The Owls Are Not What They Seem
Dags att förnya körkörtet. Nytt foto måste ordnas. Eftersom staden jag valt att bo i är en stad av lite mindre modell så finns här inga fotoautomater. Det finns faktiskt bara en enda fotoaffär.
Där kan man förvisso ta körkortsbilder.
Om man förbokat en tid, vill säga
Och om man har en halvtimme på sig.
Och är beredd att hosta upp 250:- för fyra st. foton i formatet 2*3 cm.
Jag kanske låter lite missnöjd? Nej, mittåt!
Det är 250 väl investerade spänn.
Scenariot är som följer:
Jag inträder i affären där expediten är invecklad i ett invecklat samtal med en kund. Jag tror det handlar om ett kamerastativ som krånglar. De (expediten och kunden) går verkligen till botten med problemet. De skärskådar kamerastativet ur alla upptänkliga vinklar och vrår, de bryter ny mark, de är kamerastativens motsvarighet till Marco Polo och Vasco Da Gama.
De ignorerar givetvis övriga kunder (=jag).
De ignorerar även en telefon som ringer. "Telefoner? Ah! Värdsliga ting!", såg de ut att tänka.
När ungefär 40 signaler gått fram gör en sällsam figur entré.
Det kan ha varit min inbillning, men någonstans i bakgrunden tyckte jag mig i det här skedet höra en dvärg som pratade baklänges ackompanjerad av titelmusiken till Twin Peaks.
Mannen som gör entré ser ut lite grann som "Janos" från TV-serien "Tårtan" (googla, ni under 30).
"Janos" för mig in i ett rum.
In i det han kallar "atiljén".
In i butikens allra heligaste.
Handlingen tätnar alltmer.
Jag får slå mig ner på en pall mitt i den spartanskt möblerade "atiljén".
"Janos" tar med ett leende fram en skål och något som liknar en pudervippa.
Han rör om i skålen och jag undrar för mig själv varför han ska pudra sin kamera.
Det visar sig att han inte alls tänkt sig att pudra någon kamera.
Istället är måltavlan för hans pudervippa min panna och mina kinder.
Flinkt vispar han med pudervippan över mitt ansikte och jag går in i någon sorts chocktillstånd.
Jag har sminkats för första gången i mitt liv.
Hela tiden ler "Janos" vänligt.
En sällsam upplevelse.
Någon borde ringa David Lynch
Där kan man förvisso ta körkortsbilder.
Om man förbokat en tid, vill säga
Och om man har en halvtimme på sig.
Och är beredd att hosta upp 250:- för fyra st. foton i formatet 2*3 cm.
Jag kanske låter lite missnöjd? Nej, mittåt!
Det är 250 väl investerade spänn.
Scenariot är som följer:
Jag inträder i affären där expediten är invecklad i ett invecklat samtal med en kund. Jag tror det handlar om ett kamerastativ som krånglar. De (expediten och kunden) går verkligen till botten med problemet. De skärskådar kamerastativet ur alla upptänkliga vinklar och vrår, de bryter ny mark, de är kamerastativens motsvarighet till Marco Polo och Vasco Da Gama.
De ignorerar givetvis övriga kunder (=jag).
De ignorerar även en telefon som ringer. "Telefoner? Ah! Värdsliga ting!", såg de ut att tänka.
När ungefär 40 signaler gått fram gör en sällsam figur entré.
Det kan ha varit min inbillning, men någonstans i bakgrunden tyckte jag mig i det här skedet höra en dvärg som pratade baklänges ackompanjerad av titelmusiken till Twin Peaks.
Mannen som gör entré ser ut lite grann som "Janos" från TV-serien "Tårtan" (googla, ni under 30).
"Janos" för mig in i ett rum.
In i det han kallar "atiljén".
In i butikens allra heligaste.
Handlingen tätnar alltmer.
Jag får slå mig ner på en pall mitt i den spartanskt möblerade "atiljén".
"Janos" tar med ett leende fram en skål och något som liknar en pudervippa.
Han rör om i skålen och jag undrar för mig själv varför han ska pudra sin kamera.
Det visar sig att han inte alls tänkt sig att pudra någon kamera.
Istället är måltavlan för hans pudervippa min panna och mina kinder.
Flinkt vispar han med pudervippan över mitt ansikte och jag går in i någon sorts chocktillstånd.
Jag har sminkats för första gången i mitt liv.
Hela tiden ler "Janos" vänligt.
En sällsam upplevelse.
Någon borde ringa David Lynch
Fingered
Lider av någon sorts läsdysfunktion. Fixar inte längre att läsa ut någon enda bok. Har börjat och slutat på två böcker som inte var direkt dåliga. Men...orken fanns/finns inte där.
