Kvällens Spellista
Drawerings - Dinosaur Jr
Something I Learned Today - Husker Du
Chelsea Hotel No 2 - Leonard Cohen
Castle Train - Easy
Gods Cop - Happy Mondays
New England - Johathan Richman
Way Out West - Big Star
Expecting To Fly - Buffalo Springfield
A New England - Billy Bragg
They Don´t Know - Kirsty McColl
Any Major Dude Will Tell You - Steely Dan
Warm Wet Circles - Marillion
96 Tears - Question Mark And The Mysterians
Maintaining My Cool - The Sonics
Nån Gång - Ronny Eriksson & Ramblin Minds
The Year Of The Cat - Al Stewart
Veronica - Elvis Costello
Varför Är Jag Här? - Magnus Carlson
Riders On The Storm - The Doors
Vem bryr sig om det?
Struntsamma.
Groundhog Day
Man vaknar, man gör sin morgonrutin i exakt samma följd, man går till jobbet och träffar på vägen till jobbet exakt samma människor vid exakt samma tidpunkter.
För min del ringer klockan 05.59. Nästan alltid har jag vaknat 05.58.
Sedan: duschsättapåkaffethämtatidningenätafrukosttalunchenurfrysengåiväg.
När jag väl gått iväg och hunnit ca 20 m på cykelvägen brukar jag passeras av en skäggig cyklist. Nu har han semester.
Sedan möter jag ett par bilar. Bl.a. en SAAB med en man som har mustach och framför sin SAAB medan han gapar och ser ut att vara generellt konfunderad över tillvaron. För tillfället har även han semester.
Jag passerar Gränsgatan. Vid idrottsplatsen kan jag konstatera att den urdruckna Gainomax som legat där sedan snön försvann förflyttat sig ungefär 15 meter i västlig riktning sedan början av maj månad.
Vanligtvis brukar jag vid det här skedet bli omkörd av en drös tennisgymnasister, eller åtminstone skulle jag tro det är tennisgymnasister som döljs bakom de enorma ryggsäckar de har på ryggen. Nu är det sommarlov och istället brukar jag vid det här stället möta en röd firmabil tillhörande en hantverkarfirma. Han som kör ser ut att vara ca 15 år gammal. Jag är rätt säker på att han sommarjobbar. Kvinnorna som brukar gå sin morgonpromenad iförda gula reflexvästar har tagit sommarledigt. Annars brukar jag nu möta dem.
Kommer fram till Ådalsskolan. Möter en kvinna med blonderat hår med en slinga mörkt i pannan. Hon har inte semester. Duckar för måsarna som sveper fram från Ådalshallens tak och utstöter hotfulla läten. Blir förbicyklad av min arbetskamrat Anita som hälsar glatt.
Kollar på klockan och ser att den är fem i sju. In på jobbet en minut i sju och in i korridoren där mitt kontor ligger prick 07.00.
Slår på datorn, öppnar vädringsfönstret, går bort med lunchen.
Tar ett djupt andetag - och så är klockant 10.00. Och det är fika. Sen är arbetsdagen i stort sett över.
Det gäller bara att komma igenom de tre första timmarna så är man hemma.
Därefter kommer avbrotten i täta intervall: fika, lunch, fika igen och så adios.
Knallar hem och går igenom en del av det som hänt på jobbet under dagen. Förutom när jag passerar Ådalsskolan igen och får passa mig för att inte snava över människor med förkärlek att inta alkoholhaltiga drycker. Dessa har nämligen utsett ortens gymnasieskola som lämplig lokal för sommarens supande.
Sådär.
Klipp ut, klistra in fem gånger i rad och du har min arbetsvecka.
Idag dock ett lite oroväckande inslag i bilden.
Strax innan jag kommit fram till parkbänkarna fullproppade med det lokala a-laget möts jag av en mindre flock killar i 15-årsåldern. Även de utrustade med ölburkar samt ett generöst antal promille alkohol i sina blodomlopp.
Kändes inte alls bra.
När jag skyndade förbi deras äldre kolleger på parkbänkarna kunde jag dessvärre i ögonvrån konstatera att åtminstone en yrkesgrupp här på orten inte lider av problem att rekrytera unga människor. Iallafall om man räknar att vara blandmissbrukare som ett yrke.
Dystert.
Stack ut på motionsrunda senare ikväll. Såg de unga ölburkskillarna jag träffat efter jobbet.
