Thomas blogg

The Smiths - där har vi ett annat band som borde förses med varningstext. Ungefär som jag förordade för The Cure. Fast ifall varningen på The Cures skivor skulle ta upp risken att drabbas av akut surmulen uppsyn och en hopplös frisyr är det väl mer diffust vilka biverkningar man kan råka ut för ifall man spisar The Smiths under en känslig period av livet.
Symtomen kan variera från det önskvärda till det katastrofala.
I bästa fall provoceras man att göra en så utmärkt skiva som "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg".
I sämsta fall kan det gå så här:

Början av 90-talet känns nu mycket avlägset. Mycket är sig förstås likt än idag.

Carl Bildt satt t.ex. i regeringen och då, precis som nu, önskade en stor majoritet av befolkningen att han inte gjorde det.
Det skulle även då sparas och skäras ner på nästan allt.
Det talades mycket om "det ökande våldet" och ett parti inte helt olikt Sverigedemokraterna stack fram trynet och nöffade om att de minsann inte alls var rasister utan bara sa det ingen annan vågade säga.
En stor skillnad mellan då och nu är förstås musiklivet.
Även ifall jag klagade på att nästan all musik som gavs ut då var skit så har man ju nu fått en bättre överblick.
Nu framstår början av 90-talet som en musikalisk guldålder.
Nirvana slog igenom. R.E.M. gjorde sina mest fantastiska skivor.
Und so weiter.
Dessutom var musikklimatet i Sverige sådant att en skiva som "Mellon Collie And The Infinite Sadness" kunde toppa försäljningslistorna.
Otroligt.
En (halvdan) dubbelskiva med ett inte-speciellt bildskönt rockband skulle inte ha en chans att sälja nästan någonting i dagsläget. "Mellon Collie..." är rätt långt ifrån "Idol" och Schlagerfestivalen om man säger så. Billy Corgan är inte Måns Zelmerlöf.
Men då var situationen annorlunda. Ändå klagade jag.
Inte bara beroende på Sting och Boyz2Men.
Utan mycket beroende på att jag missat The Smiths storhetstid. Vilket störde mig.

Jag vet inte riktigt vad det är med The Smiths som slår an så kraftigt hos vissa människor. Det har exempelvis i efterhand visat sig att jag missat en hel del av innebörden i deras texter. Men det jag inte missade var någon sorts...tja...vadfanskamansäga...passion i musiken.
Kan inte förklara det på ett bättre sätt. Jag tror det var passionen jag själv drogs till i alla fall.
Nu går känslan som The Smiths ingav inte att återskapa. Det är svårt att ens beskriva den. Kanske är det en känsla av att vara helt hopplöst förtvivlat ruttet ensam och att på ett mystiskt sätt få höra precis det man själv känner.
Typ.
Dessutom inte på något tungt, beckmörkt "The Cure-"waiting for the death blow"-sätt".
Utan på ett ibland nästan bubblande och fnittrande sätt.
Smått triumferande.
Och det är där jag själv kommer in i just den här historien på riktigt allvar.
Det kändes som en bra idé just då.
Det är en av de konstigaste grejerna jag gjort.
Det är klart, jag var väl inte helt nykter.
Men ändå.
En sen kväll i en ort som får förbli namnlös promenerade jag en sträcka som motsvarade ungefär så långt man hann gå på en sida av det C90-band jag hade i min Walkman (fast man kallade ju fortfarande den apparaten för "Freestyle" på den tiden).
Hela vägen sjöng jag med i texten på kassetten jag lyssnade.
The Smiths förstås.
Mitt eget Best-Of blandband.
Och då menar jag inte att jag nynnade med lite försiktigt.
Det var inte Bengt Feldreich som viskar fram "Ser Du Stjärnan I Det Blå".
Det var Roger Pontare efter att ha satt sig på en bålgeting.
Pavarotti efter att ha fastnat med stortån i en råttfälla.
Elvis efter att ha bitit fast en bit av en kycklingvinge i tandköttet.

Jag minns det hela nästan kristallklart även fast jag försöker förtränga att det någonsin hänt.
Det går inte att tänka på utan att skämmas en liten aning.

Och en eventuell varningstext på The Smiths skivor borde varna för just sådant beteende.

