Thomas blogg

Vi var ute och gick igår kväll. Hela familjen gick från Örnäset till Malmudden. Då ser jag hur sonen tittar rakt uppåt. Tror först han ser på gatlyktorna, men inser sedan att det är himlen och stjärnorna han ser på. Jag kan förstås inte vara säker, men jag tror det var första gången i sitt 18 månader långa liv som han såg på stjärnorna. Alltså verkligen såg på stjärnorna. Kanske funderade han lite på vad det var för något som lyste och var detta något som lyser finns. Det kändes i vilket fall som helst som något stort. Att få vara med då någon för första gången ser natthimlen och ägnar den lite eftertanke.

• Han har gett staden Krasnovodsk namn efter sig själv. Självklart har flera skolor, flygplatser och till och med en meteorit har fått hans namn. Alla offentliga byggnader har stora porträttbilder av honom på väggarna. Statyer av honom själv och av modern står utspridda över hela landet. De mest kända statyerna är den som är placerad mitt i öknen samt guldstatyn som monterats på en roterande skiva vilket gör att han alltid är vänd mot solen.
• Utbildningssystemet i Turkmenistan lär ut att älska presidenten. Hans verk och tal utgör den större delen av innehållet i läroböckerna. Den viktigaste texten är Ruhnama, "Själens bok", ett nationalepos skrivet av Nijazov. Alla böcker som skrevs under sovjettiden är förbjudna, och biblioteken har i stort inga andra böcker än Nijazovs.
• Han har gett veckodagarna och månaderna nya namn. Januari heter nu som han själv och april är uppkallat efter hans mor.
• Han har förbjudit balett och opera då dessa enligt honom inte var del av den turkmenska kulturen. Han har låtit bygga ett ispalats utanför huvudstaden, trots att temperaturen kan uppgå till 50°C.
• Det är inte tillåtet att använda tobak i Turkmenistan, eftersom Nijazov själv tvingats sluta röka efter att ha blivit opererad. Han har också infört förbud mot långt hår, skägg och?guldtänder?!
• 2005 bestämde Nijazov att alla sjukhus utanför den turkmenska huvudstaden Asjchabad skulle stängas. Han tyckte det var slöseri att ha läkare på landsbygden när de i stället kunde arbeta i staden. Livet på landet i Turkmenistan verkar även i övrigt vara kärvt. År 2004 bestämde han att alla biblioteken på landsbygden skulle stängas, eftersom han menade att folk som bodde där ändå inte kan läsa.

I dagens Text-TV hittar vi även denna artikel om vad som händer då man släpper lös krafter som helst bör förvaras inlåsta i Pandoras Box.

