Thomas blogg

Jag kommer sällan ihåg mina drömmar. Det kanske är lika bra. Det verkar ju nämligen som att människor som ofta kommer ihåg sina drömmar också känner sig tvingade att berätta dessa drömmar för sin omgivning. Och det är sällan roligt att lyssna på.
Hursomhelst.
När jag väl kommer ihåg mina drömmar är det nästan jämt varianter på samma tema: jag får hoppa in i något ovant sammanhang och försöka bluffa mig fram.
Inatt befann jag mig t.ex. på scen med ett mindre känt punkband från Luleå. I drömmarnas värld alltså. Jag skulle spela bas men kunde förstås inte deras låtar. Fick chansa mig fram och gissa vilket ackord som skulle följa vilket.
Det hela gick, mot alla odds, bra.
I slutet av drömmen hade gitarristen (som i verkligheten heter Mats) färgat ansiktet svart och hoppade ut i publiken. Alla verkade trivas i ett kamratligt punk-gemyt.

Vanligast är nog att jag drömmer att jag ska spela hockey. Oftast med Luleå Hockey. Jag kan verkligen inte spela hockey. Får chansa mig fram. Oftast brukar det gå bra att fejka sig fram även i drömmen.

Man kan verkligen undra över vad just denna återkommande dröm representerar. En psykoanalytiker av rätta virket skulle förmodligen drabbas av akut fontänorgasm om han fick sätta tänderna i problemet. Om det nu kan kallas problem.

Det är som sagt mindre underhållande att lyssna på när människor återger sina drömmar. Undantag finns givetvis. T.ex. finns en hel del bra musik som handlar om drömmar eller som är drömlik.

"I Had Too Much To Dream Last Night" kanske inte handlar om den vanliga typen av drömmar men det är ändå en bra låt.

Jag tycker banne mig fortfarande att "Dreamer" med Europe är en rätt o.k. låt.
För att nu inte ens gå in på Roy Orbison.

Men bästa dröm-bandet är nog The Cure.

Jag vet inte ifall de finns kvar längre, de där begravningsklädda glinen som stryker omkring med Cure t-shirts och svart läppstift. Kanske man numera lyssnar på "My Chemical Romance" istället?

Vad vet jag.
I vilket fall är The Cure ett band vars skivor borde förses med varningstext: "Varning! Ifall du lyssnar på detta i en viss ålder och samtidigt är en viss typ av person föreligger en betydande risk att du inom kort kommer anlägga en otroligt fånig frisyr och inta en permanent moloken uppsyn."

Det är musik som kan göra ett mycket starkt intryck.
Min kompis, Personalchefen, är en person som under tonåren i och för sig inte odlade en speciellt fånig frisyr men som likafullt lyssnade mycket på Cure. Han får fortfarande ont i magen av att höra inledningen till One Hundred Years, första låten på den knäckande skivan Pornography.
Man bör förstås lyssna på låten för att riktigt förstå.
Men det börjar med smattrande trummor.
Sedan kommer ett skärande gitarriff.
Sedan kommer Robert Smith in och låter som att han vore jagad av vildvittror: "It doesn´t matter if we all die."

Inte precis "lättsam grammofonunderhållning".

Stämningen bibehålls sedan genom hela Pornography. Perfekt musik att öppna sina artärer till.

Antar jag. 
 
Har ägnat förmiddagen åt att lyssna på The Cure (kanske var det därför sonen grinade i 45 minuter i sträck i morse?) Med lite mer distans till musiken än vad man har under tonåren så kan man lyssna på dem som ett band som kort och gott gjorde riktigt bra låtar.
Inte allt är bra förstås.
Trots allt är The Cure bandet som en gång gjorde ett album med den uttalade avsikten att absolut ingenting skulle hända på hela skivan (och de lyckades rätt bra).
Två av deras skivor står ut som deras bästa för mig: Wish och (speciellt) Disintegration. The Head On The Door är bara något snäpp efter.

Vill man ha en riktigt hårdsmält karamell är det förstås Pornography som gäller. Men att ge sig in i den terrängen gör man naturligtvis på egen risk.

 Ett förslag på spellista kan vara som följer, om jag försöker hålla mig till 10 låtar: 
 

• Friday I´m In Love
• Catch
• Inbetween Days
• Pictures Of You
• Close To Me
• Just Like Heaven
• Lullaby
• The Lovecats
• Shake Dog Shake
• Untitled