Thomas blogg

Strax börjar elitserien. Inom kort kan jag värma min höstfrusna kropp på värmen som alstras när jag traditionsenligt matar braskaminen med Tidningens Modo-hyllning/Elitseriebilaga.
Det är alltså dags för mig att tippa hur Elitserien slutar.
Mitt tips på slutsegrare är Modo Hockey.

Jag nås av kommunikéer från norr:
”Om Modo slipper kvalserien ska jag streaka under elitloppet och skapa en så penibel tystnad att man kan höra Charles Berglund snarka” säger dom.
”Hur kan Modo ge Dick Axelsson 200 000 i månaden när han kör sin bakmaskin mer än bänkpress?”
Jag anser att man här är fel ute.
Jag har ju tidigare förklarat att jag kan mycket lite om hockey. Det gäller förstås fortfarande.
Men de flesta verkar vara överens om att elitserien är rekordjämn i år. Att Modo skulle komma till slutspel verkar minst lika troligt som att många andra lag ska komma dit. Det var ju mycket nära redan ifjol. Och om man skriver av Modo från alla diskussioner om seger menar man alltså att ett lag med karaktärer som Niklas Sundström och Ole-Christian Tollefsen under ledning av Ulf Samuelsson är chanslösa i ett slutspel?
Mja, mja säger jag.

Däremot är att jag är orolig för mitt eget favoritlag.
Luleå HF tippas till min förtvivlan av många sk. experter att bli ett topplag.
Återigen kan jag inte räkna upp hockeystats tills korna kommer hem. Inte heller kan jag rita utförliga diagram över tvillingarna Abbotts avföringsstatistik eller något annat lika bisarrt som mina mer hockeyintresserade vänner verkar kunna göra.
Däremot vet jag att idrottare och lag från Norrbotten inte fungerar bra när de är favoriter.
En del av bakgrunden till detta är hemmaopinionen.
Knivarna slipas i de norrbottniska stugorna och jag lovar att det inte kommer dröja länge ifall resultaten går emot i seriens inledning tills dessa knivar sätts i arbete:
”Dom som skulle vara så jävla bra.”
”Vad var det jag sa om målvakterna?”
”Harju? NHL? Hahaha!”.
”Hela Sverige skrattar”.
Så kommer det låta i ylande kör.
Ovanstående är autentiska kommentarer jag redan snappat upp under en inte alltför imponerande försäsong. Med vänner som dessa, vem behöver fiender?
En nästintill perfekt Luleåsäsong var fjolårets.
Laget var kompakt nederlagstippade av alla.
Vi älskar när vi är nederlagstippade. Speciellt av Stockholmsmedia.
För då ska vi visa dom jävlarna.

Alla sluter upp bakom detta.
Att vara favoriter är värre.

Jag vill härmed dra mitt strå till stacken för att försöka ställa ner förväntningarna på Luleå:
Spelarna man värvat passar inte in i systemet, det har varit för stor spelaromsättning, man spelade ändå dåligt andra delen av serien ifjol, målvakterna är för dåliga.
Det här är frågetecknen som bara måste vara 100% sanna, jag har nämligen läst dem i kommentarsfälten på de norrbottniska lokaltidningarna.
Så där har ni det.
Gå nu ut och tippa att Modo vinner elitserien och att Luleå får kvala.
Säg åt alla era vänner att göra det samma.
Speciellt ifall ni är kompis med de som jobbar på Aftonbladet och Expressen.