"It´s not you, it´s me" skulle George Costanza kanske sagt.
Stack iallafall iväg till bibblan idag.
Huvudsyftet var att lokalisera en bok om bajs åt sonen. Han är djupt inne i den famösa kiss-och-bajs-åldern. Men hade även en förhoppning att hitta något läsvärt åt mig själv.
Smög omkring bland hyllorna och samlade ihop intressanta titlar.
Kände mig inte så lite fjantig för att jag kände mig lite nöjd över att ha läst ett flertal av de böcker som personalen på bibblan lagt fram som lite speciellt rekommenderade.
En gång nörd, alltid nörd kanske.
Sedan gick jag till utlåningsdisken. Lämnade fram lånekortet.
Biblioteksassistenten (som jag aldrig sett förut) tittade på mina böcker.
Tittade på mitt lånekort en extra gång.
Frågade mig ifall det var jag som lagt upp en massa löprundor på "den där joggingsiten".
Jag stelnade till. Ägnade George Orwell en snabb tanke och kände att jag kanske får se över mina internetrutiner.
Bekräftade att jag var den skyldige.
Smet hem i mörkret. Insåg att jag bland annat vägt mig varje måndag hela det här året - och publicerat resultatet på min användare på "den där joggingsiten".
Kändes...så där.
Hoppas ingen kan hitta något samband mellan mig och den sökning jag gjorde på bibblans dator för att hitta "Stora Bajsboken" (som sonen ska läsa! OBS! OBS!)
"It´s not you, it´s me" skulle George Costanza kanske sagt.
Stack iallafall iväg till bibblan idag.
Huvudsyftet var att lokalisera en bok om bajs åt sonen. Han är djupt inne i den famösa kiss-och-bajs-åldern. Men hade även en förhoppning att hitta något läsvärt åt mig själv.
Smög omkring bland hyllorna och samlade ihop intressanta titlar.
Kände mig inte så lite fjantig för att jag kände mig lite nöjd över att ha läst ett flertal av de böcker som personalen på bibblan lagt fram som lite speciellt rekommenderade.
En gång nörd, alltid nörd kanske.
Sedan gick jag till utlåningsdisken. Lämnade fram lånekortet.
Biblioteksassistenten (som jag aldrig sett förut) tittade på mina böcker.
Tittade på mitt lånekort en extra gång.
Frågade mig ifall det var jag som lagt upp en massa löprundor på "den där joggingsiten".
Jag stelnade till. Ägnade George Orwell en snabb tanke och kände att jag kanske får se över mina internetrutiner.
Bekräftade att jag var den skyldige.
Smet hem i mörkret. Insåg att jag bland annat vägt mig varje måndag hela det här året - och publicerat resultatet på min användare på "den där joggingsiten".
Kändes...så där.
Hoppas ingen kan hitta något samband mellan mig och den sökning jag gjorde på bibblans dator för att hitta "Stora Bajsboken" (som sonen ska läsa! OBS! OBS!)
"En Sån Dag...
...fåglar sjunger, man är glad."
Våren verkar ha kommit.
Även till Kramfors. I februari.
Märkligt.
Men det känns så.
Iallafall har jag idag noterat det jag brukar betrakta som det säkraste vårtecknet. Nämligen att det börjar lukta som det gör när frusen lera tinar tillsammans med hundbajs.
Kanske inte en utpräglad angenäm arom i sig självt, men man vet ju vad det innebär.
Det är en bra dag för att lyssna på Nick Drake.
Jag vet att jag bara för någon dag sedan skrev upp hans Black Eyed Dog som en inte speciellt munter sång,
Jag vet också att han dog efter att ha överdoserat antidepressiva tabletter och jag vet att lågmäld singer/songwritermusik inte är allas idé om festlig musik fylld av vårkänslor.
Men.
Om man nu inte hört Nick Drake tidigare så kan man ju alltid köpa (eller på annat sätt tillskansa sig) samlingen Way Too Blue. Därefter programmerar man bort tidigare nämnda Black Eyed Dog och kastar sig istället över From The Morning, Hazey Jane I eller (hans mest kända låt) Northern Sky.
Sedan blandar man en vårdrink och sätter sig i solen fylld av en trevlig känsla.
Våren verkar ha kommit.
Även till Kramfors. I februari.
Märkligt.
Men det känns så.
Iallafall har jag idag noterat det jag brukar betrakta som det säkraste vårtecknet. Nämligen att det börjar lukta som det gör när frusen lera tinar tillsammans med hundbajs.
Kanske inte en utpräglad angenäm arom i sig självt, men man vet ju vad det innebär.
Det är en bra dag för att lyssna på Nick Drake.