De satt i parken med bara överkroppar och sannolikt inte allför lysande framtidsutsikter. Alkoholen föreföll ha haft sedvanlig verkan.
Dystert var ordet.
"It´s groundhog day", som sagt.
Tror tamigattan att jag gjort ett inlägg nästan precis som detta tidigare! Undrar vad det egentligen står för i så fall.
Ålderdom
Vi skrockar så där som gubbstruttar gör.
Kisar mot kvällssolen så där som gubbstruttar gör.
Hade vi haft ett större bensindrivet föremål (exvis en Ford Granada) i närheten hade vi satt upp ena foten på kofångaren.
Jag kommer på mig själv med att prata och uttrycka mig nästan precis som min pappa har gjort i liknande situationer genom alla år.
När jag väl uppmärkssammar detta beteende försöker jag sluta. Detta kräver stor ansträngning.
Det är som att någonting med våld stoppar ner mina händer i fickorna och får mig att vilja avsluta varje mening med att säga "vettu". Precis som pappa.
Jag är som drabbad av en mystisk dragningskraft lika stark som någonsin Kanon-Keens skor (Buster-referens, googla på "Benny Guldfot")
Ålderdom. Det händer nästan oss alla.
Kanske är ålderdom till viss del att vi övertar delar av våra föräldrars beteenden? Eller kanske är det först vid en viss ålder man förmår att känna igen nedärvt beteende hos sig själv?
Funderade idag över var jag vill begravas.
Kanske ett ålderssymtom även det?
Bloggvärlden
Lite skillnad mot nutiden.
Igår gör en "kändis" s.k. "skandal" i Trelleborg, senare samma kväll är dennes sida på wikipedia uppdaterad med infon och överallt i den s.k. bloggosfären finns hans identitet att läsa.
Fortfarande vet jag dock inte vem han är och vad han gör (när han inte inmundigar narkotika).
Så på så vis är världen sig lik. .
Rock Around The Clock
Nörds of the world unite and take over!
Har programmerat en dygnslång best-of lista. Dvs. jag har satt ihop en 24 timmar lång spellista med de allra bästa albumen i min samling.
Eller. Jag begränsade mig lite.
Naturligtvis får bara en skiva av varje artist plats. Jag menar inte att t.ex. Blonde On Blonde (som inte är med) är en bättre skiva än t.ex. Laquer som är det. Dessutom ingår bara skivor ur min CD/MP3-samling, inte såna jag bara har på vinyl.
Dock tillät jag samlingar och liveskivor vara med. Detta stred lite mot mina mest puritanska nörd-instinkter. Men lyckades åsidosätta det.
Många av skivorna är från 90-talet. Tjejerna är klart underrepresenterade, endast en skiva från en kvinnlig artist.
Det är 31 plattor. Alla låtar kanske inte är helt fantastiska. Men jag skulle helt klart kunna leva med att ha det här soundtracket till ett dygn i mitt liv.
Här är listan:
The Bear Quartet - Family Affair
Belle And Sebastian - If You´re Feeling Sinister
The Clash - The Clash
Nick Cave And The Bad Seeds - The Boatmans´ Call
Leonard Cohen - Greatest Hits
The Cure - Disintegration
Docent Död - Docent Död
Bob Dylan - Highway 61 Revisited
Ebba Grön - 1978-81
The Lemonheads - It´s A Shame About Ray
Ulf Lundell - Kär Och Galen
Van Morrisson - Moondance
Morrissey - Vauxhall And I
Jan Johansson - Folkvisor
The Jesus And Mary Chain - Honey´s Dead
Joni Mitchell - Ladies Of The Canyon
Nirvana - Nevermind
The Pixies - Death To The Pixies
The Pogues - If I Should Fall From Grace With God
Popsicle - Laquer
The Ramones - It´s Alive
R.E.M. - Automatic For The People
Sex Pistols - Never Mind The Bollocks
The Smiths - Hatful Of Hollow
The Specials - The Specials
Bruce Springsteen - Darkness On The Edge Of Town
Teenage Fanclub - Grand Prix
Johnny Thunders And The Heartbreakers - L.A.M.F
Paul Westerberg - Suicaine Gratifacation
Tom Waits - Closing Time
Weezer - Weezer (den blå)
Frank Lampard Kan Ta Sig I Brasan
Christian Olsson
Har ibland klagat på idrottsmän, oftast fotbollsspelare, som klagar på sina arbetsvillkor.
Det finns mer än ett exempel på spelare som strejkat och trilskats med sina kontrakt trots att de haft löner på över £100 000 i veckan.
