P4
Hör att man spelar Belinda Carlisle. Heaven On Earth: "Ooh heaven is a place on earth" osv osv.
Låten tar slut.
Programledaren tar till orda och börjar omedelbart berätta om en kvinna som hållits inlåst av sin far i 24 år och utsatts för alla upptänkliga ohyggligheter.
Heaven is a place on earth?
Snygg feeling där, producenten.
Mådde inte bra. Slog av radion.
Måtte Jävulen Ta Alla Bilar
Det var idag dags för det obligatoriska däckbytar-helvetet.
Detta år med en extra rolig liten knorr:
Tar av hjulsidorna, sätter fast fälgkorset och...kras! Första bulten går av. Overkligt.
Men det slutar inte där.
Efter en stunds funderande kommer jag fram till att ändå fortsätta mitt däckbyte.
Sätter fast fälgkorset på bult nummer två och...kras! Nästa bult går också av.
HERREGUD!
Här har man trott att man åkt omkring i en Renault när det hela tiden varit en Lego-bil mar färdats i.
Suck, stön.
Åll Åll - Igen
för hon som vart men livskamrat var bra på djära mat.
I tio års ti så hav a pläga mä å så i fjåolomvåorn då i sku väga mä
så vare knappt i såg nan våog men då fick hä våra nåo
STOCKHOLM MARATHON STOCKHOLM MARATHON
NÖ VAL HÄ STOCKHOLM MARATHON
Så i fåor åt stan å handle smärtingskåon å så ein overalls opa realisatiåon
men första ganga vorke i et meir än öta bråon å där satt i dell a Erika komme eut
å fråge voför i hadd sleute eut å keut men då sa i först nöges i vijl ein litar greut
För i jär åll åll, ja i jär ålldeles åll
å nö steup i å skåll ja nö steup i å skåll
För hä sko dö veta i jär åll åll
Blixten McThomas
Den engelskspråkiga varianten har ett par fördelar jämfört med den svenska. Rösterna, t.ex.
De svenska rösterna är inte alls dåliga. Men de engelska är bättre.
Jag menar, om man nu ska ge röst åt en åldrande, respektingivande, lite bitter före detta super-racerbil kan nog ingen göra det bättre än Paul Newman.
Riktigt, riktigt bra.
Precis ibörjan av filmen för huvudpersonen (huvudbilen?) Blixten McQueen ett samtal med sig själv:
"Fart. Jag ÄR fart."
Kände igen mig i detta i eftermiddags.
Så här lät det i mitt huvud:
"Tålamod. Jag ÄR tålamod."
Fredag eftermiddag är det lätt att bli otålig. Speciellt såhär en riktigt fin vår-fredag. Man vill klara av jobbet så snabbt som möjligt för att sedan bums sticka ut och köpa en Dajmstrut. Detta är dock komplicerat när man konfronteras med (rättmätigt) bekymmerstyngda människor.
Alla tålamodsreserver får mobiliseras.
Tålamod.
Jag ÄR tålamod.
Tornedalen
Såg idag att det börjat en ny serie. En ny s.k. dokusåpa.
"Tävlingen" går, såvitt jag förstår, ut på att charma en tornedaling. Diverse kvinnor från hela Sverige har fått skicka brev som sedan ensamstående män i glesbygden fått välja bland.
Känns lite märkligt att se drösar kvinnor tävla om tystlåtna killar med keps, jakthund och eventuellt tatueringar.
Varför inte bara åka till Hotell Lappland i Pajala en lördag? Kommer garanterat inte vara några problem att få kontakt med just den kategorin människor.
De finns i överflöd.
Detta känns lite...omständigt. Om det nu verkligen är just dessa män man vill åt.
Oh well.
