Tennisprinsarna
Såg teveprogram om tennisprinsarna häromdagen. Jäkligt bra. Tennisprinsarna är alltså inte Prins Bertil eller ens Carl-Filip. Det är Mats Wilander, Stefan Edberg, Henrik Sundström, Anders Järryd etc. De svenska spelare som kom fram i kölvattnet på Björn Borg och som dominerade sporten under delar av 80-talet.
Riktigt bra program. Njöt av de gamla matchbilderna; en sjuttonårig Wilander som tar hem Franska Öppna, John McEnroe som massakrerar en vattenkanna i Göteborg, Stefan Edberg vinner Wimbledon.
Det kändes som att se filmer på gamla kompisar. De känns lite som familj. Inte helt olikt hur det kändes då jag hörde att Klas Ingesson drabbats av cancer, det kändes som att någon man verkligen kände hade drabbats.
Det är märkligt vilka känslor som kan skapas framför en TV.
Skulle tro jag i framtiden kommer känna det samma om dagens friidrottare, om Holm, Mustafa Mohammed, Olsson, Kluft, Kallur, ja hela den konkarongen.
Riktigt bra program. Njöt av de gamla matchbilderna; en sjuttonårig Wilander som tar hem Franska Öppna, John McEnroe som massakrerar en vattenkanna i Göteborg, Stefan Edberg vinner Wimbledon.
Det kändes som att se filmer på gamla kompisar. De känns lite som familj. Inte helt olikt hur det kändes då jag hörde att Klas Ingesson drabbats av cancer, det kändes som att någon man verkligen kände hade drabbats.
Det är märkligt vilka känslor som kan skapas framför en TV.
Skulle tro jag i framtiden kommer känna det samma om dagens friidrottare, om Holm, Mustafa Mohammed, Olsson, Kluft, Kallur, ja hela den konkarongen.
Kalla!
Sportsändningar där man sitter med en klump i halsen och kämpar för att inte fälla en tår är händelser som kan definieras som goda händelser. I biblisk mening är de något av godo.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
Goodfellas
Det bästa sättet att närma sig s.k. klassiker inom filmen är lite helt apropå.
Har haft störst utbyte av sådana filmer när jag snubblat över dem på TV, mitt i ett ostrukturerat zappande. Inte när jag verkligen satt mig ner för att se en Klassiker.
Kanske bör förtydliga att jag här menar lite mer moderna klassiker, inte Godard, Bergman eller sånt.
Utan Taxi Driver, Rocky, Deer Hunter - den stilen.
Alla de där filmerna har jag sett på ovan beskrivna vis. Oftast helt själv. Oftast väldigt bra.
Apocalypse Now såg jag på det sättet. Tyckte den var jäkligt bra. När jag sedan hyrde den för att se precis hela filmen var den inte alls lika bra. Har senare hyrt den 2-3 gånger och haft problem med den samtliga gånger. Det har t.o.m. hänt att jag somnat. Det har inte bara berott på att jag varit bakis och inte bara för att det varit fråga om en förlängd version av en redan från början lång film.
Hur som haver.
Ikväll går en film som jag kan rekommendera varmt. Jag såg den hemma hos mina svärföräldrar när alla andra gått och lagt sig. Skulle precis gå och lägga mig när jag fastnade i historien om Henry Hill i Maffiabröder.
Så jäkla bra.
Inte minst Joe Pesci som Tommy DeVito. En rollfigur man sent glömmer.
Så att.
Min rekommendation är att du glömmer att Maffiabröder börjar 21.00 på TV6 ikväll. Och istället råkar zappa in ungefär 21.02. Lite sådär i förbifarten.
Stor film väntar därefter.
Har haft störst utbyte av sådana filmer när jag snubblat över dem på TV, mitt i ett ostrukturerat zappande. Inte när jag verkligen satt mig ner för att se en Klassiker.
Kanske bör förtydliga att jag här menar lite mer moderna klassiker, inte Godard, Bergman eller sånt.