Jag har möjligen en eller ett par baktankar med den här texten. Erkännes.
För det första är jag notoriskt usel på att tippa. Mina tips går in ungefär lika ofta som man siktar Fredrik Reinfeldt nynnandes på Internationalen på torget i Kramfors.
En annan baktanke är att försätta mig i en position där jag oavsett hur bra det går för Modo alltid kan säga: ”vad var det jag sa”?
Skulle det däremot gå dåligt för Modo kan jag säga att ”de borde få ut mer av sina spelare” eller att ”jag hade verkligen trott de skulle gå bättre”. Kanske lägger jag till någon diskret formulering om ifall tränaren verkligen kan få ut max av laget och hur länge han kan sitta kvar.
Tyst för mig själv kommer jag då att fnissa medan jag utåt anlägger en bekymrad min.
Inte minst för att jag vet att jag vet att jag själv får smaka samma medicin - eller värre - ifall det går dåligt för mitt favoritlag.
För ifall någon undrar hatar eller avskyr jag inte Modo. Inte mer eller mindre än någon av Luleås andra elitseriekonkurrenter. I en perfekt värld skulle alla andra lag förlora alla sina matcher.
Det får gärna gå bra för Modo (och Timrå). Bara det går åtminstone en hårsmån bättre för Luleå.
I annat fall försämras min psykosociala arbetsmiljö med flera hundra procent.
Det vill jag inte.
Jag vill inte ställas inför elitserietabeller toppade av Modo tejpade på kaffeapparaten på jobbet.
Jag vill inte mötas av alkoholpåverkade åldringar i Modo-tröja vardagseftermiddagar utanför Hemköp i Kramfors (vilket jag fick stå ut med senast de tog guld).
Jag vill inte ha säkerligen verkligt humoristiska kommentarer, mail och SMS om Modos förträfflighet.

Jag vill inte utsättas terrorkampanjer på Facebook under parollen The Heart Of Hockey eller vad det nu kan vara för piffig slogan man har detta år.

Mät upp en sträcka på 100 meter. Spring den sedan. Försök springa på 17,6 sekunder. För många är det snabbt men inte helt omöjligt.
Upprepa därefter det samma 422 gånger i en följd.
Klarar du det har du tangerat världsrekordet i marathon.
Tycker man det är lite för snabbt kan man ta det lite lugnare.
Sätt farten till 32 sekunder per hundra meter istället.
Och upprepa i ett helt dygn utan vila.
Då har du tangerat svenska rekordet i 24 timmarslöpning, satt av legenden Rune Larsson 1986.
Jag tycker det här är ofattbart bra prestationer.
 Som kanske inte får den uppmärksamhet de är värda.

I morse avgjordes VM loppet i marathon för herrar till utbrett ointresse. Liksom i damloppet var det en afrikan som vann. Afrikanerna dominerar löpgrenarna med enormt eftertryck. I desperation försöker man förklara detta på olika sätt. Man har föreslagit att bland annat en viss sorts kroppssammansättning med längre underben skulle göra kenyanerna extra bra på att springa.
Jag är klart skeptisk till den här typen av resonemang.
Ingen letar efter någon sorts innebandygen för att förklara varför Sverige är dominanta inom den sporten. Ingen söker förklaringar i den finska anatomin för att motivera deras skicklighet inom boboll. Jag gissar istället att det har att göra med att såpass många afrikaner satsar stenhårt på löpning. Det finns en tradition som är helt enorm jämfört med exempelvis Sverige. För vissa afrikaner kan löpning vara en väg ur djup fattigdom. För de flesta svenskar är löpning däremot något man ägnar sig åt för att man vill hålla vikten i styr.
Klart det blir en stor skillnad.

Den bästa svenska insatsen på VM i friidrott svarade Isabellah Andersson för i damernas marathon. Inte många brydde sig om det. Jag tror att det beror på att hon är född och uppvuxen i afrika: ”det är klart hon är bra, hon kommer ju från Kenya egentligen”.
Som att hon fått något gratis på grund av sin födelseplats.
Som att någon annan utfört hennes fakirliknande träning i hennes ställe.
Eller som att någon annan fått stå emot den smärta som alla marathonlöpare måste övervinna mot slutet av distansen.
Igår vann hon dessutom Tjejmilen. En vecka efter en VM mara.
Det borde inte gå. Det är grymt imponerande.

I somras föll jag till föga.
Varenda gång jag klippt mig hos min nuvarande frisör har han avslutat med att fråga ifall jag ”vill ha något i håret, kanske lite vax”?
I snart fem år har jag svarat nej. Varje gång.
Märkligt nog har frisören inte avskräckts. Han har bara fortsatt att fråga.
Kanske har det lite med hans allmänna stil att göra också?
Trots allt frågar han mig varje gång ifall jag vi ha håret ”som vanligt”.
Jag svarar alltid ja. Och därefter får jag alltid en lite annorlunda frisyr än tidigare.
Men i somras tänkte jag hursomhelst att – va fan.
När jag har semester är det nästan bara min fru som ser mig ändå. Och för henne är det för sent att ångra sig vid det här laget.
Så jag gjorde det.
Jag vaxade.
Eller lät mig vaxas. I håret, alltså. På huvudet, för att vara helt glasklar.