Jag vet att jag bara för någon dag sedan skrev upp hans Black Eyed Dog som en inte speciellt munter sång,
Jag vet också att han dog efter att ha överdoserat antidepressiva tabletter och jag vet att lågmäld singer/songwritermusik inte är allas idé om festlig musik fylld av vårkänslor.
Men.
Om man nu inte hört Nick Drake tidigare så kan man ju alltid köpa (eller på annat sätt tillskansa sig) samlingen Way Too Blue. Därefter programmerar man bort tidigare nämnda Black Eyed Dog och kastar sig istället över From The Morning, Hazey Jane I eller (hans mest kända låt) Northern Sky.
Sedan blandar man en vårdrink och sätter sig i solen fylld av en trevlig känsla.
Trött
1. Tag en disktrasa. Helst en som använts mer än 3 månader.
2. Placera i kokande vatten i 45 minuter.
3. Kör i köksassistent (med såna där hackknivar påmonterade).
4. Blanda den finhackade disktrasan med ljummen tjära.
5. Häll upp i en oval, ugnsfast form.
6. Griljera i nedre delen av ugnen (225 grader, 15-20 minuter).
7. Låt svalna utomhus, helst medan småfåglar pickar i den sakta stelnande tjär/disktrasröran.
Efter att ha utfört de ovan beskrivna stegen 1-7 har man åstadkommit en naturtrogen replik av min hjärna i nuläget.
Åtminstone att döma av allmän pigghet och spänst i steget och tanken.
2. Placera i kokande vatten i 45 minuter.
3. Kör i köksassistent (med såna där hackknivar påmonterade).
4. Blanda den finhackade disktrasan med ljummen tjära.
5. Häll upp i en oval, ugnsfast form.
6. Griljera i nedre delen av ugnen (225 grader, 15-20 minuter).
7. Låt svalna utomhus, helst medan småfåglar pickar i den sakta stelnande tjär/disktrasröran.
Efter att ha utfört de ovan beskrivna stegen 1-7 har man åstadkommit en naturtrogen replik av min hjärna i nuläget.
Åtminstone att döma av allmän pigghet och spänst i steget och tanken.
Musik Mot Depression?
Tittade in på The Cochrane Library ikväll.
Det är en resurs där man enkelt kan hitta sammanfattningar av det senaste inom medicinsk forskning. Man kan också hitta systematiska genomgångar av olika ämnesområden.
T.ex. hade man nu utvärderat nyttan av musik som behandlingsmetod mot depression.
Det är tydligen en vanligt förekommande behandlingsmetod. Ur The Cochrane Librarys sammanställning av de studier som gjorts i ämnet kan man se att vetenskapen är oenig, forskningsresultaten spretiga.
Det tycker jag är helt logiskt. Måste finnas många fallgropar för forskare inom det här området. Musik kan ju påverka oss på olika sätt beroende på vad vi lyssnar på. Risken för s.k. bias är nog stor.
Det vore intressant att nysta vidare i detta.
Ifall någon forskare mot all förmodan läser detta så har jag en idé för en ny studie. Metoden skulle vara att jämföra hur humöret på ett antal försökspersoner påverkas av de två nedstående spellistorna.
De nedan listade låtarna fungerar i alla fall på mig. De kan påverka humöret åt ena eller andra hållet.
Resultaten i min tänkta studie skulle även jämföras mot placebo. Dvs. att försökspersonerna får lyssna på musik som inte ger några känslor åt ena eller andra hållet. Detta för att definiera någon sorts känslomässig nollpunkt. En låt signerad valfri Idol!-deltagare kan vara lämpligt för detta syfte. Eller något av Tomas Ledin.
Nåväl.
Here goes:
Lista 1
För en något mer upprymd sinnesstämning:
Real Real Gone (Van Morrisson)
Move On Up (Curtis Mayfield)
Dance To The Music (Sly & The Family Stone)
The Adolescent Song Of Mindless Devotion (The Lucksmiths)
Cannonball (The Breeders)
Almost Saturday Night (John Fogerty)
Le Freak (Chic)
Alison Starting To Happen (Lemonheads)
Give It Away (Red Hot Chili Peppers)
Lee Remick (The Go-Betweens)
Lista 2
För en något mer dämpad sinnesstämning:
I Hate Myself And Want To Die (Nirvana)
Requiem (Killing Joke)
Death Room Blues (Blind Willie McTell)
100 Years (The Cure)
Final Solution (Pere Ubu)
Famous Blue Raincoat (Leonard Cohen)
Sister Ray (Velvet Underground)
Black Eyed Dog (Nick Drake)
...och sedan avsluta med att lyssna igenom hela The Wall med Pink Floyd och Metal Machine Music av Lou Reed
Det är en resurs där man enkelt kan hitta sammanfattningar av det senaste inom medicinsk forskning. Man kan också hitta systematiska genomgångar av olika ämnesområden.
