Göte
Jag brukar ibland köpa tidningen Runners World.
En i grund och botten fjantig tidning där det står nästan samma sak varje vecka. Det är reportage om träning, kåserier, intervjuer med mer eller mindre avdankade löpare etc. Jag älskar det förstås.
I senaste numret intervjuas en herre som heter Göte. Efternamnet minns jag inte i hastigheten. Han är 84-årig sprinter. Han gör 200 m. på runt 34 sekunder. Hans löparkarriär började vid 54 års ålder. Innan dess hade han jobbat på sjön.
Han berättar om hur han försakat sin familj under åren på sjön. Speciellt hustrun Dolly, som fick dra ett tungt lass med hem och barn. Det gav honom ständigt dåligt samvete.
Därför åkte han nu ingenstans utan Dolly.
Hon fick följa med på alla hans tävlingar. Och tävla verkade han göra rätt ofta.
Det där är en artikel man kan se ur många olika synvinklar.
Först och främst presterar han fantastiskt bra.
Men.
Kom att tänka på Dolly när jag själv var ute och sprang ikväll. När maken arbetade var han aldrig hemma så hon fick sköta allt. Efter att maken sedermera gick i pension och började löpträna som en tok har hon kuskat land och rike runt var och varannan helg för att se honom springa i olika veterantävlingar...
Vet inte vad man ska kalla Dollys hängivenhet. Kanske imponerande? Kanske något annat.
En i grund och botten fjantig tidning där det står nästan samma sak varje vecka. Det är reportage om träning, kåserier, intervjuer med mer eller mindre avdankade löpare etc. Jag älskar det förstås.
I senaste numret intervjuas en herre som heter Göte. Efternamnet minns jag inte i hastigheten. Han är 84-årig sprinter. Han gör 200 m. på runt 34 sekunder. Hans löparkarriär började vid 54 års ålder. Innan dess hade han jobbat på sjön.
Han berättar om hur han försakat sin familj under åren på sjön. Speciellt hustrun Dolly, som fick dra ett tungt lass med hem och barn. Det gav honom ständigt dåligt samvete.
Därför åkte han nu ingenstans utan Dolly.
Hon fick följa med på alla hans tävlingar. Och tävla verkade han göra rätt ofta.
Det där är en artikel man kan se ur många olika synvinklar.
Först och främst presterar han fantastiskt bra.
Men.
Kom att tänka på Dolly när jag själv var ute och sprang ikväll. När maken arbetade var han aldrig hemma så hon fick sköta allt. Efter att maken sedermera gick i pension och började löpträna som en tok har hon kuskat land och rike runt var och varannan helg för att se honom springa i olika veterantävlingar...
Vet inte vad man ska kalla Dollys hängivenhet. Kanske imponerande? Kanske något annat.
Musiknörd
Är man musiknörd kanske man tycker sånt här är roligt:
Lyssnade på Steely Dan idag. Ni vet, de där superironiska jazzrocknissarna. Hör introt till Dirty Work. Och kommer att tänka på The Lemonheads. Ni vet, de där grungepopnissarna som var kanon några år i 90-talets början innan de försvann i en dimma av freebasad kokain. Lyssna på My Drug Buddy och Dirty Work...visst finns där en likhet.
Sånt här ÄR roligt.
Inte minst eftersom jag själv gjort minst två låtar som...eeehh...lånar en del ideér från Lemonheads.
Måste säga att håren reste sig på mina armar när jag första gången hörde Eighties med Killing Joke.
Varför?
Därför.
See what I mean?
Äsch. Struntsamma.
Lyssnade på Steely Dan idag. Ni vet, de där superironiska jazzrocknissarna. Hör introt till Dirty Work. Och kommer att tänka på The Lemonheads. Ni vet, de där grungepopnissarna som var kanon några år i 90-talets början innan de försvann i en dimma av freebasad kokain. Lyssna på My Drug Buddy och Dirty Work...visst finns där en likhet.
Sånt här ÄR roligt.
Inte minst eftersom jag själv gjort minst två låtar som...eeehh...lånar en del ideér från Lemonheads.
Måste säga att håren reste sig på mina armar när jag första gången hörde Eighties med Killing Joke.
Varför?
Därför.
See what I mean?
Äsch. Struntsamma.
Frågesport
Vad är bilden ovan?
