Thomas blogg

Strax börjar elitserien. Inom kort kan jag värma min höstfrusna kropp på värmen som alstras när jag traditionsenligt matar braskaminen med Tidningens Modo-hyllning/Elitseriebilaga.
Det är alltså dags för mig att tippa hur Elitserien slutar.
Mitt tips på slutsegrare är Modo Hockey.

Jag nås av kommunikéer från norr:
”Om Modo slipper kvalserien ska jag streaka under elitloppet och skapa en så penibel tystnad att man kan höra Charles Berglund snarka” säger dom.
”Hur kan Modo ge Dick Axelsson 200 000 i månaden när han kör sin bakmaskin mer än bänkpress?”
Jag anser att man här är fel ute.
Jag har ju tidigare förklarat att jag kan mycket lite om hockey. Det gäller förstås fortfarande.
Men de flesta verkar vara överens om att elitserien är rekordjämn i år. Att Modo skulle komma till slutspel verkar minst lika troligt som att många andra lag ska komma dit. Det var ju mycket nära redan ifjol. Och om man skriver av Modo från alla diskussioner om seger menar man alltså att ett lag med karaktärer som Niklas Sundström och Ole-Christian Tollefsen under ledning av Ulf Samuelsson är chanslösa i ett slutspel?
Mja, mja säger jag.

Däremot är att jag är orolig för mitt eget favoritlag.
Luleå HF tippas till min förtvivlan av många sk. experter att bli ett topplag.
Återigen kan jag inte räkna upp hockeystats tills korna kommer hem. Inte heller kan jag rita utförliga diagram över tvillingarna Abbotts avföringsstatistik eller något annat lika bisarrt som mina mer hockeyintresserade vänner verkar kunna göra.
Däremot vet jag att idrottare och lag från Norrbotten inte fungerar bra när de är favoriter.
En del av bakgrunden till detta är hemmaopinionen.
Knivarna slipas i de norrbottniska stugorna och jag lovar att det inte kommer dröja länge ifall resultaten går emot i seriens inledning tills dessa knivar sätts i arbete:
”Dom som skulle vara så jävla bra.”
”Vad var det jag sa om målvakterna?”
”Harju? NHL? Hahaha!”.
”Hela Sverige skrattar”.
Så kommer det låta i ylande kör.
Ovanstående är autentiska kommentarer jag redan snappat upp under en inte alltför imponerande försäsong. Med vänner som dessa, vem behöver fiender?
En nästintill perfekt Luleåsäsong var fjolårets.
Laget var kompakt nederlagstippade av alla.
Vi älskar när vi är nederlagstippade. Speciellt av Stockholmsmedia.
För då ska vi visa dom jävlarna.

Alla sluter upp bakom detta.
Att vara favoriter är värre.

Jag vill härmed dra mitt strå till stacken för att försöka ställa ner förväntningarna på Luleå:
Spelarna man värvat passar inte in i systemet, det har varit för stor spelaromsättning, man spelade ändå dåligt andra delen av serien ifjol, målvakterna är för dåliga.
Det här är frågetecknen som bara måste vara 100% sanna, jag har nämligen läst dem i kommentarsfälten på de norrbottniska lokaltidningarna.
Så där har ni det.
Gå nu ut och tippa att Modo vinner elitserien och att Luleå får kvala.
Säg åt alla era vänner att göra det samma.
Speciellt ifall ni är kompis med de som jobbar på Aftonbladet och Expressen.

Jag har möjligen en eller ett par baktankar med den här texten. Erkännes.
För det första är jag notoriskt usel på att tippa. Mina tips går in ungefär lika ofta som man siktar Fredrik Reinfeldt nynnandes på Internationalen på torget i Kramfors.
En annan baktanke är att försätta mig i en position där jag oavsett hur bra det går för Modo alltid kan säga: ”vad var det jag sa”?
Skulle det däremot gå dåligt för Modo kan jag säga att ”de borde få ut mer av sina spelare” eller att ”jag hade verkligen trott de skulle gå bättre”. Kanske lägger jag till någon diskret formulering om ifall tränaren verkligen kan få ut max av laget och hur länge han kan sitta kvar.
Tyst för mig själv kommer jag då att fnissa medan jag utåt anlägger en bekymrad min.
Inte minst för att jag vet att jag vet att jag själv får smaka samma medicin - eller värre - ifall det går dåligt för mitt favoritlag.
För ifall någon undrar hatar eller avskyr jag inte Modo. Inte mer eller mindre än någon av Luleås andra elitseriekonkurrenter. I en perfekt värld skulle alla andra lag förlora alla sina matcher.
Det får gärna gå bra för Modo (och Timrå). Bara det går åtminstone en hårsmån bättre för Luleå.
I annat fall försämras min psykosociala arbetsmiljö med flera hundra procent.
Det vill jag inte.
Jag vill inte ställas inför elitserietabeller toppade av Modo tejpade på kaffeapparaten på jobbet.
Jag vill inte mötas av alkoholpåverkade åldringar i Modo-tröja vardagseftermiddagar utanför Hemköp i Kramfors (vilket jag fick stå ut med senast de tog guld).
Jag vill inte ha säkerligen verkligt humoristiska kommentarer, mail och SMS om Modos förträfflighet.