För den mycket överkomliga summan av 50 riksdaler fick jag igår en sällsam upplevelse. Det var konsert på Lillan i Luleå. Först spelade en tjej som såg ut att vara ca. 12 år gammal. Häpnadsväckande nog påstod hon att hon spelat på Lillan redan för 4 år sedan då hon enligt all logik borde gått på lågstadiet. Hon släntrade in på scen och såg ut att vara Kristina Lugns dotterdotter, på gränsen till att bryta ihop av blygsel. Sedan drar hon igång Joni Mitchell-inspirerande, egenkomponerade låtar och bitvis är det riktigt bra. Hon spelar och sjunger med inlevelse. Dock märks det att Liv (för så heter hon) blir väldigt störd av att någon börjar prata i mobiltelefon under en låt. Efter det blir konserten allt mer skakig. Spelfel, glömda textrader osv. När hon är klar är nästa anhalt på programmet en kille som sjunger vad som nog bara kan kallas Greatest Hits För Tenorer. Killen i fråga är iförd brun kostym av modell som var populär på 80-talet. Han tar efter några låtar av sig sin kavaj och avslöjar då att hans väst är ett par nummer för liten för honom. Han stärker sig mellan låtarna genom att halsa en okänd vätska ur en termos. Sångaren ackompanjeras av en kvinna från Ryssland som uppför sig som vore hon placerad i orkesterdiket på Bolsjojteatern. Kontrasten mellan Bolsjojteatern och kvällens arragemang av föreningen Lule Hardcore (!) är, minst sagt, stor. Under hela konserten krånglar deras elpiano. Sångarens papper ramlar från notstället osv. Han framstår alltmer som Polismästaren i julkalendern eller som om han gått ABF-kurs i operasång. Men. Det finurliga är att det är bra. Jäkligt bra. Publiken som mestadels (?) kommit för att se Mattias Alkberg BD jublade till bl.a. O Sole Mio och arior från Rigoletto. Josef Esberg, som sångaren hette, fick till och med köra extranummer. Till skillnad från MABD som kom sedan. Efter två rätt lågmälda konserter levererades en allt annat än lågmäld konsert. Har fortfarande lite lock för öronen. Det var första konserten med MABD som jag själv såg. Har läst recensioner av deras konserter och ofta har man nämnt det dåliga ljudet. Måste instämma. Gitarrerna blev bara ett enda bröt. Man hörde inte vad som spelades, blev bara en vägg av ljud. Bästa låten blev den tystaste, som framfördes utan trummor och bas. Sista låten var också riktigt lyckad. Efter ganska precis en timme går MABD av och publiken verkar utmattad och orkar inte klappa in bandet en gång till.
En osannolik kväll. Pianoklink, opera och progg-punk.

Var på anställningsintervju i förrgår. Det är alltid intressanta tillställningar. Jag har varit på ett antal vid det här laget och den ena har sällan varit den andra riktigt lik. Jag har själv deltagit och intervjuat människor som ska bli anställda några gånger. Suttit på andra sidan, så att säga. Det var förmodligen ännu mer intressant.
Min skummaste intervju var förmodligen då jag sökte jobb inom Försvarsmakten. Jag satt på ena sidan av ett långt konferensbord. På andra sidan satt mina intervjuare. De presenterade var och en sina ansvarsområden. De använde overhead och körde med så många förkortningar att jag blev yr i mössan. Efter att jag sedan fått svara på de vanliga frågorna (om "starka och svaga sidor") följde en utfrågning där jag ställdes inför hypotetiska situationer:
"Så här är läget - vad gör du"
Allas blickar vändes därefter mot mig. Jag svettades.

Det kändes o.k. på intervjun i förrgår. Inte fantastiskt bra, inte fantastiskt dåligt. Såhär i efterhand har jag undrat hur stor skillnad det skulle bli ifall man intervjuades flera gånger. Dvs. skulle jag presentera mig själv på ett annorlunda sätt vid olika tillfällen? Det tror jag absolut.  Jag tror skillnaden skulle vara mycket stor.

Läste idag en artikel i DN som PC Jersild skrivit. Huvudet fullkomligt på spiken.

Sammanfattning: Reportage om ockupationen av Västtyska ambassaden i Stockholm samt om den s.k. ”Operation Leo”, vilket var den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Boken ger även en sammanfattning av den tyska terrorism som uppstod i slutet av 60-talet.

Jag tyckte: Är man, i likhet med mig, insnöad på 1900-talshistoria är detta en fullkomlig guldgruva. Dessutom spännande skriven. Och man lär sig vad ”Ebba Grön” stod för! Man lämnas med några spännande frågetecken att grunna över. Till exempel; vem gjorde egentligen vad inne på den ockuperade ambassaden? Vad hände egentligen när Baader, Meinhof, Ennslin och Raspe och de andra dog i fängelset? Och inte minst; vilka ”kända svenskar” besökte RAF då man rekognoscerade i Sverige efter ambassaddramat? Man undviker att framställa terroristerna som vare sig hjältar eller som blodtörstiga varulvar som äter småbarn till frukost. Förmodligen en svår balansgång.

Betyg: 4,5. Det som skiljer från högsta betyg kanske är att författarna tar ett så stort grepp att det blir lite svårt att hålla isär alla händelser och namn. Å andra sidan är det också en av bokens förtjänster. Förmodligen den bästa bok jag läst i den här genren sedan ”Lasermannen”.

