Tid
Här är en bra tanke:
Tiden, det vill säga minuter, sekunder och hundradelar, är inte en historisk upptäckt. Ingen har plötsligt upptäckt att dygnet består av 24 timmar. .
Tiden är en istället uppfinning. En mänsklig uppfinning, precis som The Abdominizer, Dr. Pepper-läsk och TV-serier som t.ex. "Bonde Söker Fru".
Ett påhitt.
Tycker det är en bra tanke. Sätter saker i sitt rätta perspektiv.
En annan tanke:
En f.d. arbetskamrat brukade säga att man aldrig kan ha för lite tid. Tiden fylls nämligen hela tiden på med ny tid. Den tid som passerar ersätts ögonblickligen av ny tid.
Min arbetskamrat hade läst det där någonstans.
Österländskt, tror jag det var.
Dalai Lama, eventuellt.
Allt detta kan vara bra att känna till när man liksom jag arbetar inom Primärvården. S.k. privata initiativ ska nu nämligen stimuleras (och privatiseringar och avregleringar är naturligtvis alltid super-bästigt-bra; fråga bara de som famlar omkring i ett mörklagt Övertorneå)
Från och med årsskiftet kommer en intressant förändring genomföras i flera stora län, bl.a. Stockholm.
I de län som omfattas (i personer räknat: ca 30% av befolkningen) kommer man kunna välja vårdcentral ungefär som man väljer ICA-affär. Vårdcentralen ersätts därefter i princip uteslutande efter antal genomförda besök, till skillnad från det nuvarande s.k. kapiteringssystemet. De län som redan genomfört detta har märkt att det här har mynnat ut i en prispress hos vårdgivarna, dvs vårdcentralerna.
Vilket förstås är bra när man ska finansiera slopade förmögenhetsskatter och s.k. hushållsnära tjänster för de som valt att tjäna lite mer.
Men som är lite mindre bra om man råkar vara t.ex. distriktsläkare i Stockholm.
Mitt företags ekonomer har räknat ut att ifall vi ska bibehålla samma intäktsnivå i Stockholm måste våra läkare där ta emot 50% fler besök än vad de gör idag.
Vilken tur att de i princip bara latar sig i dagsläget.
Och att deras tid ju hela tiden fylls på med ny.
Soundtrack
Följande var soundtracket till helgen, åtminstone att döma av den CD jag brände med låtar jag förknippar med dessa mina vänner, alla låtarna har någon sorts koppling till minst en av dem:
So Young - Suede
Stenbrott - Kent
Welcome To Paradise - Front 242
Streams Of Whiskey - The Pogues
Left Rustle - Fireside
London Leather Boys - Accept
Every Day Is Like Sunday - Morrissey
Vara Vänner - Jakob Hellman
One Hundred Years - The Cure
Shut Up And Sleep With Me - Sin With Sebastian
Even Better Than The Real Thing - U2
Lemon - U2
Master And Servant - Depeche Mode
Taschenrechner - Kraftwerk
Layer - Bear Quartet
Soundtrack till helgen kanske kunde blivit Conny Ninnersjös skiva. Köpte den på Pet Sounds. Dock hade jag svårt att övertyga min omgivning att slå på den på någon högre volym. Ska lyssna mer i veckan. Verkar lovande. Bra titel, dessutom: "Skörheten Och Oljudet".
There´s Something About You Stockholm That Makes Me Sweat
Nu: chefsposter, IT-konsultjobb (och så jag då). Familjer. Parmiddagar. Et cetera.
Men kanske mest kännetecknande av allt: när vi åkte hem var hälften av ölen kvar.
Hade nog inte hänt för 10 år sedan.
Och då hade vi dessutom köpt fler till att börja med.
Stockholm, Stockholm, stad i världen.
Har nu varit där två gånger på rätt kort tid.
Gemensam nämnare för de båda resorna: svettningar.