Jag vill inte utsättas terrorkampanjer på Facebook under parollen The Heart Of Hockey eller vad det nu kan vara för piffig slogan man har detta år.

Vad: En samling skräcknoveller. Historierna har det gemensamt att alla involverar den sk. Cthlhumytologin. Denna handlar, ungefär, om att jorden tidigare befolkats av varelser från rymden som fortfarande finns kvar i någon sorts halvexistens. I en sjunken förhistorisk stad huserar den mäktige Cthlhu i väntan på att kunna återkomma för att sprida skräck och fasa. Historierna har lämnat rätt stort avtryck i populärkulturen. Det har bland annat gjorts rollspel på temat och Metallica (!) har gjort låtar som lånat en del härifrån.

Jag tyckte: Jag är ingen storkonsument av skräcklitteratur. De senaste 5 åren har det nog bara varit en novellsamling av Poe och Hanteringen Av De Odöda av John Ajvide Lindqvist som jag läst i den genren. Den sistnämnda boken var ruggig på rikt. Själva skräcken är det däremot tunnsått med här. Novellerna är nästan hundra år gamla och det märks kanske en del. Gränserna för vad som är läskigt kanske har flyttats fram? Tycker även åldern märks en del i hur Lovecraft formulerar sig. Jag tycker faktiskt att några av de här berättelserna är rätt dåligt skrivna. Då får Lovecraft vara hur mycket legend som helst. Tycker också han upprepar sig för mycket för sitt eget bästa i novellerna. Kanske ett resultat av att de från början inte publicerades i en samling. Men en aning överdoseras ändå hur något mysteriöst väsen skrämmer husdjur och boskap på ett övernaturligt sätt och hur en fruktansvärd stank sprider sig mysteriöst.
Den första novellen, Festivalen, gillar jag sämst. Den är rena festivalen av billiga adverb: ”lyktan guppade otäckt”, ”falluckan gapade motbjudande” et cetera. Det återfinns minst 5 liknade på varje boksida. Jag tappar dessutom räkningen på hur många gånger saker är ”obeskrivliga”. Det blir inte bra. Själva historien förstörs av dåligt språk.
Den andra novellen, ”Färg Bortom Tid Och Rum” är den jag gillar mest. Tycker den är den enda berättelsen här som faktiskt är en smula skrämmande. Och då är jag ändå mer lättskrämd än de flesta.

Betyg: 2

När man kollar vilka nyhetsartiklar och för all del vilka bloggar som är de mest lästa så verkar fotplantningen vara central. Det vill säga att bloggar, tidningsartiklar och sökord som på något sätt relaterar till sex brukar vara de allra mest populära på internet.
Lokaltidningarna i Ångermanland och även i mitt hemlän Norrbotten verkar dock skilja sig lite från resten av landet på den här punkten.
De mest lästa artiklarna online i de här länen handlar istället nästan alltid om hockey.
Jag tror inte en sekund att det är en antydan om att man i de här länen föredrar hockey framför fortplantningsaktiviteter. Inte heller tror jag att det på något sätt är en del av förklaringen till varför det föds förhållandevis få barn i Ångermanland och Norrbotten.
Men.
Vissa begrepp inom ishockeyn går hursomhelst igen även i ett föräldrasammanhang. Listar några här nedan.