1. Ett porträtt av helgonet San Vitale av Milanos martyrdöd. Han miste för övrigt livet genom att begravas levande.
eller
2. En allegori över hur det kändes för mig att återvända till arbetet i morse.
Skicka svaren till den vanliga adressen och märk kuvertet: "Bara 30 år kvar till pension".
Morgondagens Soundtrack
Ungefär såhär kommer det låta i morgon. Åtminstone i min skalle.
Naturligtvis måste vissa delar av texten bytas ut, låten handlar ju ursprungligen om en resa från Göteborg till Alter, men liksom själva andemeningen är densamma.
Om man mot förmodan inte hört låten som (till viss del) återges nedan så är det "Altersbruk" med Euskefeurat. Om man ska vara petig så är väl det i sin tur den traditionella irländska "The Rocky Road To Dublin" med text av Ronny Eriksson.
Struntsamma:
"Genom Gästrikland o genom Hudiksvall
o stopp i Härnösand där ena däcket small.
Ut med allt gepäck for som bara den
o sedan skifta däck o fort iväg igen.
Genom Örnsköldsvik,
morrongymnastik
på radion o musik,
en bit med Andrew Valter.
Herre Gud o tack,
hittade en mack,
tankade o stack
för nu ska vi hem till Alter.
Ref
En, två, tre, fyr, fem
nu lägger vi på en rem
o ökar takten så vi nån gång kommer hem
HEM TILL ALTERSBRUK
Åh vad vi står på, det går så "snörovasst"
o så i Bureå där åker vi så fast
i en fartkontroll, jädrar vilken röta,
kortet i behåll, behöver bara böta.
Allt är frid o fröjd,
måste vara nöjd,
slapp ju bli fördröjd
o slapp ju straffanstalter.
Som en projektil
flyger nu vår bil
i mil på mil på mil
för nu ska vi hem till Alter
Ref.
Så i Jävrebyn o vi ropar "Ära
vare Gud i skyn, himmelen är nära"
Över Bersikbron men sedan i rondellen
kom en explosion o sedan efter smällen
blev det plötsligt stopp,
motorn har gett opp
o i samlad tropp
så vandrar fem gestalter
under stort besvär,
vi sliter o vi bär
men ropar sisåhär
- Att nu ska vi hem till Alter!
Ref."
Naturligtvis måste vissa delar av texten bytas ut, låten handlar ju ursprungligen om en resa från Göteborg till Alter, men liksom själva andemeningen är densamma.
Om man mot förmodan inte hört låten som (till viss del) återges nedan så är det "Altersbruk" med Euskefeurat. Om man ska vara petig så är väl det i sin tur den traditionella irländska "The Rocky Road To Dublin" med text av Ronny Eriksson.
Struntsamma:
"Genom Gästrikland o genom Hudiksvall
o stopp i Härnösand där ena däcket small.
Ut med allt gepäck for som bara den
o sedan skifta däck o fort iväg igen.
Genom Örnsköldsvik,
morrongymnastik
på radion o musik,
en bit med Andrew Valter.
Herre Gud o tack,
hittade en mack,
tankade o stack
för nu ska vi hem till Alter.
Ref
En, två, tre, fyr, fem
nu lägger vi på en rem
o ökar takten så vi nån gång kommer hem
HEM TILL ALTERSBRUK
Åh vad vi står på, det går så "snörovasst"
o så i Bureå där åker vi så fast
i en fartkontroll, jädrar vilken röta,
kortet i behåll, behöver bara böta.
Allt är frid o fröjd,
måste vara nöjd,
slapp ju bli fördröjd
o slapp ju straffanstalter.
Som en projektil
flyger nu vår bil
i mil på mil på mil
för nu ska vi hem till Alter
Ref.
Så i Jävrebyn o vi ropar "Ära
vare Gud i skyn, himmelen är nära"
Över Bersikbron men sedan i rondellen
kom en explosion o sedan efter smällen
blev det plötsligt stopp,
motorn har gett opp
o i samlad tropp
så vandrar fem gestalter
under stort besvär,
vi sliter o vi bär
men ropar sisåhär
- Att nu ska vi hem till Alter!
Ref."
Å Ena Sidan, Å Andra Sidan
Å ena sidan: Gårdagen bjöd på sol, vindstilla och någon plusgrad. Kort sagt strålande vårvinterväder. Vid pass 13.00 passerade jag toppen på Sandöbron. Om jag får säga det själv så var det med otroligt lätta ben jag skred fram över bron likt en senkommen morgondimma!
Svårslaget.
Måste sägas.
Å andra sidan, läste jag precis PC Jersilds senaste i DN: "Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende."