Läst: Den Oövervinnelige av Peter Englund
Jag tyckte: Njae...När PE är bra blandar han storpolitik med vardagligheter. Här väger det över för mycket åt det storpolitiska hållet. Fälttåg efter fälttåg skildras på ett sätt som blir utmattande för mig (man kan lätt tänka sig hur less Karl Gustavs armé var på hans förmåga att ständigt hitta nya krig att utkämpa. När det blir jobbigt att läsa om krigen hur ska det då inte vara att tvingas utkämpa dem?) Karl X Gustavs stora grej historiskt sett var väl att han lät sin armé gå över isen vid Stora och Lilla Bält för att tvinga fram freden i Roskilde som gav Sverige de landskap som nu är våra sydligaste. Visar sig här att 1. den slutgiltiga freden inte slöts i Roskilde och 2. det var inte Karl X Gustavs egen idé att låta armén gå över isen.
Betyg: Dess värre inte mer än 2
Råd För Moderna Hantverkare
När jag var liten lärde jag mig att alltid tälja ifrån mig.
Det var pappa som lärde mig det. För att undvika kroppsskada skulle man alltid tälja bort från kroppen när man t.ex. skar till en pinne att grilla korv med.
Det är ett bra råd.
Ett fundament vad gäller manlig visdom.
Ska givetvis lära sonen detta.
Men känner att jag även måste lägga in lite mer moderna tips i den uppsättning råd han ska utrustas med.
Som t.ex. att alltid spruta klorin ifrån dig.
Ja.
Inte som jag gjorde idag.
Monterade loss underredet till vasken. Det som därvid kom i dagen visade sig inte vara så fräscht. Gick loss med klorinet. Sprutade underifrån, snett upp genom vaskens galler.
Dvs. snett uppåt mot mig själv.
Och lyckades pricka precis hörselgången i mitt vänsteröra!
Ingen succé.
Jag väljer att se det skedda som ett steg i sonens utbildning.
Nu vet jag att jag, med stort allvar i rösten, måste säga åt honom att alltid, alltid spruta klorin ifrån sig.
Runner In The Human Race
Kropp, av uppenbara orsaker.
Själ - eftersom marathonlöpning härdar ditt psyke.
Min medfödda envishet härdas och förädlas.
Och det behövs.
Nattning av sonen kan numera vara en veritabel hjärnornas kamp där den envisaste och psykiskt starkaste vinner.
Ponera följande scenario:
Ditt uppdrag är att få en varelse, ca. 1 m. hög och 16 kg tung, att sätta sig på en toalettstol och utföra det man vanligen gör när man sitter just där. Det lilla kruxet är emellertid att varelsen kurar ihop sig till en boll, håller fast sina byxor med bägge händerna och vrålar "VILL INTE" medan hans ansikte intar en blålila nyans.
Det är inte busenkelt att komma vidare med de förutsättningarna.
När detta första lilla hinder är överkommet uppstår nästa krux när tandborstning försvåras av att varelsen med alla krafter trycker in en napp i sin mun och (halvkvävt) vrålar "VILL INTE".
Om nappen mot förmodan sedan kan avlägsnas vidtar förhandlingar om vilken sorts tandkräm som ska appliceras garnityret. Detta kan låta som en bagatell, i verkligheten blottläggs problem djupare och mer känsliga än t.ex. Israel/Palestinakonflikten eller konflikten på Nordirland.
Därefter ska varelsen omgrupperas in i sin nattsärk.
Låt oss inte gå in på det i detalj, men jag inbillar mig att det skulle vara lättare at flå en levande igelkott som först injicerats med amfetamin.
Envishet krävs även för att komma igenom "Den Oövervinnelige" av Peter Englund. Och snart har jag gjort det. Måste säga att den går lite på tomgång, till och från. Även "Ofredsår" var bitvis tung, men inget mot denna tegelsten.
Kommer på mig själv med att sitta och heja på de svenska trupperna.
Läser gärna detaljerade skildringar av förödmjukningar av polacker eller danskar, men hoppas snabbt förbi svenska nederlag, såsom det vid Warka.
(Titeln på det här inlägget? En snutt av Huey Lewis And The News! Tror det kommer från en låt på albumet "Fore!". Minns inte vad låten hette eller något mer om hur den lät. Minns bara det där om en trött löpare i the human race. Tyckte det var bra formulerat när det begav sig (ok, ok, jag var typ 13 år gammal.) Vem Huey Lewis var? Jamenherreminskapare! Patrick Batemans favoritartist. Han som gick "full frontal" i "Short Cuts". Han som gjort mängder av 80-talshits, som exvis Hip To Be Square, Power Of Love och Jacobs Ladder. Jeez...)