Butt-ending: I föräldrasammanhang mer känt som ”butt never-ending”. Inträffar vid särskilt olyckliga episoder av magsjuka.
Checking to the head (otillåtet slag mot huvudet): det som inträffar när förälder står böjd över barn och vederbörande provar att hoppa så högt det någonsin går.
Cross checking: att bevaka ett barn som felaktigt tror att hans stödhjulsförsedda cykel i själva verket är en terränggående motorcross.
Delaing the game: även känt som ”tjorv”. Att utföra saker på onödigt omständligt sätt. Till exempel att inkorporera körande av bilbana i sysslan att borsta tänderna. Eller att begära att en hel morgonrutin repeteras från början när förälder försöker ta på skorna på vad som bedöms vara ett felaktigt sätt.
Felaktig handstoppning: barn som stoppar ned sin hand i mjölkglas, potta, blomkruka eller liknande.
High sticking (spel med hög klubba): viftande med ovanligt klibbig godisklubba som slutar med att den fastnar i någons hår.
Interference: när man som förälder med hjälp av bakdelen försöker förhindra barn att komma åt insidan 225-gradig ugn medan man undersöker status på det man placerat i sagda ugn.
Holding: det man (jag) ägnar ca. 25% av sin vakna tid åt under föräldraledighet.
Offside: genant oförmåga hos förälder att svara på frågor man egentligen borde kunna. Till exempel när man på apoteket efterfrågar dina barns fyra sista siffror eller när dagisfröken undrar ifall de mysteriöst försvunna regnbyxorna var märkta med barnets namn eller inte.
Power play: de tillfällen då antalet vuxna överträffar antalet barn under en viss aktivitet.
Puck out: napp som förpassats ut ur spjälsängen och därefter försvunnit spårlöst.
Suspensoar: det pappa önskar han hade haft på sig i det olycksaliga ögonblick som ett barn lär sig avlossa stenhårda skott med fotboll. Samtidigt som pappa tittar åt ett annat håll.
Tripping: det som inträffar när förälder försöker smyga ljudlöst genom ett nedsläckt hus och trampar på legoborg alternativt skateboard.
Unsportsmanlike conduct (osportsligt uppträdande): när blöjbarn väljer att lägga en sk. kabel i just i det efterlängtade ögonblick när man fått på samtliga barn sina galonkläder.

En släkting som undervisar svenska för invandrare efterlyste nyligen tips på svenska låtar där det ingick kläder i texten. Jag gissar att de ägnade sig åt att lära sig svenska namn på kläder. Mina tips var Chapeau Claque med Ted Gärdestad, Blåjeans med Kent och, främst för att liva upp stämningen på lektionerna, Vårdad Klädsel med punklegenderna Kriminella Gitarrer.
Inget av tipsen föll tyvärr i särskilt god jord.
Jag förstår inte varför.
OK jag förstår kanske varför det kan vara olämpligt att lära sig svenska av Kriminella Gitarrer.
Men i övrigt vet jag inte vad som felades.
Kanske man föredrog Min Hatt Den Har Tre Kanter?

Allt detta fick mig att göra en lista på de tio bästa låtarna som i någon mening handlar om kläder. Som alltid när jag gör en sån lista måste den föregås av ett försvarstal.
För det första är Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini i M.A. Numminens version inte med. Den deltar liksom lite utom tävlan. På ett sätt är den ju klart bäst. På ett annat sätt kanske sämst. Den låter sig inte mätas på vanligt sätt och ingår alltså inte.
Blue Jeans med Blur är bra, men inte riktigt lika bra som Blåjeans med Kent. Två låtar om samma sorts byxor går inte att ha i en lista. Och ifall någon kreddpajas har problem med Kent på en lista som denna så ombedes vederbörande att dra sig tillbaka till ett mörkt rum med en samling postrockskivor och låsa dörren.
Listan fick också en viss övervikt gentemot skor. Ett flertal bra skolåtar fick väljas bort för att försöka åtgärda detta. Det sista tunga beslutet var att stryka (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes av Elvis Costello. Trots att jag verkligen gillar låttitlar som inkluderar en parentes. Särskilt när parentesen ligger först.
I listan inkluderas endast låtar med klädesplagg i titeln dessutom. Bra låtar som t.ex. Sin City av The Flying Burrito Brothers går därmed bort. Vilket tragiskt nog innebär att ingen låt på listan kommer beröra gröna mohairkostymer.
En annan sorg var att jag inte fick med någon låt om vare sig underkläder eller kjolar. Det finns förstås flera såna låtar. Inte minst många bra blueslåtar där kjolar och det som döljs i dessa beskrivs och hyllas. Men trots allt är detta en blogg som sorterar under ”Familj” och många av de där sångerna har klar artonårsgräns.
Inte heller får man ta med accesoarer som t.ex. Solglasögon. En slöja (”veil”) får ändå vara med. Det tycker jag är en helt annan sak.
Här är iallafall listan: 

1. Famous Blue Raincoat, Leonard Cohen

2. Long Black Veil, bl.a. Lefty Frizzell

3. Favorite T, The Lemonheads

4. Who The Cap Fit, Bob Marley & The Wailers

5. Dress, PJ Harvey

6. Bad Sneakers, Steely Dan

7. Blue Suede Shoes, bl.a. Elvis Presley

8. Boots Of Spanish Leather, Bob Dylan

9. Blåjeans, Kent

10. Raspberry Beret, Prince

 Övriga förslag mottages gärna i kommentarsfältet.
Lyssna på listan? Självfallet. Klicka på länken: Dress