Jag vet inte vad det är. Skulle tro det är något med vattnet eller kanske någon sorts miljögift. Men Stockholm provocerar fram hutlösa svettningar från mig. Skuggor liknande LP-skivor växer blixtsnabbt fram under mina armar. Otrevligt. Svårt att angripa eftersom jag inte vet orsaken. Inte alls samma sak i hemmets trygga vrå.
Kanske det är en betingad reflex efter Stockholm Marathon?
I så fall inget bra drag att anmäla mig till loppet 2008, kanhända. Men nu har jag likväl gjort det.
Brrr.
(Två referenser till låtar i det här inlägget: "Stockholm, Stockholm..." naturligtvis. Men även rubriken. Den syftar på ett lite krystat sätt till INXS och "I Need You Tonight". Ett genomkommersiellt band, kanhända. Men ändå bra.)
Reunion
Deras magar äro större än någonsin.
De spelade i ett band som aldrig hade några spelningar och som aldrig kunde bestämma sig om nästan någonting.
Nu,efter många års separation, återförenas de.
De är inte Led Zeppelin - de är Styrelsen.
De har lämnat sina fruar och barn (över helgen), för att berätta historier om misslyckade fisketureroch inställda festivalresor.
Det kommer bli kul.
Over and out.
Vår Bästa Tid Är Nu
Har funderat i flera veckor på något som det nu är dags att bena mer i.
Såg på "Babben&Co." när Ola Lindholm var med. Tyckte Lindholm gav ett mycket egendomligt intryck. Rentav så verkade han ha antingen drogproblem eller någon sorts psykiatrisk diagnos. Men han sa några tänkvärda saker. Bland annat om hur människor i hela sina vuxna liv försöker uppnå det sinnestillstånd man naturligt har som barn. Livet just innan puberteten ansåg han vara livsbanans höjdpunkt.
Man når sin peak när man är 11.
Av detta drog han slutsatsen att det är en bra idé att omge sig med människor i den åldern. Därav har han tagit chefsredaktörsposten på Kamratposten.
När jag först hörde Ola Lindholms utläggning tyckte jag det var ett bra resonemang. Verkade helt sant (en känsla som förstärktes av att han heter exakt samma sak som min mellanstadielärare i musik).
Men sen har det där skvalpat runt i skallen på mig:
Peaka? När man är 11?
Många saker var förstås bra när jag var 11.
Jag behövde inte byta däck på bilen, t.ex. Jag behövde inte bry mig om premiepensioner. Mitt "arbete" var att gå till en plats där personer (s.k. "lärare") hade som enda arbetsuppgift att engagera mig i mitt eget arbete. Mina faktiska arbetsuppgifter kunde sedan vara att lära mig namnen på östeuropeiska huvudstäder och svenska älvar (dvs sånt jag hursomhelst tyckte var kul att lära mig).
När man var 11 år gammal var alla vägar öppna. Kändes det som. Fortfarande kunde ingen säga att jag inte kunde bli hårdrockgitarrist, fotbollsproffs eller friidrottsstjärna. Just det kanske är en oöverträffad poäng med barndomen.
Dock var livet som elvaåring också lektioner i syslöjd, blålila blodpudding i skolköket och en oförmåga att komma vidare från Level 3 i Super Mario Bros. För att inte ens gå in på saker som ispärlor på nästippen och galna tonåringar som kastar snus på dig.
Allt var således icke helt rosenskimrande.
Istället.
När man passerat 30 med några års marginal och dessutom skaffat egna barn kan man återkomma till de saker man tyckte var bra i sin uppväxt. Bara plocka ut de bra sakerna och hoppa över misshagligheter som att fastna i sammanstörtande snökojor eller ramla från skoltak.
Man kan smälla i sig hela paket med kakor precis när man vill utan att någon kan klaga.
Man kan fortfarande läsa såväl Gaston som TinTin med bra utbyte.
Et cetera.
Dessutom har man (eller iallafall jag) markant bättre ekonomiska förutsättningar att leva ut barnsliga fantasier nu än när jag var 11. Och som tur är fortsätter barnsliga fantasier, som t.ex. att skriva på en sån här blogg, att poppa upp i min skalle.