När det hela sedan var över såg jag mig i spegeln och tänkte att jag såg ut som en synthare.
Det kanske inte var den allra första tanken. Den första tanken hade nog mer att göra med ifall jag nu verkligen håller på att bli flintis eller ifall jag höll på att gå in i en fyrtioårskris.
Men sedan.
Jag kan inte hjälpa det. På något vis delar jag fortfarande in världen i synthare eller hårdrockare. Precis som om året fortfarande hade varit 1984 och jag hade varit elva år gammal och detaljläst musiktidningen Okej! i ständig jakt på nya hårdrockband.
Och förstås var och är det också så här:
Hårdrock = bra.
Synth = dåligt.
Jag vill inte vara synthare.
Men idag gjorde jag det igen.
Vaxade.
Tänkte synth-tanken igen.
Skrev en blogg om det.
La in ett citat av Lars Demian som ett internt skämt.
Tryckte på "Spara & publicera!

Berättade historier med grabbarna idag. Vi hittade på egna.
Yngstens bästa handlade om en hamburgare som äter pappor.
Äldstens mest lyckade handlade självklart om bajs.
Den var bäst från början. Inledningen var stark.
Så här var första meningen: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv.”
Hur den fortsatte har jag dessvärre glömt. Fortsättningen höll inte riktigt samma klass.
Men man kan ju hitta på egna fortsättningar.
Exempelvis: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv som senare i livet blev manager för Manchester United”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv, adopterade en koblaffa och hade en hög med älgspillning som bonusbarn. Han älskade dem alla.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. Trodde han. I själva verket var det en oxjärpe. Som åt pappor.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. I ett parallellt universum födde en bajskorv en harlort.”
Eller: ”Det var en gång en harlort som födde en bajskorv. Efter studier på handelshögskolan blev han chef på ett medelstort företag. Varje gång han sade upp en anställd för att säkerställa företagets turnover tänkte han på sin far.”

Man kan hålla på hur länge som helst.
Förslag mottages gärna i kommentarsfältet.

(Rubriken? Syftar till en film som jag glömt om jag sett. Eftersom den tydligen ska vara baserad på en bok av Graham Greene hade jag nog kommit ihåg den om jag sett den. Så det har jag nog inte. Var nog bara en fras jag kände igen och associerade till kvällens aktiviteter)

Takida är inte mitt favoritband. Det lilla jag hört av dem har rentav varit förfärligt. Det är jag inte ensam om att tycka. 
De verkar ha fått någon sorts status av att vara Sveriges minst kreddiga band alla kategorier. Detta att döma av hur det brukar se ut på nätet. 
Att kritisera dem är helt riskfritt. Snudd på fegt.
Givetvis menar jag inte att en kritiker ska beskriva något som vederbörande inte gillar som något fantastiskt. Men en aning trött blir jag när recensenter tävlar om att hitta på det lustigaste invektivet för att beskriva Takida. Det är faktiskt inte särskilt fränt att dra paralleller mellan Takidas musik och människor med Downs syndrom. Det tyder mer på en ofantlig brist på känsla för metaforer. Dessutom får jag en mobbkänsla. Högstadiekänsla. Vem kan kalla nollan för den taskigaste grejen? Sånt är bland det värsta jag vet.

Man luras att tro att sommaren börjar härmed. Det har varit en helt fenomenalt skön dag.
Det kändes i luften i morse. Något var förändrat.
Försommaren. Den kanske allra bästa årstiden.
Är den början på något?
Eller är den slutet på något?
På ett sätt känns den som början till slutet. På ett positivt sätt.

Spelar fotboll med sonen. Försöker lära honom några finter.
Lär honom också litegrann om hur man tacklar i fotboll. Inte knuffa med armen osv.
Han tar bort mig med en snygg screen när jag försöker vända med bollen.
Kanske mest var att han inte hann undan. Men jag tog ändå glädjeskutt inombords.

Kände att jag ville ta bort textsnutten här ovan. Den som tidigare var ”Det Finns Något Dåligt Med Allt”. Det där kallas för bloggens ”beskrivning”. Det blev småtrist och uttjatat.
Dessutom. Jag vet inte.
Förstås har jag kvar det där personlighetsdraget, tendensen att frossa i pessimism. Och jag gillar det. Men kanske vore det bra att försöka framhäva även andra delar av personligheten?
Jag är inte enbart negativ och pessimistisk.