I veckan.
För dessa löner förväntas de prestera 90 minuter matchspel per vecka.
Under de 9-10 månader säsongen pågår.
De förväntas träna någon timme om dagen.
Det är faktiskt inga enorma uppoffringar i förhållande till den ersättning de uppbär.
Speciellt inte eftersom de som spelar fotboll nästan garanterat har det arbete de helst av allt vill syssla med. De har sitt drömjobb. Medan andra människor, t.ex. jag själv, måste tjuras upp varje morgon 05.59 och släpa sin trötta lekamen till ett inte-fullt-så-stimulerande arbete där vi inte ens på ett helt år tjänar lika mycket som t.ex. Frank Lampard gör på en vecka.
Kort sagt: Frank Lampard och hans gelikar kan ta sig i brasan.
Men så finns det förstås elitidrottare som även jag kan känna riktigt stor sympati med.
Christian Olsson en kväll som ikväll, t.ex.
Killen har alltså tränat i ett helt jäkla år för att ikväll försöka genomföra en enda tävling. Allt känns bra och han kan genomföra två hopp. Så åker han på en bristning i det tredje.
Tolv månaders träning, säkerligen omfattande 6-700 timmars rehabträning rätt ner i toalettstolen på en tiondels sekund.
Kanske var det ridå ner för Christian Olssons karriär i och med skadan han drog på sig ikväll.
Det är tammefanken hårda bud.
Trots allt det ovanstående ställer Olsson ändå upp på intervjuer i TV. Jag tycker han ser sammanbiten men samlad ut när han pratar om att karriären kan vara slut.
Jag tycker det är mycket imponerande av honom.
Jag själv hade i hans ställe nog klättrat upp i tornet på Stadion och gjort ett svanhopp i riktning mot asfalten.
Igår skrev jag ett inlägg om att vara dålig förlorare.
Olsson visar sig vara, i den bästa tänkbara betydelsen av ordet, en god förlorare.
Skulle det inte vara så uttjatat och kännas så fjantigt skulle jag här ha skrivit: re-spect!
Bad Loser
Löptävling igår. Runt 40 personer skulle kuta 10,5 km. Alla utom 3-4 av deltagarna var motionärer, många med viss s.k. trivselvikt.
En av dessa motionärer var jag.
Stack iväg en aning för fort och fick en svacka vid 2 km, men kom ganska snart in i en bra rytm som jag kände var den rätta för dagen.
Vid 6 km låg jag tiotalet meter bakom en löpare som gått ifrån mig när jag sackade vid 2 km. Avståndet mellan oss hade sedan varit rätt oförändrat (trots att han stannade och knöt skon!).
Mellan 6 och 7 km gick jag ikapp - och förbi - honom.
Fick ett försprång på tiotalet meter, men inte mer.
Och nu börjar det intressanta.
Efter att till en början ha koncentrerat mig på att bara göra så bra tid som möjligt börjar det också kännas viktigt för mig att komma i mål före min närmsta medlöpare.
Som strax springer ikapp - och förbi - mig!
Återigen blir avståndet oss emellan ca 10 meter. Ingen annan löpare finns inom räckhåll före oss och ingen bakom.
Jag springer så fort jag kan för att samtidigt vara säker på att orka hålla fart ända i mål.
Jag vet också att det kommer en ganska brant backe några hundra meter före mål.
Jag tänker att där ska jag göra ett försök.
Backen kommer och jag pressar på i stort sett det jag har.
Kommer ikapp - och förbi.
Det fåtaliga publiken hejar (på min medtävlare).
Jag öser allt som går sista biten in i mål och skär mållinjen med en härlig känsla.
Min antagonist kommer i mål tjugotalet sekunder senare. Han, å sin sida, utstöter ett ljud av tydligt missnöje vid målgång. Han är i min ålder, kanske något år yngre.
Jag lyckas bärga sjätte plats medan han får nöja sig med sjunde.
Jag har en bra känsla hela kvällen igår och en stor del av dagen idag.
Man kan fråga sig varför.
Om man försöker se på det hela med lite perspektiv.
Varför är det värt att pressa sig så hårt som jag gjorde i ett sånt här, egentligen rätt löjligt, sammanhang?
Kan inte säga säkert själv. Men jag tror att en stor del av förklaringen är att det viktigaste inte var att vinna, utan det viktigaste var att inte få stryk.
En viktig skillnad mellan de sakerna.
Är man dålig förlorare så är man. Spelar ingen roll vilket sammanhanget är.