Svårslaget.
Måste sägas.
Å andra sidan, läste jag precis PC Jersilds senaste i DN: "Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende."
Hockey
Ja, det var det där med det manliga psyket.
Har tänkt lite mer på det.
Att förlora är inte roligt för någon.
Rent allmänt skulle jag tro att män är sämre förlorare än kvinnor. Speciellt när det gäller sport. Vissa (män) sätter till och med stolthet i att vara dålig förlorare: "visa mig en god förlorare och jag ska visa dig en förlorare" är det visst någon som sagt.
Men.
Man kan hantera nederlag på olika sätt. Det var det jag tänkte på idag.
Såsom supporter av Luleå Hockey (för att inte tala om IFK Luleå) har man fått uppleva både framgångar och motgångar. Många, många förluster har genomlidits i Delfinen eller i någon TV-soffa.
När det gått dåligt har min och mina kamraters reaktioner varit ungefär så här:
"Vilka jävla clowner som spelar i det här laget!"
eller
"Amen GUD vad dom är dåliga!"
eller
"Inte konstigt att det går dåligt med såna här spelare som hellre dricker öl än tränar".
eller, klassikern:
"Vad var det jag sa!? Det är ändå ingen idé! Det här går inte! Det kommer ALDRIG att gå!"
Nu bor jag i Västernorrland. Har sammanlagt bott här i runt 5 år. Har även studerat det Västernorrländska psyket i motgångens stund:
"Jävla domare!"
eller:
"Jag är så jävla besviken på Börje"
eller:
"Det är synd att domaren vill sätta sig själv i fokus"
eller
"Grabbarna gör det bra idag, men jag har inga kommentarer till domarens insats".
En viss skillnad i attityd kan anas.
Norrbottenskuriren och NSD avrättar (verbalt) mer än gärna Luleå Hockeys tränare, spelare och styrelse.
Tidningen Ångermanland ägnar idag ett helt uppslag åt att avrätta gårdagens domare. Som vanligt.
Jag vet nu inte vad detta betyder. Men intressant är det.
Kanske är det helt enkelt så att MoDo har mer lojala supporters, som inte kan förmå sig själva till att se de egna felen och bristerna? Medan vi Lule-supporters mer än gärna vältrar oss i vår egen upplevda uselhet?
Undrar varför det är så. Om det är så.
"Det är ändå ingen idé! Vad var det jag sa!"
Har tänkt lite mer på det.
Att förlora är inte roligt för någon.
Rent allmänt skulle jag tro att män är sämre förlorare än kvinnor. Speciellt när det gäller sport. Vissa (män) sätter till och med stolthet i att vara dålig förlorare: "visa mig en god förlorare och jag ska visa dig en förlorare" är det visst någon som sagt.
Men.
Man kan hantera nederlag på olika sätt. Det var det jag tänkte på idag.
Såsom supporter av Luleå Hockey (för att inte tala om IFK Luleå) har man fått uppleva både framgångar och motgångar. Många, många förluster har genomlidits i Delfinen eller i någon TV-soffa.
När det gått dåligt har min och mina kamraters reaktioner varit ungefär så här:
"Vilka jävla clowner som spelar i det här laget!"
eller
"Amen GUD vad dom är dåliga!"
eller
"Inte konstigt att det går dåligt med såna här spelare som hellre dricker öl än tränar".
eller, klassikern:
"Vad var det jag sa!? Det är ändå ingen idé! Det här går inte! Det kommer ALDRIG att gå!"
Nu bor jag i Västernorrland. Har sammanlagt bott här i runt 5 år. Har även studerat det Västernorrländska psyket i motgångens stund:
"Jävla domare!"
eller:
"Jag är så jävla besviken på Börje"
eller:
"Det är synd att domaren vill sätta sig själv i fokus"
eller
"Grabbarna gör det bra idag, men jag har inga kommentarer till domarens insats".
En viss skillnad i attityd kan anas.
Norrbottenskuriren och NSD avrättar (verbalt) mer än gärna Luleå Hockeys tränare, spelare och styrelse.
Tidningen Ångermanland ägnar idag ett helt uppslag åt att avrätta gårdagens domare. Som vanligt.
Jag vet nu inte vad detta betyder. Men intressant är det.
Kanske är det helt enkelt så att MoDo har mer lojala supporters, som inte kan förmå sig själva till att se de egna felen och bristerna? Medan vi Lule-supporters mer än gärna vältrar oss i vår egen upplevda uselhet?