Min föräldraledighet lider mot sitt slut. Det har verkligen varit ett bra halvår. Jag förstår inte de som avstår att utnyttja den fantastiska förmån som föräldraledigheten faktiskt är. Det är ju inte ovanligt att många, främst män, avstår sin föräldraledighet. Jag tycker mig ha märkt ett samband här. De som inte kan vara hemma en endaste dag med sina barn, inte ens de tio pappadagarna direkt efter födseln, är samma pappor som utan att blinka kan sjukskriva sig två veckor ifall de anar minsta lilla förkylningssymtom. Ett märkligt beteende, kan tyckas.

På sätt och vis kan jag dock förstå dem. Inte att de väljer att hellre jobba än att vara med sina barn. Utan att de är rädda för att i alltför hög grad få träffa på föräldralediga mammor. Jag kan relatera till det. Det är nämligen ingen lek.

När man är föräldraledig kommer man träffa på andra som är föräldralediga. Jag och sonen har t.ex. gått på öppen förskola och på babysång. Jag har ofta varit ensam pappa på dessa tillställningar. Man märker snabbt att det finns outtalade regler för hur man förväntas uppträda i dessa sammanhang. Exakt vad dessa regler består av är oklart, faktum är att ju längre jag varit ledig dess då mindre förstår jag egentligen. Alla mammor verkar dock veta exakt vad hur man ska göra.

Man bör använda ett speciellt tonfall när man samtalar.

Man ska ge sitt barn en viss mängd uppmärksamhet, inte mer och inte mindre.

Vilka kläder man sätter på sitt barn uppfattas som ett ställningstagande minst lika viktigt som hur man röstar i valet.

Och så vidare.

Jag har naturligtvis brutit mot många av dessa outtalade regler för uppförande. Men inte lika grovt som några andra pappor som vid något enstaka tillfälle vågat sticka in snoken på t.ex. öppna förskolan. Jag har kunnat betrakta de andra pappornas klavertramp och sett hur de hjälplöst krymper ihop under förintande blickar från de omgivande mammorna.

Vi har pappan som sa att han lät sitt barn leka fritt, utan någon större uppmärksamhet på ifall hon riskerade slå sig. Han hade nämligen läst att barn kunde utveckla nya hjärnceller ifall några celler skulle dö, som t.ex. ifall barnet ramlar från en rutschkana. Blickarna han fick från mammorna var inte fyllda av uppskattning inför den nyheten från den anatomiska världen.

Det var dock inget jämfört med den pappa som sprang runt med sin son på axlarna precis innan de skulle fotografera sig. Det slutade med att barnet slog skallen i taket och fick ett märke i pannan. Pappan krympte ihop som en myra man bränner upp med solljus som får gå genom ett förstoringsglas. Och jag förstår honom. Jag förstår också att jag aldrig mer såg honom på öppna förskolan.

Egentligen gårdagens, men kunde inte logga in då: signaturmelodin till julkalender. Bararararararaaara-raaa-raa-rararara.

Kanske är det logiskt att nu, när det finns ett nytt arbetarparti, samtidigt har uppstått en ny underklass. En grupp speciellt utsatta individer som balanserar på ruinens brant där varje dag är en oviss kamp för livets nödtorft.

Jag talar givetvis om direktörer. Och då speciellt de bäst betalda direktörerna. I alla fall enligt Michael Treschow, ordförande i Svenskt Näringsliv.

”Svenska toppchefer har för dålig betalt”, säger han idag enligt SVT Text och det är i och för sig inget nytt. Hans företrädare har sagt det samma i minst 15 år. Tidigare har SAF sagt att ifall de bäst betalda cheferna inte får ännu mer pengar så kommer dessa genast flytta utomlands. Bilden av ett kritstrecksrandigt, beluga-och-champagnedoftande lämmeltåg av direktörer som lämnade landet i ilfart målades upp. Att detta sedan inte skett verkar, i första hand, bero på att svenska toppchefer helt enkelt inte håller måttet internationellt. Vilket nu även SAF (i sin nya kostym) verkar ha uppmärksammat. Kanske därför har man bytt retorik. Nu heter det istället att de svenska direktörslönerna gör att det blir svårt att locka hit utländsk kompetens. En variation på känt tema, således.