Jag läser en blogg av ett par som precis bestämt sig för att skaffa barn.
Det är intressant läsning.
Att skaffa barn har varit den största omställningen någonsin i mitt liv. Större än när Liverpool FC bytte tröjsponsor från Crown Paints eller när jag fick tag på skivan Hatful Of Hollow av The Smiths. Rentav större än när rockgruppen Kiss slutade sminka sig när jag gick på mellanstadiet.
Det har också varit den utan någon tvekan bästa förändringen av mitt liv.
Men det är verkligen en omvälvande förändring.
Hade jag varit i det här parets ställe hade jag nu passat på att njuta på av en del saker som jag själv tidigare tog för givet. Men som jag nu saknar en del ibland. Det är förstås inte säkert att ”Erik” och ”Maria” senare alls kommer känna igen sig i det nedstående. Här talar jag enbart i egen sak. Och jag avgränsar mig till morgonbestyren. Givetvis överdriver jag mina bekymmer en aning (eller mycket egentligen). Rätt ska ändå vara rätt mot mina trots allt snälla barn. 

1. Sömn: hade jag varit ”Erik” eller ”Maria” hade jag idag konstaterat att inte någon gång under natten hade jag avbrutit sömnen för någon persons intag av föda Inte heller för något blöjbyte, åtgärdande av näsblod, tröstande efter mardröm eller något liknande. På helgen hade jag unnat mig sovmorgon. Rentav ända till framåt 0630. Både lördag och söndag.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

2. Måltid: efter en god natts obruten sömn hade jag sedan gått upp och intagit min frukost. Jag hade suttit tyst en stund och konstaterat att ingen skriker. Inte heller tittar någon på TV-program som verkar handla om hur man avrättar vrålapor genom att använda medeltida tortyrmetoder. Ingen gnider in fil i håret, ingen petar in havregrynsgröt i ögonen. Efter måltiden hade jag tittat på golvet. Jag hade då kunnat konstatera att det där inte ser ut som en explosion i Wasabrödsfabriken där någon sedan försökt släcka eldsvådan med lättmjölk.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

3. Toalett: efter en stillsam frukost hade jag varit förnöjd med att jag inte behövde hota någon med indraget lördagsgodis eller motsvarande för att den enkla sysslan att borsta tänder samt att utföra nödvändiga åtgärder på toalettstolen ska ske. När jag själv sedan går på toaletten hade jag kunnat göra detta ensam. Med stängd dörr. Utan att någon på andra sidan toalettdörren hade hamrat på den. Eller gjort sitt allra bästa för att klättra upp på någon obeskrivligt farlig plats i huset och därefter ramla ner. Eller något värre.
   Jag hade funnit att detta var av godo.

4. Påklädning: efter en smidig morgontoalett hade det varit dags att ta på mig kläderna och gå till jobbet. Detta hade inte skett via diverse omvägar. Inte heller hade min egen påklädning behövts tajmas med påklädning av någon annan. Särskilt inte påklädning av någon som är lika aggressivt ointresserad av påklädning som jag är av A-Ekonomi. Detta motsvarar ungefär hur intresserad en genomsnittlig tjädertupp är av att låta sig plockas på fjädrar.
   Levande.
   Och insatt på centralstimulerande läkemedel.
   Hade jag varit lite långsam i min påklädning hade jag inte heller straffats för det genom att en strid ström otåliga människor rusar ut ur huset i jakt på bilar att kasta sig under eller vattenpölar att dricka ur.
   Jag hade funnit att också detta var av godo.
   
   (Got ´Til It's Gone i inläggets titel syftar på låten Big Yellow Taxi där den snutten återkommer i refrängen. Samma snutt som Janet Jackson för övrigt norpade till en låt som heter just...Got ´Til It's Gone. Big Yellow Taxi är gjord av Joni Mitchell och finns på hennes helt förträffliga skiva Ladies Of The Canyon. Har man inte hört den är den värd att höras. Annars också, för den delen: Joni Mitchell – Ladies Of The Canyon )

Mät upp en sträcka på 100 meter. Spring den sedan. Försök springa på 17,6 sekunder. För många är det snabbt men inte helt omöjligt.
Upprepa därefter det samma 422 gånger i en följd.
Klarar du det har du tangerat världsrekordet i marathon.
Tycker man det är lite för snabbt kan man ta det lite lugnare.
Sätt farten till 32 sekunder per hundra meter istället.
Och upprepa i ett helt dygn utan vila.
Då har du tangerat svenska rekordet i 24 timmarslöpning, satt av legenden Rune Larsson 1986.
Jag tycker det här är ofattbart bra prestationer.
 Som kanske inte får den uppmärksamhet de är värda.