Undrar varför det är så. Om det är så.
"Det är ändå ingen idé! Vad var det jag sa!"
Det Manliga Psyket, Del 1233435023923
Tänkte på en grej när jag var ute och tränade idag.
Vet inte ifall det jag kom att tänka på är en insikt om någonting eller ifall det är helt självklart och nedstående text är helt meningslös.
Skitsamma.
Men:
Majoriteten av de män jag känner definierar den viktigaste framgångsfaktorn som något de själva saknar.
Oklart?
Säg såhär:
De av mina vänner som av naturen är lite...klent byggda verkar tycka att de mest framgångsrika männen är muskulösa biffar. När de ser en kvinna utrustad med en kropp som går inåt och utåt på precis rätt ställen brukar dessa spensliga män sucka att kvinnan i fråga säkert är gift med någon brontosaurusformad man (sannolikt dörrvakt eller elitseriespelare i hockey). Kanske är det en slump att några av mina allra tanigaste vänner jobbat sig upp till chefsposter på sina arbeten? Kanske är det också en slump att en av dessa tränade styrketräning med så ensidig inriktning på att bygga ut sin bringa att han tillslut (på ett mycket underhållande sätt) utvecklade vad som måste kallas hängbröst?
De riktigt vältränade verkar däremot anse att det viktigaste för en man är att vara rik.
Vi som av naturen begåvats med utseenden som inte med något mått av god vilja kan kallas för klassiskt bildsköna brukar muttra om hur lätt livet skulle varit om man varit snygg. Den ende av mina vänner som är känd för att vara snygg (han var iallafall det på högstadiet!) brukar istället grymta om hur enkelt allt är för såna som "är kända".
Här ovan tar jag upp det jag är tror mäns vanligaste komplex (den eviga frågan om storlek på könsorganet naturligtvis undantagen), men det kan förstås innefatta allt ifrån oförmåga att spela snabba gitarrsolon till att meka med bilen, beroende på vem du frågar.
Så.
Med andra ord: vill du enkelt lista ut vad en man tycker är hans största brist, fråga istället om vad han tycker är en mans viktigaste egenskap. Men använd för allt i världen andra ord än vad jag gör i förra meningen. Om du inte vill bli klassad som en Jean-Pierre-Barda-janivet...
Så då vet ni det. Om ni inte redan visste. Klipp ut och spar eller klicka bort.
Vet inte ifall det jag kom att tänka på är en insikt om någonting eller ifall det är helt självklart och nedstående text är helt meningslös.
Skitsamma.
Men:
Majoriteten av de män jag känner definierar den viktigaste framgångsfaktorn som något de själva saknar.
Oklart?
Säg såhär:
De av mina vänner som av naturen är lite...klent byggda verkar tycka att de mest framgångsrika männen är muskulösa biffar. När de ser en kvinna utrustad med en kropp som går inåt och utåt på precis rätt ställen brukar dessa spensliga män sucka att kvinnan i fråga säkert är gift med någon brontosaurusformad man (sannolikt dörrvakt eller elitseriespelare i hockey). Kanske är det en slump att några av mina allra tanigaste vänner jobbat sig upp till chefsposter på sina arbeten? Kanske är det också en slump att en av dessa tränade styrketräning med så ensidig inriktning på att bygga ut sin bringa att han tillslut (på ett mycket underhållande sätt) utvecklade vad som måste kallas hängbröst?
De riktigt vältränade verkar däremot anse att det viktigaste för en man är att vara rik.
Vi som av naturen begåvats med utseenden som inte med något mått av god vilja kan kallas för klassiskt bildsköna brukar muttra om hur lätt livet skulle varit om man varit snygg. Den ende av mina vänner som är känd för att vara snygg (han var iallafall det på högstadiet!) brukar istället grymta om hur enkelt allt är för såna som "är kända".
Här ovan tar jag upp det jag är tror mäns vanligaste komplex (den eviga frågan om storlek på könsorganet naturligtvis undantagen), men det kan förstås innefatta allt ifrån oförmåga att spela snabba gitarrsolon till att meka med bilen, beroende på vem du frågar.
Så.
Med andra ord: vill du enkelt lista ut vad en man tycker är hans största brist, fråga istället om vad han tycker är en mans viktigaste egenskap. Men använd för allt i världen andra ord än vad jag gör i förra meningen. Om du inte vill bli klassad som en Jean-Pierre-Barda-janivet...