Det positiva med att vara dålig förlorare är naturligtvis att man mår bra. När det går bra!
Wayne Rooney Moment
Sitter och tänder av. Tillsamans med Husker Du.
Inte från något drogrus. Utan från ett Wayne Rooney moment.
Wayne Rooney moment?
Pja. Rooney är som bekant en brittisk fotbollsspelare med ett utseende inte helt fjärran från den datoranimerade figuren Shrek. Och som kanske också är bekant blir han vansinnig med regelbundna intervall.
"The red mist descended once againg on Rooney" eller "Rooney had a rush of blood to the head" är meningar som mer än en gång funnits att läsa i brittiska tidningar. Inte sällan åtföljdt av uttryck som "lashed out", "harsh challenge" och/eller "left the referee with no option but to send Rooney off".
Adrenalinet pumpar. Rooneys ögon verkar vilja tränga ur sina hålor och hans ansikte intar en nyans som liknar den gamla sovjetiska flaggan.
Raseriutbrott från min sida är sällsynta, men när det väl bär iväg tar det lång tid att lugna ner sig.
Idag, som så ofta, sänkte sig den ovan nämnda röda dimman över mig på grund av krångel.
Det finns nog inget som irriterar mig så mycket som när något inte fungerar, allra helst något som kräver mycket piller, tjorv och krångel från min sida för att åtgärda.
Har ikväll - under protest - monterat upp markiser på huset.
Jag visste att det skulle jävlas och jag fick rätt.
Det kostade mig två skruvmejslar. Skiftnyckeln höll däremot när jag kastade den i backen.
Två Tillägg
1. Det slog mig att ett annat band som attraherade ungefär samma typ av killar som Iron Maiden var Metallica. Alltså Metallica ad modum Kill Em All och Ride The Lightning.
Tyckte det var en rätt intressant hågkomst.
Metallica ledsnade som bekant på att vara nörd-chic medan Maiden bara har kört på.
Vet inte exakt var jag vill komma med detta. Annat än att jag tyckte det var en intressant parallell.
2. Letar runt i den s.k. bloggosfären för att kanske hitta inlägg om Iron Maiden. Finner att de flesta inlägg som gjorts skrivts av tjejer. Företrädesvis (till synes) modemedvetna tjejer som ser bra ut och inte var födda när Piece Of Mind släpptes.
Och de har varit på konserten.
Och de har gillat den.
Känns oerhört märkligt.
Modemedvetna tjejer som såg bra ut hatade Iron Maiden för 20 år sedan.
Moonlight Catches Silver Tears I Cry
Någonstans undrar jag vad f-n det är frågan om.
Ullevi är ju en arena för såna som Stones och Springsteen. Kanske Madonna och Robbie Williams.
Hur gick det till när Iron Maiden blev ett sådant band?
Inte alls så att jag tycker Maiden är ett dåligt band. Bara inte ett band för jättearenor.
När jag själv lyssnade som mest på bandet var jag var runt 11-12-13 år. Perfekt hörlursmusik för den åldern.
Dvs. på med hörlurarna, fram med skivomslaget och försvinna i Steve Harris fantasier.
Just det där med Steve Harris texter om krig, monster etc. är en del av anledningen till att jag tycker det är märkligt att de fyller stora idrottsarenor. För mig är det perfekta texter för pojkar som knappt tagit steget in i tonåren. Att Iron Maidens värld kan fascinera även medelålders män (och uppenbarligen kvinnor!) är faktiskt rätt anmärkningsvärt.
Och rätt häftigt.
Roligast av allt tycker jag är att man ofta hör om hur viktigt det är för artister att ha rätt mediaframtoning, att göra mycket PR och framförallt hur viktigt det är att vara snygga. Inget av det där stämmer liksom in på Iron Maiden. Det är ett gäng gamla, allt annat än bildsköna, gubbar som kör otrendig musik som man aldrig hör på radion.
Ändå fyller de Ullevi och Stadion. Lätt.
Ring mig när EMD åstadkommer samma sak.
Jag vill också minnas att de (killar, alltid killar) som var de största Maiden-fansen inte precis var de allra mest framstående i skolan. De var inte häftiga eller tuffa (de häftiga och tuffa lyssnade på Motley Crue eller senare Guns N Roses). De var inte bra på sport.
De var väl nördar skulle man kunna säga, med modernt språkbruk.
De satt där med sina jeansjackor med ryggmärken fyllda av allehanda jävlar.
