åt allt levande evig välstånd och lycka!
Första kassetten i bandspelaren var Clutching At Straws med Marillion. Kollade in Marillion på nätet idag.
Tydligen finns de fortfarande. Ger ut skivor och sådär.
Lyssnade en hel del på dem under tonåren. Kanske ett lite märklig tonårsband. Inte precis Sex Pistols eller ens The Smiths. Istället prog-rock i den engelska betydelsen. Dvs låtar längre än 10 minuter som handlar om narrar och monster från Beowulf-kvädet. Blev lite överraskad över hur bra jag tyckte skivan var när jag nu lyssnade på den för första gången på gudvethurlänge. Den har svagheter, men t.ex. Warm Wet Circles är fortfarande bra.
Jag förstår texten bättre idag än vad jag gjorde när jag var 16. Minns hur jag och min kompis Trummisen tillsammans försökte dechiffrera låtens egentliga innebörd. Bilden är lite klarare idag.
Det här är en bra passage tycker jag, lagomt pretentiöst:
"I saw teenage girls like gaudy moths
A classroom's shabby butterflies
Flirt in the glow of stranded telephone boxes
Planning white lace weddings from smeared hearts and token proclamations
Rolled from stolen lipsticks across the razored webs of glass
Sharing cigarettes with experience with her giggling jealous confidantes
She faithfully traces his name with quick bitten fingernails
Through the tears of condensation that'll cry through the night
As the glancing headlights of the last bus kiss adolescence goodbye
In a warm wet circle"
Första vinylen i spelaren var Stop Making Sense med Talking Heads. Once In A Lifetime är en kanonlåt och versionen på Stop Making Sense är den bästa jag hört. Orgeln på slutet är rena domedagsmaskinen - på ett positivt sätt!
Bra skiva på det hela taget. Bra omslag också. Ett bra exempel på varför jag gillar vinyl bättre än andra format. Inte för att jag är en (speciellt uttalad) kredd-pajas eller en sån där ljud-nörd som hävdar att digitala ljud är ondskefulla. Jag gillar riktiga omslag.
Finns några skivor som jag aldrig hittat på CD eller ens på DC eller andra fildelningsnätverk. Några skivor som jag bara har på vinyl. Dessa står också på spellistan för den närmsta tiden. T.ex. Young Marble Giants. Och min Ramones-bootleg på vilken det utbryter slagsmål och kaos i publiken. Eller ZZ Tops tidiga skivor som är remastrade till döds på CD.
Kommer också bli att köra igenom liveboxen med Bruce Springsteen.
Och Docent Döds första, som jag nu iofs hittat i digitalt format. Det är en av världshistoriens bästa skivor. Om man är på det humöret.
JA!
Eller kanske ÄNTLIGEN!
Smärta Är En Livsstil
Så brukade en av mina kompisar säga. Att smärta är en livsstil.
Mest frekvent använde han uttrycket efter att ha blivit nedsparkad av en rysk fotbollsspelare. Kanske kan man hitta lite av anledningen till att min kompis så småningom blev polis där?
Iallafall.
Har varit på kurs och lärt mig många olika saker. Bland annat om hur barn upplever (fysisk) smärta.
De smärtimpulser som kommer in i kroppen moduleras på många olika sätt. Bland annat finns kraftiga smärthämmande system som - faktiskt - minskar den smärta vi upplever när vi gör oss illa. Dessa system är alltid i funktion. Så fort vi slår i t.ex. lilltån på det där väldigt smärtsamma sättet som man ibland gör (ofta på morgonen, ofta mot ett bordsben eller en tröskel) så skulle vi fått ännu mer ont ifall det inte frisatts en massa smärtlindrande signalsubstanser i vår hjärna och i vår ryggmärg.
Det är bl.a. detta system som utnyttjas vid akupunktur.
Och här är kruxet:
Kroppens egna smärthämmande system börjar inte utvecklas förän i tvåårsåldern.
Brrrrr.
Jag tänker på hur det såg ut när sonen lärde sig att gå.
Han slog sig gång på gång.
Upp-omkull-gråta-upp-omkull-gråta osv osv.