Så då vet ni det. Om ni inte redan visste. Klipp ut och spar eller klicka bort.
En Kula Med Ditt Namn På
I ett av mina favoritavsnitt med Black Adder sitter Baldrick och ristar in sitt namn på en kula.
Han har hört att varje man någonstans har en kula med sitt namn på, en kula som småningom kommer göra slut på dig. Alltså är det bra att själv äga kulan med ditt namn på. Eftersom sannolikheten att det ska finnas två kulor med ditt namn på är väldigt, väldigt liten. Logik enligt Baldrick.
Har tänkt en del på det där med en kula för varje person.
Det är ju sant.
Alla ska vi någon gång träffa på en "kula". Som förmodligen inte är en kula. Mer sannolikt en blodpropp i hjärtat, en metastas på fel ställe eller en hjärnblödning.
Har känts lite pyrt på sista tiden.
Att hela tiden umgås med mer eller mindre sjuka människor blir lite påfrestande.
Ungefär såhär känns det:
Man kan tänka sig hur hela Kramfors befolkning i räta led sakta avancerar över ett enormt fält mot en fjärran fiende.
I frontlinjen smyger våra allra äldsta innevånare. Längst bak de nyfödda.
Den avlägsna fienden, som ingen av oss någonsin kommer att nå fram till, överöser oss med allehanda elände. Han slungar slumpvis ut MS, dissocierande aortaaneurysm, stroke, cancer, misshandel, missbruk et cetera.
För människorna i den framryckande truppen finns inget att ta skydd bakom. Inga skyttegravar eller skyddsrum. Det gäller bara att stålsätta sig och fortsätta sakta framåt medan människor mitt ibland oss träffas av än det ena och än det andra.
Dystert?
Kanske.
Men hör här:
På jobbet har vi precis fått ett nytt system för överrapportering från sjukhuset.
Alla personer från Kramfors som läggs in på vissa avdelningar hamnar på en lista som jag måste gå in och titta på minst en gång om dagen. På listan kan man följa hur personens vårdtid förlöper: när det hålls vårdplanering, när det är dags att byta avdelning eller när det är dags att åka hem.
Datum och symboler fylls långsamt på över min skärm.
När det är dags att lämna sjukhuset uppstår en pil efter personens namn. Kanske ska pilen peka ut vägen hem?
Vissa personer får ingen pil. Istället får de ett grönt utropstecken längst till höger på sin rad.
Det betyder att just den personen stiftat intim bekantskap med en kula på vilken dennes namn var inpräntat.
Han har hört att varje man någonstans har en kula med sitt namn på, en kula som småningom kommer göra slut på dig. Alltså är det bra att själv äga kulan med ditt namn på. Eftersom sannolikheten att det ska finnas två kulor med ditt namn på är väldigt, väldigt liten. Logik enligt Baldrick.
Har tänkt en del på det där med en kula för varje person.
Det är ju sant.
Alla ska vi någon gång träffa på en "kula". Som förmodligen inte är en kula. Mer sannolikt en blodpropp i hjärtat, en metastas på fel ställe eller en hjärnblödning.
Har känts lite pyrt på sista tiden.
Att hela tiden umgås med mer eller mindre sjuka människor blir lite påfrestande.
Ungefär såhär känns det:
Man kan tänka sig hur hela Kramfors befolkning i räta led sakta avancerar över ett enormt fält mot en fjärran fiende.
I frontlinjen smyger våra allra äldsta innevånare. Längst bak de nyfödda.
Den avlägsna fienden, som ingen av oss någonsin kommer att nå fram till, överöser oss med allehanda elände. Han slungar slumpvis ut MS, dissocierande aortaaneurysm, stroke, cancer, misshandel, missbruk et cetera.
För människorna i den framryckande truppen finns inget att ta skydd bakom. Inga skyttegravar eller skyddsrum. Det gäller bara att stålsätta sig och fortsätta sakta framåt medan människor mitt ibland oss träffas av än det ena och än det andra.
Dystert?
Kanske.
Men hör här:
På jobbet har vi precis fått ett nytt system för överrapportering från sjukhuset.
Alla personer från Kramfors som läggs in på vissa avdelningar hamnar på en lista som jag måste gå in och titta på minst en gång om dagen. På listan kan man följa hur personens vårdtid förlöper: när det hålls vårdplanering, när det är dags att byta avdelning eller när det är dags att åka hem.
Datum och symboler fylls långsamt på över min skärm.