T.ex. hade man nu utvärderat nyttan av musik som behandlingsmetod mot depression.
Det är tydligen en vanligt förekommande behandlingsmetod. Ur The Cochrane Librarys sammanställning av de studier som gjorts i ämnet kan man se att vetenskapen är oenig, forskningsresultaten spretiga.
Det tycker jag är helt logiskt. Måste finnas många fallgropar för forskare inom det här området. Musik kan ju påverka oss på olika sätt beroende på vad vi lyssnar på. Risken för s.k. bias är nog stor.
Det vore intressant att nysta vidare i detta.
Ifall någon forskare mot all förmodan läser detta så har jag en idé för en ny studie. Metoden skulle vara att jämföra hur humöret på ett antal försökspersoner påverkas av de två nedstående spellistorna.
De nedan listade låtarna fungerar i alla fall på mig. De kan påverka humöret åt ena eller andra hållet.
Resultaten i min tänkta studie skulle även jämföras mot placebo. Dvs. att försökspersonerna får lyssna på musik som inte ger några känslor åt ena eller andra hållet. Detta för att definiera någon sorts känslomässig nollpunkt. En låt signerad valfri Idol!-deltagare kan vara lämpligt för detta syfte. Eller något av Tomas Ledin.
Nåväl.
Here goes:
Lista 1
För en något mer upprymd sinnesstämning:
Real Real Gone (Van Morrisson)
Move On Up (Curtis Mayfield)
Dance To The Music (Sly & The Family Stone)
The Adolescent Song Of Mindless Devotion (The Lucksmiths)
Cannonball (The Breeders)
Almost Saturday Night (John Fogerty)
Le Freak (Chic)
Alison Starting To Happen (Lemonheads)
Give It Away (Red Hot Chili Peppers)
Lee Remick (The Go-Betweens)
Lista 2
För en något mer dämpad sinnesstämning:
I Hate Myself And Want To Die (Nirvana)
Requiem (Killing Joke)
Death Room Blues (Blind Willie McTell)
100 Years (The Cure)
Final Solution (Pere Ubu)
Famous Blue Raincoat (Leonard Cohen)
Sister Ray (Velvet Underground)
Black Eyed Dog (Nick Drake)
...och sedan avsluta med att lyssna igenom hela The Wall med Pink Floyd och Metal Machine Music av Lou Reed
Exkrement
Bajs, visst är det kul.
Dvs. så länge det endast avhandlas bildligt. Eller symboliskt. Eller vad fasen man nu
ska kalla det tvååringar håller på med.
Man dras lätt med.
Exempelvis är det lätt att roas av att göra om kända barnvisor. Man byter ut väl valda ord mot det en läkare
benämner "fekalier", det engelsmännen kallar för "fart" och den vätska Gudrun Schyman enl. ryktet
ska ha utsöndrat offentligt (på en biograf).
Eller, mer begripligt formulerat: visst är det kul med den s.k. kiss och bajs-åldern. Även
för män i yngre medelåldern.
Dagens roligaste ramsa blev vår "remix" av "Den som inga byxor har...osvosv"
Stor underhållning.
Jag, sonen och hustrun skrattade hysteriskt.
Svarte Man
Visst minns ni den leken? En lågstadieklassiker.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Mid-life Crisis
Det närmar sig födelsedag.
35 jäkla år. Det är inte så illa.
Vissa gillar inte att fylla år. Det gör däremot jag. Inte bara för att jag gillar tårtor med jordgubbar och gelehallon.
Det finns som bekant bara exakt ett alternativ till att bli äldre. Och det alternativet är inte tilltalande för mig.
Alexander Den Store, Jimi Hendrix och Kurt Cobain var alla utan tvivel skapligt framgångsrika. De åstadkom många saker.
I och förty och emedan klarade ingen av dem att nå samma ålder som jag.
Så det så.
Naturligtvis känner jag till att det finns vissa risker med att bli lite äldre.
Bland annat kan man drabbas av det som engelsmännen kallar "midlife crisis".
Det drabbar runt 10% av alla i åldrarna 35-50 år. Det är en sorts livskris som kan utlösas av åldrande i sig självt eller av vissa externa faktorer. (Dvs. det är inte bara en låt av Faith No More)
Läser om det fenomenet på wikipedia:
Några kännetecken för medelålders livskris:
"Individuals experiencing a mid-life crisis are said to have some of these feelings:
- search of an undefined dream or goal
- a deep sense of remorse for goals not accomplished
- desire to achieve a feeling of youthfulness
- need to spend more time alone or with certain peers "
Jag vet inte jag.