Och sannolikt skallarna fullproppade med fantasier.
Gårdagen var på så sätt nördarnas revansch.
Ett av mina bästa Iron Maiden minnen är när jag lyckades stanna uppe sent och se livekonsert från Westfalenhalle i Dortmund. På minimal ljudnivå för att inte väcka resten av familjen. En massa band spelade. Scorpions, bl.a. Och Quiet Riot har jag för mig. Nu snackar vi ca. 1984.
Dave Murray klubbade ner maskoten "Eddie" med sin gitarr.
Mycket mycket mycket häftigt tyckte jag.
Deras bästa skiva tyckte - och tycker - jag är Live After Death, liveplattan som kom ca 1985. Inspelad på Long Beach Arena, LA och på Hammersmith Odeon, London. Lånade den och kopierade den till kassettband. Fick inte in hela skivan på ett C90. Fick offra Wrathchild. Men fick med ögonblicket i slutet av Revelations där någon i publiken vrålar "MOTHERFUCKER!". Samt fantastiska versioner av Phantom Of The Opera och Hallowed Be Thy Name.
Och ska det nu vara prepubertal hårdrock så blir det inte mycket bättre än så.
Läst: Historiens Gåtfulla Platser red. av Jennifer Westwood.
Jag tyckte: Har gillat läsa sånt här nästa så länge jag öht. kunnat läsa. En av mina allra första böcker som jag köpte själv var en sammanställning Ulf Schenkmanis (någon som fortfarande minns honom!) gjort av övernaturliga fenomen. Då var det frågan om Snömannen och Loch Ness-odjuret - nu El Dorado. Inte svårt för mig att se parallellen. Dessutom typisk semesterläsning för mig, ett typiskt sommarlån på bibblan. Jag bläddrar snabbt förbi de avsnitt jag inte tycker är så intressanta, lusläser vissa andra. Jag gillar genren. Gillar på sätt och vis den här boken också, en hel delintressanta kapitel. Mycket bilder och det tycker jag är bra. Men i längden blir det för tjatigt. Dessutom är det inte speciellt välskrivet och ibland anar man nästan en lite...pja..kolonialistisk inställning hos skribenten? "Islam sprider sin religion med geväret och svärdet i högsta hugg", förklarar man t.ex. på ett ställe.
Kanske jag gillat boken mer om jag faktiskt haft semester medan jag läste den?
Betyg: 3
Äsch
Försöker undvika såna här tråkiga inlägg. Men tyvärr.
Har läst två artiklar idag som förtjänar att kommenteras:
Först är det SvD som kör en artikel som heter Fler Omkommer På Arbetsplatsen. Man kopplar där ihop det faktum att antalet dödsolyckor ökat på svenska arbetsplatser sista tiden och ett annat faktum, nämligen att bland det allra första Alliansen gjorde var att skära ner anslagen till Arbetsmiljöverkets kraftigt (samtidigt som man helt la ner Arbetslivsinstitutet (ALI)).
Om man läser artikeln gör ingen av de tillfrågade som den kristallklara kopplingen som SvD gör mellan ovan nämda faktum.
Men med all sannolikhet är det väl så att ifall de stora neddragningar som AMV tvingats till påverkat olycksfallsstatistiken så är det ju inte till det positiva?
Minskad tillsyn torde väl knappast ge färre olyckor?
Ur den synvinkeln tycker jag det är intressant att fundera över varför Alliansen lagt ner det internationellt mycket välrenommerade ALI och vingklippt AMV. Det är knappast eftersom dessa myndigheter kostade enorma pengar.
Istället är det väl så att man dels anser att båda myndigheterna är lite vagt socialdemokratiska, så där i största allmänhet. Och därför verkar man tycka att de är i biblisk mening av ondo. När det begav sig såg jag Per Schlingmann i TV motivera nedläggningen av ALI med att "skattepengar inte ska användas för att sprida socialdemokratisk propaganda". Det är rätt anmärkningsvärt sagt faktiskt.
Den andra anledningen att Alliansen vill motarbeta myndigheter som ALI och AMV är nog också att de, liksom en del arbetsgivare jag träffat, verkar anse att preventivt arbetsmiljöarbete, riskinventeringar etc. bara är en onödig kostnad som ger svenska företag konkurrensnackdel. Speciellt gentemot företag från länder där människor håller till godo med mycket mindre lön och ganska vedervärdiga arbetsförhållanden. Sådana arbetsgivare finns, även ifall jag inte stött på speciellt många.
