Women And Children First
Hade jag bara orkat läsa igenom artikeln om Lennart Bystedt, Härnön, och hans förstörda laxfällor när den publicerades i torsdags så hade jag fått dra på smilbanden redan då. Istället fick jag vänta till idag, när jag läste en argsint insändare och sedermera fick ställa mig på näsan i påsen med gamla tidningar för att kolla vad som egentligen stod i artikeln.
Det handlar om en laxfiskare som fått sina nät förstörda av en ej identifierad motorbåt. Laxfiskaren misstänkte dock en viss specifik båt. När han åkte till den misstänkta båten (som säkerligen låg och guppade lömskt och ondskefullt) så kunde han konstatera att besättningen var decimierad på ett för hans utredning förödande sätt. Eller som Tidningen Ångermanland skriver (and I quote):
"Han kunde konstatera att det fanns en kvinna och ett barn ombord. Ingen man som såg ut att vara ansvarig för båten syntes till."
Ingen ansvarig således.
Bara en hjälplös stackars kvinna, dessutom belastad med ett barn.
Man måste lyfta på hatten för journalist Uno Gradin. Det är humor, det är humor, det är humor.
Tidningen Ångermanland verkar dock ha haft svårt att se det roliga i ovanstående formulering. Man har nämligen tagit bort artikeln från sitt nyhetsarkiv illa kvickt. Det går alltså inte att länka till nyheten. Till skillnad från t.ex. de världsomstörtande nyheterna om att en båtmotor stulits i Österforse och att någon tjuvtankat på Shell i Övik så kan man inte längre läsa om Lennart Bystedt och hans trasiga nät på internet.
Undrar varför.
(Titeln på det här inlägget? Jag väljer att se det som en referens till Van Halens album med samma namn. Men det är ju upp till den enskilde läsaren att tolka.)
Jay-sus!
Förstås skriver nog inte alla människor under på detta ens år 2007. T.ex. de som bor i Irak.
Först fick man stå ut med en särdeles otrevlig diktator. I hans ställe fick man sedan fullt kaos.
Grattis.
Sällan har man unnat någon en seger så som man unnar Irak dagens seger i asiatiska fotbollsmästerskapen. De har verkligen inte haft mycket att jubla över. På mycket länge.
Det finns likheter mellan 30-åriga kriget (som mitt förra inlägg handlade om) och Irakkriget.
När krigen väl brakat igång visade de sig vara väldigt svåra att avsluta. Båda (anfalls-)krigen startades under förevändning att det egentligen rörde sig om självförsvar. Men de viktigaste anledningarna till att Gustav II Adolf gick in i Tyskland och att GW Bush invaderade Irak verkar istället ha varit ekonomiska och maktpolitiska. Samt religiösa. Tanken slog mig idag när jag såg "Jesus Camp" och lyssnade på vuxna människor som ville mörda Harry Potter för att han var en trollkarl.
Mycket med vår käre vän George W Bush tycker jag är underligt. En del av underligheterna fick sin förklaring genom dokumentären "Jesus Camp" som sändes (i repris) idag. Bush är de väckelsekristnas val i USA, vilket nog går at jämföra med hur det skulle se ut ifall västlaestadianerna (eller kanske Livets Ord) i Sverige fick bestämma vem som skulle vara statsminister. Och när man tänker på det viset tycker jag GWB blir mycket mer begriplig:
"Alla som inte är med oss är du emot oss."
"Vi vill att våra barn ska bli lika fanatiska som palestiska terrorister".
"Vi ska föra ett korståg mot Amerikas fiender".
Ibland var Bushs ordval så lika de hysteriska predikanternas att det inte alls kändes konstigt att man mer eller mindre tillbad en pappfigur av honom mot slutet av dokumentären.
Gustav II Adolf kom tyska protestanter "till undsättning" när han gav sig in i vad som från början var någon sorts inbördeskrig. Att komma "till undsättning" visade sig dock kunna innebära att man mördade, våldtog och rånade protestanter nästan lika frenetiskt som man gjorde katoliker. Det är inte svårt att hitta paralleller till "befriandet" av Irak.