Lägg till att man som 34-åring mitt i natten kan bli väckt av en kramsjuk två-och-ett-halvt-åring i tigerpyamas så ligger det faktiskt nära till hands att brista ut i Jan Malmsjös paradnummer.
Läst: Profitörerna av Leif GW Persson
Jag tyckte: Gillade den här boken väldigt mycket. Trots att den egentligen inte är speciellt nagelbitande spännande nästan sträckläste jag den. Det känns verkligen som man får en inblick i svenska polisens utredningsarbete. Vet inte om det är sant, men så kändes det. Dessutom tycker jag Leif GW beskriver sina figurer kortfattat men bra, jag får för mig att jag lär känna huvudpersonernas tankesätt riktigt bra. Det känns som verkliga figurer. Vilket de alltså ska vara. Känns också som en rätt bra bild av Sverige, så som det såg ut när jag var liten.
Betyg: 4,5
Kan Man Skratta Åt En Moderat?
Det är naturligtvis fördomsfullt av mig. Väldigt långsökt dessutom: bara för att han är gift med en moderat behöver han själv ju inte dela frugans politiska uppfattningar.
Men likafullt.
Jag ser på honom på ett nytt sätt nu. Jag har ställt mig följande fråga: kan jag verkligen skratta åt (eller rättare sagt MED) en moderat? Han är ju trots allt komiker, den där Batra, och nu tycker jag allt man hör honom säga framstår i en ny och inte alls speciellt skrattretande dager.
Idiotiskt av mig förstås.
Men det är dessvärre inte första gången det händer, att en artists åsikter påverkar min syn på dennes verk.
Jag har t.ex. inte läst någon fler deckare av Peter Robinson sedan jag såg att han jobbat åt Ronald Reagan.
Det här är ett synsätt som begränsar mig lite. Tur att de flesta musiker/författare jag gillar inte spelar right wing i det blå laget. Bokhyllan skulle bli så tom då.
Undantag finns förstås, artister jag uppskattar trots snurriga uppfattningar:
Joy Division är t.ex. fortfarande bra, trots Ian Curtis inte helt klockrena teorier om ras. Att Johnny Ramone var en s.k. neo-con störde mig inte speciellt. Lemmy är inte en kandidat till posten som chefsideolog ifall jag någon gång startar en s.k. tankesmedja, ändå är Motorhead bra.
Et cetera.
Kanske är det något speciellt med humor och komiker? Kanske humor förutsätter någon sorts empatisk förmåga eller åtminstone förmåga och vilja att förstå hur andra människor fungerar?
Inte de förmågor jag bedömer som rikligt östa över personer som återfinns längst ut på högerkanten.
Läst: Brev Från Nollpunkten av Peter Englund
Vad: En samling essäer omfattande tiden från första världskriget till bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Stalins utrensningar, Förintelsen, de allierades terrorbombningar av Hamburg och Dresden är andra inte-speciellt-lättsamma ämnen som tacklas.
Jag tyckte: Kanonbra, nästan helt igenom. Fascinerande skrivet om mänsklighetens (hittills) våldsammaste århundrade, 1900-talet. Precis som i "Ofredsår" blandas stora händelser med mer småskaliga betraktelser. Essäformatet blir dessutom inte lika tungt att ta sig igenom som "Ofredsår" var. Tappade lite intresse under avsnittet om bombningarna av Hamburg/Blitzen, men i övrigt var det femstjärnigt rakt igenom. Fick mig att offra nattsömn för att läsa vidare, nästan alltid ett bra tecken då man läser en bok (förutom att det ger en viss...stelhet i steget i början och slutet av nästföljande arbetsdag).
Betyg: 4,5
Skandaler
Friskade pga anledning upp mina kunskaper om den s.k. Geijeraffären.
Det slår mig att när det kommer till skandaler så måste Sverige ändå hålla ren världsklass.