I morse avgjordes VM loppet i marathon för herrar till utbrett ointresse. Liksom i damloppet var det en afrikan som vann. Afrikanerna dominerar löpgrenarna med enormt eftertryck. I desperation försöker man förklara detta på olika sätt. Man har föreslagit att bland annat en viss sorts kroppssammansättning med längre underben skulle göra kenyanerna extra bra på att springa.
Jag är klart skeptisk till den här typen av resonemang.
Ingen letar efter någon sorts innebandygen för att förklara varför Sverige är dominanta inom den sporten. Ingen söker förklaringar i den finska anatomin för att motivera deras skicklighet inom boboll. Jag gissar istället att det har att göra med att såpass många afrikaner satsar stenhårt på löpning. Det finns en tradition som är helt enorm jämfört med exempelvis Sverige. För vissa afrikaner kan löpning vara en väg ur djup fattigdom. För de flesta svenskar är löpning däremot något man ägnar sig åt för att man vill hålla vikten i styr.
Klart det blir en stor skillnad.

Den bästa svenska insatsen på VM i friidrott svarade Isabellah Andersson för i damernas marathon. Inte många brydde sig om det. Jag tror att det beror på att hon är född och uppvuxen i afrika: ”det är klart hon är bra, hon kommer ju från Kenya egentligen”.
Som att hon fått något gratis på grund av sin födelseplats.
Som att någon annan utfört hennes fakirliknande träning i hennes ställe.
Eller som att någon annan fått stå emot den smärta som alla marathonlöpare måste övervinna mot slutet av distansen.
Igår vann hon dessutom Tjejmilen. En vecka efter en VM mara.
Det borde inte gå. Det är grymt imponerande.

Idag avslutning av den s.k. ligafotbollen i Kramfors. Det vill säga fotbollsserierna för de tre yngsta åldergrupperna. Bra arrangemang av Alliansen. Tre timmar av lekar med fotboll och till sist en parad. Bra nivå på deltagande lag. Man kunde rentav applådera konkurrerande lag när de gjorde något snyggt. Tävlingsmomentet var på den nivå man önskar för personer som ännu inte fyllt 10 år. Ofta tror jag inte de vet slutresultatet i sina matcher.

Tyvärr verkar det samma gälla spelarna i herrlandslaget. Skandalös förlust mot Ungern under gårdagen efter försvarsspel lika solitt som ett kaffefilter med urkalkat skelett. Matchen avslutades med clownfestival i bästa Brazil Jack stilen. När som helst kunde Maistorovic ha tagit fram lösnäsor och delat ut till sina kolleger i den backlinjen. Erik Hamren såg ut som en biroll i en Stefan&Krister revy när han försökte ge intryck av att vara engagerad vid sidlinjen.
Så mycket för ”nya offensiva Sverige”.
Om inte förr så tycker jag det nu är dags för vissa att ompröva Lars Lagerbäck. Han var för tråkig sades det.
För försiktig.
För dåliga resultat på mästerskapen.
Det klagades på hans klädstil och hans pärmar.
Men hans landslag kvalificerade sig åtminstone till mästerskap.
Trots att de inte var starkare spelare för spelare jämfört med dagens landslag. Och inte vet jag. Är det verkligen roligare fotboll att förlora med skitmål i slutminuterna än att ta de poäng som behövs?

(”Fotbollens Himmel Och Helvete” är namnet på en bok. Som jag inte läst. Men titeln fastnar ju.)

Ibland kan det uppstå situationer som är svåra att komma ur. Ett exempel är sexåringar som av någon anledning är på dåligt humör. Inte sällan är orsaken till det dåliga humöret svår att identifiera. Ibland är den rentav helt okänd. Det finns ingen anledning till bråkandet. Det dåliga humöret går därmed inte att bemöta med rationella eller logiska metoder. Man måste ta till ondskan list. Ett bra knep kan vara tevespelet Nintendo Wii. Inte att låta honom spela eländet. Det skapar förvisso lugn för stunden, men stora problem när spelet ska stängas av. Däremot räcker det att prata om Wii för att få åtminstone min sexåring att komma ur en ond cirkel av tjurighet och dålig humör.
Vilken är din bästa bana på Super Mario Bros?
Hur långt har du kommit i Super Mario Galaxy?
Hur gör man för att besegra Bowser?
Han blir omedelbart med på noterna och på bra humör. Därmed är den onda cirkeln av dåligt humär bruten och man kan gå vidare.
Det är nästan för lätt.
Till och med figurerna i spelen heter det samma som för 25 år sedan. Dock är knepet lite för gement för att jag ska vilja använda det alltför ofta.