En bra dokumentär var det iallafall. Om än lite obehaglig. Extra komiska poäng till Ted Haggards inte-precis blygsamma framträdande, med tanke på vad som sedan kommit fram.
Historien - Ett Riktigt Skitställe
Det handlar om 1600-talet i allmänhet och 30-åriga kriget i synnerhet.
Det är tankeväckande.
Återigen står det klart att för de flesta människor var historien ett riktigt skitställe att befinna sig i.
Om man undantar för någon enstaka kunglighet och adelsman så voro livet förr i tiden ingen lek.
Och då snackar vi inte "ingen lek" så som i att "attans jag har slut Pringles". Utan istället "attans jag blev tillfångatagen av svenska knektar och tvingades dricka min egen avföring samtidigt som de piskade mina barn, brände ner mitt hus och våldtog min fru".
Blev man utskriven i krig, vilket mellan 5-10% av alla svenska män blev, hade man att se fram emot att möta allehanda jävulstyg i fält. Och i fält förblev man i 30 år. Först efter 30 år i tjänst kunde man nämligen bli hemförlovad. Enda möjligheten att komma hem tidigare var att tappa en eller flera kroppsdelar på ett sådant sätt att man renderads oförmögen att strida vidare.
Blev man inte utskriven i fält var livet kanske något bättre, men likafullt fick man leva ständigt på svältgränsen. På mina breddgrader var tydligen bark ett lika vanligt inslag i födan som spaghetti är idag. Man fick också leva med att adeln hade full rätt att våldgästa ditt hem, i princip när de själva behagade. När de ätit sig mätta från dina magra förråd hade de rätt att kräva att du skjutsade dem vart de behagade. Anders Borg skulle kanske stortrivts, även ifall han nog fått utstå en del smädelser för hästsvansen.
Pest, svält och stupfulla befäl är exempel på vad männen i fält garanterat stötte på. Förutom de regelrätta striderna alltså. Män och män förresten, var man en bit in i tonåren så ansågs man tillräckligt gammal att skövla och mörda.
Fältslagen verkar oftast ha inletts med att stora härar stod uppställda mot varandra medan man överöser sin motståndares soldater med artillerield. Manskapet förväntades alltså att stå stilla, att hålla linjen, medan en motståndare (som står så nära att man kan se honom med blotta ögat) öser på med sina kanoner.
Herregud.
Det sätter lite perspektiv på ens egna tonår. Själv var man rädd att kemiläraren skulle fnysa aggressivt i ens ungefärliga riktning medan tonåringarna som tjänstgjorde under Gustav II Adolf förväntades stå och ta emot grovkalibrigt artilleri utan att fega ur.
Tänkte lite på de stridande i 30-åriga kriget när jag såg en dokumentär om Tjernobylkatastrofen häromdagen. Bilderna visade hur man slängde fram ett antal människor för att sanera den havererade reaktorn. Saneringspatrullen var en rent bedrövlig syn. Deras "strålningsskydd" var hemmagjorda historier som såg ut som ett mellanting av hockeyskydd från 50-talet och något man skulle kunnat hitta i min gamla trä-och metallslöjdsal. Och så hade de spadar.
Herregud.
Av någon anledning tänkte jag på historiska soldater i fält när jag såg de där bilderna.
Kanonmat.
Tunnel Of Love
Alla som någon gång genomfört en biltur utmed norrlandskusten har en hälsosam respekt för sträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Enligt vägskyltarna rör det sig bara om sisådär 13 mil mellan städerna.
Egentligen borde avståndet mätas i ljusår. Eller kanske i eoner. Aldrig kan 90 minuter, som det ungefär brukar ta för mig att avverka sträckan, kännas så långa.