I vissa avseenden känns beskrivningen av midlife crisis som en beskrivning av hur jag alltid varit. Åtminstone sedan puberteten
Så det ska nog gå bra även i fortsättningen. Tack så mycket.
Örnäset, Ca. 1986
På systembolaget på Örnäset rådde tystnad.
Det är så jag minns det.
Pappa talade med lite lägre röst när han stod och väntade på sin tur.
Det kändes högtidligt.
Ingen gapade och skrek.
Utom vissa.
Jag försökte undvika att ens titta på dem.
Som alla andra.
Edeforsgatan var alltid öde
Det är så jag minns det.
Men bakom teglet fanns förstås Faran.
Utanför bolaget låg kyrkan.
De gulgrå höghusen.
Konsum, posten och en korvkiosk från Sibylla.
Dörrarna stängs.
Knappt att jag minns dem mer.
Blåst Och Sjukdomar
Idag blåste det. Rejält.
Faktiskt så rejält att taket blåste av vårat hus. Och nu menar jag blåste av till 100%. Allt åkte av. När jag kom hem från jobbet låg taket i vår häck. Självfallet stegade jag resolut ut i stormen och fixade problemet. Taket monterades raskt på plats, dessutom utan hjälp andra verktyg än en kniv och lite snöre. Allt medan sonen beundrande betraktade mig från köksfönstret.
Ja.
Det var förstås taket på vårat nya fågelhus som blåst bort.
Märklig konstruktion, för övrigt. Taket förväntas hållas på plats av två pyttesmå magneter.
Fågelfröna som skulle skyddats från väder och vind av det bortblåsta taket låg som en veritabel bombkrater runt fågelbordet. Bara att invänta en invasion av små fyrbenta varelser med hårlösa (motbjudande) svansar således.
Inte bara fåglar gillar som bekant fågelmat.
Brr.
För övrigt grasserar nu inte bara streptokocker utan även löss och någon sorts inälvsmask på sonens dagis. Rena 1600-talet.
Vad kommer härnäst? Böldpest? Spanska sjukan?
Faktiskt så rejält att taket blåste av vårat hus. Och nu menar jag blåste av till 100%. Allt åkte av. När jag kom hem från jobbet låg taket i vår häck. Självfallet stegade jag resolut ut i stormen och fixade problemet. Taket monterades raskt på plats, dessutom utan hjälp andra verktyg än en kniv och lite snöre. Allt medan sonen beundrande betraktade mig från köksfönstret.
Ja.
Det var förstås taket på vårat nya fågelhus som blåst bort.
Märklig konstruktion, för övrigt. Taket förväntas hållas på plats av två pyttesmå magneter.
Fågelfröna som skulle skyddats från väder och vind av det bortblåsta taket låg som en veritabel bombkrater runt fågelbordet. Bara att invänta en invasion av små fyrbenta varelser med hårlösa (motbjudande) svansar således.
Inte bara fåglar gillar som bekant fågelmat.
Brr.
För övrigt grasserar nu inte bara streptokocker utan även löss och någon sorts inälvsmask på sonens dagis. Rena 1600-talet.
Vad kommer härnäst? Böldpest? Spanska sjukan?
Rider
Har precis skrivit en s.k. rider för lördagen.
Har man inte riktigt koll på rock´n roll historien kanske man inte vet vad en rider är.
I så fall: En rider är en sorts kravlista som en artist tillhandahåller inför en spelning.
Jag har gjort en dylik till mitt födelsedagskalas.
Har för mig att Van Halen begjorde att de skulle få Non-Stop godisar före alla sina spelningar. Dessutom krävde man (i sin rider) att alla bruna Non-Stop skulle ha plockas bort.
När Bob Dylan spelade i Luleå begjorde han att få ett hotellrum med ett fönster som gick att öppna. Ett ganska rimligt krav, som jag vill minnas ledde till fotoreportage i lokalblaskan där man plåtat fasaden på SAS-hotell och filosoferade över ifall Mr Dylan satt bakom något av fönstren (något av de öppnade fönstren, of course).
Min födelsedagsrider sätter ribban lite lägre än ovan nämnda, måste jag tyvärr erkänna. Får jag glufsa i mig lasagne, skölja ner med öl och avsluta med marängsviss är jag nämligen 100% nöjd. Speciellt ifall detta kombineras med en tårta dekorerad med geléhallon som man smaskar i sig på eftermiddagen.
Mums filibabba.
Har man inte riktigt koll på rock´n roll historien kanske man inte vet vad en rider är.
I så fall: En rider är en sorts kravlista som en artist tillhandahåller inför en spelning.
Jag har gjort en dylik till mitt födelsedagskalas.