Vad: Jan-Öjvind Swahn kåserar om svenska ordspråk, talesätt och ordstäv.

Jag tyckte: Bakom många av våra uttryck finns mytologiska och religiösa historier. Som till exempel att ordet "sjusovare" kommer ifrån sju bröder som Gud försatte i 200-årig dvala för att rädda dem undan religiös förföljelse. Om historier så som denna har Jan-Öjvind Swahn alltså skrivit en samling kåserier. Bara en sån sak. Kåserier! Alltihop skrivet med knastertorr humor dessutom. Jag älskar såna här nörderier. Jag älskar också knastertorr humor. Men i längden blir det liiite mycket och jag hoppar över några avsnitt i slutet.

Betyg: 4

Här har vi en tanke:

Sonen blir bara mer och mer galen i mopeder.

Varför?

När han kommer utanför dörren händer det att han sträcker upp armarna och brister ut i ett spontant "alla mopeder äää niiiii??!"
Det betyder på nästantvåårsspråk: "Alla mopeder var är ni?"

Hans fascination är stor. Märkligt stor. Man kan undra varför.
Det är verkligen inget han fått ifrån mig.
För mig är ett oljebyte på bilen den absoluta gränsen för mekanikerkunskaperna.
Att byta däck är ett flertimmarsföretag förenat med svett, blödande fingrar och olämpligt språkbruk.
Jag har fortfarande problem att se skillnad på en lätt motorcykel och en moped.
Jag har inte precis bensin i blodet.
Sonen verkar gilla maskiner som låter.
I alla fall vissa maskiner.
Som t.ex. gräsklippare, motorsågar, traktorer, mopeder.
Däremot är han livrädd för dammsugare, locktång, matberedare och hårfön.
Syns det ett mönster?

Skräckslagen inför köksmaskiner - älskar skogsmaskiner.
Kanske har han fått den där genen som gör att män dras till bullrande maskiner, som fjällrödingar till fullproppade maggotburkar.
Man samlas runt de där bullrande maskinerna.
Sätter upp foten på åkgräsklipparen/jordfräsen/packmoppen.
Kisar lite.
Säger något sammanbitet om ishockey och hästkrafter.

Kanske fäller en kommentar om pelletsbrännare eller röjsågar.
Ja, jag har i alla fall sett hur det går till även om jag inte riktigt känner mig bekväm i ritualen. Jag kan stå där och glo på en trasig bilmotor och säga att det "är nåt med kamaxeln" även fast jag inte vet vad jag pratar om. Men det känns inte bekvämt. Lite hjälp från sonen vore inte dumt.

Idag var det stor baluns på sjukhuset. Ett stort antal gamlingar samlades och man spelade dragspel och sjöng psalmer. Jag undrar hur det kommer se ut om 50 år. Rimligen borde musiken anpassas till framtidens åldringar. Frälsningsarmen goes Red Hot Chili Peppers? Det skulle jag vilja vara med om.

När jag var 9 år så släppte brittiska hårdrockbandet Venom sin andra skiva. Den hette Black Metal och kom att ge namn åt en hel genre. Black Metal - satanisthårdrock.

Det var ingen lek för en nioåring. Iofs. så kom jag nog aldrig i riktig kontakt med Venom förrän något år senare. Men det var ändå ingen lek.

Exempel på låttitlar från deras album i början på 80-talet:

Kombinera detta med skivomslag som på bilden här ovan. Och skrämmande bilder på bandet i Okej och Rocket, vilket var två musiktidningar jag lusläste, så har du ett recept på någon sorts - tjaaa... - mystik?
En skrämmande image. Åtminstone för en tolvåring.

Fler än jag måste ha påverkats av Venom.

Det växte som sagt fram en hel genre influerad av framförallt det bandet. Kristian Vikernes (nästan exakt på dagen lika gammal som jag) försåg sig med ett artistnamn (Count Grishnackh) och startade 1991 Black Metal bandet Burzum. Lite senare började han elda upp kyrkor. Och högg ihjäl en musikerkollega. Med 23 hugg.

Holy - som dom säger - shit!

Faktum är att jag fortfarande har lite, ja vad ska man säga, respekt för Venom. Ungefär på samma sätt som jag fortfarande har en viss respekt för annat som skrämde mig vid samma tidpunkt (t.ex. videon till Michael Jacksons Thriller eller TV-serien V).