Dels är det omgivningarna som inte precis är de mest stimulerande. Mil efter mil genom ödsliga skogar och gudsförgätna samhällen. Man glider som en zombie, bedövad av tristess, genom byar med namn som till synes regelmässigt avslutas med "-ånger", "-mark" eller "-"å".
Alternativt heter samhället, kort och gott, Sävar.
Jag vet människor som konsekvent stöpt om sina svordomar så att de istället för att säga "Helvete" säger just "Sävar".
"Dra åt Sävar", säger dessa människor till de medmänniskor de ogillar. De människor som förändrat sitt språkbruk på det viser påstår att jämfört med Sävar så är Helvetet blaha-blaha. Människor som hamnat i Helvetet kan skatta sin lyckliga stjärna att de inte hamnat i Sävar. Säger dom. Själv vet jag inte. Annat än att jag en gång tappade mitt avgasrör i Helv...Sävar vilket satte mig i en mycket besvärlig (och bullrig) sits.
Så det är en del av förklaringen till varför det är så jobbigt att köra mellan Ume och Schtaan.
Den andra förklaringen är vägens utseende. Hur omöjligt det är att köra om ens en EPA-traktor under långa avsnitt av sträckan. Det är som att köra i en tunnel. Vägen är smal och på varenda sällsynt raksträcka dyker det upp mötande trafik. Och dessutom, med obehaglig regelbundenhet, dyker det upp långtradare PRECIS när den dubbelfiliga sträckan söder om Skellefteå upphör och det därmed blir omöjligt att köra om i en halv evighet.
Hur kan det komma sig?
Detta har skett mig så ofta så jag ibland tror att det är ondsinta aliens som landsätter långtradarna från sina dödskalleprydda rymdskepp.
Precis framför mig.
Bara för att jävlas.
Läst: Med Kallt Blod av Truman Capote
Jag tyckte: Detta är en riktig klassiker, tydligen. När historien väl kommer igång är den också riktigt bra. Spännande, trots att man redan från början vet hur det kommer sluta (det står nämligen på baksidan av boken). Mina enda invändningar är att det ibland blir lite för utförligt och för detaljerat. Speciellt i bokens början. Det personporträtt som tecknas av Smith är väldigt intressant och, faktiskt, gripande. Med Hickock är det mycket mindre välgjort. Det är invändning nummer två. Det verkar som att Capote haft mycket bättre samarbete med Smith. Men med det sagt tyckte jag ändå detta var en riktigt bra bok.
Betyg: 4
Frank Drebin Och Birger Schlaug
Istället för att författa egna politiska inlägg så kan jag istället hålla mig till PC Jersild, Lena Sundström (senaste kolumnen briljant), Carl Hamilton, Göran Rosenberg och förstås Birger Schlaug. Tidigare kunde man ju också läsa Jan Guillou på internet, men nu är den möjligheten dess värre borta. Eller åtminstone avgiftsbelagd.
Birger Schlaugs blogg är rolig. Han är tillsammans med Lena Sundström den som skriver de roligaste politiska kommentarerna (o.k., Bo Östman i Norrbottenskuriren är också underhållande, men det är mest lyteskomik). Många gånger har han skrivit om det kompakta motstånd som han mött genom åren då han pratat om global uppvärmning och koldioxidutsläpp. Nu står alla partier på rad och pratar vitt och brett om olika insatser för att minska utsläpp från kol och olja. Som om det vore något nytt. Men problemet har varit känt nästan hur länge som helst. Fast tidigare kallade man de som pratade om växthuseffekten för "extremister".
Och allt detta länkade senare ikväll ihop med Frank Drebin, Police Squad. Jag slötittade på "Den Nakna Pistolen 2,5" och det var oväntat intressant tittande. Alltså förutom att jag skrattade oväntat mycket. T.ex. är det...intressant att se O.J. Simpson som (avlönad) skådespelare. Även en njutning att se George Kennedy och Anthony James, två birollsskådisar som jag alltid uppskattar. Inte minst Anthony James, som i princip alltid spelar bad guy med bravur. Ändå vet nästan ingen vem han är (var själv tvungen att slå upp honom på imdb).