När det är dags att lämna sjukhuset uppstår en pil efter personens namn. Kanske ska pilen peka ut vägen hem?
Vissa personer får ingen pil. Istället får de ett grönt utropstecken längst till höger på sin rad.
Det betyder att just den personen stiftat intim bekantskap med en kula på vilken dennes namn var inpräntat.
Den Bästa Sportdagen Någonsin?
O.K.
Det kanske är så att det inte var någon enskild superdag idag. Dvs. ingen mega-händelse skedde idag, inget som går att jämföra med t.ex. Luleå Hockeys SM-guld eller någon ligatitel till Liverpool.
Men.
Ändå har jag svårt att minnas någon dag när så många bra saker skedde samtidigt i sportvärlden.
Se här:
* Liverpool vann med 3-0. Ännu ett mål av El Nino.
* Luleå Hockey vann med kniven på strupen och säkrade på maximalt nervpirrande sätt fortsatt elitseriespel. Och man bjöds på en extremt underhållande intervju med Kari Eloranta, som hade ett ansikte rödare än Alex Fergusons nästipp.
* Manchester U. åkte ur FA-cupen. Efter att ha fått sin målvakt utvisad.
* Chelsea åkte ur FA-cupen efter torsk mot Barnsley.
* Stefan Holm tog VM-guld.
* Anders Södergren vann den mest klassiska världscuptävlingen, djupt inne i Mordor-riket (dvs. Norge). Inte bara vann dessutom, han var helt överlägsen. Extra bonus: ingen norrman ens på pallen.
* Charlott Kalla tvåa i Holmenkollen - samtidigt som Astrid Jakobsen åkte bort sina chanser till totala världscupen och Therese Johaug tappade vad som i 25 km såg ut som en seger. Jag ser framför mig en lusekoftklädd nation som gråter i sina Mack-öl. Sweet.
The future´s so bright I´ve got to wear shades.
Läst: Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad
Vad: En berättelse i berättelsen, där en viss Marlow berättar för sina skeppskamrater om en resa han gjorde i afrika. Resan går längs en lång flod, djupt in i vad som då kallades "den mörka kontinenten". Till den mysteriösa figuren Mr Kurtz som huserar i den Inre Stationen. Boken har tjänat som förlaga till filmen Apocalypse Now. Går att läsa på flera sätt skulle jag tro. Först och främst som en skildring av europeisk kolonialism i afrika mot slutet av 1800-talet. Sedan går den att läsa mer symboliskt och då rör den teman som ensamhet och kamp mellan gott och ont. Och mer ändå.
Jag tyckte: En riktig klassiker, på goda grunder. Inte helt jättelätt läsning, men ändå inte obegripligt. Hade svårt att undvika att förvandlas till Metafor-Mannen när jag läste, dvs att allt skulle tolkas på 40 olika sätt. Tycker det är ett kvalitetstecken för boken. Suggestivt skrivet.
Studsade till när jag kände igen en passage ur boken som något som Michael Stipe läser mellan två av låtarna på min konsertvideo med R.E.M. från 1990:
"we live as we dream: alone"
Finns fler minnesvärda rader som faktiskt dyker upp här och var inom pop-kulturen. T.ex. Mr Kurtz sista ord: "The horror! The horror!"
Bra, bra.
Betyg: 4
Jag tyckte: En riktig klassiker, på goda grunder. Inte helt jättelätt läsning, men ändå inte obegripligt. Hade svårt att undvika att förvandlas till Metafor-Mannen när jag läste, dvs att allt skulle tolkas på 40 olika sätt. Tycker det är ett kvalitetstecken för boken. Suggestivt skrivet.
Studsade till när jag kände igen en passage ur boken som något som Michael Stipe läser mellan två av låtarna på min konsertvideo med R.E.M. från 1990:
"we live as we dream: alone"
Finns fler minnesvärda rader som faktiskt dyker upp här och var inom pop-kulturen. T.ex. Mr Kurtz sista ord: "The horror! The horror!"
Bra, bra.
Betyg: 4
Utanförskap
Det är märkligt hur ords betydelse kan ändras.
"Utanförskap" är ett bra exempel.
Numera betyder "utanförskap" allt ifrån att man har ont i ryggen till att man vill ta ut VAB-dagar. Att "motverka utanförskap" kan innebära att man tvingas flytta från hem och familj för att ta ett jobb man inte ens vill ha.
Så.