Åtminstone hade jag sådana känslor till igår.

Igår satt jag nämligen och YouTubade Venom.
You Tube är på alla sätt en jäkla bra grej. Man kan hitta nästan allt där.
Video från Bear Quartets första skiva? - jajjamen.
Vinjetten till Trazan Apansson? - självfallet.

Liveinspelning med The Misfits från en rockklubb i Detroit? - naturligtvis.

En sång om apor med Mora Träsk? - förstås.

Givetvis finns det också massor med Venom där. Och de ser ut som en parodi. Som Spinal Tap eller kanske Bad News. Inte det minsta skrämmande.

Sen går man in på likaledes utmärkta www.wikipedia.org. (ett onlinelexikon). Där läser man vad bandmedlemmarna i Venom heter. Alla har artistnamn. Dessa är Cronos, Abaddon och Mantas. Abbaddon är exempelvis namnet på en avgrundsdemon från Uppenbarelseboken.
På Wikipedia läser jag att bakom pseudonymen döljer sig Tony Bray.
Från Newcastle.
Inte så värst skrämmande.
Den vrålande Cronos heter i verkligheten Conrad. Inget man skiter på sig av.
Mantas heter Jeff. Och min första association till det namnet är några killar som uppskattar andra killar (och Barbra Streisand) på ett väldigt utpräglat sätt. Inte heller det direkt skräckinjagande.

Venom - inte alls skrämmande således.
Bara ett gäng glosögda fjantar från norra England.

Där har vi internets förtjänst och kanske också internets nackdel på samma gång.
Åtminstone vad gäller musik:

Ibland vill man faktiskt inte veta så mycket om artister man har olika föreställningar om. Ibland kan det faktiskt vara roligare att bara gå på sina egna fördomar.

Bland annat därför läser jag mycket sällan musikböcker längre. Läste Ian Curtis änkas bok om honom och det var inte bra för min bild av honom. Likaså verkar Lou Reed vara en genuint osympatisk person. För att inte tala om Sid Vicious eller David Bowie.
Jag vill inte ha det så. Jag vill kunna lyssna på Joy Division, Velvet Underground och Sex Pistols utan att riskera att färgas av något annat än musiken.
Likaså, faktiskt, Venom.

Jag kommer sällan ihåg mina drömmar. Det kanske är lika bra. Det verkar ju nämligen som att människor som ofta kommer ihåg sina drömmar också känner sig tvingade att berätta dessa drömmar för sin omgivning. Och det är sällan roligt att lyssna på.
Hursomhelst.
När jag väl kommer ihåg mina drömmar är det nästan jämt varianter på samma tema: jag får hoppa in i något ovant sammanhang och försöka bluffa mig fram.
Inatt befann jag mig t.ex. på scen med ett mindre känt punkband från Luleå. I drömmarnas värld alltså. Jag skulle spela bas men kunde förstås inte deras låtar. Fick chansa mig fram och gissa vilket ackord som skulle följa vilket.
Det hela gick, mot alla odds, bra.
I slutet av drömmen hade gitarristen (som i verkligheten heter Mats) färgat ansiktet svart och hoppade ut i publiken. Alla verkade trivas i ett kamratligt punk-gemyt.

Vanligast är nog att jag drömmer att jag ska spela hockey. Oftast med Luleå Hockey. Jag kan verkligen inte spela hockey. Får chansa mig fram. Oftast brukar det gå bra att fejka sig fram även i drömmen.

Det är som sagt mindre underhållande att lyssna på när människor återger sina drömmar. Undantag finns givetvis. T.ex. finns en hel del bra musik som handlar om drömmar eller som är drömlik.

"I Had Too Much To Dream Last Night" kanske inte handlar om den vanliga typen av drömmar men det är ändå en bra låt.

Jag tycker banne mig fortfarande att "Dreamer" med Europe är en rätt o.k. låt.
För att nu inte ens gå in på Roy Orbison.

Men bästa dröm-bandet är nog The Cure.

Jag vet inte ifall de finns kvar längre, de där begravningsklädda glinen som stryker omkring med Cure t-shirts och svart läppstift. Kanske man numera lyssnar på "My Chemical Romance" istället?