Dessutom diskuteras klimatfrågan. Filmens "handling" går ut på att en grupp lömska affärsmän försöker hindra en rapport som beskriver växthuseffektens orsaker för att offentliggöras.
OCH amerikas president (som finns med i filmen) heter George Bush!
Snacka om tillbaka till framtiden.
Oh well.
Dags att ta en kamp mot de virus jag tror drabbat min dator.
Thomas: 2 Truman Capote: 0
Hörde "Heroes" av och med David Bowie på TV idag. Tror det var någon sorts reklam (hade tagit paus från Ms. Marple och gått för att hämta mer glass så jag såg inte inslaget).
Tänkte att det där är en klassisk låt. A bona-fide classic.
Det finns många såna.
Bowie själv har gjort några stycken. Så klart. Nästa tanke var att ingen gör såna där låtar längre. Den senaste riktiga klassikerlåten är väl kanske "Smells Like Teen Spirit"? Det är iallafall inte "Oops, I Did It Again".
Varför är det så månntro? Från "Rock Around The Clock" ända fram till det tidiga 90-talet gjordes mer eller mindre klassiska låtar nu och då.
Inte längre.
Varför?
Där är en fråga som skivbranschen borde koncentrera sig mer på än att jaga fildelare. Tycker jag.
Halvdant
Förut läste jag ut alla böcker jag började på. Numera är jag inte lika uthållig. Dess värre har jag under det senaste året rent av misslyckats med att komma igenom böcker som jag faktiskt gillat. Till exempel Arne Dahls "Efterskalv" (trots 2 försök) eller Truman Capotes klassiker "Med Kallt Blod" (två försök, gör just nu ett tredje). Framförallt Arne Dahl-deckaren verkar bra. Men jag har ändå tappat tråden av ena eller andra anledningen.
Sen har jag förstås också hoppat av böcker som jag tyckt varit för trista (den där senaste av Nick Hornby var ingen höjdare) och såna jag inte fattat (ex. "Stormen Och Vreden" av Faulkner).
Sen har vi böcker jag inte riktigt pallat att ta mig igenom; "Problem Med De Odöda" (John Ajvide Lindkvist) eller "Tackar Som Frågar" (Jenny Dielemans). I båda de fallen har jag främst hakat upp mig på det som händer barnen i berättelserna (sen tyckte jag inte "Tackar Som Frågar" var så inivassen bra heller).
Ja, jag vet. Jag är en blekfis. Men sådan är nu sanningen.
Fick samma vibbar idag. Framför TV3.
"Lyxfällan".
Gick och satte mig vid datorn till slut.
Lyxfällan är ett jädra program. Det verkar som att många ser det. Programmet diskuteras flitigt i fikarummet iallalfall. På sätt och vis kanske det är ett nyttigt program, eftersom det handlar om hur man ska göra (och inte göra) i sin privatekonomi. Man kan få bra tips. Antar jag. Och i slutändan så löser det ju sig för alla som är med i programmet. Förstås är en del av programidén också att man ska få frossa i de medverkandes oerhörda klantighet och allmänna brist på ansvar. Ofta har det varit människor som trots höga inkomster sitter i klistret. De slösar sina höga inkomster på t.ex. väderstationer och att åka taxi till jobbet - ett perfekt samtalsämne i fikarummet.
Dealen verkar vara att TV3 får rätt att hänga ut de som medverkar i programmet på ett sådant sätt att det blir intressant att se på och i utbyte får de medverkande sin ekonomi sanerad.
Fair enough så långt antar jag.
Idag var den skuldsatte en man som samlat hockeybilder i hela sitt liv. Hans samling var "inte till salu" när programmet började. Så sa han med visst eftertryck.. Han lyste och myste när han berättade om sin samling. Som dess värre såg ut att reas bort mot slutet av programmet.
Det var då jag gick och satte mig vid datorn.
Pallade inte att se vad som hände sedan. Det kändes för tragiskt.