Har för mig att Van Halen begjorde att de skulle få Non-Stop godisar före alla sina spelningar. Dessutom krävde man (i sin rider) att alla bruna Non-Stop skulle ha plockas bort.
När Bob Dylan spelade i Luleå begjorde han att få ett hotellrum med ett fönster som gick att öppna. Ett ganska rimligt krav, som jag vill minnas ledde till fotoreportage i lokalblaskan där man plåtat fasaden på SAS-hotell och filosoferade över ifall Mr Dylan satt bakom något av fönstren (något av de öppnade fönstren, of course).
Min födelsedagsrider sätter ribban lite lägre än ovan nämnda, måste jag tyvärr erkänna. Får jag glufsa i mig lasagne, skölja ner med öl och avsluta med marängsviss är jag nämligen 100% nöjd. Speciellt ifall detta kombineras med en tårta dekorerad med geléhallon som man smaskar i sig på eftermiddagen.
Mums filibabba.
Sthlm Arlanda
En söndagseftermiddag på Arlanda är rena Sportspegeln. Massa sporthändelser på lördag/söndag innebär massor med sportprofiler på resande fot.
Jag satt där igår och tänkte flera gånger att "oj vad det var likt...jamen det ÄR ju han". Eller hon.
Stig Strand till exempel. På väg till Vilhelmina.
Satt vid utrikesterminalen och hoppades få se The Cure passera. Men där gick jag bet.
Flög upp till Kramfors på ett plan befolkat med endast tiotalet själar. Man checkade in bagaget på Terminal 3, incheckningsdisken låg ca. 50 meter från där planet stod och väntade.
Förutsättningarna var således små för att något bagage skulle försvinna. Kan man tycka.
Men så inte.
Fly Nordic lyckades tappa bort 2 väskor som det sedan tog en halvtimme att lokalisera.
Bra jobbat.
Som alltid: kul att vara i Stockholm, men ännu roligare att komma hem.
House M.D.
Kollade ett avsnitt av House ikväll. Ofta är det riktigt bra, trots att det ena avsnittet nästan alltid är det andra likt. Om jag ser för många avsnitt i rad tappar jag också sugen. Men ifall jag ser programmet 1-2 ggr/månad är det helt ok.
Framförallt på grund av bra manus. Rollfiguren "Dr House" är verkligen välgjord. Och välspelad. Hugh Laurie som spelar House gillar jag även som ärkepappskalle i Black Adder och överklassfjant i Jeeves&Wooster. Imponerande bredd på den killens skådespelarregister.
House är som en deckare där man inte letar efter mördaren, utan efter rätt diagnos. Smart upplägg.
Till någon del tror jag också att jag skulle vilja vara lite mer som Dr House i mitt eget yrke.
Tror det också bidrar till att jag gillar serien.
Och ärligt talat: vem skulle inte vilja vara som House när man jobbar?
Dvs. så superkompetent att man kan kosta på sig att vara superspydig.
Dvs. liksom House ha ett jobb där man jobbar med avancerad problemlösning med höga insatser - och alltid får rätt i slutändan!
Det skulle iallafall jag uppskatta.
Framförallt på grund av bra manus. Rollfiguren "Dr House" är verkligen välgjord. Och välspelad. Hugh Laurie som spelar House gillar jag även som ärkepappskalle i Black Adder och överklassfjant i Jeeves&Wooster. Imponerande bredd på den killens skådespelarregister.
House är som en deckare där man inte letar efter mördaren, utan efter rätt diagnos. Smart upplägg.
Till någon del tror jag också att jag skulle vilja vara lite mer som Dr House i mitt eget yrke.
Tror det också bidrar till att jag gillar serien.
Och ärligt talat: vem skulle inte vilja vara som House när man jobbar?
Dvs. så superkompetent att man kan kosta på sig att vara superspydig.
Dvs. liksom House ha ett jobb där man jobbar med avancerad problemlösning med höga insatser - och alltid får rätt i slutändan!
Det skulle iallafall jag uppskatta.
Aktivism
Tycker du att det går utför med samhället? Att det bara blir värre och värre?
Vill du göra något själv?
Tveka då inte utan klicka in här!
Badlands Hyena är utan tvekan mycket rolig (men se till att läsa det som står uppe till höger när du läser siten).
T.ex. är det här ett bra inlägg om skattebefrielse för segling och golf. Missa inte kommentarerna!
Barngympa & Manlighet
Har varit på s.k. Familjegympa ikväll.
Själv skulle jag föredra att kalla det för barngymnastik, men likafullt. Så heter det nu en gång för alla inte.
Och efter att bl.a. själv ha lekt bil och gått som en myra kan jag förstå varför man inte begränsar sig till att endast barnen får gymnastik.