Flera gånger såg det lite otäckt ut när han ramlade.
"Asch, småbarn slår sig inte på samma sätt som vuxna" försökte jag tänka då. För att lugna ner mig lite.
Och jag hade rätt, visar det sig.
Små barn får förvisso inte lika ont som vuxna när de ramlar.
De får ondare.
Ingen bra tanke, det där.
Mest frekvent använde han uttrycket efter att ha blivit nedsparkad av en rysk fotbollsspelare. Kanske kan man hitta lite av anledningen till att min kompis så småningom blev polis där?
Iallafall.
Har varit på kurs och lärt mig många olika saker. Bland annat om hur barn upplever (fysisk) smärta.
De smärtimpulser som kommer in i kroppen moduleras på många olika sätt. Bland annat finns kraftiga smärthämmande system som - faktiskt - minskar den smärta vi upplever när vi gör oss illa. Dessa system är alltid i funktion. Så fort vi slår i t.ex. lilltån på det där väldigt smärtsamma sättet som man ibland gör (ofta på morgonen, ofta mot ett bordsben eller en tröskel) så skulle vi fått ännu mer ont ifall det inte frisatts en massa smärtlindrande signalsubstanser i vår hjärna och i vår ryggmärg.
Det är bl.a. detta system som utnyttjas vid akupunktur.
Och här är kruxet:
Kroppens egna smärthämmande system börjar inte utvecklas förän i tvåårsåldern.
Brrrrr.
Jag tänker på hur det såg ut när sonen lärde sig att gå.
Han slog sig gång på gång.
Upp-omkull-gråta-upp-omkull-gråta osv osv.
Flera gånger såg det lite otäckt ut när han ramlade.
"Asch, småbarn slår sig inte på samma sätt som vuxna" försökte jag tänka då. För att lugna ner mig lite.
Och jag hade rätt, visar det sig.
Små barn får förvisso inte lika ont som vuxna när de ramlar.
De får ondare.
Ingen bra tanke, det där.
Stockholm
Åter från Stockholm och återigen kan man konstatera att den staden, liksom t.ex. kommunismen, Led Zeppelin och Willam Faulkner, tilltalar mig mer i teorin än i praktiken.
Skönt att vara hemma.
Frågelådan
Bloggens mailbox har fyllts av frågor från en och samma person under den senaste tiden. Jag vill härmed gå till botten med ett urval av dessa. Hoppas därmed få tyst på den här personen, som kan vara rätt jobbig att ha att göra med.
Fråga 1: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag känner mig som jag antar Sir Edmund Hillary kände sig när han nådde toppen på Mount Everest varenda gång jag gör en brasa i min braskamin. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder att du är ovanligt barnslig.
Fråga 2: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska snart åka på kurs i Stockholm. Det ger mig en känsla av att vara lite av en globetrotter. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder istället att du hela ditt liv haft arbeten där sådant varit en nästan otänkbar. Vilket säger en del om dig och din s.k. karriär.
Fråga 3: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag får andnöd varje gång jag hör orden "incitament" och "utanförskap". Dessutom misstror jag automatiskt alla personer som använder sådant språkbruk. Är det normalt?`
Svar: Nej, dess värre är det inte normalt. Om än det är en känsla som jag verkligen kan relatera till.
Fråga 4: Hej Thomas. Jag är en kille som är 34 (på det 35:e) som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag var nyss ute och sprang runt 10 km för första gången på ungefär en månad. Jag brukar se mig som hyfsat vältränad. Men en månads vila var nog för att 10 km. skulle ge mig blodsmak i munen, ont i knäet och en muskelbristning i rumpan. Är det normalt?
Svar: Ja det är normalt om man, i likhet med dig är för gammal och dessutom kan sätta i dig ett helt paket Bragokex på en och samma kväll. Och sluta nu för i h-vete gnäll om din träning och ditt midjemått! Det är fjärde inlägget på bloggen om detta nu. Nu får det vara slut. Punkt slut!
Fråga 5: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska som sagt snart åka på kurs i Stockholm och vara borta 4 nätter. Nu sitter jag och fjantar mig vid datorn istället för att krama min fru. Är det normalt?