Hustrun var oförstående.
För henne var samlingen bara några pappersbitar som råkade vara värdefulla.
Det var svårt för mig att förklara varför samlingen inte var "några pappersbitar".
Man får kanske använda sig av ungefär samma förklaringsmodell som när man ska förklara varför fotboll inte bara är "ett spel" eller (än värre) "en lek". Eller varför jag inte kan sälja min samling vinylskivor och varför jag inte kan slänga min tre flyttlådor stora samling brittiska musiktidningar från 80/90-talet.
Eller förklaringsmodell och förklaringsmodell...för att vara ärlig har jag väl ingen bra förklaring till det där. Kan bara konstatera att jag hellre skulle sälja min bil, TV, dator, DVD...you name it, hellre än att slumpa bort mina vinylskivor som ändå bara ligger och samlar damm numera.
Rätt snurrigt, om man tänker på det med lite större perspektiv.
Antar jag.
Läst: Svenska Brott : Från Salaligan Till Mattias Flink av K Arne Blom och Ulf Bergström
Jag tyckte: Gillar verkligen s.k. nutidshistoria. vilket detta är. Har läst en del andra böcker i ämnet svenska brottslingar och den här tillför kanske inte så mycket nytt. Dock var det nytt och intressant för mig att läsa om de enda två tågrån som begåtts i Sverige. Likaså hade jag helt missat den s.k. Gevisolmördaren som var aktiv i slutet av 70-talet och dömdes för 11 mord och 16 mordförsök. Han var anställd på någon form av vårdinrättning och gav patienterna "stark medicin". Korta kapitel om Mattias Flink och Juha Valjakala var också intressanta. Den här boken är inte på något sätt ett fall för Nobelkommittén (herregud den utges t.o.m. i samarbete med tidningen Slitz), ändå ger jag den
Betyg: 3
He Jer Kourven Å Smolanedi
Kanon.
Inte precis Hultsfred, vilket till nästan 100% kändes så som varandes av godo.
Dessutom lyste bajamajorna med sin totala frånvaro. Det kändes också bra.
Istället fanns röda utedass, som iofs påminde mycket om bajamajan invändigt.
Men ändock.
Det är en symbolgrej, det där med bajamajorna. Och de (bajamajorna) symboliserar inte något fint och vackert. Liksom.
Artisterna vi såg bjöd på helt olika stilar.
Vi såg först (litegrann med) Frasse Haraldsen. Det var rätt bra. Hade aldrig hört honom tidigare. Positiv överraskning. Småfyndiga texter om det ena och det andra. Rätt klassisk vissångare. Dock inte gynnad av att han hade på sig en kaptensmössa som, förutom att den rent allmänt såg...sådär ut även avslöjade herr Haraldsens exakta position när han smög undan för att urinera i buskarna vid sidan om scenen. Mössan stod ut som en fyr i den Västernorrländska vegetationen. Eller kanske som en sån där flagga som småbarn har på sina cyklar för att de ska synas över höga trädgårdshäckar o.dyl.?
Därefter var det den lokala förmågan Andreas Wiberg, tydligen världsberömd i hela Ådalen. Han visade sig vara en bra sångare. Det närmaste man kom en visa under hans konsert var en Lars Winnerbäck cover. I övrigt var det helt andra tongångar. Bandet körde en U2 cover och det var inte helt ologiskt. Låtarna i övrigt höll väl kanske inte Lennon/Mccartney-klass, men ändå kul att se talanger från den här delen av världen.
Efter detta följde så lättlyssnad jazz med Lovisa Lindkvist.
Baccarach, James Taylor, Eva Cassidy.
Den stilen. Inte direkt Slayer.
Eller ens Cornelis.
Bra spelat och bra sång. Mitt intresse höll dock inte i sig hela konserten.