Ett drömland för konspirationsteoretiker och avslöjande journalister. Långtifrån "Landet Lagom"
Vilket annat land kan mäta sig med smaskigheter som t.ex. dessa:
* Kungen har en kärleksaffär. Med en man. (Heijneaffären)
* Staten håller sig med en egen hemlig organisation som bl.a. ägnar sig åt att avlyssning, infiltration, åsiktsregistrering och snudd på STASI-liknande angivarsystem ("IB-affären", med konsekvenser som t.ex. den helt osannolike s.k. Sjukhusspionen)
* Justitieministern besöker s.k. glädjeflickor (Geijeraffären)...
*...vilket visar sig vara en sak som anförtros en bokförläggare att utreda! Samma person som för övrigt sedan får mycket fria händer att lösa mordet på vår statsminister. Vilket han hade tänkt skulle ske genom bl.a. ännu mer hemlig avlyssning. Vilket förstås spricker. (Ebbe Carlsson-affären)
Inte ens nationer som Stobrittannien eller Frankrike, som annars brukar kunna anses ligga i framkant när det gäller skandaler, kan mäta sig med sånt.
Övergående Prestationsångest
Ser att Raoul Wallenberg var 32 år när han räddade livet på 100 000 ungerska judar. Det är inte utan att man tänker lite på vad man själv gjorde när man var 32. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte är så stor risk att någon kommer resa statyer till min ära pga vad jag gjorde när jag var 32. Det kommer inte tryckas frimärken som visar mitt 32-åriga ansikte i profil.
Vilket väl kanske spelar mindre roll.
Men man slås av hur unga många andra världskrigets "kändisar" var.
Framföralt nazisterna:
Adolf Eichmann blev i december 1939 chef för RSHA:s Amt IV D4, en avdelning som bland annat skötte deportationer av judar till koncentrationsläger. Då var han 33 år. När han var i min nuvarande ålder hade han organiserat ett effektivt utrotningssystem och blev till slut ansvarig för miljontals människors död.
Josef Mengele, den s.k. Dödsängeln, var 31 när han blev läkare i Auschwitz-Birkenau. Och det är ingen överdrift att säga att hans främsta arbetsinsats inte främst var att lindra och förebygga smärta.
Klaus Barbie, "Slaktaren Från Lyon", blev chef för Gestapo i Frankrike 1942. Vid 29 års ålder.
Et cetera.
Den eventuella prestationsångest man som alldaglig 34-åring känner då man läser om Raoul Wallenberg dämpas snabbt när man läser om de unga nassarnas svinaktigheter.
Mannen Från Mallorca
Tänkte att det var en bra film.
Tänkte också att jag inte kan ha fattat nästan ett dugg av vad filmen egentligen handlade om när jag såg den 1984. Jag minns att jag gillade dialogen, även ifall jag nog inte i detalj visste vad en "dialog" var när jag var 11 år. Vilket jag alltså var 1984. T.ex. tyckte jag det var riktigt kul att Sven Wollter använde ord som "knulla" och "fan". Att Thomas Von Brömssen, som jag kände igen väl från "Albert Och Herbert" svor likvärdigt med Sven Wollter kändes däremot mest bisarrt. Filmens största attraktionskraft på mig för 23 år sedan var förmodligen att det var en svensk deckare (inte alls vanligt på den tiden) som inte var helt barntillåten men som jag ändå kunde gå med mina kompisar och se på bio. För första gången kunde jag se filmer "tillåtna från 11 år".
Det var spännande.
Som 34 åring finns mycket annat roligt att hämta.
Inte minst Ernst Gunther, fenomenal som alltid. Likaså Ingvar Hirdvall och Tommy Johnson i två biroller. Den salongsberusade biluthyraren som öppnar och startar sin bil med tummen en minnesvärd biroll.
Fortfarande gillar jag dialogen, tillräckligt mycket för att bortse från en del logiska luckor i manuset (vad är t.ex. oddset att en rånare medan han flyr från polisen efter ett postrån ska springa förbi två olika personer från en charterresa han var på för sex år sedan?) Rolig detalj i dialogen att höra (ur-socialisten) Sven Wollter argumentera för att det är o.k. att käka på McDonalds ("Imperialismen? Amenherreguuud! Det var ju sånt ungarna tjötade om för 10 år sedan!") Det känns lite som att se Fredrik Reinfeldt sjunga internationalen. Vilket jag verkligen skulle vilja se.