Svar: Du är en idiot. Slå av datorn gena
Fråga 1: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag känner mig som jag antar Sir Edmund Hillary kände sig när han nådde toppen på Mount Everest varenda gång jag gör en brasa i min braskamin. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder att du är ovanligt barnslig.
Fråga 2: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska snart åka på kurs i Stockholm. Det ger mig en känsla av att vara lite av en globetrotter. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder istället att du hela ditt liv haft arbeten där sådant varit en nästan otänkbar. Vilket säger en del om dig och din s.k. karriär.
Fråga 3: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag får andnöd varje gång jag hör orden "incitament" och "utanförskap". Dessutom misstror jag automatiskt alla personer som använder sådant språkbruk. Är det normalt?`
Svar: Nej, dess värre är det inte normalt. Om än det är en känsla som jag verkligen kan relatera till.
Fråga 4: Hej Thomas. Jag är en kille som är 34 (på det 35:e) som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag var nyss ute och sprang runt 10 km för första gången på ungefär en månad. Jag brukar se mig som hyfsat vältränad. Men en månads vila var nog för att 10 km. skulle ge mig blodsmak i munen, ont i knäet och en muskelbristning i rumpan. Är det normalt?
Svar: Ja det är normalt om man, i likhet med dig är för gammal och dessutom kan sätta i dig ett helt paket Bragokex på en och samma kväll. Och sluta nu för i h-vete gnäll om din träning och ditt midjemått! Det är fjärde inlägget på bloggen om detta nu. Nu får det vara slut. Punkt slut!
Fråga 5: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska som sagt snart åka på kurs i Stockholm och vara borta 4 nätter. Nu sitter jag och fjantar mig vid datorn istället för att krama min fru. Är det normalt?
Svar: Du är en idiot. Slå av datorn gena
Jag BAJSADE!
Skönt att kunna konstatera att vissa saker fortfarande tillverkas lika stabilt som de alltid gjort. Nu snackar jag förstås inte om t.ex. domkrafter som man köper för 19.90 på Claes Olsson eller ens tekoppar som de i princip skänker bort på Dollar Store.
Utan om sexåringar.
Var ute och lekte med sonen och några av våra nya grannar. Två killar i sexårsåldern. De hade byggt ett hopp som de körde över med sina cyklar. De hoppade oroväckande högt. Och långt.
Sonen, två år gammal, var mucho imponerad.
Den ena av sexåringarna tog lång sats och lade iväg ett hopp som han den där motorcykelkillen som turnerade Sverige runt på på 80-talet och hoppade över bussar hade varit stolt över. Dess värre tajmade sexåringen landningen illa. Vid landningsögonblicket var hans cykel i 45 graders vinkel mot marken. Naturligvis slutade det hela med en vådlig krasch. Han kurade ihop sig på asfalten och storgrät.
Jag bävade.
Tänkte mig att första gången jag knackar på hos grannarna blir det för att berätta att deras sexåring kan se fram emot ett liv i rullstol. Eller åtminstone att han blivit ett par kroppsdelar fattigare eller tappat ett par liter blod.
Dock var min oro överflödig.
Den andra sexåringen höjde inte ett ögonbryn över sin kompis till synes enorma plågor. Han hade varit med förr. Istället justerade han sin radio och började berätta om sina egna värsta krascher. Det piggade upp den gråtande sexåringen så pass att han slutade gråta, ja han började rentav skratta. Han skrattade åt olika incidenter med bobar, cyklar, kälkar och you name it.
Snart tävlade sexåringarna med varandra om att dra den vådligaste krasch-historien. De hade åkt in i bilar, fastnat i trädgårdshäckar, kört över varandra et cetera.
Och nu blev sonen verklig imponerad.
Hans ögon var stora som tefat. Han skrattade och skrattade.
Han ville verkligen verkligen berätta någon egen historia, få stå i centrum själv en liten stund. Men eftersom sonen aldrig ens åkt på någon bob kunde han naturligtvis inte berätta någon lustig historia om när han kvaddat sin bob. Eller ens om när han cyklat omkull, eftersom han fortfarande kör cykel med 3 hjul.