Utan Taxi Driver, Rocky, Deer Hunter - den stilen.
Alla de där filmerna har jag sett på ovan beskrivna vis. Oftast helt själv. Oftast väldigt bra.
Apocalypse Now såg jag på det sättet. Tyckte den var jäkligt bra. När jag sedan hyrde den för att se precis hela filmen var den inte alls lika bra. Har senare hyrt den 2-3 gånger och haft problem med den samtliga gånger. Det har t.o.m. hänt att jag somnat. Det har inte bara berott på att jag varit bakis och inte bara för att det varit fråga om en förlängd version av en redan från början lång film.
Hur som haver.
Ikväll går en film som jag kan rekommendera varmt. Jag såg den hemma hos mina svärföräldrar när alla andra gått och lagt sig. Skulle precis gå och lägga mig när jag fastnade i historien om Henry Hill i Maffiabröder.
Så jäkla bra.
Inte minst Joe Pesci som Tommy DeVito. En rollfigur man sent glömmer.
Så att.
Min rekommendation är att du glömmer att Maffiabröder börjar 21.00 på TV6 ikväll. Och istället råkar zappa in ungefär 21.02. Lite sådär i förbifarten.
Stor film väntar därefter.
Mustafa Mohammed: En Hyllning
Det måste sägas.
Mustafa Mohammed - jädrar vad bra.
Så bra att jag var tvungen att lägga till en speciell kategori på min blogg:
"Hyllningar".
Om man, liksom jag själv, gillar konditionsidrott har de senaste åren varit tunga.
Med undantag för Charlotta Kalla ser det mulet ut på den s.k. längdåkningshorisonten. Man verkar hellre ägna sig åt interna bråk än att träna spurtar. Med ett stort antal "hedersamma" fjärde/femteplatser som följd.
Skidskyttar har vi.
Men skidskytte framstår i jämförelse med längdåkning ungefär som innebandy jämfört med fotboll, Ingvar Carlsson jämfört med Olof Palme, Kramfors IP jämfört med Globen eller Markoolio jämfört med Bob Dylan.
Och än mer prestigefyllt än längdskidåkning är löpning.
För att hitta svenska framgångar i långdistanslöpning så får man backa bandet runt 30 år.
Eller, rättare sagt: så var det innan den här sommaren.
Nu behöver man bara se till "Musse". Och det gör mig riktigt glad.
Jag minns överhuvudtaget ingen svensk långlöpare som varit så etablerad i världstoppen som han är nu. Jag minns enstaka kanonlopp av Mats Erixsson, Midde Hamrin m.fl. Men inte någon som levererat så regelbundet som Mustafa Mohammed gjort i sommar.
Han är fantamej bäst i världen, om man från världen tillfälligt undantar Kenya.
Med rätt draghjälp kanske man inte heller behöver exkludera Kenya.
Det är inte kattskit.
Synd att han inte fick en medalj idag. Men han tar det i nästa mästerskap istället. Och jag räknar också med en total upprensning bland de svenska rekorden, från 5000m. och uppåt, under de närmsta åren. Troligtvis kommer "Musse" göra som många andra, löpa längre distanser med åren och han kommer i så fall rensa rent.
Det skulle inte förvåna mig ifall vi snart har en svensk maratonlöpare kapabel att springa under 2.10.
Undrar ifall man är för gammal för att skriva honom och be om ett autograferat idolkort?
P1
P1 kan vara för jäkla bra.
Det tog lång tid innan jag erkände det för mig själv.
Det var den typen av åldersgrej som var jobbig innan jag fyllt 30.
Att föredra P1 framför P3 kändes jämförbart med att föredra Bassetts Allsorts framför Dajmstrut. Eller nåt.
Numera får jag andnöd av P3. Framförallt av inslag där man ringer upp och telefonbusar.
Det ger mig the creeps (inte rockbandet, rysningar.) Det är bara så dåligt.
P1 är däremot oftast bra. Iallafall när det inte är debatter. Speciellt inte debatter där Lars Leijonborg är med. Debatter med Lars Leijonborg ger mig också the creeps. Det är jämförbart med att lyssna på ett dåligt telefonbus. Man skäms å hans vägnar.