(Den Nya) Nordiska Mytologin
Jag: "OK" [Tar fram "läskiga boken"`= mitt mytologiska lexikon]
[Bläddrar]
Jag: "Han heter Tor" [Pekar på stor bild där åskguden Tor bekrigar ondsinta jättar medan blixtar klyver himlen i bakgrunden]
Sonen: "Ooj!"
Jag: "Han har en storstor hammare." [Pekar på Mjölner]
Sonen: Jaaa. Och där är hans skruvmejsel..." [Pekar på åskguden]
Jag: "Ahaaa...."
[Bläddrar]
Jag: "Han heter Oden" [Pekar på bild på den äldste och visaste asaguden]
Sonen: "mMe."
Jag: "Han har kastat sitt öga i en storstor brunn."
Sonen: "OOOOJJ!"
Jag: "Eftersom han kastade sitt öga i brunnen så fick han veta allt som finns att veta."
Sonen: "mMe" [Fingrar på sitt eget öga]
Jag: "Jamenvadi...vad gör du?"
Sonen: "Jag ska kasta mitt öga i en storstor brunn!"
Jag: "NEJNEJNEJ"
Sonen: "JOJOJOJOJOJOooo!"
Etc. etc.
Lästips
Men ändå kanske någon har missat PC Jersilds senaste i DN eller Badlands Hyenas finurliga artikel om misshandel meddelst igelkottar.
Läs dem, vettja.
"GERRARD! HJÄLP!"
På minuskontot finns de flesta av ligasäsongerna från 1990 till dags dato. Man har fått ut med att se spelare värvas till klubben som fått en att skämmas hemma i TV-soffan (inte bara El-Hadji Diouf och Julian Dicks, tyvärr). Och allra senast nu har man fått bevittna hur klubben sålts till två amerikaner som uteslutande verkar vara intresserade av att använda klubben som mjölkkossa.
Men.
Man har också fått uppleva händelser som Champions League finalen 2005, UEFA-cupfinalen 2001 och den otroliga matchen mot Olympiakos 2005.
Och så matchen igår.
Helt galet.
Fotboll blir inte mycket mer spännande än vad det var igår. Den fotboll som presterades för dagen var väl sådär. Det fanns enstaka ljuspunkter, förstås. Torres 2-1 mål till exempel. Eller Theo Walcotts långa löpning till 2-2.
Men matchens behållning var dramatiken.
Den blev nog lite för mycket för undertecknad.
När jag till slut, efter stora svårigheter, somnade vaknade jag strax av att jag skrek i sömnen:
"GERRARD! HJÄLP!"
För att vara mer exakt vaknade jag av skriket samt av att den märkligt nog ganska roade hustrun knuffade till mig. Hon påstår dessutom att jag inte ropade "GERRARD!".
Visar bara hur mycket hon vet.
Lurifaxens Lurifax
Kanske jag överskattade sonen (2,5 år lite drygt)
Men.
Vi har introducerat första april som "lurifaxdagen". Därefter har han frågat titt som tätt ifall "det är lurifaxdagen idag?". Eftersom varje dag efter första april (givetvis) inte varit "lurifaxdagen" har jag hela tiden nekat. Fast idag tänkte jag testa hans slutledningsförmåga:
"Om det verkligen ÄR lurifaxdagen skulle jag ju kunna lurifaxa dig och säga att det INTE är lurifaxdagen. Så skulle DET vara lurifaxet."
Han begrundade detta under några minuter.
Sen höll han med. Han nickade och sa "mMe" som han gör när han håller med.
Jag är övertygad om att han förstod. Hustrun var mer skeptisk till detta.
Duschkommentarer
"Jag har längre snopp än pappa!"
Ja.
He, he...
Var får de allt ifrån?
Kurt Cobain
14 jäkla år.
Har gått märkligt snabbt.
Jag minns att jag jobbade den morgonen. En av mina arbetskamrater konstaterade kallt att "nu blir han en legend". Och han fick ju inte fel.