Värt att notera hur många pappor som var med ikväll
Jag känner mig närmast som en veteran i sammanhanget.
Var nästan ensam pappa på öppna förskolan. Det var i princip det samma på babysången. Inskolning på dagis verkar också skötas av kvinnor, undantaget jag. T.o.m. på julfesten på dagis märkte man en stor skillnad mellan hur många pappor som var där och hur många mammor.
Idag var det däremot riktigt många pappor på plats. Könsfördelningen var väl kanske inte 50/50. Men nästan.
Enda förklaringen till detta måste vara att gymnastik åtminstone tangerar "sport".
Och då blir genast män intresserade.
Funderade på detta och kom fram till nedstående diagram som försöker beskriva hur män intresserar sig för vad deras barn gör.
Diagrammet ska bl.a. utläsas som att största möjliga intresse föreligger ifall ditt barn spelar fotbolls-VM.
Jag tror också det beskriver en utvecklingskurva som vissa män (i smyg) planerat för sina barn.
Om allt går riktigt riktigt bra:
Från barngympa till pojkfotbollen till TV-pucken till forward i svenska landslaget.
Klappat och klart.
Själv skulle jag föredra att kalla det för barngymnastik, men likafullt. Så heter det nu en gång för alla inte.
Och efter att bl.a. själv ha lekt bil och gått som en myra kan jag förstå varför man inte begränsar sig till att endast barnen får gymnastik.
Värt att notera hur många pappor som var med ikväll
Jag känner mig närmast som en veteran i sammanhanget.
Var nästan ensam pappa på öppna förskolan. Det var i princip det samma på babysången. Inskolning på dagis verkar också skötas av kvinnor, undantaget jag. T.o.m. på julfesten på dagis märkte man en stor skillnad mellan hur många pappor som var där och hur många mammor.
Idag var det däremot riktigt många pappor på plats. Könsfördelningen var väl kanske inte 50/50. Men nästan.
Enda förklaringen till detta måste vara att gymnastik åtminstone tangerar "sport".
Och då blir genast män intresserade.
Funderade på detta och kom fram till nedstående diagram som försöker beskriva hur män intresserar sig för vad deras barn gör.
Diagrammet ska bl.a. utläsas som att största möjliga intresse föreligger ifall ditt barn spelar fotbolls-VM.
Jag tror också det beskriver en utvecklingskurva som vissa män (i smyg) planerat för sina barn.
Om allt går riktigt riktigt bra:
Från barngympa till pojkfotbollen till TV-pucken till forward i svenska landslaget.
Klappat och klart.
Ålderdom
Det sägs att den s.k. "baksmällan" blir värre med åren.
Jag vet inte, jag. Skulle snarare säga tvärt om.
Inte så att jag blivt mer tålig mot alkohol. Tvärtom.
Utan istället att jag sällan dricker speciellt mycket numer. Dricker man mindre blir man såklart mindre bakis.
Däremot och dess värre kan jag konstatera att jag numer får baksmälla av mat.
Detta har nu hänt för många gånger för att det ska vara en slump.
Ifall jag äter så mycket som jag vill göra när jag stöter på god mat och ifall jag dessutom väljer att dricka öl/vin till maten så kommer min mage kännas som ett kinesiskt studentuppror senare på kvällen. Under natten kommer de kinesiska studenterna i min mage få sällskap av tio busslaster ondsinta franska bönder, komplett med högafflar och protestsångare. Strax förstärks detta illustra anhang av en antiglobaliseringsdemonstration.
När jag väl somnat kommer jag väckas av periodiska utbrott av brännande sensationer som kommer få min tolvfingertarm att känna sig som de delar av norra Atlanten som berördes när lavaön Surtsey uppstod (bilden nedan).
Detta stör mig. Oerhört.
Det är dags att börja prata om det här obehagliga problemet. Vi måste börja "ta i det".
Varför ska man inte kunna äta sig mätt bara för att man fyller 35 om någon vecka?
Vad är det om inte ren och skär åldersfascism!?
Jag vet inte, jag. Skulle snarare säga tvärt om.
Inte så att jag blivt mer tålig mot alkohol. Tvärtom.
Utan istället att jag sällan dricker speciellt mycket numer. Dricker man mindre blir man såklart mindre bakis.
Däremot och dess värre kan jag konstatera att jag numer får baksmälla av mat.
Detta har nu hänt för många gånger för att det ska vara en slump.
Ifall jag äter så mycket som jag vill göra när jag stöter på god mat och ifall jag dessutom väljer att dricka öl/vin till maten så kommer min mage kännas som ett kinesiskt studentuppror senare på kvällen. Under natten kommer de kinesiska studenterna i min mage få sällskap av tio busslaster ondsinta franska bönder, komplett med högafflar och protestsångare. Strax förstärks detta illustra anhang av en antiglobaliseringsdemonstration.