Om man ser på lönestatistik är det hela däremot lite klurigt att få ihop. Direktörerna i Sverige har verkligen lyckats bra i lönematchen, trots dagens utspel från Michael Treschow. Bäst i Norden, visar Svenska Dagbladet Näringslivs sammanställning av nordiska direktörslöner 2005. Svenska vd-löner i A-listade börsbolag ligger i snitt på 9 miljoner kronor. Bäst betald är Carl-Henric Svanberg, vd i Ericsson, med sina 22,2 miljoner kronor. Efter Ericssonchefen rullar Volvochefen Leif Johansson in med 18 miljoner kronor i årslön. Leif Östling, vd i Scania, lyfter 16 miljoner kronor. De lägst betalda nordiska cheferna finns i Norge.

Svenska direktörer ligger bra till, inte bara i Norden utan, i hela världen, visar en tidigare genomgång av direktörslöner i EU- och OECD-länderna. I den hamnar USA på första plats, Schweiz på andra och Sverige på tredje plats. Närmast under sig har de svenska direktörerna tyska och japanska kolleger och därefter följer ytterligare 38 länders storchefer.

Följande snutt har jag kopierat från Piteå-Tidningens ledarsida. Tycker den sammanfattar på ett bra sätt:

”Sverige behöver inte fler låglönejobb, men väl en jämnare fördelning av det kapital som arbetas ihop. I världsrankinglistan landar svenska direktörer på tredje plats medan svenska industriarbetare återfinns först på nionde plats. Rankningen för grannlandet Norge är den omvända. Norska industriarbetare toppar världslistan, medan deras direktörer finns i bottenskiktet. Svenska direktörer måste ha bra betalt, annars försvinner de till utlandet, lyder budskapet i försvarstalen. Ja, inte till Norge i alla fall. Däremot kanske Sverige kunde växla en genomsnittlig direktör mot två norska? Folkpartiets språktest lär inte bli några problem.”

Sammanfattning: Tredje boken om poliserna Cardinal och Delorme från Algonquin Bay, en påhittad stad som dock påminner mycket om North Bay i Kanada, vilken är författarens hemstad. Denna gång rör det sig om rituella mord (och en del vanliga mord också) med anknytning till drogvärlden och voodoo.

Jag tyckte: Har läst de tre böckerna om John Cardinal och tycker Giles Blunt blivit bättre och bättre. Frosserierna i äckel-päckel som fanns i första boken har tonats ner, även om såna inslag fortfarande finns kvar. Spännande, lättläst och ganska välskrivet. Dock lite förutsägbart och lite onödigt långt för min smak. Blunt lägger t.ex. två hela sidor på att beskriva en brevbärare vars enda uppgift i boken är att ge anvisningar om hur man hittar till ett hus. Kunde gjorts lite rappare.

Betyg: 3,5

Ibland är det lätt att bli paranoid. De senaste dagarna har det verkat som att omgivningen varit fullproppad med Leif ”Loket” Olsson. Var helst jag gått har han varit där. Eller åtminstone personer som liknat honom extremt mycket. Speciellt märkligt var det igår. Min och sonens promenad ner på Konsum var fylld av ”Lok”. När vi kom in i affären hade en person med karaktäristisk mustasch, mage och taklucka i frisyren somnat i en stol precis innanför dörrarna. Alternativt betraktade han bara fläckarna på sin undertröja mycket ingående. Sedan busade en annan ”Loket”-kopia med sonen medan vi stod i kö till kassan. När vi slutligen gick hem var det dags för den tredje look-a-liken. Denne började spontant pussas med sin fru. Mycket snuttigt och så där, men vid det laget kände jag mig förföljd. Jagad av en landsomfattade organisation av överviktiga män med mustasch? Inte helt avspänt. När man börjar se sig omkring finns de här personerna överallt. Skulle tro att det är Sveriges vanligaste utseende.