Jag tycker man kan fråga sig ifall de ovan beskrivna skälen för att åderlåta AMV verkligen är nog viktiga för att ens riskera att antalet döda inom det svenska arbetslivet ökar? Eller...jag vet förstås vad jag tycker i den frågan. Men jag tycker fler borde fundera över det.
Sen så var det ju detta med FRA.
Om man nu snackar om tröttsamma grejer så tar väl FRA priset.
Allt är ju sagt. Sedan länge.
Men ändå tycker jag dagens debattartikel i DN är rätt...pja...jag vet inte vad jag ska säga.
Ett antal folkpartister förklarar i artikeln varför de inte tror på den omtalade, DDR-inspirerade, lagen. Bland de som undertecknat ingår tre riksdagsledamöter som avstod att rösta mot förslaget när det klubbades igenom för inte alls länge sedan.
Så fegt!
Det är lätt att skriva debattartiklar, visar det sig. Snacka går ju, som det brukade heta på högstadiet. Allra helst när man får backup av ett antal före detta partiledare. Men när det kom till kritan, ja då vek Birgitta Olsson et al ner sig.
Otroligt att komma och bjäbba i såhär i efterhand.
Låttexter, igen.
Detta med att lista det sämsta av någonting (sämsta skådis, sämsta låt etc.) tycker jag egentligen är föga uppbyggligt.
Mycket roligare att göra bästalistor. Förstås är det svårt.
Men här är de låtar jag kommer att tänka på först, när det gäller lyckade texter
* There Is A Light That Never Goes Out, The Smiths
* World Leader Pretend, R.E.M.
* No Retreat, No Surrender, Bruce Springsteen
* Blowin In The Wind, Robert Zimmermann
* Bookmark, Paul Westerberg
* The Adolescent Song Of Mindless Devotion, The Lucksmiths
Sämsta Låttexterna?
Pja, pja. Jag vet inte.
Vare sig Snap! eller Van Halen har väl knappast utgett sig för att vara kandidater till Nobelpriset?
Den musik de gjorde var knappast avsedd att sitta och lusläsa? Det är partymusik och ur den synvinkeln tycker jag texterna ändå fungerar (även ifall Shakiras text om sina "blygsamma" bröst verkar vara liiite...pjaa...).
"DooWahDiddy" kan vara en bra rocktext.
En hårdrocklåt kan handla om drakar och demoner utan att problem uppstår.
Osv.
Exempel på dåliga texter tycker jag är t.ex. "Taxman" med Beatles. Stormrika rockmusiker som jämrar sig om höga skatter. All you need is love? Tydligen inte. Beatles var ute på djupt vatten även senare: Maxwells´ Silver Hammer? Rent dravel!
"Don´t Tread On Me" med Metallica är inte heller en favorit. Den sortens gevärviftande patriotism vid den tidpunkten (Gulfkriget) var inte bra. "One In A Million" med Guns N´ Roses var väl inte heller speciellt lyckad: "Immigrants and faggots they make no sense to me, they come to our country and think they'll do as they please" osv. Den låten har tydligen spelats in även av de beryktade nynazisterna Skrewdriver. (Är man inne på usla svenska låttexter: Ultima Thule, någon?)
En rad som balanserar på gränsen mellan genialisk och...mindre genialisk tycker jag är "he was the nazz with god-given ass" som man (förstås) hittar på Ziggy Stardust, med David Bowie.
"Britpopen" som kom under 90-talet var ingen guldgruva för textförfattare. Det främsta (?) bandet, Oasis, var kanske de värsta syndarna. Det är svårt att välja ut någon speciellt dålig text, men förutom ett par texter på "Definitly Maybe" så är det mesta kasst: "You gotta say what you say, don't let anybody get in your way"
Oh dear!
Mina favoriter i Blur var bättre. Ett tag. Men när man tittar tillbaka på låtar som t.ex. "Country House" så...pja. De framstår som parodier på sig själva (eller på The Kinks): He´s reading balzac, knocking back prozac, it´s a helping hand that makes you feel wonderfully bland".
Suck.
Svenska syndare då?
Svårt att komma på någon sådär på rak arm.
Ja, förutom Tomas Ledin då. Men det, som engelsmännen säger, goes without saying.
Teddy Lucic
Ifall han spelar i landslaget håller han landslagsklass, ifall han spelar reservlagsfotboll håller han reservlagsklass.