Har tillbringat en hel del tid på dagis under veckan. Inskolning av den yngsta. Igår var jag nästan hela tiden inne i personalrummet för att vänja henne vid min frånvaro. Där kunde man sitta och titta ut på barnen som lekte.
Av någon besynnerlig anledning kändes det sorgligt att göra det.
Jag satt där och kollade på hur mellanbarnet härjade på gården och anfölls av vemod. Svårt att säga exakt varför. Funderade på det senare. Kanske berodde det lite på hur han lekte helt själv mitt bland de andra barnen. Även ifall det är på det viset många barn i hans ålder leker kanske det gjorde att han såg ut att vara lite ensam. Kanske var det också någon sorts symbolik inblandad? På andra sidan lärarrummets glasfönster kan jag inte påverka, kontrollera eller beskydda honom.
Bara maktlöst se på när han har roligt.
Och när han kraschar.
Det påminner en del om hur jag som förälder snart, när han blir äldre, kommer få finna mig i att göra just det även i ett större perspektiv. Men sen tror jag det också fanns någon sorts manipulation av känslor inblandad även här. Liksom jag manipulerar hans storebrors känslor med Wii. Just bilden av lekande barn man som ser utan att höra verkar vara laddad med någon sorts inneboende vemod. Det finns hursomhelst med i flera filmer som ett sätt att skapa sorgsen stämning. Man tänker sig någon figur i en film som precis har dött och man spelar upp scener från vederbörandes uppväxt till passande musik.
Det skapas ingen feststämning då precis.
Det första exemplet jag kommer att tänka på är när Neil Youngs Philadelphia spelas i filmen med samma namn direkt efter att Tom Hanks rollfigur precis avlidit.
Jag minns inte om jag grät då när jag såg filmen.
Men jag kunde mycket väl ha gjort det.

Lite senare samma kväll badade jag den yngsta.
Återigen återkom den vemodiga känslan.
Man sitter där och ser när hon leker i badbaljan. Helt fascinerad av att tugga på duschhandtaget.
Man tänker att hon är bäst.
Precis som man tänkt det samma med hennes äldre syskon när de suttit och dräglat i samma balja.
Man tänker att hon kommer sitta på liknande sätt och titta på sina barn.
Och de på sina Och att ens egna föräldrar tittat på mig på liknande sätt.
Den där tanken har återkommit många gånger sedan vi fick barn.
Den är faktiskt häftig och ganska överväldigande.
På rikt.

(Slow Emotion Replay? Syftar förstås på det jag skriver om i sista stycket och är också en låt med The The från den förträffliga skivan Dusk. Lyssnas på här: The The – Slow Emotion Replay Vill man höra Philadelphia (och det vill man verkligen) kan man göra det här: Neil Young – Philadelphia )

I somras föll jag till föga.
Varenda gång jag klippt mig hos min nuvarande frisör har han avslutat med att fråga ifall jag ”vill ha något i håret, kanske lite vax”?
I snart fem år har jag svarat nej. Varje gång.
Märkligt nog har frisören inte avskräckts. Han har bara fortsatt att fråga.
Kanske har det lite med hans allmänna stil att göra också?
Trots allt frågar han mig varje gång ifall jag vi ha håret ”som vanligt”.
Jag svarar alltid ja. Och därefter får jag alltid en lite annorlunda frisyr än tidigare.
Men i somras tänkte jag hursomhelst att – va fan.
När jag har semester är det nästan bara min fru som ser mig ändå. Och för henne är det för sent att ångra sig vid det här laget.
Så jag gjorde det.
Jag vaxade.
Eller lät mig vaxas. I håret, alltså. På huvudet, för att vara helt glasklar.

När det hela sedan var över såg jag mig i spegeln och tänkte att jag såg ut som en synthare.
Det kanske inte var den allra första tanken. Den första tanken hade nog mer att göra med ifall jag nu verkligen håller på att bli flintis eller ifall jag höll på att gå in i en fyrtioårskris.
Men sedan.
Jag kan inte hjälpa det. På något vis delar jag fortfarande in världen i synthare eller hårdrockare. Precis som om året fortfarande hade varit 1984 och jag hade varit elva år gammal och detaljläst musiktidningen Okej! i ständig jakt på nya hårdrockband.
Och förstås var och är det också så här:
Hårdrock = bra.
Synth = dåligt.
Jag vill inte vara synthare.
Men idag gjorde jag det igen.
Vaxade.
Tänkte synth-tanken igen.
Skrev en blogg om det.
La in ett citat av Lars Demian som ett internt skämt.
Tryckte på "Spara & publicera!

Ibland känns det som man spelar Lemmings när man lufsar på med barnen hela dagarna.
Lemmings är ett datorspel där man ska försöka manövrera ett antal figurer genom banor fyllda med olika hinder. Trixet är att tilldela varje figur (”lemming”) exakt rätt uppgift vid exakt rätt tidpunkt.
Om man inte gör det blir allt pannkaka. Där har vi också parallellen till barnen.