Märkte idag för första gången hur rostiga ledningarna i hjärnan blir om man inte underhåller dem. Åtminstone ledningarna som går från hjärnan till tal-organet. Var in på jobbet och jobbade några timmar. Kunde snabbt konstatera att jag nästan glömt bort hur man pratar! Trodde inte det var möjligt. Kan i och för sig vara ett led i den allmänna mentala härdsmälta jag verkar genomgå för tillfället. Försökte t.ex. sätta på sonen två par blöjor samtidigt idag, för att bara ta ett av alla de exempel som pekar mot att min hjärna sakta håller på att förvandlas till Schweizerost. Vad månde bliva?

Idag kan ha varit dagen då vi fick se lösningen på ett av världshistoriens äldsta och mest omdebatterade problem; Teodiceproblemet.

Det lyder som följer:

Om Gud finns och han är allsmäktig, hur kan det då finnas ondska?

Den moderna versionen av problemet är, som alla vet, något annorlunda.
Om Gud finns och han är allsmäktig, hur kan det då finnas s.k. Nu-Metal?

Svaret kan ha kommit nu. Märkligt nog var det en norrman som knäckte nöten.

Efter att ha gjort listan på de värsta dödsfallen inom filmens värld har jag funderat på vilka de bästa dödsscenerna skulle kunna tänkas vara. Döden är som bekant inte speciellt positivt värdeladdad för de flesta av oss, men det finns ändå vissa scener som varit speciellt lyckade.

1. Colonel Walter E. Kurtz (Marlon Brando) huggs ihjäl med machete i Apocalypse Now.
2. Bonnie & Clyde peppras rejält fulla med bly i filmen med samma namn.
3. ”Marvin” i Pulp Fiction omkommer oturligt då Vincent Vegas pistol brinner av.
4. Pike Bishop (m.fl.) peppras ihjäl i Det Vilda Gänget.
5. Frank Wolff tar en rymdvandring i Månen Tur Och Retur. Här måste jag kanske utveckla lite mer. Frank Wolff var Professor Kalkyls assistent som smugglade ombord en fripassagerare på deras månexpedition. På grund av detta riskerade hela besättningen att omkomma. Wolff väljer då att heroiskt sona sitt brott (?) genom att kliva av månraketen och ut i tomma rymden till en kall och minst sagt ödslig grav. Oerhört ”heavy” att läsa (och se på film) då man är i tioårsåldern.

Vi skola alla träffa honom. Liemannen. Det enda man säkert vet om sitt jordeliv är att det en gång ska ta slut. Kom att tänka på detta idag när jag rengjorde avloppet med s.k. propplösare. Det vill säga ett pulver som när det blandas med vatten blir kraftigt frätande. Fick stänk på ena handleden vilket ledde till att jag fick ett litet sår. Kom då, självklart, att tänka på döden så som en kvinna mötte den i Travis Bickles baksäte. Det vill säga i filmen Taxi Driver. Kvinnan ifråga blev tvångsmatad med propplösare. Hon tyckte inte om det. Faktum är att hon dog.

På film kan man möta döden på många riktigt otrevliga sätt. Dr Rene Belloq i Jakten På Den Försvunna Skatten smälter till exempel. Verkar inte så festligt. Ernst Stavro Blofeld i Ur Dödlig Synvinkel slutar sina dagar genom att falla med sin rullstol ner i en skorsten. Inte heller det en lustfylld upplevelse, troligtvis.
Sen finns det många scener i filmvärlden där personer nästan omkommer efter att ha varit i ruggiga situationer. T.ex. The Bride i Kill Bill som blir levande begravd eller Francisco Flores i Traffic som utsätts för mycket mycket ovänlig behandling under förhör.