Hur sant det där är vet jag inte. Däremot är det en ganska bra beskrivning av hur jag själv fungerar, åtminstone inom arbetslivet.
Mycket att göra och jag får mycket gjort - lite att göra och jag går ner i varv drastiskt.
Vet inte riktigt vad jag föredrar, mycket eller lite att göra. Kanske när det är lite mer ruljans. Mest beroende på att minsta lilla skitsak kan kännas besvärlig att göra när det är lugnt på jobbet.
Nu är det hursomhelst dags att lägga ner veckans ruljans och avnjuta en starköl i soffan.
Lekar
Alltså, inte leka såsom t.ex. att skriva, egentligen rätt fjantiga, blogginlägg eller någon annan barnslig sak jag gillar att göra.
Utan att verkligen leka. Att föreställa sig.
Fantisera så intensivt att en säng mycket väl kan vara en skoter för att i nästa sekund vara en båt. En plastspade kan vara en gräsklippare och i nästa sekund ett gevär.
Och då låtsas man inte att spaden är ett gevär eller att sängen är en skoter: de är faktiskt precis på det viset.
Det är roligt att hänga på sonens fantasier. Jag dras med.
Minns hur det kändes, även ifall jag själv inte haft den riktiga lekförmågan på 25 år.
Det är en bra förmåga att ha. Man skulle kunna kalla den för The Force, lite a´la Luke Skywalker.
När du har The Force har du mycket sällan riktigt tråkigt. Eftersom du kan fantisera ihop egna historier, nästan egna världar, utifrån i princip inget alls: en källartrappa kan bli militärhögkvarter och ett fält fyllt med rallarrosor kan vara en fientlig armé. För att ta några av mina bäst bevarade minnen av fantasilekar.
Det är roligt att leka själv. Det är lika roligt att leka tillsammans med någon, att dela fantasi.
Hade nästan glömt hur det var.
Listor
Har suttit och kollat på listan där Rolling Stone rankar världshistoriens 500 bästa plattor. Och suckat. Så som man gör när man är nörd. Och nörd ska man nog vara för att läsa vidare efter nästa mening. Du är härmed förvarnad.
1. Tom Waits hittar man först på plats 339. Efter bl.a. Dr. Dre.
Det är skandal. Det är parodi.
Tom Waits är en av de allra bästa låtskrivarna - punkt och slut!
Dessutom vete 17 om det verkligen är hans bästa som förärats denna ganska usla placering. Skivan som listas på plats 339 är The Heart Of Saturday Night, som tveklöst är mycket bra men inte bättre än Closing Time eller Small Change om man nu ska välja något från hans tidiga (=nästan undantagslöst bästa) period.
Efter 1976 har han väl egentligen bara gjort en enda till 100% lyckad skiva och det är mästerverket Swordfishtrombones som inte ens finns med på Rolling Stones lista. Man rankar t.o.m. Vitalogy med Pearl Jam högre. Logik på Sten Tolgfors-nivå.
2. Om vi nu snackar geniala låtskrivare (med viss dragning åt alkoholromantik) så tänker jag omedelbart på Shane MacGowan och The Pogues.
Klassikern If I Should Fall From Grace With God? Den måste väl vara åtminstone topp-100?
Nix-pix.
Listan har plats för 2 skivor med PJ Harvey, men bara en med The Pogues och det är (utmärkta) Rum, Sodomy And The Lash på en ynklig 445:e plats.
3. Vissa album saknas, vissa andra har fått en märkligt hög placering.
The Wall med Pink Floyd på plats 87, t.ex. Den har några fantastiska låtar men över en dubbel-lp så blir det tjatigt att höra Roger Waters tondöva jämmer.
Bitches´ Brew med Miles Davis vet jag att många hyllar, men - jag är ledsen - för mig låter den ändå bara som ett migränanfall. Ändå plats 94 och före t.ex. Roundabout Midnight av samma artist. Märkligt.
Dookie med Green Day har plats 193, Transformer med Lou Reed 194...vad säger man om sånt? Jag gillar den skivan med Green Day, men Transformer är ju för f-n en klassiker!
90-talets kanske bästa skiva, Automatic For The People? Plats 247. Ho-de-ho!
Tja. Så där kan man fortsätta. Men jag hade tänkt skriva något om FRA-lagen på Badlands Hyena innan jag lägger mig. Så vi stoppar där.
Too Late To Stop Now
Klassiska rockalbum skrivs det ofta om, bland annat i musiktidningar. Oftast är det samma album som dyker upp som de högst rankade: Revolver och Sgt. Pepper med Beatles, Pet Sounds med Beach Boys, London Calling med Clash, Exile On Main Street med Stones, någon med Dylan.