Det mest uppenbara exemplet är när vi ska åka iväg någonstans.
Det första man gör är att man lägger fram exakt vilka kläder som det äldsta barnet ska ha på sig. Man kontrollerar sedan att samtliga stolar i huset är i liggande position (för att inte den yngsta ska klättra upp på dem i strävan att taga sig själv av daga). Man tar på sig sina egna ytterkläder inklusive skor. 
Därefter löper man på förhoppningsvis lätta fötter ikapp det yngsta barnet. Med hjälp av några enkla grepp ur handboken för brottning i den grekisk-romerska stilen börjar man sedan påklädning av henne. Hon har det bästa tålamodet av barnen och kan hantera en liten väntetid som uppstår när hon är först klar.
Samtidigt som man klär den yngsta försöker man aktivera den äldsta.
Normalt sett är detta helt omöjligt med endast verbala metoder.
Man gör ändå sin bästa imitation av Tackleberry från Polisskolan och håller tummarna.
När detta visar sig verkningslöst snokar man upp det äldsta barnet och tvingar honom att återvända till verkligheten från vad han nu håller på med. Dvs man slår av teven, ställer undan legobilen eller försnillar hans Bakugan. Därefter leds han handfast till de förutbestämda kläder han ska ta på sig.
Vid det här laget bör två av tre barn vara påklädda. Och nu kommer det viktigaste.
Nu och endast nu påbörjas påklädning av mellersta barnet.
Ifall man misslyckas med detta kommer han få en väntetid medan övriga gör sig klara. Detta kommer i så fall inte resultera i att huset läggs i sot och aska. Men nästintill.

Allt detta kan verka enkelt. Nästan överdrivet. Men skulle man t.ex. ha glömt att ta på sig själv ytterkläder eller skor när alla tre barnen är färdiga att gå ligger man risigt till. Likt en ostoppbar tidvattenvåg strömmar de då ut ur huset i besinningslös jakt på bilar att kasta sig under, onämnbara ting att stoppa i munnarna eller träd att ramla ner från. Själv kan man bara hjälplöst titta på medan man famlar efter sina Ecco.

Såhär förlöper alltså mina dagar.
En strävan efter det mest effektiva flödet.

Verkligheten som man ser den som barn är inte alltid som man ser den som vuxen. Till exempel är det inte helt livsavgörande ifall man har en cykel med broms i navet eller ifall bromsen ligger an mot fälgen. Skillnaden mellan ett liv i lycka och evig välgång är inte heller ifall man har en avlång sadel, sk ”limpa”, istället för en cykelsadel av vanlig modell.
Ibland är man däremot helt rätt ute redan från början. Den instinktiva känslan av att städa är tråkigast i hela världen är ju helt sann. Det förstår man redan som mycket liten. Det blir inte mindre sant för att man blir äldre.
Städa är tråkigast.
Tristare än att kolla på innebandy, lyssna på partiledardebatter eller kolla på s.k. realityteve på Kanal 5. Ja rentav är det tråkigare än att gå en universitetskurs i statistik.

Världen och hur man ska handskas med den är ju annars något man får omvärdera lite nu och då. Det är ganska roligt att se på hur äldsta pojken försöker växa in i en lite tuffare skolpojkskostym. Det är lite tuffare lekar. Det är även att prova på att svära.
”Jevlar” piper han och det låter fortfarande mycket ovant.
”Fan” utstöter han prövande.
Det låter illa såklart. Men är också lite roligt.
Häromdagen pratade vi alla grabbarna om cykling. Vad som är roligast när man cyklar. Vi var ense om att det roligaste var att cykla så fort som man kan. Jag pressade grabbarna på varför just det är så roligt. Och fick svaret: ”för att det killar i snoppen”. Här hade det varit lätt att klämma in en eller annan kommentar om hur sådana känslor kan förändras senare i livet. Hur de kan få en lite annan karaktär. Men jag höll som tur var käften.

("Känslan Man Har"? Ett seriealbum av Jan Stenmark. Bra på rikt.)

Den amerikanska musikgruppen The Fugs försökte en gång få Pentagon att sväva. Detta tänkte man sig uppnå genom någon sorts tankekraft och utstötanden av mantran.
Det gick sådär. Eller inte alls egentligen.
Detta av enkel anledning: stora byggnader kan inte levitera.
Man kan i längden inte lura naturlagarna. Oavsett hur mycket ohälsosamma substanser man intar.
Det bara är så.
Bland annat därför ser jag fram emot slutet av fotbollssäsongen. Jag tänker självklart på spurten av Div 1 norra. Under många år har Bodens BK befunnit sig på samma nivå i seriesystemet som IFK Luleå. Eller rentav högre.
Som var och en förstår är det här ett brott mot alla existerande naturlagar.
Det är inte bara att skratta Moder Natur i ansiktet, det är att fjärta henne i sagda ansikte.
Det spelar ingen roll att Bodens resa mot superettan iscensattes av en klubbchef från Luleå, en tränare från Luleå samt ett flertal spelare antingen fotbollsfostrade eller bosatta i Luleå.
Det är ett sjukt skämt. En styggelse. A freak of nature.
Jag hoppas att det är på väg att ställas till rätta.
IFK Luleå har börjat höstomgången ganska starkt. Bodens BK har däremot inte gjort det. Som väntat har de därför förstärkt sin främlingslegion med ytterligare legoknektar. Vi får se om det räcker. IFK tror jag helhjärtat på. Liksom Kramfors Alliansen. Det enda som kan stoppa dem från att vinna serien är en genomklappning av monumentala proportioner.

