Thomas blogg

Sommaren föds på nytt ur våren.
Den vår vi befinner oss i nu.
Den kalla vinterns dödskyla förvandlas till blommande högsommar på några korta veckor.
Det är förstås fantastiskt. Ett sorts mirakel varje gång det sker.
Inte olikt när ett barn föds. Att något finns där för att starta det första andetaget.
Någonting magiskt sätter igång hjärtats första slag.
Det påminner om hur någonting startar lövsprickningen.
Fyller gulnade grässtrån med grön klorofyll.
Förvandlingen är överväldigande.
Lika stor förvandling sker när högsommaren övergår till höst. Som blir till vinter.
Metamorfosen är exakt lika omstörtande men förstås sällan besjungen eller hyllad.
Någonting finns där för att hugga ner även den starkaste av somrar.
De mäktigaste av blommor kommer blekna och dö.
Magin i detta är lika stor som i vårens skaparkraft. Exakt lika stor.
Ingen förvånas över hösten. Ingen förväntar sommaren att bestå i all tid.
Vårens seger över vintern förvånar oss däremot varje gång den sker.
Som att det goda, i form av våren, kan besegra den ondskefulla vintern alltid överraskar.
Medan hösten bara är vårat oundvikliga öde. Som vi accepterat.
När den drabbar oss väcker den ingen som helst förvåning.
Men hösten är också vårens förutsättning.
Liksom en människas döende börjar med hennes födsel.

Varför håller man på och kokar sug- och dinappar samt jagar de äldre barnen för att få dem att tvätta händerna när de ändå äter barr och småstenar samt dricker t.ex. biltvättmedel och pölar på vägen?

Laddar över bilder från digitalkameran och man kan återigen konstatera att inte bara min fru utan även Moder Natur måste vara synskadade. Dessutom på något vis fundamentalt lurade. Antingen det eller så är vår kamera trasig. Det finns inte någon annan förklaring till att någon som ser ut som jag kan vara gift med min fru och ha så vackra barn som jag trots allt har.
Moder Natur brukar ju vara svår att lura. Så det är väl vår Canon som på grund av någon teknisk fadäs misslyckats med att fånga min skönhet.
Återigen.

"Lediga" dagar som trebarnsförälder förtjänar verkligen att sättas inom citattecken.
Fyra "lediga" dagar har väl renderat ungefär fyra riktigt lediga minuter.
En bra ledig dag är inte längre en dag när jag kan göra lite som jag vill. En bra ledig dag är istället en dag där jag hinner jobba undan en del saker som är roligare än att t.ex. diska. Som exempelvis att elda och räfsa.
Varför är det förresten så mycket roligare att jobba utomhus än inomhus? Att dammsuga och skura är ungeför lika njutbart som att låta sin tunga fästas i hallgolvet med hjälp av en häftpistol. Medan att skura upp växthuset är roligt. Ja. Rentav roligt.
Besynnerligt.

Helgens idrott: äldsta sonen gläder mig genom att leka själv utomhus med en boll och ett tennisracket i långa tider. Fått anstränga mig en hårsmån för att inte börja googla på ATP poäng och tennisövningar. Därefter förvånar han mig genom att vilja kolla damhockey. Det är förvånande av två skäl: dels eftersom ingen annan jag känner gillar att kolla damhockey och dels eftersom han normalt aldrig vill kolla sport på TV.
Kan inte förklara det här riktigt.
Men jag gillar det.

Det förra inlägget var såklart inte författat av mig. Utan av en person med ofantligt mycket högre kapacitet i såväl hjärnkontor som inom den verbala avdelningen. Tomas Tranströmmer. Jag kan väldigt lite om poesi. Jag har läst väldigt lite lyrik. Men jag försöker lära mig. Misstänker att det finns mycket bra som jag missar.

Jag har en inbyggd skepsis mot lyrik. Någonting i uttryckssättet framkallar en stark nej-reflex.
Troligen beror det på att jag genom hela livet tyckt att en del poeter som läser upp sina dikter är pinsamma. De framstår som tillgjorda och pretentiösa. Vissa av dem borde upplysas om att bara för att de blundar och kvider fram sina dikter med ansträngd röst så blir texterna inte automatiskt bättre. Inte ens om de med förvridet ansiktsuttryck vrider sig av och an som om de anfölls av osynliga vildvittror. Någon borde berätta för de här poeterna att såna där hyss var gamla redan i början av 60-talet. Vill man framkalla en känsla av ”innerlighet” eller ”originalitet”, som jag gissar är den bakomliggande planen är det fel väg att gå.
Nej.
Det fungerar bättre för mig att läsa än att se och höra poesi. De få gånger jag sett s.k. estradpoesi har jag drabbats av känslor starkt gränsande mot panikångest.
Pinsamhet på Kanal 5 nivå.
Rent generellt har jag ju inga problem med överspända artister i andra sammanhang. Så detta mitt problem borde gå att komma över. Men än så länge föredrar jag det skrivna framför det upplästa.