Bra skivor allihop.
Men.
En skiva som absolut platsar bland de ovan nämnda men som man sällan ser uppräknad i sådana sammanhang är Moondance med Van Morrisson.
Har lyssnat en hel del på den i helgen.
Ett rent och skärt mästerverk. Till skillnad från t.ex. Sgt. Pepper, Revolver och Pet Sounds saknar den svaga låtar, utan är superb från början till slut. Ändå rankas den inte högre än #65 på (tidningen) Rolling Stones lista över världshistoriens 500 bästa plattor.
De flesta verkar hålla Astral Weeks som Van Morrissons bästa skiva. Jag håller inte med, även om båda förstås är kanonplattor. Jag tycker Astral Weeks är mer stilistiskt sammanhållen, skivan genomsyras av samma stämning medan Moondance spretar mer. Låtarna är bättre och mer fokuserade och spänner över jazz, soul, country, blues, pop och younameit.
(Inom parentes tycker jag inte att Astral Weeks ens är Van Morrissons näst bästa skiva, det tycker jag No Guru, No Method, No Teacher är. Det kan dessutom vara världshistoriens bästa albumtitel.)
Den mest kända låten på Moondance är nog det jazziga titelspåret.
Soulpoppiga Come Running var skivans mest framgångsrika singel. Lite grann i samma stil är Glad Tidings och Caravan. Om Jackie Wilson hade växt upp på Irland (och ägnat sig åt att röka marijuana) hade det kanske låtit så här.
Anrättningen kryddas också av ett antal långsammare låtar. These Dreams Of You är vit Stax-soul. Soulkänslan blir närmast gospelliknande på Brand New Day och Crazy Love.
Textmässigt fokuseras en hel del på natur och "mystik" (ja, det var ju det där med rökvanorna på den tiden...)
Skivans bästa låtar tycker jag är Caravan och Into The Mystic. Den sistnämnda av låtarna avslutas med att Van The Man hojtar att det är "too late to stop now", vilket han tydligen brukade avsluta sina konserter med på 70-talet.
Och tydligen tyckte han det. Att det liksom inte var någon idé att lägga av. Moondance hade föregåtts med ca ett år av Astral Weeks. Senare samma år (1970) släppte han ännu ett album och sedan ett varje år till och med 1974.
Herreminskapare!
Läst: Sekter Och Hemliga Sällskap i Sverige Och Världen av Claes Svahn
Jag tyckte: Semesterläsning! Kul att plöja konspirationsteorier. Även "kul" att läsa om olika otrevliga sekter. Förbättrade mina kunskaper om bl.a. korpelianerna. Bitvis underhållande. Men dock blir det hela lite enahanda. Och inte speciellt välskrivet.
Betyg: 2.
Frosseri
En favoritsysselsättning för undertecknad, erkännes.
Har några personliga favoriter. Brago-kex, till exempel. "One is too many and a million is not enough" är ett uttryck som bra beskriver mitt förhållande till Brago, har man väl börjat äta är det lika bra att fortsätta.
En annan favorit är att frossa i tid.
Aktuellt såhär i semestertider. Tidigare, på den gamla dåliga tiden, innan jag hade diverse förpliktelser som gör slikt omöjligt kunde jag göra precis ingenting i 2-3 dagar. Utan problem. Med lätthet.
Härligt. Om det inte sker alltför ofta.
I kvällstidningarna kan man dra nytta av olika psykologers tips om hur man bäst ska "varva ner" på sin semester. Jag har läst några såna artiklar Inte sällan rekommenderas att man ska resa bort för att komma undan alla krav man ställer på sig själv.
Verklighetsfrämmande för mig.
Skulle utan problem kunna tillbringa en hel helg i horisontalläge, tillsammans med t.ex. en välsorterad CD-samling och ett par lådor brittiska musiktidningar från 90-talet. Behöver ingen psykologhjälp för att nå det sinnestillståndet.
Har läst att människans naturliga dygnsrytm är inställd efter ett 25 timmars dygn. Under min semester har jag tänkt en hel del på detta. Skulle vilja pröva detta i verkligheten. Dvs. stänga in mig (eller om man så vill: stänga ute omvärlden) och...pja...se vad som händer. Vore intressant att prova.
Vem vet - om sisådär 20-25 år kommer jag ha möjlighet att genomföra det testet...