Jag gillar verkligen höstfotbollen. Det kan vara den bästa perioden. Gillade den även som spelare. Det var härliga träningar som avslutades i skymning. Inte sällan gick det skapligt för mig att spela på hösten. Jag tror det mest av allt berodde på att jag var en av få som fortfarande brydde mig vid det laget. Många av mina lagkamrater prioriterade älgjakt, myrdikning eller i stort sett allt annat än fotboll. Inte jag. Dum som jag var och är.

Vissa – många – har svårt att som jag se tjusningen i grobianseriernas höstomgångar.
Då kan man ju ägna sig åt VM i friidrott istället.
Jag ser fram emot det mesta där utom kanske hundra meter. Eller. Det är ju omöjligt att inte se fram emot att se Usain Bolt tävla. Men i övrigt har inte sprint varit särskilt intressant för mig på 20 år. Det har utvecklats till någon sorts tuppfäktning där mer än halva prestationen verkar bestå i att strutta omkring som en schlagerartist med anabola biceps före start. Iförd spandex. Patetiskt.
Jag ser däremot mycket fram emot marathon. Marathon som gren är kanske lite som division IV fotboll: en njutning som många inte omedelbart uppskattar. Men det är ett drama över två timmar. Det ställer enorma krav på utövarna. Det är en svår avvägning att veta hur hårt man ska gå ut. Inte mycket verkar oftast hända under de första 30 kilometerna.
Men sedan kommer smärtan.
Alla måste stå ut med smärtan under lång tid. Det gillar jag.
Och de sista två kilometerna innehåller ofta stora omkastningar. Där får man se vem som haft störst förmåga till självkännedom tidigare i loppet, vem som gått ut för hårt, för löst eller som får ut max. För att vinna ett marathon krävs ungefär samma egenskaper som tidigare krävdes för att vinna en femmil (innan en femmil på skidor kom att bli gemensam åkning i 49 km och därefter en spurt).
Man måste vara extremt vältränad.
Man måste ha stor mental styrka och självkännedom.
Och man måste stå ut med stor smärta under lång tid.
Jag kan inte annat än älska sån idrott.

Äsch. Ryckte åt mig den här på biblan. Har inte läst något av Lovecraft sedan högstadiet. Tänkte att va fan. Det här är en antologi eller kanske mer exakt en essä om skräcklitteratur fram till vad jag gissar är mitten av 1920-talet. Tydligen ansedd som något av hans bästa/viktigaste verk. Men jag blir inte fångad av det här. Lovecraft gör mig inte särskilt intresserad av titlarna han skriver om. Istället känns det som ett jobb eller som om jag pluggar en läxa när jag läser. Kommer inte mer än 5-6 sidor åt gången innan jag tappar tålamodet. 
Nej. 
Jag har för ont om tid för att slösa den på böcker jag inte riktigt gillar. 
Har istället lånat en "riktig" Lovecraft. Dvs en samling skräcknoveller. En historia som Metallica gjort en låt om. Tror jag iallafall. Och ifall Metallica tagit sig igenom den boken så vore det själva fan om jag inte skulle göra det. Men  de första tecknen är inte entydigt positiva.

Det sägs ibland att offsideregeln i fotboll är en omöjlig regel.
Det är helt enkelt för svårt för linjemannen att samtidigt hålla koll på ifall någon spelare står i offsideposition samtidigt som han har bollförande spelare inom synhåll. Visst det är säkert mycket svårt.
Men.
Med all respekt för linjedomare.
Jämfört med att promenera med tre barn varav två på cyklar är det blaha-blaha att avgöra ifall en spelare är offside eller inte. Två cyklister, varav en är ungefär lika lätt att exakt lägesbestämma som en elektron, vice versa medtrafikanter.
Inte alldelens utan svårighet.

En elektron, som alla vet, går för övrigt inte att exakt lägesbestämma vid en viss specifik tidpunkt. Det där kan man fördjupa sig i genom att gräva fram gymnasiets fysikbok eller googla kvantmekanik. Där kan man bl.a. läsa om Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet.
Det samma gäller för en treåring på cykel.
Och inte ens Einstein kunde riktigt knäcka det här problemet inom kvantmekaniken.
Så hur ska en vanlig dödlig, icke-Einstein fader, kunna ha en rimlig chans?