Vad vet jag.
I vilket fall är The Cure ett band vars skivor borde förses med varningstext: "Varning! Ifall du lyssnar på detta i en viss ålder och samtidigt är en viss typ av person föreligger en betydande risk att du inom kort kommer anlägga en otroligt fånig frisyr och inta en permanent moloken uppsyn."

Det är musik som kan göra ett mycket starkt intryck.
Min kompis, Personalchefen, är en person som under tonåren i och för sig inte odlade en speciellt fånig frisyr men som likafullt lyssnade mycket på Cure. Han får fortfarande ont i magen av att höra inledningen till One Hundred Years, första låten på den knäckande skivan Pornography.
Man bör förstås lyssna på låten för att riktigt förstå.
Men det börjar med smattrande trummor.
Sedan kommer ett skärande gitarriff.
Sedan kommer Robert Smith in och låter som att han vore jagad av vildvittror: "It doesn´t matter if we all die."

Inte precis "lättsam grammofonunderhållning".

Stämningen bibehålls sedan genom hela Pornography. Perfekt musik att öppna sina artärer till.

Vill man ha en riktigt hårdsmält karamell är det förstås Pornography som gäller. Men att ge sig in i den terrängen gör man naturligtvis på egen risk.

• Friday I´m In Love
• Catch
• Inbetween Days
• Pictures Of You
• Close To Me
• Just Like Heaven
• Lullaby
• The Lovecats
• Shake Dog Shake
• Untitled

Vad: Första boken om Robert Langdon, senare mer känd från Da Vinci Koden. Förstås. Här försöker man förhindra att Peterskyrkan ska sprängas i luften genom att följa ledtrådar utlagda i Rom av ett gammalt hemligt sällskap.

Jag tyckte: Ja, jag vet att jag skrivit här tidigare att "Änglar Och Demoner ÄR bra". Men i slutändan var intrycket mer blandat. Den ÄR bra så länge jakten pågår och Dan Brown hittar symboler gömda i statyer och piazzor runt om i Rom. Det är däremot inte så bra när han låter sina karaktärer hålla tal omfattande 3-4 sidor om t.ex. motsättningar mellan kyrkan och naturvetenskapen. Sånt är Brown inte speciellt bra på och tyvärr tyckte jag bokens avslutning innehöll lite för mycket sånt. Jag tycker boken har ungefär samma starka och svaga sidor som Da Vinci-koden. De har ett upplägg som är ganska lika. Änglar Och Demoner är något bättre faktiskt. Och den får därmed

Betyg: 3,5

De sveper fram i flock.
Ögonen är vattniga.
Ur de halvöppna munnarna strömmar brölande läten som verkar bestå till 95 % av vokaler. Deras kroppsdelar rycker okontrollerat på grund av de enorma mängder hormon deras kroppar producerar. Under de korta stunder de inte utstöter råmanden fyller de sina talorgan med lössnus och föremål bestående av material med hög kalorihalt.
En del av dem använder till och med brylcreem.
Jo det är sant.

Sådana är de; Tonårsmonstren.

De väller in på min buss på den tredje hållplatsen efter jag själv klivit på. I kölvattnet följer några enstaka, fnittrande Tonårstjejer.

Den kanske största vinsten med min mp3-spelare är att jag kan filtrera bort samtal som det jag idag råkade avlyssna på min buss (Samtalet något förskönande återgivet här. Ett specifikt ord har bytts ut, vilket säkert framgår.):

-Ja fyfan vad jag är less på mitt könsorgan, fnittrade en Tonårstjej.

-Ahöhöhö, sa ett Tonårsmonster.

-Man skulle fantamej sy ihop det.

-Ahöhöhö. 

-Eller sätta ett blixtlås.

-Ahöhöhö, jaaa och så skulle jag va´ där direkt med slipmaskin´på blixtlåse´! Brrrrrzzzzzzz! Brrrrzzzz!. AaaHHÖHÖHÖHÖHH!

Stunder som den ovan beskrivna får mig att tänka på vilken tur jag hade som ändå inte valde att bli lärare. Det ger mig också s.k. bad vibes.
För även om det känns avlägset så känner jag igen mig själv.
I någon mån.
Inte främst i brylcreemen. Men i det osäkra brölandet.
Det är en inte helt angenäm känsla av igenkännande.