Mina Topp-5 Värsta Filmdödsfall är (för dagen):

1. Den kvinna som omkommer under ”Lust” i Seven. Brrr. Man vill inte tänka på det och än mindre beskriva vad som händer i detalj.
2. Marvin Nash i Reservoir Dogs, dvs. polisen som dör efter att bl.a. ha befriats från ett öra av Mr Blonde.
3. Nicky Santori (Joe Pescis rollfigur) i Casino som klubbas ihjäl med baseballträn på en åker.
4. Dieter Stark (Peter Stormare) i Jurassic Park II – ihjälbiten av miljontals små dinosaurier.
5. Felix Leiter i License To Kill. Nedsänkt i tank full med hajar.

Idag kunde man läsa om hur antalet unga förtidspensionerade ökat dramatiskt. Efter att först (återigen) drabbats av åldersnoja när jag insåg att jag var för gammal för att räknas som ”ung” i arbetslivet grunnade jag vidare på detta.

En av de första åtgärder som vår nya regering gjorde var att meddela att Arbetslivsinstitutet (ALI) skulle läggas ner. Beskedet kom blixtsnabbt efter valsegern. Det var som att man gått och längtat i flera år. Anledningen till att institutet skulle läggas ner var oklar. Jag såg en moderat i TV som kom med den enda, i rent språklig mening, begripliga förklaring jag hört, nämligen att skattemedel inte skulle finansiera (cit.) ”socialdemokratisk propaganda”.

Jag har gått kurser där jag träffat representanter från ALI många gånger. Jag har läst deras rapporter och följer senaste nytt på deras hemsida. Jag har lärt mig mycket. Om bland annat ergonomi, muskelskador och hörselskador Däremot har den socialdemokratiska propagandan varit väl dold. Mycket väl. Inga röda rosor insmugna på hemsidan. Ingen av ALIs forskare har jag någonsin sett avbryta sin föreläsning för att gå ner på knä, vända sig i riktning mot Göran Perssons herrgård och utstöta Internationalen. För att vara den förlängda arm åt sossarna som moderaterna verkar tro att de är måste man säga att de sköter sin propaganda mycket diskret. ALI har verkligen hållit korten tätt pressade mot bröstet i propagandafrågan.
Jag fattar ärligt talat inte vad alliansen menar.
Det gör inte heller de närmare 200 utländska organisationer som på ALIs hemsida protesterar mot nedläggningen. På protestlistan återfinns alla ifrån välrenommerade amerikanska universitet som Yale, Harvard, Princeton och UCLA till Irans (!) University of Medical Science. Alla verkar lika frågande inför regeringens sällsamma beslut.

Men dock.

Åter till ingressen.
ALI publicerade ifjol en rapport om orsakerna till de ökade sjuktalen i Sverige. I den fastslogs att det inte främst var antalet sjukskrivna som ökat, utan längden på sjukskrivningarna. Två tredjedelar av de ökade sjuktalen berodde på detta. Anledningen till detta var i sin tur en mängd politiska beslut som fattades i bred enighet under tidigare delen av 90-talet. Rehabiliteringen försvårades av olika anledningar. Försäkringskassans handläggningstider ökade osv. osv. (Läs hela rapporten här: http://www.arbetslivsinstitutet.se/pdf/051016_sjukfranvaron.pdf)

Den senaste tiden har vi kunnat bevittna hur världens ondska tagit en oväntad seger. Fått en oväntad fjäder i hatten. Vi talar nu om ondskan i dess renaste form. Jag menar inte något så futtigt som den så kallade ”Alliansen” som, med möjligt undantag för någon enstaka moderat, ändå är en mänsklig företeelse. Jag menar inte ens klimathotet eller Idol 2006. Jag menar ondska av bibliska proportioner. Gehenna. Något som karvats ut ur Gamla Testamentet.

Ponera att Luke Skywalker gått över till den mörka sidan.

Tänk dig att Frodo slagit sig samman med Sauron.

Då någonstans kommer vi i närheten av vad som skedde när Henrik Larsson blev klar för Manchester United.