Den gamla ”beskrivningen” är sedan igår ersatt med en snutt ur en dikt. Fast det känns inte jättebra det heller. Det ser ut som att jag försöker verka smartare och mer beläst än vad jag egentligen är. Möjligen är det rentav så också.
Men vad fanken ska man annars ha för ”beskrivning”?

Jag har grunnat på några olika teman.

1. Konfrontation: Kan ge en del roliga och drastiska effekter. Joakim Pirinen har döpt ett seriealbum till ”Jävla Svin”. Ingen dum idé kanske. Men passar inte 100% ihop med mig. Häromdagen stövlade en man in i matsalen på jobbet och vrålade att han ”Hoppas Att Ni Alla Får Brinna I Helvetet”. Vore en ärtig beskrivning av min blogg. Men nej.

2. Ärlighet: Min favorit just nu är ”I Sak Rätt Sedan 1973”. Den är iofs lånad från en annan blogg. Men den är riktigt bra. Tyvärr är den en aning osann: jag minns en gång 1988 när jag hade faktiskt hade fel (jag påstod då att det kunde bli icing när hockeylag som spelar i numerärt underläge rensar pucken bakom motståndarnas förlängda mållinje, skäms litegrann för min dumhet fortfarande).
   Ett annat sanningsenligt alternativ vore ”I Bästa Fall Halvdana Skämt Som Nästan Ingen Läser”. Dock skulle det kunna verka lite nedlåtande mot de som faktiskt läser min blogg. Det sista jag vill är att förolämpa er. Ett annat alternativ i den här kategorin är: ”Regelbundna Upprepningar Av Självklarheter Och Tjat Om Musik Från 90-talet”. Det är rätt sant. Men saknar riktig stuns.

3. Citat från låtar: Finns en oerhörd skatt att ösa ur här. Igår lyssnade jag på Tom Waits och ”beskrivningen” av min blogg blev sånär ”Half Drunk All The Time And I'm All Drunk The Rest”. Det var nog tur att den inte blev det. ”16, Clumsy And Shy” går också bort. Liksom ”Just Idag Är Jag Stark” och ”Ooh Baby Baby”. "Will You Still Love Me Tomorrow" ? "Shout At The Devil"? "Hellbent For Leather"? Nej och åter nej.

4. Driva den gamla pessimismen ett steg längre: ”Det Finns Bara En Sorts Lycka, Men Olycka Finns I Många Olika Former För Att Passa Alla”. Det där läste jag nyss och fnissade åt. Men jag vill komma bort ifrån just sånt. Därför är den inte aktuell. Inte heller ”Första Steget Mot Att Misslyckas Är Att Försöka”. Även fast den här bloggen ger många handfasta exempel på just det.

Ja.
Vi får se.
Men citatet från Tranströmmer åker nu.

Det påstås att Ernest Hemingway har sagt sådär: "a man does not exist until he is drunk".
Han hade förstås fel.
Liksom människor med alkoholproblem ofta har när det kommer till detta med kröken.
Men jag förstår hans poäng litegrann.
Skulle vilja parafrasera honom: a man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.

Jag har varit inne på det här förut. Givetvis. Men det förtjänar att sägas igen.
Träning kan fungera som en drog. Det är beroendeframkallande. Det kan ge höga toppar.
Efter några års regelbunden användning tenderar de riktigt höga topparna möjligen att utebli.
Man tar istället sin drog bara för att man alltid gör det.
För att undvika att må dåligt.
Drogmissbrukaren drabbas av abstinens ifall han inte får sin vanliga dos.
Likadant är det med träning.
På grund av fenomenalt ointressant anledning kan jag inte längre springa som jag vill. Åtminstone kan jag det inte just nu. Har fått göra en s.k. cold turkey, dvs en tvär avtändning från denna min föredragna drog. Abstinenssymtomen har slagit till med full kraft.
Symtomen är de vanliga: dåligt humör, generell trögtänkthet, klump-i-halsen känsla och mild depression.
Vilja att lägga mig på vinden och lyssna på Joy Division.
Dessutom en stark tendens att vandra omkring med halvöppen mun med missbelåtet ansiktsuttryck.
Idag låste jag in några arbetskamrater i postrummet. Det brukar jag inte göra. Särskilt inte av misstag. Jag skyller det helt och hållet på min oförmåga att träna.
Jag sover sämre. Jag äter sämre.
Nervsystemet skickar in lögnaktiga signaler som påstår att magen växer minst en centimeter varje minut. Samtidigt som benmusklerna genomgår en förvandling i rakt omvänd proportion.
Varje liten motgång förstoras upp helt enormt, särskilt på jobbet.
Jag fastnar i meningslöst surfande. Gärna på sidor som får mig att må ännu sämre. Exempel på detta är när jag ägnade ändå rätt lång tid av gårdagen att läsa om särskilt vidriga brott mot mänskligheten under andra världskriget.
Listan på bedrövelser förknippade med ofrivillig vila från träning kan göras lång.
Den kan också göras väldigt kort: allt är åt helvete.