Har någonstans läst att filmen möjligen har viss verklighetsbakgrund. Det verkar vara en offentlig hemlighet att ett visst statsråd besökte prostituerade. Det tycker jag också ger filmen en lite extra dimension.
På det hela taget får Mannen Från Mallorca dagens Beck-filmer att framstå som serietidningsdeckare i jämförelse. I sig behöver det förstås inte vara något negativt. Men jag saknar filmer som denna.
Stalin
Han stimulerar min nörd-ådra. På allvar.
Gillar verkligen de små historier som böckerna är fyllda av. Exempelvis berättelsen om hur det gick till när en gigantisk byggnad i Moskva skulle byggas upp under 30-talet. Arkitekterna hade två förslag som man hade ritat på ett och samma pappersark. På ritningen visades de två möjliga fasaderna skiljda åt med ett blyertsstreck. Man visade skissen för Stalin, som skulle få sista ordet och välja fasad.
"Mannen Av Stål" grymtade dock bara. Och skrev sitt namn på blyertsstrecket som skiljde skisserna åt.
Eftersom detta utspelades under en tid i Sovjetunionens historia när man kunde avrättas för precis vad som helst vågade ingen fråga Stalin vad han menat.
Hur ville han egentligen att fasaden skulle se ut?
Ingen visste.
Vad göra?
Lösningen blev enkel.
Man byggde huset EXAKT som det såg ut på bilden som Stalin signerat. Det som varit tänkt som två helt olika husfasader blev en och samma.
Slutresultatet blev lätt bisarrt.
Men ingen verkar ha tappat livet för just det, iallafall!
En Grej Till
Läser Peter Englund, Brev Från Nollpunkten.
I inledningen kan man läsa att 183 miljoner människor dog under 1900-talet som ett direkt resultat av beslut fattade av andra människor.
183 miljoner.
En helt obegriplig siffra.
För att parafrasera Peter Englund som i sin tur också parafraserar en annan författare: 183 är en siffra jag kan begripa, I83 miljoner är näremot bara ett ljud.
Man får ta några djupa andetag och skatta sig lycklig för sin egen tillvaro.
Trotsålder
Alla ska vi gå igenom den, antar jag. Det är väl en fas att genomleva/lida. Hustrun brukar för all del ibland påstå att jag ännu inte kommit ur min trotsålder. Men det brukar vara en kommentar sprungen ur diskussioner där hon själv har haft fel. Naturligtvis.
Iallafall.
En så enkel sak som att ta på overallen och gå ut i den nyfallna snön kan, med lite otur, vara ett projekt som tar minst 30 minuter och involverar ett par tre påbörjade men sedermera avbrutna försök att få ner sonens fötter i ett par vinterskor.
Att ta på ett par vantar kan vara som att försöka flå en levande grävling.
Äta middag som en utflykt till Ingenmansland under Slaget om Ypres.
Men han är ju inte alltid på det humöret.
Imorse kröp han upp i vår säng, kramade mig och sa att jag var snäll.
Den perfekta starten på en dag, if you ask me.
Och dessutom på den s.k. "Fars dag".
Inte odumt alls.
Droger
Ja, här är ett par tankar:
Avslutade dagen med att träffa två missbrukare i olika åldrar.
Först en ung, sedan en gammal.
Den gamle framstod som en skiss över hur den unge kanske kommer se ut, ifall det skulle gå snett för honom och ifall han lever om 30 år. Och det var ingen tilltalande bild som tecknades får man säga. Den gamle knarkarens ögon buktade ut ur sina hålor. Tröjan, som troligtvis inte har tvättats under 2000-talet, var täckt av olika kroppsvätskor. Han kommunicerade uteslutande med grymtningar och nervösa tics.
I kontrast då mot detta den unge mannen, balanserande på gränsen till sitt missbruk. Välvårdad. Mer välklädd än vad jag själv var (vilket iofs inte är svårt, det medges). Jag och den unge mannen diskuterade lite om vädret.