Det tog många år innan jag övertygades om Henrik Larssons storhet. I början av hans karriär framstod han bara som ännu ett löfte med misslyckad frisyr. Jag fattade inte vad han skulle göra i VM 1994 och jag fattade än mindre varför han fick slå en straff i den numera klassiska nagelbitarmatchen mot Rumänien. Sällan har jag varit så säker på att någon skulle missa en straff som jag var när han la upp bollen då. Men han motbevisade mig. Vilket han fortsatt att göra, år ut och år in. Jag har hela tiden tyckt att han bara blivit bättre och bättre. Fått större register. Han har fortsatt utvecklas långt efter han fyllt 30. Nu är han 35 och han var en helt avgörande faktor då Barcelona vann Champions League för bara ett halvår sedan. Mycket imponerande. Han är nu en av Sveriges största spelare genom tiderna. Faktiskt. Förutom då att han alltid ger ett bra intryck när man ser honom intervjuas. Han har klass. Numera har han klass, kanske man skulle tillägga. Hans reklamkampanj för en hamburgerfirma innan just VM 94 var väl…sådär:
”Blir det några VM-mål i sommar då, Henke?”
”RRrräaukna meijd dee!”

Nu ska han alltså till Mordor och tjäna den onde häxmästaren Ferguson. Det kommer givetvis öka deras chanser att ta hem titeln till Den Hemska Arenan Som Man Inte Vill Nämna Vid Sitt Rätta Namn. Det är dags att ringa Max Von Sydow och be honom hämta vigvattnet.

Sammanfattning: Dennis Lehanes andra bok om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Av någon sällsam anledning den fjärde i ordningen som kommer ut på svenska, där den fjärde boken utgavs först! Den följdes av den tredje i serien och sedan av den första (!) och först nu kommer alltså den andra. Det börjar den här gången med att Kenzie och Gennaro kontaktas av en kvinnlig psykolog som blir hotad av gangsters. Sedan drar de iväg i klassisk Lehane-mark. Vilket innebär ganska rejäla doser våldsamheter och spänning.

Jag tyckte: Ruskigt spännande. Även fast Lehane använder sig av knep som närmast känns som klyschor från filmens värld så känns de inte som klyschor. Inte ens när de två detektiverna kurar för en hotande mördare i sin lägenhet och det – helt otippat förstås – blir strömavbrott. Jag är en stor fan av Lehane. Har läst allt av honom och tycker det här är en av hans bästa Kenzie/Gennaro-böcker. Kanske den bästa.

Betyg: Weeell…4,5 på en femgradig skala. Hade det kommit en extra knorr på slutet tror jag femman suttit där. Inte desto mindre slukade jag boken och längtar redan efter nästa.

Idag var vi på s.k. skyltsöndag. Vi såg tomtar, hästar, renar och före detta ministrar. Javisst! Plötsligt, från ett gömställe bakom någon sorts vätte, steg Marita Ulvskog fram. Hon sköt en rullstol framför sig. Som vanligt då jag träffar någon jag känner igen från andra sammanhang krävdes det en, två, ja till och med tre blickar för att jag verkligen skulle tro på vad jag såg. Den sista blicken hade nog dess värre karaktären av en typisk stirrning. Ulvskog såg misstänksamt på mig efter blick #3. Jag hörde för min inre röst hur hon beskrev mig för sina vänner senare idag:

”Det var någon dåre med skägg och en smutsig sportmössa från 70-talet som stirrade på mig idag. Trodde han när som helst skulle dra fram en kniv.”
Strax därefter träffade vi på ett lejon. Det var alltså ett lejon som gick på bakbenen och delade ut flygblad till ”Leos Lekland”. Sonen var djupt fascinerad. Vi träffade på lejonet igen lite senare. Vi svängde runt ett hörn och där stod lejonet och höll på att ta av sig sitt huvud. Jag fick panik. Väste åt hustrun att hon skulle dra bort vagnen så fort som möjligt. Tänkte mig att sonen skulle få bestående psykiska men av att se lejonet ta av sig huvudet och att det där istället skulle materialisera sig en finnig tonåring. Vilket trauma för sonen. En upplevelse som bygger framtida seriemördare. Turligt nog avbröt lejonet sin huvudavtagningsprocedur och busade lite mer med oss istället. Det tackar jag för. Vill inte hamna i en situation där jag om 30 år tvingas förklara för undrande kriminalpsykologer var det "gick snett" för sonen.