Det jag gillar mest med Romanska Bågar, som dikten i mitt förra inlägg heter, är för det första att den är begriplig. Långtifrån alla dikter är ju det. I och för sig kan även väldigt svårtydda texter vara bra, jag gillar ju för tusan Bob Dylan och tidiga R.E.M. Men extra bra är det nog ändå när jag förstår.
För det andra fångas en känsla jag haft och uttrycks på ett sätt som är mycket bättre än vad jag själv skulle klara av. Det är också bra. Ibland kan man ju rentav läsa en eller annan dikt som sätter ord på sånt jag inte alls insett förut. Eller som förändrar eller nyanserar hur man tänker på vissa saker. Sånt gillar jag. Såklart.
För det tredje packar Romanska Bågar in allt det ovanstående på några få rader. Det tycker jag är väldigt häftigt. Och bra.
Mer sånt om jag får be. Kanske man rentav skulle låna en Tranströmmer på biblan?
Då måste jag förstås ställa mig invid lyrikhyllan. Har faktiskt haft en motvilja att göra ens det tidigare. Men tror kanske jag övervunnit åtminstone den fjantigheten vid det här laget.

1. Igår kunde jag betrakta hur tvååringen på några få sekunder plockade isär en våg på badhuset. Det var inte vilken våg som helst. Den var gjord i gjutjärn och plåt och därefter fäst i golvet med en kedja. Den var minst sagt stabil. Den kunde hantera vikter över 250 kilo. Detta var dock ingen match för honom. Hans destruktionskraft är som något hämtat ur gamla testamentet. Jag skulle vilja se honom gå lös på en s.k. svart låda. Dvs en sån där apparat som registrerar kommunikation i flygplan och som verkar kunna klara de allramest fasansfulla flygkrascher. Frågan är hur länge en sådan anordning skulle klara sig mot tvååringens pillrande? 10-15 minuter är min gissning.

2. Läser om förbudet att bära heltäckande slöja i Frankrike. Tankarna vandrar vidare till Muhammedkarikatyrer och avsiktligt provocerande gestaltningar av islams allra heligaste figur som rondellhund. Sådana uttryck brukar på vissa håll anses som viktiga för det fria ordet. Som ett sätt att testa yttrandefriheten. Så kanske det är. Även om det litegrann känns som att yttrandefriheten alltid ska testas på just muslimer. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man kunna tänka tanken att man med Muhammedkarikatyrer kränker patologiskt lättkränkta individer som har väldigt litet inflytande i det svenska samhället. Som är nästintill maktlösa. Ville man testa yttrandefriheten på ett verkligen modigt sätt skulle man ju ge sig på symboler som många inflytelserika svenskar känner starkt för. Tankesprånget här blir då kort till idrotten. Jag kan inte komma på något annat område där man kan väcka liknande känslor. Och det var ju inte länge sedan en journalist mordhotades på grund av saker han skrivit som relaterade till ett visst ishockeylag. Pratar man om att vara "patologiskt lättkränkt" kommer man kanske in på de upprörda reaktionerna efter ett radioskämt om Peter Forsberg i vintras.
Säg såhär: ville man på allvar utmana och testa gränserna för det fria ordet vore en god idé att göra en sorts installation föreställande Peter Forsberg involverad i homosexuellt samlag med Magnus Wernblom. Och placera den i rondellen vid södra infarten till Övik. En helt världsunik rondellhund. Skulle någon reagera negativt på detta, kanske rentav göra åverkan på installationen, vore det givetvis att betrakta som ett övergrepp på det fria ordet. Eller varför inte snickra ihop en såkallad vuxenserie om ett omfattande dopingprogram inom svenska friidrottslandslaget? Eller skidlandslaget? En fejkad dokumentär om Ingemar Stenmarks hemliga liv som huvudman i en traffickinghärva? 

3. En åktur med bilen längs gatan där jag bor är som en blandning mellan bergochdalbanan på Liseberg och Flumeride. Spännande, om än inte idealiskt för stötdämparna. Speciellt om man har lite bråttom. Man skulle kunna gömma undan en medelstor bisonoxe i de djupaste groparna. Tyvärr verkar Kramfors kommun inte insett potentialen här. Renvägen borde kunna marknadsföras som en åkattraktion eller kanske en äventyrspark. Jag tror det finns en stor potential här. En ny idrottsplats i all ära, här finns en möjlighet för en fattig kommun att tälja guld. Jag skulle kunna tänka mig att stå för popcornförsäljning uppe på backkrönet.