Han kunde ändå inte hålla sig.
Han hoppade upp och ner där han satt på sin trehjuling.
Han blev så ivrig att han stammade när han sedan utbrast:
"Jagjagjagjagjag BAJSADE!"
Något var han ju tvungen att säga antar jag.
Storpojkarna var dock lindrigt imponerade:
"Vad äckligt!" sa dom.
Men sonen verkade ändå nöjd.
Och kastade sig handlöst från trehjulingen liksom för att markera det ena eller det andra.
Utan om sexåringar.
Var ute och lekte med sonen och några av våra nya grannar. Två killar i sexårsåldern. De hade byggt ett hopp som de körde över med sina cyklar. De hoppade oroväckande högt. Och långt.
Sonen, två år gammal, var mucho imponerad.
Den ena av sexåringarna tog lång sats och lade iväg ett hopp som han den där motorcykelkillen som turnerade Sverige runt på på 80-talet och hoppade över bussar hade varit stolt över. Dess värre tajmade sexåringen landningen illa. Vid landningsögonblicket var hans cykel i 45 graders vinkel mot marken. Naturligvis slutade det hela med en vådlig krasch. Han kurade ihop sig på asfalten och storgrät.
Jag bävade.
Tänkte mig att första gången jag knackar på hos grannarna blir det för att berätta att deras sexåring kan se fram emot ett liv i rullstol. Eller åtminstone att han blivit ett par kroppsdelar fattigare eller tappat ett par liter blod.
Dock var min oro överflödig.
Den andra sexåringen höjde inte ett ögonbryn över sin kompis till synes enorma plågor. Han hade varit med förr. Istället justerade han sin radio och började berätta om sina egna värsta krascher. Det piggade upp den gråtande sexåringen så pass att han slutade gråta, ja han började rentav skratta. Han skrattade åt olika incidenter med bobar, cyklar, kälkar och you name it.
Snart tävlade sexåringarna med varandra om att dra den vådligaste krasch-historien. De hade åkt in i bilar, fastnat i trädgårdshäckar, kört över varandra et cetera.
Och nu blev sonen verklig imponerad.
Hans ögon var stora som tefat. Han skrattade och skrattade.
Han ville verkligen verkligen berätta någon egen historia, få stå i centrum själv en liten stund. Men eftersom sonen aldrig ens åkt på någon bob kunde han naturligtvis inte berätta någon lustig historia om när han kvaddat sin bob. Eller ens om när han cyklat omkull, eftersom han fortfarande kör cykel med 3 hjul.
Han kunde ändå inte hålla sig.
Han hoppade upp och ner där han satt på sin trehjuling.
Han blev så ivrig att han stammade när han sedan utbrast:
"Jagjagjagjagjag BAJSADE!"
Något var han ju tvungen att säga antar jag.
Storpojkarna var dock lindrigt imponerade:
"Vad äckligt!" sa dom.
Men sonen verkade ändå nöjd.
Och kastade sig handlöst från trehjulingen liksom för att markera det ena eller det andra.
Back To The Old House
Packar och lyssnar på The Smiths.
Hatful Of Hollow.
En hoprafsad skiva, kanske man kan säga. Olika låtar som blivit över, Peel Sessions och så vidare. Ändå en av mina favoritskivor med dem. Perfekt lite vemodig stämning som passar när man flyttpackar.
Lyssnar på Back To The Old House och tänker först att det nog säkert Betyder Någonting.
Alltså, att det betyder något att lyssna på just den låten precis när vi ska flytta. Även fast det troligtvis är precis tvärt om. Den låten handlar om att återvända till en plats som man hyser kluvna känslor inför. För mig har det t.ex. alltid känts som att den handlar om min gymnasieskola.
Inte min nyligen inhandlade villa.
Men ändå. Det är kanske något i låtens allmänna stämning som är passande?
Hursomhelst är den helakustiska versionen av Back To The Old House, som man hittar på Hatful Of Hollow, den överlägset bästa. Klurigt fingerplock av Johnny Marr.
Lyssnar - och packar - vidare och kommer på mig själv med att undra ifall någon annan än jag ids bry sig om att Bear Quartet kopierat trumintrot från Reel Around The Fountain till deras Upstart In Middleclass Hell.