Satt och kollade MTV hela kvällen sen tillsammans med de som spelade i mitt band då. Ja, på den tiden visade MTV (Music Television) faktiskt en hel del saker som hade med musik att göra - så länge sedan var det som detta hände! MTV vevade videos och vi tittade storögt.
Kurt Cobain. Nirvana.
Mycket förändrades med dem. Inte många album med textrader som "God is gay" hade toppat någon lista före det, vad jag vet.
Synd att man inte fick höra mer.
Morgon I Kramfors
Går ut för att hämta tidningen. Finner mig stående nos-mot-nos med två rådjur som frukosterar på våra buskar.
Tyckte det var en bra start på dagen.
Vägarna har nu tinat fram och visat sig vara täckta av ett decimetertjockt lager sand. Naturligtvis ett resultat av att samma vägar i hög grad sett ut som skridskovelodromer hela den s.k. "vinter" som just passerat. Kombinera all denna sand med en tvåårig kille med stark egen vilja och du kommer få det närmsta en mänsklig fiskpinne man kan tänka sig.
Gick på "äventyr" med fiskpinnen/tvååringen häromdagen. Hoppade över vattenfall, balanserade över strida strömmar. Mycket spännande. Även ifall vattenfallen endast var 15 cm breda och vattnet 10 cm djupt.
Tyckte det också var bra.
Inledde dagen med att springa till jobbet. Sprang därefter hem. Med resultat att jag 15.56 idag hade genomfört två träningspass och nu med en skön känsla i kroppen kan luta mig tillbaka med min mastodontbok av Peter Englund ("Den Oövervinnelige"). Det är också bra. Som vanligt när P Englund författar hittar man många roliga detaljer. Eller iaf detaljer jag tycker är roliga. Som att det på 1600-talet förekom att man tog in hästarna och grisarna i husen under vintrarna. Man ska ha bäddat ner sig med grisarna för att hålla värmen bättre. Hästarna fick stå och ånga som en tidig variant av biodynamisk uppvärmning.
Oh well.
Nu ska jag försöka lura till mig massage av mina spring-ben som faktiskt inte har så mycket spring kvar i sig ikväll.
Nyckelord
Där står vad som ska vara mina mest använda "nyckelord", dvs ord som jag använt oftast för att beskriva mina inlägg på bloggen.
Resultatet är lite...förvånande.
Här är orden:
"musik mat barn sommar sex stockholm the usa jag semester böcker uppsala"
Ja, jag vet inte.
Spårlöst
Har vanligtvis ohemult svårt att stå ut med den typen av program (dvs program som går runt 20.00 på vardagkvällarna och som verkar har som yttersta syfte att få sin företrädesvis kvinnliga målgrupp att grina i chipspåsarna hemma i sina soffor. Sjukhuset, Greys´ Anatomy etc etc)
Men skulle samtidigt säga att det nog krävs en person med ett hjärta som Riddar Kato för att inte bli rörd av just det här programmet.
Idén är alltså att återförena barn med sina försvunna föräldrar. I vissa fall har barnet aldrig träffat sin förälder.
Jag tycker att programmet är rörande. Tyckte det redan då det gick på trean. Och man blir inte mindre rörd när man ser det efter att själv ha blivit förälder.
Men samtidigt är programmet på ett vis hemskt.
Ikväll fick vi t.ex. bevittna hur en flicka i tjugoårsåldern träffar sin pappa för första gången. Pappan grinar så glasögonen immar igen.
Man känner sig lite som en fluktare när man ser såna, egentligen otroligt privata, ögonblick.
Men samtidigt mår man också bra.
Märkligt, det där.
Jag - Det Vandrande Journalbladet
Jag märker hur jag alltmer pratar som vore jag ett journalblad.
Uttryck som "i någon mån" eller "som man rimligtvis kan förvänta sig" har börjat nästla sig in i mitt vardagliga språk.
Märkte inte när det skedde. Men nu är det så.
Svårt att lägga någon värdering på detta faktum tycker jag. Bra eller dåligt? Kanske oviktigt att göra den distinktionen (here we go again...)