Sammanfattning: Dagen efter jag läst ut McEwan (vilket tog mig 2 veckor) läste jag ut denna. Den andra boken jag läser av Bukowski. Den första var ”Factotum” som var en roman. Detta är en novellsamling. Nästan 30 korta noveller som mestadels ägnar sig åt att beskriva livet som det levs av ensamma, alkoholiserade människor i USA.

Jag tyckte: Inget för den kräsmagade kanske, men jag gillar det. Finns många aspekter man kan lägga på det. Kanske mest motbjudande är när Bukowski far iväg i vad som jag ser som fantasier om storhet på olika plan. Han besegrar Hemingway i boxningsmatch och snor sedan hans dam. Historier om skitiga och äckliga män som våldtar kvinnor…som gillar det på grund av storleken på de smutsiga männens organ. De här historierna ser för mig ut som fantasier från en person som står så lågt ner på samhällsstegen det går att komma. Fantasier för att komma igenom ännu en dag, kanhända. De novellerna är kanske inte de bästa. Den allra bästa tycker jag är den första, när berättarjaget faktiskt är kvinna. Fascinerande berättelser, nästan allihop. Även då det handlar om hemorojdoperationer.

Betyg: 4

Ett tecken på att man verkligen blivit gammal är att åldersnojan, som gått över för flera år sedan, kommer tillbaka. Jag tror det började då jag inte kunde sova för några dagar sedan. Satt istället uppe och glodde i gamla böcker. Läste om Alexander Den Store. Kunde konstatera att han dog när han var lika gammal som jag. Om någon inte minns så var Alexander kung av Makedonien och Grekland. Han erövrade bland annat Perserriket och Egypten. Han grundade staden Alexandria och betraktas idag som en av historiens största fältherrar. Hans erövringar gav upphov till den s.k. hellenismen, vilket gjorde att den grekiska kulturen spreds över hela världen.
Själv har man problem att ens erövra sin egen toalett på morgonen när alla ska dit samtidigt. I den mån jag har varit ansvarig för att sprida några kulturer kan det möjligen vara en eller annan bakteriekultur som jag av misstag spridit bland vänner och bekanta.

Det blev heller inte bättre när jag satt och kollade på http://sv.wikipedia.org och läste om olika personer som var födda samma år som jag. Jag hittade ministrar och, ännu värre, före detta ministrar. Det vill säga; personer som vid min ålder inte bara blivit statsråd. Man har nu gått vidare till nya utmaningar, som det brukar heta. Jag har alltid ansett ministrar som personer med en jäkla rutin och erfarenhet (i klartext: som gamla stofiler). Nu har alltså några av mina årskamrater lagt det där ministrandet bakom sig.

Suck.

Listan på människor födda 1973 var sedan fylld av rutinerade (eller före detta) idrottsstjärnor, pensionerade porrskådisar, OS-segrare och en blivande (?) svensk kung.

Milda Matilda.

Den första åldersnojan tror jag kom då jag insåg att jag inte längre kunde anses som speciellt lovande inom…tja…inom någonting alls egentligen. Mina möjligheter att byta karriär verkade vara mycket begränsade, där för 7-8 år sedan då det sist begav sig. Nu har en post-åldersnoja-åldersnoja inträtt. Känns sådär. För att gaska upp mig har jag läst Bukowski. Gubbstrutten debuterade inte förrän efter han fyllt 40. Och det hade i hans fall varit fyra årtionden där, minst sagt, inte levt enligt socialstyrelsens rekommendationer om x antal skivor bröd om dagen.

Hoppet lever. Kanske.