"Aakollahärnärjagsparkarindenhärskåpdörren. Ahöhöhö"
Typ.
Än värre blir det sedan om man tänker sig sonen i samtal som det ovan beskrivna om sisådär 15 år.
Fy fan.

Hade idag för övrigt vad som kanske bara kan kallas en "Nära Historien"-upplevelse.
Jag pratade idag med en man som växte upp under 40-talet. I perioder bodde han hos en rik familj Sörmland. Till denna rika familj, som hette Von Rosen, kom ibland en tysk vän. En flygare. Han gjorde korta visiter även under pågående världskrig. Barnen kallade honom "Farbror Herman". De satt i hans knä, han rökte cigarr och pratade svenska och tyska om vartannat.

"Farbror Herman" visade sig sedan vara ingen mindre än Hermann Göring.
Chef för Luftwaffe.

En snabb koll på Wikipedia visar att Hermann Göring mycket riktigt har starka band med en familj Von Rosen som ägde Rockelsta slott i Sörmland. Göring var rentav svåger till Eric Von Rosen. En man vars personliga bomärke, redan på 20-talet, var...hakkorset!

Måste säga att jag drog lite efter andan när jag hörde på mannens historia. Det var som att historien, alltså den stora världshistorien, svepte tätt förbi.

Javafan.
Ibland undrar jag ifall min hjärna verkligen fungerar som den ska.
Alltså, ifall den fungerar som hos majoriteten av min omgivning.
På många punkter verkar jag i och för sig gå att sortera in i samma fack som de flesta andra.

Jag gillar när det nu blir varmt ute, till exempel. Antagligen är jag inte helt ensam om just den tanken.

Jag gillar mjukglass, inte minst som man trycker i sig i vårsolen.

Ja, jag röstade inte ens på moderaterna i likhet med en överväldigande majoritet av menigheten.

Det är det där med mina minnen som är lite oroande.
Löjliga minnen som av någon anledning fastnat helt kristallklart i min hjärna och kan dyka upp ibland.
Är alla skapta på det sättet?
Jag minns t.ex. mycket väl den godaste chokladkaka jag någonsin ätit. Jag var 8 år när jag köpte den. På Gunnars Närköp. Ibland kan jag fundera på exakt hur man fick till den perfekta blandningen av precis lagomt ljus choklad med en lätt antydan av mint. Inte för att jag visste vad en "antydan" var när jag var 8 år. Men ändå. Varför har jag aldrig hittat någon lika god chokladkaka under de nästan 30 år som följt?
Jag minns en baconlindad korv jag åt när jag var 10.
Jag minns när vi tävlade i pannkaksätning på högstadiet.
Jag minns den ångkokta blodpuddingen på mellanstadiet.

Jag minns det s.k. "Sundqvisttestet" som en kompis uppfann under just mellanstadiet. ("Sundqvisttestet" består i att man lägger valfri maträtt från valfri skolbespisning på en normal plasttallrik av den typ som används i skolkök. Sedan vänder man tallriken upp och ned och observerar hur maten beter sig. Ifall maten stannar kvar utfaller testet positivt. Blodpuddingen på Furuparksskolan testade alltid positivt på Sundqvisttestet, oberoende av hur mycket lingonsylt som samtidigt applicerats.)

Jag vet inte ifall den s.k. Medelsvensson lägger ner lika mycken tankemöda på såna här minnen som jag.

Och det är inte bara mat:

Jag minns vad som stod på reklamkepsen som farsans jaktkompis hade i början på 80-talet (LoKoMo).
Jag minns hur det luktade piptobak (Hamiltons blandning) i farfars gamla Amazon.

Jag minns en blåsvart fjäder jag hittade under en fisketur i början av 80-talet - och hur ledsen jag blev när jag tappade fjädern i vattnet och såg den sjunka.

Jag minns hatsånger om Bröderna Herrey som mina hårdrockarkompisar sjöng när Per, Louis och Rickard vann schlagerfestivalen ("Diggiloo-diggiley, alla pissar på Herreys, det är därför dom har gu-la skooor!")

För att nu bara komma med ett kort urval av de meningslösa minnen som regelbundet bubblar upp.