"Skablisköntnunärdetkommerlitesnösådetinteärsåmörkt"
Et cetera.
Konversationen begränsades verkligen inte till grymtningar och tics. Men vem vet hur hans framtid ser ut.
Jag undrar hur det gått till när de här människorna har hamnat där de hamnat, vad som hänt i deras liv som fört dem till den punkt de är idag. Hur har deras väg sett ut? Undrade förstås också hur deras föräldrar känner inför sina söners situation, kunde inte hålla den tanken borta (naturligtvis med en lite orolig tanke på min egen son).
Mest av allt undrade jag vem det var mest synd om.
Konstig tanke? Förmodligen inte speciellt politiskt korrekt eller vad man ska kalla det.
Men likväl:
Är det mest synd om en människa som kanske håller på att kasta bort sitt liv
eller om en som redan gjort just det?
Sport
1. Frestades i helgen av diverse ondsinta människor att anmäla mig till nästa års Stockholm Marathon. Nu har det ju hunnit gå några månader sedan man stapplade uppför Flemminggatan på andra varvet och plötsligt lät det frestande med ett nytt försök. Denna gång förhoppningsvis förskonad från dagisbaciller, skavsår och ett väder som skulle skrämt ihjäl en genomsnittlig kamel. Klickade in på loppets officiella site idag och såg en film om förra loppet. Är till 99% säker på att jag skymtar förbi, på väg upp mot slottet. Man ser mig (eller åtminstone ryggen på mig) i ett par sekunder faktiskt. Antingen är det jag eller någon med identisk blåsvart t-shirt och grå kepa. Tyckte jag höll stilen bra på filmen. Blev än mer inspirerad att anmäla mig igen.
2. Nils Liedholm har gått ur tiden. Bara att lyfta på hatten för en av de allra största. Hans meriter kan ingen annan svensk mäta sig med, ifall man räknar in spelar- och dessutom tränarkarriären.
Läste ett reportage om hur han tog hand om ett svenskt ungdomslag på resa i Italien för några år sedan. De blev hembjudna och Nils (eller möjligen hans fru) fixade lagets tvätt! Det är lätt att hitta många liknande historier. Liedholm verkar ha varit en riktig hedersknyffel.
En good guy.
Kan inte riktigt se Zlatan om 40 år tvättandes något anonymt ungdomslags shorts.
3. Just nu spelar Liverpool mot Besiktas i Champions League i en helt avgörande match. Här sitter jag vid datorn fast matchen går på TV.
Varför?
Är jag en idiot?
Nej, natuuuurligtvis inte.
Jag sitter här eftersom det går ett avsnitt av House på fyran. En TV serie som kommer igen varje tisdag (t.o.m. oftare än så ifall man, som vi ,har C+). Dagens match kommer däremot aldrig att upprepas, såklart. Därför ugglar jag här.
Ju.
Läst: Hoppsan, Jag Är Död! av Arto Paasilinna
Jag tyckte: Det finns mycket med Finland som jag gillar. Inte minst den sorts humor man kan hitta hos Paasilinna.Här är han i rätt bra form. Fattar inte riktigt ifall författarjagets irrfärder ska betraktas som någon sorts allegori över det ena eller det andra. Ibland misstänkte jag det under läsandets gång. Roligt, men kunde varit ännu bättre med någon sorts..tja...någon sorts handling.
Betyg: 3
Luleå
Kan meddela att blåsten från älven i november är precis lika genomträngande iskall som alltid.
Annars är det en del nytt, en del gammalt. Besökte en bar som körde Best Of Judas Priest följt av Jimi Hendrix, Cream, Iron Maiden och annat. Inget Justin Timberlake så långt öronen räckte. Kändes som ett tillskott till stadens uteliv som jag saknat.
Kollar på Mattias Alkberg BDs hemsida och hittar ett intressant inlägg.
Finns mycket att säga om det inlägget. Men författaren gör det själv bäst. Så kolla in inlägget och även den efterföljande diskussionen.