Fjärde akten vi såg var Carl-Johan Wallgren med band. Hade onda aningar. Det där att vara författare och samtidigt musiker klarar inte många (någon?) av. Hade kanske en förutfattad mening om att herr Wallgren skulle vara en rödvinsdomnad kulturfjant med akut Tom Waits komplex. Så icket. Det var en riktigt bra konsert. Ska nog leta upp en skiva med CJW faktiskt. Hustrun tyckte rösten påminde om Peter Lemarc, kanske hade hon rätt. Men man hör ju andra influenser också.
OCH han kastade konfetti på sig själv.
Bara en sån sak.
Sedan kom Euskefeurat. De "headlinade" kvällen kanske man kan säga. Första halvan av konserten bestod (nästan) bara av nytt material, mycket helt outgivet. Andra halvan spelade man klassiker. Bland de nya låtarna fanns flera bra. Bland annat en låt om organdonation och en om Sven-Otto Littorin. Dock måste man säga att det nya, förstås, bleknar jämfört med det gamla. Det var häftigt att se hur många människor som kan texterna till låtar från första Euskefeuratskivan.
Här.
I Västernorrland.
Och att de sjunger med i texter på pitemål. Författade innan de själva ens var födda.
Euskefeurat skulle lätt kunnat köra 2 timmar med uteslutande gamla låtar och det hade varit hur jäkla bra som helst.
Ronny Eriksson sågar högeralliansen stenhårt. Förstås. Det är inte alltid klockrent, dess värre. Jag menar, även fast jag inte heller direkt tillhör Carl Bildts fanclub så måste det finnas miljontals viktigare saker att slå ner på än hur hans öron ser ut?
Några saker jag tänker på under festivalen:
1. Ronny Eriksson är tveklöst Euskefeurats (javafanskamansäga?) språkrör. Men intressantast att studera är Bengt Ruthströms rörelsemönster. Jag har sett The Ramones spela och tycker han (Ruthström) påminner om såväl Joey som Johnny Ramone. Fast med kortklippt, snedbenat hår, moppemush och koreografi från kosackdistriktet i Ryssland (ifall det nu finns ngt sådant distrikt).
2. Det förbryllande beteendet att stå vänd med ryggen mot det intressanta och istället mana på sina medmänniskor i publiken verkar ha spridit sig från idrottsarenorna till visfestivaler. Mycket märkligt. Om man nu gillar ett band/ett idrottslag väldigt mycket, varför inte se på dem när man har chansen? Istället för att försöka få publiken att applådera. Skumt.
3. En stressad konfrencier på en sån här tillställning tillför inte så mycket. Speciellt inte när han dessutom börjar tjata om Modos SM-guld. Är tillvaron verkligen så torftig här i länet att man måste älta ett SM-guld (i en sport som allt färre bryr sig om) i månader och år och i alla sammanhang? Det är inte någon som löst cancerns gåta, avskaffat världssvälten eller ens satt en gubbe på månen.
Det är bara ett SM-guld.
Kan vi säga så?
Tack.
"Here´s A Song Charles Manson Stole From The Beatles...
Så inleder U2 sin version av Helter Skelter på Rattle And Hum. Tänkte i typ de banorna idag när jag sträcklyssnade på liveskivan "Premonition" med John Fogerty. Till och med att rensa avloppet i badrummet gick lätt som en plätt till tonerna av "Centerfield" och "Hot Rod Heart".
För några år sedan var det mycket snack om svenska flaggan.
Som symbol.
Svenska flaggans symbolvärde, menade vissa, hade stulits av rasister. De menade att man inte längre kunde visa flaggan utan att någon kom och grymtade om att man var rasist. I och för sig var människorna som jämrade sig mest om det där ungefär samma människor som också ofta inledde sina meningar med "Jag är inte rasist, men...". Fast trots det så hade de kanske en poäng.
Samma sak kan sägas om John Fogerty (och Helter Skelter, måhända).
Det är inte John Fogertys fel att ärthjärnor i jeansväst gillar Creedence.
Att hans låtar massakreras av alla existerande coverband, från Trelleborg till Treriksröset, ska inte hållas emot honom.