Kommer fram till att nej, det är nog ytterligt få förutom jag som bryr sig om just den detaljen.
Just den (Smiths-)låten innehåller några riktigt finurliga formuleringar:
"People said that you were virtually dead, but they were so wrong"
eller
"I dreamt about you last night and I fell out of bed twice"
Två textrader som går utmärkt att vråla med likasinnade.
Speciellt efter inmundigande av diverse välsmakande drycker.
För att inte tala om Still Ill.
Hela låten är i princip en enda skrålfest för halvpackade Smiths-fantaster.
Och bästa versionen finns, återigen, på Hatful Of Hollow
"I decree today that life is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living."
Tänker att sonen nu sover sin sista natt någonsin i den här lägenheten.
Det känns som att det också Betyder Någonting. Oklart vad.
Lyssnar på How Soon Is Now? och hoppas att han kommer tycka den låten är skit när han är 18 år.
Att han aldrig kommer kunna identifiera sig med texten.
Man kan ju alltid hoppas.
Åh Nej, Inte Ett Till Inlägg Om Mitt Midjemått!
Jo.
Dess värre.
På grund av en myckenhet av arbete med renovering av hus och bärande av flyttkartonger så har träningen fått stå tillbaka.
Och då uppstår - som ett brev på posten - funderationer på det egna midjemåttet. Förutom då inlägg som gårdagens, där jag tyckte mig se paralleller mellan lönearbete och måsar som dör en utdragen, plågsam död på en soptipp.
Ingen träning och sånt resonemang är helt logiskt.
Så funkar mitt psyke, helt enkelt.
Jag vet att jag skrivit om det här förut. Ledsen att tjata. Men det får mig att känna mig en pyttans gnutta bättre till mods.
Just nu känns det hursomhelst att mitt midjemått växt med 0,1 cm. varje arbetad timme i vårt nya hus.
Det är ingen bra känsla.
Roligare då att tänka på sonen. Han gjorde en s.k. "Fylking" idag. Han fick, till sin stora glädje, en kaka efter middagen idag.
Hans reaktion på detta?
Han ropade "UNDERBART!"
Skönt att han vet att värdesätta de viktiga sakerna här i livet.
Till skillnad från sin far. Kanske man kan säga.
Dess värre.
På grund av en myckenhet av arbete med renovering av hus och bärande av flyttkartonger så har träningen fått stå tillbaka.
Och då uppstår - som ett brev på posten - funderationer på det egna midjemåttet. Förutom då inlägg som gårdagens, där jag tyckte mig se paralleller mellan lönearbete och måsar som dör en utdragen, plågsam död på en soptipp.
Ingen träning och sånt resonemang är helt logiskt.
Så funkar mitt psyke, helt enkelt.
Jag vet att jag skrivit om det här förut. Ledsen att tjata. Men det får mig att känna mig en pyttans gnutta bättre till mods.
Just nu känns det hursomhelst att mitt midjemått växt med 0,1 cm. varje arbetad timme i vårt nya hus.
Det är ingen bra känsla.
Roligare då att tänka på sonen. Han gjorde en s.k. "Fylking" idag. Han fick, till sin stora glädje, en kaka efter middagen idag.
Hans reaktion på detta?
Han ropade "UNDERBART!"
Skönt att han vet att värdesätta de viktiga sakerna här i livet.
Till skillnad från sin far. Kanske man kan säga.
Läst: Fantomerna av Klas Östergren
Vad: En uppväxthistoria. Typ. Och så historien om Sandi, förstås. Hon som alla rocklåtar handlar om. Definitionen på kvinnan. Och så vidare. "Fantomerna" i titeln syftar på minst två olika saker, varav den ena är Sandi och den andra är författarjagets pappa.