Liksom förut har jag de senaste dagarna frågat mig ifall det är så här människor som aldrig tränar mår jämt och ständigt. Tror ändå inte det. Hoppas inte det.
En sådan här existens är bara nätt och jämt människovärdig:
A man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.
Jag har möjligtvis fel.
Dårfinkar som blir själaglada efter ett pass på inlines har ofta fel när det kommer till detta med träning.
Men jag struntar i det just för närvarande.
Jag har nämligen lyckats få till ett träningspass som gjort mig trött men som inte gjort att jag fått särskilt ont någonstans.
Det var länge sedan.
Så just nu mår jag som fisken i vattnet. Eller heroinisten efter fixen. Eller nåt annat.

Sommaren föds på nytt ur våren.
Den vår vi befinner oss i nu.
Den kalla vinterns dödskyla förvandlas till blommande högsommar på några korta veckor.
Det är förstås fantastiskt. Ett sorts mirakel varje gång det sker.
Inte olikt när ett barn föds. Att något finns där för att starta det första andetaget.
Någonting magiskt sätter igång hjärtats första slag.
Det påminner om hur någonting startar lövsprickningen.
Fyller gulnade grässtrån med grön klorofyll.
Förvandlingen är överväldigande.
Lika stor förvandling sker när högsommaren övergår till höst. Som blir till vinter.
Metamorfosen är exakt lika omstörtande men förstås sällan besjungen eller hyllad.
Någonting finns där för att hugga ner även den starkaste av somrar.
De mäktigaste av blommor kommer blekna och dö.
Magin i detta är lika stor som i vårens skaparkraft. Exakt lika stor.
Ingen förvånas över hösten. Ingen förväntar sommaren att bestå i all tid.
Vårens seger över vintern förvånar oss däremot varje gång den sker.
Som att det goda, i form av våren, kan besegra den ondskefulla vintern alltid överraskar.
Medan hösten bara är vårat oundvikliga öde. Som vi accepterat.
När den drabbar oss väcker den ingen som helst förvåning.
Men hösten är också vårens förutsättning.
Liksom en människas döende börjar med hennes födsel.

Varför håller man på och kokar sug- och dinappar samt jagar de äldre barnen för att få dem att tvätta händerna när de ändå äter barr och småstenar samt dricker t.ex. biltvättmedel och pölar på vägen?

Laddar över bilder från digitalkameran och man kan återigen konstatera att inte bara min fru utan även Moder Natur måste vara synskadade. Dessutom på något vis fundamentalt lurade. Antingen det eller så är vår kamera trasig. Det finns inte någon annan förklaring till att någon som ser ut som jag kan vara gift med min fru och ha så vackra barn som jag trots allt har.
Moder Natur brukar ju vara svår att lura. Så det är väl vår Canon som på grund av någon teknisk fadäs misslyckats med att fånga min skönhet.
Återigen.

"Lediga" dagar som trebarnsförälder förtjänar verkligen att sättas inom citattecken.
Fyra "lediga" dagar har väl renderat ungefär fyra riktigt lediga minuter.
En bra ledig dag är inte längre en dag när jag kan göra lite som jag vill. En bra ledig dag är istället en dag där jag hinner jobba undan en del saker som är roligare än att t.ex. diska. Som exempelvis att elda och räfsa.
Varför är det förresten så mycket roligare att jobba utomhus än inomhus? Att dammsuga och skura är ungeför lika njutbart som att låta sin tunga fästas i hallgolvet med hjälp av en häftpistol. Medan att skura upp växthuset är roligt. Ja. Rentav roligt.
Besynnerligt.