4. Min arbetsgivare, landstinget i Västernorrland, har det fortsatt kärvt på den ekonomiska fronten. På alla håll dras det in och sparas. Alla håll? Nej, inte riktigt. En avdelning har faktiskt utökat sin personalstyrka kunde man nyligen läsa om på vårat intranät. Man har insett att den avdelningen faktiskt fungerade bättre och gjorde ett bättre jobb med fler personer än färre. Det är kanske inget särskilt sensationellt. Men givetvis bra. Det lilla kruxet är att detta berör ekonomiavdelningen. Inköp, närmare bestämt. Och när de gör ett bra jobb tjänar landstinget pengar. När vi andra gör ett bra jobb renderar det däremot inte samma direkta klirr i kassan. Vilket i sin tur innebär att man genomför omfattande personalneddragningar där. För landstingets bästa, vilket ju i alla avseenden är synonymt med en budget i balans numera. Det blir alltså viktigare för ett landsting att göra ett bra jobb på ekonomiavdelningen än inom själva vården. Ett tankeväckande perspektiv.

Hamnade i en diskussion som handlade om Idrottens Väsen. Vad det nu är. Det fick mig att fundera över hur jag själv skulle definiera idrottens väsen eller själ.
Det första jag kom att tänka på var drömmarna och glädjen som fanns förknippat med drott när jag var barn. När jag träffar gamla kompisar pratar vi fortfarande om händelser på matcher i mitten av 80-talet. Fortfarande får jag försvara mig på grund av ett misstag (de påstår att) jag gjorde 1985. Det är besynnerligt hur väl jag minns många situationer trots att de skedde för 25-30 år sedan. Såvida de handlar om sport vill säga. Jag minns hur det kändes inför min allra första fotbollsträning och min första match. Jag kommer ihåg inte bara mål som jag gjorde eller tävlingar där det gick bra utan även resorna vi åkte på och vad vi pratade om. Rentav minns jag enstaka glidtacklingar och rensningar. För att inte tala om hur vi lekte att vi var Bojan Krizaj, Peter Popangelov, Andreas Wenzel eller givetvis Ingemar Stenmark.
Det här blir inte mindre märkvärdigt av att jag numer inte kan hålla i minnet vilken sorts smör jag ska köpa, inte ens de 5 minuter det tar för mig att åka ner till affären.
Om jag ska tänka på idrottens väsen tänker jag också på TV puckshögar, på hur vi firade svenska segern mot Rumänien i VM -94 genom att springa rakt från TV soffan och ut i Lulsundskanalen och jag tänker på min kompis som gjorde ett glädjeskutt rakt in i en takfläkt för att fira ett mål.
Glädje.
Idrott måste innehålla glädje. Även för vuxna (eller rentav förvuxna) människor.
Glädjen måste ingå i alla fall i någon mån eller ur någon aspekt. Den är en förutsättning för sport.

Om man vid det här laget i texten sträcker sig efter kräkhinken på grund av överdos med feelgoodklyschor kan det vara värt att lägga till att en del av idrott, åtminstone tävlingsidrott, också är synonymt med kamp. Det kan vara kamp mot motståndare som ibland gör sitt allra bästa för att få dig att må dåligt på alla olika plan. Det kan se ut så här eller så här eller rentav så här. På gott och ont så ingår detta i konceptet. Idrott kan också vara en kamp mot sig själv. Det kan vara en obehagligare motståndare än Nigel De Jong. Idrott kan vara att plåga sig själv till den totala utmattningens gräns och ändå misslyckas med att nå sitt mål! Jag tycker det är en av de häftigare aspekterna på sport. Se t.ex. Marcus Hellner på 15 km i senaste OS. Han är beredd att pressa sig på ett omänskligt sätt. Efter målgång ligger han en lång stund närmast okontaktbar i snön. Och missar prispallen med mikroskopisk marginal. I det här ligger något som tilltalar mig. Kanske på ett bisarrt sätt. Att göra sitt bästa och misslyckas - det är som hämtat ur en text av Springsteen, det är vackert.
Det finns förstås även någonting tilltalande i att pressa sig själv och lyckas. Se t.ex. Charlotte Kallas fantastiska avslutning på Tour De Ski. Fast oftare misslyckas man ju.

Härnäst tänker jag på idrottens förmåga att engagera. Jag tänker på hur även min av sport totalt ointresserade hustru grät glädjetårar när Carolina Kluft prickade sitt sista försök i längdhoppet under VM i Paris och på hur pappa så länge jag kan minnas vägrar lyssna på Radiosporten när Luleå Hockey spelar eftersom han är övertygad att han då personligen orsakar att de förlorar.
Själv är jag naturligtvis helt befriad från alla irrationella känslor under betraktande av idrott.
Hrm.
Har aldrig behövt byta en t-shirt som är genomsvettig efter 45 minuters fotbollstittade. Har aldrig hållit en TV apparat i händerna och övervägt att slänga den genom ett fönster, inte ens när Luleå Hockey tappade SM finalen mot Brynäs på nesligast möjliga sätt. Inte heller har jag sparkat ut vattenflaskor i vegetationen som omger olika grusplaner i Norrbotten och aldrig heller i vredesmod kastat några skidor till marken efter målgång.
Så då var det utrett.