Jag tyckte: Bitvis oerhört bra, bitvis mindre bra. Ibland kan det kännas som delar av boken skulle kunna varit skrivna av mig själv när jag var runt 20. Kunde varit skrivna av mig ifall jag kunnat formulera mig som Klas Östergren, vill säga. Och de passagerna är de jag gillar. Vissa delar av boken kändes däremot som utfyllnad, ostrukturerat pladder. Plus i kanten att jag kommer på mig själv med att fundera över hur pass självbiografisk boken är. Gillar som sagt sånt, när böcker/musik får mig att fundera lite extra över bakgrunden, vad som ligger bakom verket. Så att säga.
Betyg: 3
Jag tyckte: Bitvis oerhört bra, bitvis mindre bra. Ibland kan det kännas som delar av boken skulle kunna varit skrivna av mig själv när jag var runt 20. Kunde varit skrivna av mig ifall jag kunnat formulera mig som Klas Östergren, vill säga. Och de passagerna är de jag gillar. Vissa delar av boken kändes däremot som utfyllnad, ostrukturerat pladder. Plus i kanten att jag kommer på mig själv med att fundera över hur pass självbiografisk boken är. Gillar som sagt sånt, när böcker/musik får mig att fundera lite extra över bakgrunden, vad som ligger bakom verket. Så att säga.
Betyg: 3
Tre Tankar För Dagen
Tre saker som inte alls behöver ha med varandra att göra:
1. Åkte bil till jobbet. Lyssnade på Bob Hanssons tankar för dagen på radion. Han pratade om lycka. Och om hur lycka, trots jobb-avdrag och slopad fastighetsskatt, tydligen inte kan köpas.
Rätt självklara saker, måhända. Men rätt bra ändå.
Kom att tänka på en debattartikel av samme Bob Hansson som jag läste för ett tag sedan.
Den var också tänkvärd. Bland annat innehöll den följande passage: "Ibland kan man tro att det är högre status i att gå in i väggen än att stanna hemma med sina barn, att det är högre status i att tillverka trampminor än att ligga på sofflocket."
2. Läste aftonbladet.se på lunchen. Lärde mig att det numer finns ett uttryck för människor som tycker att de stannat för länge på sitt jobb. De är "fastbrända."
Gudbevars.
Tecken på att man är "fastbränd" var att man tyckte att man lever enbart för helgerna. Att man inte känner arbetsglädje, att man fastnat i en tradig lunk på jobbet. Tänkte lite på Bob Hansson när jag läste det där.
3. Efter jobbet åkte jag till sopstationen och kastade skräp. En del av sopstationen var inhägnat med en sorts grovmaskigt nät av nylon. I nätet hängde kadaver av måsar. De hade trasslat in sig i nätet under jakten på smaskiga sopor att äta och sedan förgäves försökt sprattla sig loss.
För att så småningom möta liemannen.
Tänkte lite på ovanstående punkter när jag såg de döda måsarna.
1. Åkte bil till jobbet. Lyssnade på Bob Hanssons tankar för dagen på radion. Han pratade om lycka. Och om hur lycka, trots jobb-avdrag och slopad fastighetsskatt, tydligen inte kan köpas.
Rätt självklara saker, måhända. Men rätt bra ändå.
Kom att tänka på en debattartikel av samme Bob Hansson som jag läste för ett tag sedan.
Den var också tänkvärd. Bland annat innehöll den följande passage: "Ibland kan man tro att det är högre status i att gå in i väggen än att stanna hemma med sina barn, att det är högre status i att tillverka trampminor än att ligga på sofflocket."
2. Läste aftonbladet.se på lunchen. Lärde mig att det numer finns ett uttryck för människor som tycker att de stannat för länge på sitt jobb. De är "fastbrända."
Gudbevars.
Tecken på att man är "fastbränd" var att man tyckte att man lever enbart för helgerna. Att man inte känner arbetsglädje, att man fastnat i en tradig lunk på jobbet. Tänkte lite på Bob Hansson när jag läste det där.
3. Efter jobbet åkte jag till sopstationen och kastade skräp. En del av sopstationen var inhägnat med en sorts grovmaskigt nät av nylon. I nätet hängde kadaver av måsar. De hade trasslat in sig i nätet under jakten på smaskiga sopor att äta och sedan förgäves försökt sprattla sig loss.
För att så småningom möta liemannen.
Tänkte lite på ovanstående punkter när jag såg de döda måsarna.