I linje med detta skulle jag vilja utveckla utanförskapsbegreppet ännu lite mer:
Det Nya Utanförskapet omfattar alla oss som inte har sportlov.
Ropen skalla: bryt det Nya Utanförskapet för alla!
"Utanförskap" är ett bra exempel.
Numera betyder "utanförskap" allt ifrån att man har ont i ryggen till att man vill ta ut VAB-dagar. Att "motverka utanförskap" kan innebära att man tvingas flytta från hem och familj för att ta ett jobb man inte ens vill ha.
Så.
I linje med detta skulle jag vilja utveckla utanförskapsbegreppet ännu lite mer:
Det Nya Utanförskapet omfattar alla oss som inte har sportlov.
Ropen skalla: bryt det Nya Utanförskapet för alla!
Khadaffi
Här är en intressant grej:
Pratade igår med en man anställd på det lokala pappersbruket.
Han påstod att man på hans jobb tillverkade enorma mängder papper, för att vara exakt: blått papper, som man sedan exporterade till Libyen. Eller, för att vara exakt även här, man skickade blått papper till Libyens statschef, en viss Moammar Khadaffi!
Det är möjligt att någon missförstått något här. Men jag gillar ändå historien väldigt mycket.
Den väcker många tankar.
Varför beställer Khadaffi just blått papper? Och varför papper framställt just i Väja?
Frågor, frågor.
Mannen jag pratade beskrev Khadaffi som en person som tidigare var "en riktig tavring"
Men, försäkrade han, nu har han (Khadaffi) lugnat ner sig.
Pratade igår med en man anställd på det lokala pappersbruket.
Han påstod att man på hans jobb tillverkade enorma mängder papper, för att vara exakt: blått papper, som man sedan exporterade till Libyen. Eller, för att vara exakt även här, man skickade blått papper till Libyens statschef, en viss Moammar Khadaffi!
Det är möjligt att någon missförstått något här. Men jag gillar ändå historien väldigt mycket.
Den väcker många tankar.
Varför beställer Khadaffi just blått papper? Och varför papper framställt just i Väja?
Frågor, frågor.
Mannen jag pratade beskrev Khadaffi som en person som tidigare var "en riktig tavring"
Men, försäkrade han, nu har han (Khadaffi) lugnat ner sig.
10 000 Röda Rosor
...till Bo Johansson.
Tack Bo, för att man fått uppleva denna stora stund i norrbottniska idrottshistorien!
Dagens kvällsläsning: Mörkrets Hjärta. Sällsynt passande.
Tack Bo, för att man fått uppleva denna stora stund i norrbottniska idrottshistorien!
Dagens kvällsläsning: Mörkrets Hjärta. Sällsynt passande.
Elände
Sitter och skriver samtidigt som jag får glesa telefonrapporter från COOP Arena där min fader kollar Luleå HF mot Djurgårdens IF.
Det ser inte alls bra ut. 0-2 senast jag hörde något.
Och vem kan vara förvånad? Den här säsongen har varit mer eller mindre dödsdömd sedan länge.
Alltsedan den s.k. Obol-affären blev just en affär.
Mikael Renberg lämnade LHF efter käbbel om hans lön. Käbbel orsakat av Obol, förstås.
Inga pengar att värva spelare för, ja rentav inga pengar att ens hålla kvar de befintliga spelarna av riktigt hög klass innebar förstås att det skulle bli bottenstrid för LHF.
Såna var förutsättningarna från start.
Tack Bo Johansson.
Jättetack!
Man borde genomskådat honom.
Hela hans figur utstrålar lögnaktighet.
När man bor i Norrbotten har man ju flera gånger tidigare fått serverat liknande svindlande visioner som Bo Johansson serverade.
Historier om hur bra allt kommer bli. Snart. Alldelens strax. Ni ska få se. Det kan bli stort, det KOMMER bli stort!
Visionen om Stålverk 80.
Kalkonen som var Kallax Cargo.
Och så Obol.
Stålverk 80 gjorde inte Luleå till Sveriges fjärde största stad - det blev bara en gigantisk sandöken längst bort på SSAB området.
Kallax Cargo innebar inte ett gigantiskt lyft för länets arbetsmarknad - såvitt jag vet gick projektet i graven utan att ha inbringat en enda krona.
Obol innebar inte SM-guld för Luleå HF 2010 - det innebar kvalserien 2008 och stor risk för degradering.
I och för sig.
Hockey är ingen speciellt stor sport. Det är i själva verket en ganska hjärndöd idrott som allt färre människor verkar bry sig om.