Jag vred mig som en mask på en metkrok när jag såg honom grillas av Jarl Alfredius igår.
Man tycker faktiskt synd om killen.
Hursomhelst.
Idag körde P1 en debatt mellan Bert Karlsson och en man som upprepade ordet "flagrant" tiotalet gånger.
Det var inte heller en toppnotering i kanalens historia.
Men sedan var det Vetenskapsradion.
Vetenskapsradion hade idag ett inslag om en sorts skalbaggar.
Handjuren bland dessa skalbaggar hade utvecklats på ett mycket speciellt sätt. Ett sätt som kanske är tillämpbart även på människor. .
Faktiskt.
Han-skalbaggarna brukade försöka knuffa bort andra han-skalbaggar från honorna under själva parningsakten.
För att själva få chansen, antagligen.
Under årtusendenas lopp har därför skalbaggarna utvecklats så att de som klarat sig bäst är de som klängt kvar bäst på honorna. Allt i linje med Darwin och det s.k. naturliga urvalet.
Nu har hanarna, alla hannar, utvecklat en sorts grova taggar på sina könsorgan!
Dessa taggar får könsorganen att se ut som spikklubbor. Och det blir omöjligt att knuffa bort dem när de väl kommit till skott.
Taggarna skadar dess värre honorna på ett sådant sätt att deras fortplantningsförmåga kraftigt försämras.
Vilket i sin tur leder till att arten som helhet försvagas. Tvärt emot Darwin.
Slutsats: hannarnas drift att få utföra sexualakten är kraftigare än till och med evolutionen. Så länge de får pippa är de nöjda, även ifall det innebär att arten dör ut.
Och det är väl en ganska allmänt tillämpbar slutsats?
Det tog lång tid innan jag erkände det för mig själv.
Det var den typen av åldersgrej som var jobbig innan jag fyllt 30.
Att föredra P1 framför P3 kändes jämförbart med att föredra Bassetts Allsorts framför Dajmstrut. Eller nåt.
Numera får jag andnöd av P3. Framförallt av inslag där man ringer upp och telefonbusar.
Det ger mig the creeps (inte rockbandet, rysningar.) Det är bara så dåligt.
P1 är däremot oftast bra. Iallafall när det inte är debatter. Speciellt inte debatter där Lars Leijonborg är med. Debatter med Lars Leijonborg ger mig också the creeps. Det är jämförbart med att lyssna på ett dåligt telefonbus. Man skäms å hans vägnar.
Jag vred mig som en mask på en metkrok när jag såg honom grillas av Jarl Alfredius igår.
Man tycker faktiskt synd om killen.
Hursomhelst.
Idag körde P1 en debatt mellan Bert Karlsson och en man som upprepade ordet "flagrant" tiotalet gånger.
Det var inte heller en toppnotering i kanalens historia.
Men sedan var det Vetenskapsradion.
Vetenskapsradion hade idag ett inslag om en sorts skalbaggar.
Handjuren bland dessa skalbaggar hade utvecklats på ett mycket speciellt sätt. Ett sätt som kanske är tillämpbart även på människor. .
Faktiskt.
Han-skalbaggarna brukade försöka knuffa bort andra han-skalbaggar från honorna under själva parningsakten.
För att själva få chansen, antagligen.
Under årtusendenas lopp har därför skalbaggarna utvecklats så att de som klarat sig bäst är de som klängt kvar bäst på honorna. Allt i linje med Darwin och det s.k. naturliga urvalet.
Nu har hanarna, alla hannar, utvecklat en sorts grova taggar på sina könsorgan!
Dessa taggar får könsorganen att se ut som spikklubbor. Och det blir omöjligt att knuffa bort dem när de väl kommit till skott.
Taggarna skadar dess värre honorna på ett sådant sätt att deras fortplantningsförmåga kraftigt försämras.