Helgens idrott: äldsta sonen gläder mig genom att leka själv utomhus med en boll och ett tennisracket i långa tider. Fått anstränga mig en hårsmån för att inte börja googla på ATP poäng och tennisövningar. Därefter förvånar han mig genom att vilja kolla damhockey. Det är förvånande av två skäl: dels eftersom ingen annan jag känner gillar att kolla damhockey och dels eftersom han normalt aldrig vill kolla sport på TV.
Kan inte förklara det här riktigt.
Men jag gillar det.

Det förra inlägget var såklart inte författat av mig. Utan av en person med ofantligt mycket högre kapacitet i såväl hjärnkontor som inom den verbala avdelningen. Tomas Tranströmmer. Jag kan väldigt lite om poesi. Jag har läst väldigt lite lyrik. Men jag försöker lära mig. Misstänker att det finns mycket bra som jag missar.

Jag har en inbyggd skepsis mot lyrik. Någonting i uttryckssättet framkallar en stark nej-reflex.
Troligen beror det på att jag genom hela livet tyckt att en del poeter som läser upp sina dikter är pinsamma. De framstår som tillgjorda och pretentiösa. Vissa av dem borde upplysas om att bara för att de blundar och kvider fram sina dikter med ansträngd röst så blir texterna inte automatiskt bättre. Inte ens om de med förvridet ansiktsuttryck vrider sig av och an som om de anfölls av osynliga vildvittror. Någon borde berätta för de här poeterna att såna där hyss var gamla redan i början av 60-talet. Vill man framkalla en känsla av ”innerlighet” eller ”originalitet”, som jag gissar är den bakomliggande planen är det fel väg att gå.
Nej.
Det fungerar bättre för mig att läsa än att se och höra poesi. De få gånger jag sett s.k. estradpoesi har jag drabbats av känslor starkt gränsande mot panikångest.
Pinsamhet på Kanal 5 nivå.
Rent generellt har jag ju inga problem med överspända artister i andra sammanhang. Så detta mitt problem borde gå att komma över. Men än så länge föredrar jag det skrivna framför det upplästa.

Det jag gillar mest med Romanska Bågar, som dikten i mitt förra inlägg heter, är för det första att den är begriplig. Långtifrån alla dikter är ju det. I och för sig kan även väldigt svårtydda texter vara bra, jag gillar ju för tusan Bob Dylan och tidiga R.E.M. Men extra bra är det nog ändå när jag förstår.
För det andra fångas en känsla jag haft och uttrycks på ett sätt som är mycket bättre än vad jag själv skulle klara av. Det är också bra. Ibland kan man ju rentav läsa en eller annan dikt som sätter ord på sånt jag inte alls insett förut. Eller som förändrar eller nyanserar hur man tänker på vissa saker. Sånt gillar jag. Såklart.
För det tredje packar Romanska Bågar in allt det ovanstående på några få rader. Det tycker jag är väldigt häftigt. Och bra.
Mer sånt om jag får be. Kanske man rentav skulle låna en Tranströmmer på biblan?
Då måste jag förstås ställa mig invid lyrikhyllan. Har faktiskt haft en motvilja att göra ens det tidigare. Men tror kanske jag övervunnit åtminstone den fjantigheten vid det här laget.

1. Igår kunde jag betrakta hur tvååringen på några få sekunder plockade isär en våg på badhuset. Det var inte vilken våg som helst. Den var gjord i gjutjärn och plåt och därefter fäst i golvet med en kedja. Den var minst sagt stabil. Den kunde hantera vikter över 250 kilo. Detta var dock ingen match för honom. Hans destruktionskraft är som något hämtat ur gamla testamentet. Jag skulle vilja se honom gå lös på en s.k. svart låda. Dvs en sån där apparat som registrerar kommunikation i flygplan och som verkar kunna klara de allramest fasansfulla flygkrascher. Frågan är hur länge en sådan anordning skulle klara sig mot tvååringens pillrande? 10-15 minuter är min gissning.