Men ändå.
Luleå utan elitserielag skulle inte alls kännas bra.
Det ser inte alls bra ut. 0-2 senast jag hörde något.
Och vem kan vara förvånad? Den här säsongen har varit mer eller mindre dödsdömd sedan länge.
Alltsedan den s.k. Obol-affären blev just en affär.
Mikael Renberg lämnade LHF efter käbbel om hans lön. Käbbel orsakat av Obol, förstås.
Inga pengar att värva spelare för, ja rentav inga pengar att ens hålla kvar de befintliga spelarna av riktigt hög klass innebar förstås att det skulle bli bottenstrid för LHF.
Såna var förutsättningarna från start.
Tack Bo Johansson.
Jättetack!
Man borde genomskådat honom.
Hela hans figur utstrålar lögnaktighet.
När man bor i Norrbotten har man ju flera gånger tidigare fått serverat liknande svindlande visioner som Bo Johansson serverade.
Historier om hur bra allt kommer bli. Snart. Alldelens strax. Ni ska få se. Det kan bli stort, det KOMMER bli stort!
Visionen om Stålverk 80.
Kalkonen som var Kallax Cargo.
Och så Obol.
Stålverk 80 gjorde inte Luleå till Sveriges fjärde största stad - det blev bara en gigantisk sandöken längst bort på SSAB området.
Kallax Cargo innebar inte ett gigantiskt lyft för länets arbetsmarknad - såvitt jag vet gick projektet i graven utan att ha inbringat en enda krona.
Obol innebar inte SM-guld för Luleå HF 2010 - det innebar kvalserien 2008 och stor risk för degradering.
I och för sig.
Hockey är ingen speciellt stor sport. Det är i själva verket en ganska hjärndöd idrott som allt färre människor verkar bry sig om.
Men ändå.
Luleå utan elitserielag skulle inte alls kännas bra.
Läst: Utrota Varenda Jävel av Sven Lindqvist
Vad: Kombinerad reseskildring och litteraturanalys (av Mörkrets Hjärta, varifrån bokens titel är hämtad). Mest handlar det dock om kolonialism och de ideologier och värderingar som fanns bakom kolonialismen, som författaren anser leder vidare raka spåret till Förintelsen.
Jag tyckte: Äntligen har jag läst ut en bok! Iofs. krävde det att bokens drygt 200 sidor delades upp i över 150 kapitel! Men ändå. Riktigt bra är det hursomhelst. Gav åtminstone mig ett lite nytt synsätt på hur rasism uppstått och en intressant - om än inte speciellt trevlig - insyn i rasbiologin som grasserade även i Sverige ända fram till 1950-talet. Lärorikt och mycket bra. Märkligt nog dessutom lättläst, trots de tunga ämnen som avhandlas.
Googlade lite på "Sven Lindqvist" och hittade en intressant mini-kontrovers. Tydligen är man från belgiskt håll inte helt imponerade av Sven Linqvists (och andras) "orättvisa" sätt att se på de belgiska insatserna i Kongo på slutet av 1800-talet:
"Det var inte alls 10 miljoner människor som dog på grund av belgisk kolonialism", påstår man upprört "det var bara 2 miljoner..."
Dessutom googlar jag och ser att Per Ahlmark verkligen inte gillar den här boken. Ett kvalitetstecken!
Betyg: 4,5
Jag tyckte: Äntligen har jag läst ut en bok! Iofs. krävde det att bokens drygt 200 sidor delades upp i över 150 kapitel! Men ändå. Riktigt bra är det hursomhelst. Gav åtminstone mig ett lite nytt synsätt på hur rasism uppstått och en intressant - om än inte speciellt trevlig - insyn i rasbiologin som grasserade även i Sverige ända fram till 1950-talet. Lärorikt och mycket bra. Märkligt nog dessutom lättläst, trots de tunga ämnen som avhandlas.
Googlade lite på "Sven Lindqvist" och hittade en intressant mini-kontrovers. Tydligen är man från belgiskt håll inte helt imponerade av Sven Linqvists (och andras) "orättvisa" sätt att se på de belgiska insatserna i Kongo på slutet av 1800-talet:
"Det var inte alls 10 miljoner människor som dog på grund av belgisk kolonialism", påstår man upprört "det var bara 2 miljoner..."
Dessutom googlar jag och ser att Per Ahlmark verkligen inte gillar den här boken. Ett kvalitetstecken!
Betyg: 4,5