Men i vilket fall.
Jag har förstås alltid ansett att det är roligare att säga något på ett krångligt sätt än på ett enkelt.
Men det kanske inte är bra ifall jag börjar peppra min konversation med alltför många "emellertid", "ovedersägligen" eller "intermittent"?
Fighter Vi Minns
Ingemar Johansson mot Floyd Patterson, 1959.
George Foreman mot Muhammed Ali, i den s.k. Rumble In The Jungle 1974.
Vi har såklart The Thrilla In Manilla och matchen där Mike Tyson bet örat av Evander Holyfield.
Till dessa säkert spännande, men i grund och botten lite fesljumma tillställningar kan vi nu lägga The Fight Of The Century: Thomas mot Den Treårstrotsande Sonen Som Vägrar Sova. En fight som klockar in på 80 minuter, fyra sagor, trettiotalet ruscher från sonens rum samt ett ospecifierat antal tårar (även sonen grät en del).
Men.
Jag vann.
Nu kaffe och bulle till segraren.
Gif Sundsvall
Kan härmed meddela att när jag blir stor ska jag bli mittfältare. Och spela i Allsvenskan.
Kanske bli proffs senare.
Men först vara påläggskalv i Allsvenskan.
Ville bara meddela det.
The 90´s
Läser om Henrik Schyfferts föreställning "The 90´s - ett försvarstal."
Eftersom jag bor i en trakt som oftare besöks av rådjur och rävar (båda dessa djur har siktats genom köksfönstret idag) än komiker från Stockholm får jag också nöja mig med att läsa om föreställningen istället för att se den.
Således svårt för mig att ha åsikter om vad Schyffert säger. Men jag tänker på att nästan alla som recenserar beskriver 90-talet som ett alltigenom ironiskt årtionde.
Som att ingen tog något på allvar då.
Dags att nyansera lite.
En Whale gör inte ett decennium.
Killinggänget och Blur till trots.
90-talets viktigaste band var Nirvana och där stod ironin inte som spön i backen.
Näst viktigast kanske var Oasis. Inte mycket ironi där heller.
De största (=bäst säljande) ironikerna var kanske U2. Och deras ironi sträckte väl sig inte mycket djupare än ett par svarta solglasögon och Bono utklädd till Mephisto?
U2 känns för mig hursomhelst som ett 80-talsband.
90-talet var nog kanske mer ett medvetet årtionde. Dålig formulering, kanhända.
Men jag menar ungefär såhär: mycket av 90-talets popkultur referade till annan populärkultur. Det kunde vara gangsters som analyserade "Like A Virgin", det kunde vara Nirvanas "In Bloom" video eller det kunde vara att namedroppa Chips Kiesby (som Killinggänget minnesvärt gjorde).
Henrik Schyffert har nog rätt när han beskriver 90-talet som ett årtionde där man kunde känna starkt för rakt motsatta saker. Inte så tvärsäkert.
Hursomhelst.
Sitter precis och lyssnar på Definetly Maybe av Oasis. Den "viktigaste skivan under de senaste 20 åren" enligt Q Magazine.
Tänker att jag såg Oasis på Hultsfred i samma veva som de släppte den skivan. Och att jag gick efter 2-3 låtar eftersom de var så trista. De var inte bättre än t.ex. Pelé (det fanns ett band som hette så då) eller Shed Seven.
Så vad vet jag egentligen om 90-talsmusik?
Heja Dom Svarta
Sonen ger mig nya perspektiv på idrott.
Vi såg en trailer för något hjärndött hockeyprogram. Programmet hette typ "NHL-magasinet" eller något liknande.
Givetvis bestod trailern till 75% av slagsmålsscener.
"Titta! Boxning!", sa sonen. Och jag hade svårt att förklara för honom att det inte riktigt stämde.
Och nu fotboll.
I alla matcher jag ser kommer sonen och hejar på "de svarta".
"Heja de svarta", säger han.
"De svarta" är alltså domarna, som ju oftast är svartklädda.
Tycker det är bra.
Fint.
Ska försöka uppmuntra honom att behålla sina uppskattande ord för världens fotbollsdomare.