Jag har svårt att hitta någon slutkläm på detta. Men kanske såhär: För mig känns idrottens själ som inte främst något som berör elitidrotten. Det har mycket mer att göra med saker som att 25 personer med starkt varierande civil status (och ofta i minst sagt diskutabel fysisk status) kan tänka sig att offra 3-4 kvällar i veckan för att försöka åstadkomma något som i alla fall liknar fotboll i sitt lokala Div V lag.
En dörr till ett omklädningsrum som står på glänt och släpper en pust av ångande värme ut i skymningen medan man packar in väskan i bilen efter någon av säsongens sista träningar i källarserien.
Där kanske man hittar idrottens riktiga väsen?

”När man står här går man flera tusen år tillbaka i mänsklig utveckling.”
Orden är en av mina vänners. De uttalades med vidgade pupiller, halvöppen mun och under tung andhämtning. Droger var ej inblandade. Däremot hockey. Han avsåg att vi regredierade till någon sorts grottmansnivå när vi stod där på ståplats och skrek om domarjävlar och liknande.
Han hade väl inte helt fel.
En del av idrott kan vara adrenalin, testosteron och en kraftig stimulans av hjärnans utvecklingshistoriskt äldsta delar.
Just nu pågår slutspel i elitserien. Det ovanstående går inte att bortse ifrån där. För den som, i likhet med mig, gillar att dra förhastade slutsatser och att se samband som kanske bara är inbillade finns här ett veritabelt smörgåsbord. Jag tycker mig se skillnader mellan hur man reagerar i Ångermanland, där jag bor nu, jämfört med Norrbotten, där jag är uppvuxen.

När det går dåligt för Luleå Hockey fylls min Facebook omedelbart av stenhårda sågningar av spelarna i det egna laget. Vill man vältra sig i det här kan man kolla på kommentarssidorna på t.ex. Norrländskan eller Kuriren (fast som vanligt när det gäller anonyma kommentarer på morgontidningarnas hemsidor så verkar en majoritet av inläggen ha ursprung ur en den allra grundaste och grumligaste delen av mänsklighetens genpool).
Ett annat återkommande tema hos norrbottningar som lider nederlag är: ”hela Sverige skrattar åt oss”. Jag vet inte varför det är så. Men hur vi bedöms av andra verkar vara oerhört viktigt. Vi får lätt känslan av att alla är emot oss. Speciellt är media emot oss. Alla segrar vi vinner ska betraktas mot bakgrund av detta. När Luleå Hockey lyckades vinna SM guld minns jag hur fler än en av oss som kollade på TV just då ställde sig upp och höll långa anföranden om hur de partiska kommentatorerna kunde dra åt helvete efter slutsignalen gått. Ofta ackompanjerat av anklagande pekfingrar mot TV skärmen. Vi var nyktra (just då). Bara helt övertygade om att alla utom oss ville att Luleå skulle misslyckas. Vi ville köra ner denna vår seger i halsen på hela vår omgivning. Och vi gjorde vårat bästa för att uppnå just det.

I Ångermanland finns en enkel strategi för att hantera motgång. Det är det rakt omvända från det norrbottniska sättet. Det är aldrig det egna lagets fel att det går dåligt, det finns alltid andra att skylla på. Vanligast är att skylla på domarna. Man kan lätt få intrycket av att ångermanlänningar skyller allt dåligt som överhuvudtaget existerar på hockeydomarna i elitserien. Allt ifrån inflationen till HIV och till kriget i Libyen verkar kunna bero på dem. I brist på domare skyller man på sportchefen eller föreningens styrelse. Aldrig på det egna laget.
Seger och framgång i Ångermanland är mindre komplicerat än i Norrbotten. Det är bara glädje. Kanske en smula överdriven. Men inte så intimt förknippat med en känsla av revansch och att ge hela Sverige fingret.

Nu är iallafall Luleå Hockey precis utslagna ur SM slutspelet efter en ändå framgångsrik säsong. De bittra kommentarerna lyser faktiskt med sin frånvaro. Även på morgontidningarnas hemsidor. Modo däremot ligger risigt till i kvalserien. Hur risigt ligger man till? Jo, såpass dåligt att det ovanstående inte längre riktigt gäller. Ingen pratar längre om att Modos motgångar beror på domarna.
Det är ett paradigmskifte så radikalt att man verkligen förstår att något fullständigt världsomstörtande har skett.