Sen har vi ju också det där med att fara iväg i fantasier.

På bussen sitter jag numera och läser Dan Brown. Änglar Och Demoner. Den är bra. Man jagar runt bland historiska föremål i Rom och letar superkluriga ledtrådar gömda i offentliga konstverk.

Det ÄR häftigt, låt ingen kreddpajas påstå något annat.

Och man (eller åtminstone jag) far iväg i fantasier om hur det vore att hitta dolda meddelanden från historiska personer i min egen närmiljö.

Så därför går man över det mikroskopiska torget i Kramfors. Likheterna med Petersplatsen eller Piazza de Popolo är mycket begränsade. Troligen är torget i Kramfors inte något som formgivits av Michelangelo eller ens Rafael. Den lilla paviljongen där de lokala missbrukarna brukar tappa medvetandet är sannolikt inte designad av Gian Lorenzo Bernini.

Men ändå.
När man ser konstverket/skräphögen som ligger på torget där vid Hemköp?

Tänk om...

Tjaaa...

För övrigt är Birgitta Pettersson i PT en av Sveriges bästa politiska kolumnister. Idag gör hon mig inte besviken. Sällan har en asfaltkokare använts som liknelse med mer lyckat resultat.

Visst är det skönt när någon på ett bra sätt kan formulera det man själv tänker men inte riktigt lyckas få ner på ett begripligt sätt?

Som i t.ex. denna utmärkta artikel av Carl Hamilton.
Vidare kommentarer egentligen överflödiga.

Vad:
Olof Palme lurades i en fälla natten han sköts?
Naturligvis.

Månlandningen - en bluff?

Självfallet.

Världen styrs i hemlighet av mäktiga sammanslutningar med mystiska motiv?

That, som man brukar säga, goes without saying.

I alla fall att döma av de konspirationsteorier som levereras i den här boken.

Jag tyckte: En underhållande genomgång av olika konspirationsteorier. Estoniakatastrofen, Kennedymordet, Frimurarna och allehanda UFO-fenomen är exempel på vad som avhandlas. Nördigt men kul. Hela spektrat från fullständiga stollerier till mer tankeväckande historier finns med.

Betyg: 3,5

Allvarligt.

Luftgitarr - vad fan är det egentligen frågan om?

Det är inte i många sammanhang man ser människor frivilligt och spontant "torrsimma" på det sätt som luftgitarrister gör. Jag har t.ex. aldrig sett en läkare "luft-intubera", en lärare "luft-undervisa" eller en elektriker som går igång på att låtsas löda det ena eller andra reläet.
Jag har faktiskt bara hittat en enda parallell till luftgitarren - och det är luftsparken i fotboll.

Luftsparken utförs vanligen av fotbollstränare för knattelag. Jag har nog bara observerat den hos tränare för barn yngre än 12 år, men jag vill låta det vara osagt att den bara existerar just inom den begränsade sfären.  Luftsparken ser ut som ett riktigt kanonskott. En äkta s.k. sträckt vrist. Fast bollen finns förstås inte i närheten av den aktuella sträckta vristen. Istället ligger den vid fötterna på någon kobent tioåring som inte förmår att få iväg något skott överhuvudtaget, fastän tränaren skriker "a-MEN SKJUT! Förihellvette".
Ett utrop som ofta åtföljs av just en luftspark.

Men det var ju egentligen något helt annat.
Man får väl anta att tränare för P10-lag kanske inte är ett representativt underlag för befolkningen i stort. Således kanske man får söka någon annan stans när det gäller förklaringen till fenomenet luftgitarr.

En del av svaret är säkerligen att man, för att parafrasera en känd reklam, INTE vill vara sig själv för en stund.
Istället vill man vara Dregen.
Åtminstone några minuter.
Och så länge man slipper Dregens baksmällor.
Och att, i likhet med Dregen, pierca allehanda kroppsdelar samt att tvätta håret med en frekvens som liknar Göran Hägglunds besöksfrekvens på Bollsta Intim Saloon (det är en frekvens som, ifall någon undrar, är relativt låg).

Det är sånt här man tänker på när man dagligen passerar just Bollsta Intim Saloon. Ibland med The Hellacopters i hörlurarna.