Vilket i sin tur leder till att arten som helhet försvagas. Tvärt emot Darwin.
Slutsats: hannarnas drift att få utföra sexualakten är kraftigare än till och med evolutionen. Så länge de får pippa är de nöjda, även ifall det innebär att arten dör ut.
Och det är väl en ganska allmänt tillämpbar slutsats?
Det Bästa Jag Läst På Länge
Tamejfasiken det bästa jag läst på länge: PC Jersilds senaste krönika på DN, om hur valet hade gått ifall det hade avgjorts i november. Måste snart ta mig i kragen och läsa en hel bok av Jersild. Hans krönikor på DN är nästan utan undantag helt jämrans briljanta.
Text-TV; En Kärleksförklaring
Text-TV måste utan tvekan anses vara den bästa uppfinningen som gjorts sedan man kom på fabriksskivad limpa. Det skriver jag inte bara för den utmärkta sportbevakningen och den snabba nyhetsrapporteringen. Utan även för redaktionens förmåga att hitta...exotiska guldkorn i nyhetsvärlden.
Letar man runt idag hittar man bland annat den här artikeln om Saparmurat Atajevitj Nijazov, turkmenistans f.d. ledare. En profil som jag missat och utan Text-TV hade jag fortsatt sväva i okunskap om hans exsistens. Han verkar ha varit en intressant jeppe med...relativt gott självförtroende. Slår man upp "Jantelagen" i ett lexikon står knappast Nijazov som förklaring. En snabb fördjupande sökning på internet (www.wikipedia.org) om honom visar bland annat följande:
Letar man runt idag hittar man bland annat den här artikeln om Saparmurat Atajevitj Nijazov, turkmenistans f.d. ledare. En profil som jag missat och utan Text-TV hade jag fortsatt sväva i okunskap om hans exsistens. Han verkar ha varit en intressant jeppe med...relativt gott självförtroende. Slår man upp "Jantelagen" i ett lexikon står knappast Nijazov som förklaring. En snabb fördjupande sökning på internet (www.wikipedia.org) om honom visar bland annat följande:
- Han har gett staden Krasnovodsk namn efter sig själv. Självklart har flera skolor, flygplatser och till och med en meteorit har fått hans namn. Alla offentliga byggnader har stora porträttbilder av honom på väggarna. Statyer av honom själv och av modern står utspridda över hela landet. De mest kända statyerna är den som är placerad mitt i öknen samt guldstatyn som monterats på en roterande skiva vilket gör att han alltid är vänd mot solen.
- Utbildningssystemet i Turkmenistan lär ut att älska presidenten. Hans verk och tal utgör den större delen av innehållet i läroböckerna. Den viktigaste texten är Ruhnama, "Själens bok", ett nationalepos skrivet av Nijazov. Alla böcker som skrevs under sovjettiden är förbjudna, och biblioteken har i stort inga andra böcker än Nijazovs.
- Han har gett veckodagarna och månaderna nya namn. Januari heter nu som han själv och april är uppkallat efter hans mor.
- Han har förbjudit balett och opera då dessa enligt honom inte var del av den turkmenska kulturen. Han har låtit bygga ett ispalats utanför huvudstaden, trots att temperaturen kan uppgå till 50°C.
- Det är inte tillåtet att använda tobak i Turkmenistan, eftersom Nijazov själv tvingats sluta röka efter att ha blivit opererad. Han har också infört förbud mot långt hår, skägg och?guldtänder?!
- 2005 bestämde Nijazov att alla sjukhus utanför den turkmenska huvudstaden Asjchabad skulle stängas. Han tyckte det var slöseri att ha läkare på landsbygden när de i stället kunde arbeta i staden. Livet på landet i Turkmenistan verkar även i övrigt vara kärvt. År 2004 bestämde han att alla biblioteken på landsbygden skulle stängas, eftersom han menade att folk som bodde där ändå inte kan läsa.
I dagens Text-TV hittar vi även denna artikel om vad som händer då man släpper lös krafter som helst bör förvaras inlåsta i Pandoras Box.