När jag väl somnat kommer jag väckas av periodiska utbrott av brännande sensationer som kommer få min tolvfingertarm att känna sig som de delar av norra Atlanten som berördes när lavaön Surtsey uppstod (bilden nedan).
Detta stör mig. Oerhört.
Det är dags att börja prata om det här obehagliga problemet. Vi måste börja "ta i det".
Varför ska man inte kunna äta sig mätt bara för att man fyller 35 om någon vecka?
Vad är det om inte ren och skär åldersfascism!?
A! a-a-a-a-a B! etc etc
Såg på ibland TV programmet Stjärnorna På Slottet när det visades.
Magnus Härenstam var med. Bland mycket annat sa han att det han var mest stolt över att ha åstadkommit i sin karriär (eller om det rentav var i sitt liv?) var barnprogrammet Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter.
Bara att hålla med. Det är ett kanonprogram.
Såg ett avsnitt ikväll. Det går på Bolibompa-tid på söndagar. Idag var det bokstaven "Q" som var på tapeten.
Och nu fick jag en förklaring till varför jag alltid känt till att ordet "quagga" finns/fanns. Man tar nämligen upp just det ordet på Fem Myror, så jag antar att det är där som quaggan (tydligen en sorts zebra) mutat in sin plats i min hjärnbark.
Annat bra i dagens program var två roliga historier.
Den ena bestod i att räkna från 1 till 10. I den andra historien räknade man istället från 11 till 20.
Rätt basic. Men sonen gillade det.
Han gillade märkligt nog t.o.m. när jag upprepade samma grej.
Lite senare på kvällen när Bolibompa bompat färdigt var det dags för gonattsaga.
Sonen har en märklig historia författad av Niklas Rådström. Det verkar vara samma Niklas Rådström som gett ut ett antal romaner, diktsamlingar etc. När jag kollar upp honom på wikipedia hittar jag t.ex. lättsmälta verk som "Dantes gudomliga komedi: en dikt i tre akter efter Dante Alighieri samt en essä"
och
"Den ansvarsfulla lättjan".
Rätt långt från att välja rätt djur i Lattjolajbanlådan.
Måste erkänna att jag själv inte riktigt fattar allt i Niklas Rådströms barnbok. Skulle inte tro att sonen har full koll heller. Nog för att jag håller honom som en mycket begåvad två-och-ett-halvtåring. Men jag skulle ändå tro att han har problem att relatera till liknelser som t.ex. "gatan stod still som en avstannad fars".
Och precis exakt så formulerar man sig i den godnattsaga han fick höra idag.
Men det bästa är:
sonen gillar det ändå!
Magnus Härenstam var med. Bland mycket annat sa han att det han var mest stolt över att ha åstadkommit i sin karriär (eller om det rentav var i sitt liv?) var barnprogrammet Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter.
Bara att hålla med. Det är ett kanonprogram.
Såg ett avsnitt ikväll. Det går på Bolibompa-tid på söndagar. Idag var det bokstaven "Q" som var på tapeten.
Och nu fick jag en förklaring till varför jag alltid känt till att ordet "quagga" finns/fanns. Man tar nämligen upp just det ordet på Fem Myror, så jag antar att det är där som quaggan (tydligen en sorts zebra) mutat in sin plats i min hjärnbark.
Annat bra i dagens program var två roliga historier.
Den ena bestod i att räkna från 1 till 10. I den andra historien räknade man istället från 11 till 20.
Rätt basic. Men sonen gillade det.
Han gillade märkligt nog t.o.m. när jag upprepade samma grej.
Lite senare på kvällen när Bolibompa bompat färdigt var det dags för gonattsaga.
Sonen har en märklig historia författad av Niklas Rådström. Det verkar vara samma Niklas Rådström som gett ut ett antal romaner, diktsamlingar etc. När jag kollar upp honom på wikipedia hittar jag t.ex. lättsmälta verk som "Dantes gudomliga komedi: en dikt i tre akter efter Dante Alighieri samt en essä"
och
"Den ansvarsfulla lättjan".
Rätt långt från att välja rätt djur i Lattjolajbanlådan.
Måste erkänna att jag själv inte riktigt fattar allt i Niklas Rådströms barnbok. Skulle inte tro att sonen har full koll heller. Nog för att jag håller honom som en mycket begåvad två-och-ett-halvtåring. Men jag skulle ändå tro att han har problem att relatera till liknelser som t.ex. "gatan stod still som en avstannad fars".
Och precis exakt så formulerar man sig i den godnattsaga han fick höra idag.
Men det bästa är:
sonen gillar det ändå!