2. Läser om förbudet att bära heltäckande slöja i Frankrike. Tankarna vandrar vidare till Muhammedkarikatyrer och avsiktligt provocerande gestaltningar av islams allra heligaste figur som rondellhund. Sådana uttryck brukar på vissa håll anses som viktiga för det fria ordet. Som ett sätt att testa yttrandefriheten. Så kanske det är. Även om det litegrann känns som att yttrandefriheten alltid ska testas på just muslimer. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man kunna tänka tanken att man med Muhammedkarikatyrer kränker patologiskt lättkränkta individer som har väldigt litet inflytande i det svenska samhället. Som är nästintill maktlösa. Ville man testa yttrandefriheten på ett verkligen modigt sätt skulle man ju ge sig på symboler som många inflytelserika svenskar känner starkt för. Tankesprånget här blir då kort till idrotten. Jag kan inte komma på något annat område där man kan väcka liknande känslor. Och det var ju inte länge sedan en journalist mordhotades på grund av saker han skrivit som relaterade till ett visst ishockeylag. Pratar man om att vara "patologiskt lättkränkt" kommer man kanske in på de upprörda reaktionerna efter ett radioskämt om Peter Forsberg i vintras.
Säg såhär: ville man på allvar utmana och testa gränserna för det fria ordet vore en god idé att göra en sorts installation föreställande Peter Forsberg involverad i homosexuellt samlag med Magnus Wernblom. Och placera den i rondellen vid södra infarten till Övik. En helt världsunik rondellhund. Skulle någon reagera negativt på detta, kanske rentav göra åverkan på installationen, vore det givetvis att betrakta som ett övergrepp på det fria ordet. Eller varför inte snickra ihop en såkallad vuxenserie om ett omfattande dopingprogram inom svenska friidrottslandslaget? Eller skidlandslaget? En fejkad dokumentär om Ingemar Stenmarks hemliga liv som huvudman i en traffickinghärva? 

3. En åktur med bilen längs gatan där jag bor är som en blandning mellan bergochdalbanan på Liseberg och Flumeride. Spännande, om än inte idealiskt för stötdämparna. Speciellt om man har lite bråttom. Man skulle kunna gömma undan en medelstor bisonoxe i de djupaste groparna. Tyvärr verkar Kramfors kommun inte insett potentialen här. Renvägen borde kunna marknadsföras som en åkattraktion eller kanske en äventyrspark. Jag tror det finns en stor potential här. En ny idrottsplats i all ära, här finns en möjlighet för en fattig kommun att tälja guld. Jag skulle kunna tänka mig att stå för popcornförsäljning uppe på backkrönet.

4. Min arbetsgivare, landstinget i Västernorrland, har det fortsatt kärvt på den ekonomiska fronten. På alla håll dras det in och sparas. Alla håll? Nej, inte riktigt. En avdelning har faktiskt utökat sin personalstyrka kunde man nyligen läsa om på vårat intranät. Man har insett att den avdelningen faktiskt fungerade bättre och gjorde ett bättre jobb med fler personer än färre. Det är kanske inget särskilt sensationellt. Men givetvis bra. Det lilla kruxet är att detta berör ekonomiavdelningen. Inköp, närmare bestämt. Och när de gör ett bra jobb tjänar landstinget pengar. När vi andra gör ett bra jobb renderar det däremot inte samma direkta klirr i kassan. Vilket i sin tur innebär att man genomför omfattande personalneddragningar där. För landstingets bästa, vilket ju i alla avseenden är synonymt med en budget i balans numera. Det blir alltså viktigare för ett landsting att göra ett bra jobb på ekonomiavdelningen än inom själva vården. Ett tankeväckande perspektiv.

...ja då är det vår.
Ja. Det är sant. Jag går runt och ser vårtecken. Tänkte på det idag, när orten där jag bor drabbades av sitt vid det här laget traditonella bombhot. En hel del saker man kan observera just nu brukar man kunna se just när våren står för dörren.

Går man på promenad får man kryssa mellan de välkända halvfrusna hundbajsarna som varje år ger uttrycket "det som göms i snö kommer upp i tö" tung substans.

Läser man sportsidorna i tidningen kan man konstatera att Leksands IF har tagit sommarsemester. Som alla vet så är det är ett av de allra säkraste tecknen på att lövsprickningens tid nalkas.
Mycket snart kommer MoDo hockey sparka de flesta av sina tränare, spelare, materialförvaltare, godisförsäljare et cetera. Tidningen Ångermanland kommer förklara att allt som sker är, i biblisk mening, av godo och att MoDo nästa år kommer gå minst till semifinal.
MoDo kommer strax hitta på någon ny, stolt slogan, som brukligt är på vårkanten. "The Heart Of Hockey" har ju devalverats och stolta proklamationer om revanscher och slutspel har fått stryka på foten. Jag tycker man borde ställa ner siktet en smula. Anpassa tonläget till verkligheten lite mer kanske. ”The Heart Of Rollator” kanske vore något? Skulle kunna kombineras med en satsning mot den lite äldre publiken, dvs de som är jämnåriga med majoriteten av spelarna. Mattias Timander visar sina favoriter från landstingets hjälpmedelsförråd, Per Svartvadet bjuder på Kungen av Danmark bröstkarameller i periodpauserna, Hans Jonsson manekängar bråckbandage.

Läser man närmare på sportsidorna kan man se att distriktets fotbollslag börjat spela träningsmatcher. Flera av lagens äldre spelare har, som vanligt, tvekat inför framtiden. Men nu verkar fler och fler av dem ha bestämt sig för att fortsätta. Här är det på sin plats att verkligen betona att det inte på något sätt har att göra med att de här spelarna vill undvika den tråkiga löpträning som utförs under perioden december till slutet av mars. Det har inte heller, inte på något sätt, något att göra med att de eventuellt har ägnat de senaste veckorna åt att förhandla fram bättre villkor. Som till exempel bättre lön. Vilket blir lättare när seriestarten närmar sig och trupperna på sina håll ser tunna ut. Självfallet har inget sånt spelat in. Bara helt andra faktorer.

Våren doppar alltså tårna lite försiktigt och känner av temperaturen. Snart kommer den göra ett svanhopp och slå ut i full blom. Horder av tonåringar med huvudena proppade med billigt mousserande vin kommer strax vråla om att de är så jävla bra utanför den lokala gymnasieskolan. Inte långt därefter kommer blandmissbrukarna inta parkbänkarna utanför sagda skola. Och då är det vår på allvar.

Läste en text författad av en kvinna som var förskräckt över att hon blev alltmer lik sina föräldrar. Det där har man ju hört otaliga gånger. Så ofta att det starkt gränsar mot att vara en klyscha. Själv är jag mer rädd att mina barn ska förvandlas till mig. Inte för att jag är särskilt missnöjd med att vara mig själv. Jag är däremot klart ofullkomlig. Medan mina barn är - fullkomliga! Ibland tycker jag att se på mina barn påminner om att se mig i spegeln men bara se mina positiva sidor återspeglas. Förutom då ett antal bra sidor som jag själv inte är i närheten av att vara begåvad med.

Jag har ingen särskild rädsla att förvandlas till mina föräldrar. Troligen liknar jag dem på många sätt. Har man bott med någon i nästan 20 av sina mest formbara år kommer det självklart att märkas. Successivt får jag möjligen en djupare insikt i hur de fungerat och tänkt. Vid det här laget har jag förstås insett att de inte kan allt och att de inte vet allt, vilket jag möjligen trodde när jag var barn. Alltmer inser jag att de, när jag växte upp, nog faktiskt inte visste mer än vad jag själv vet idag, när mina barn växer upp. Och det är ju fan inte mycket!

De här tankarna har viss bäring mot en teckning jag såg för någon dag sedan. Det var Jan Stenmark, givetvis. En bild på ett bombplan som fäller sin dödliga last. Bildtexten (ungefär) : ”mamma kallade fingret som öppnade bombluckan för ”slickepott””.
Massmördare, våldtäktsmän, bombpiloter ja rentav Sir Alex Ferguson; alla har de burits inuti en förälders kropp. De har fötts fram under stora smärtor, ammats och skötts om, kramats och pussats. Man har bytt blöjor och torkat spyor. Jag skulle tro att så gott som alla människor åtminstone någon gång blivit betraktade av föräldrar som känt en överväldigande kärlek. Jag vet förstås att många av de som senare blir grova brottslingar har en allt annat än puttinuttig uppväxt, att många av dem rentav själva utsatts för grova övergrepp under uppväxten.
Men. Ändå.
Jag tycker resan från ”slickepott” till ”bomblucka” är oerhört tankeväckande.
På ett ganska hjärtskärande vis.