Han är, kort och gott, jäkligt bra.
Även ifall han, tillsammans med Eddie Meduza, verkar vara alla raggarjävlars största idol.
Jag skulle vilja utmana vem som helst att försöka lyssna igenom t.ex. "Almost Saturday Night" från tidigare nämnda livealbum utan att någon kroppsdel börjar röra sig rytmiskt.
Går inte.
Det är mer än man kan säga om exempelvis Justin Timberlake, Britney Spears eller vad som nu anses vara den bästa musiken år 2007 (även ifall jag erkänner att min magsäck rör sig rytmiskt (i konvulsioner) så fort jag hör Robbie Williams).
Det är dags att starta en rörelse för att återta Fogertys ära. Rörelsens valspråk skulle kunna bli
"Here´s a song afterski-idioter stole from John Fogerty, we´re stealing it back!"
Och sen fläskar man på med "Born On The Bayou".
Läst: De Norrbottniska Satansverserna av Ronny och Lasse Eriksson
Jag tyckte: Skönt att äntligen ha läst ut en bok, även ifall det var en bok som tog typ2 timmar att klämma. Högst. Rätt så roligt, även ifall en hel del är återanvänt Euskefeuratmaterial och sånt man hört i Ronny Erikssons Stand-Up. Synd, egentligen. Ifall Ronny Eriksson skulle ta lite mer tid på sig och göra en lite ordentligare bok så skulle den nog bli väldigt bra. Den här känns hoprafsad över en kafferast. Dess värre.
Betyg: 2
Bodycount: 5
Dödssiffran för sommarens avsnitt av Morden I Midsomer har nu kommit upp i 5. Efter en lite ljummen början med endast 2 dödsfall i första avsnittet skickades tre personer till de sälla jaktmarkerna i kvällens avsnitt. Ett ganska genomsnittligt antal lik för att vara just den TV-serien. Midsomer måste vara den del av England (och världen) där det begås flest mord per capita.
(Det där "per capita" är förresten ett intressant uttryck. Läste i veckan att Piteå har lika många inevånare som New York - per capita. Det är finurligt sagt (eg. finurligt skrivet).)
Jag vet inte vad det är som är intressant med mord, så som t.ex. de som begås i Midsomer. På mitt nattduksbord ligger för närvarande tre antologier om mord och brottslingar, två som jag äger och en jag lånat på bibblan.
Rätt vrickat, antagligen.
Kanske inte helt sunt.
Men dock ger mig detta intresse möjlighet att leverera intressanta fakta.
Typ att:
* Den siste svensk som avrättades för mord hette Johan Ander. Han nackades meddelst en giljotin som givetvis inhandlats från Frankrike (som man måste säga är landet som är för giljotiner vad Piteå är för palt).
* Jeffrey Dahmer försökte tillverka egna, privata zombies genom att borra hål i skallen på sina offer och hälla in frätande syra!
* Dracula har en verklig förebild som hette Vlad Tepes. Han verkar ha varit en alltigenom osympatisk person, mycket värre än den rätt harmlöse Dracula som framträder i diverse skräckfilmer. Favoritsysselsättningen verkar ha varit att spetsa människor. På långa pålar. Brrrr.
Avslutningsvis.
Några tips till mina medtrafikanter i Västernorrland. I all välmening:
1. Det är inte alltid en utmärkt idé att plåga upp din bil till dess maximala hastighet precis innan du ska köra ut på en större väg. Att pallnita precis innan den stora vägen är ingen förmildrande omständighet i det här fallet. Det kallas "att köra otydligt" och verkar dess värre inte vara inkluderat i bilskolekurserna i Västernorrland. Jag vet att det inte finns lika många medtrafikanter i Västernorrland som t.ex. i Stockholm, vilket förmodligen bidrar till det här utbredda oskicket. Jag vet också att medelåldern i Västernorrland är så hög att en stor del av bilisterna här är så gamla att de ändå inte förmår att uppfatta bilar som kommer farande likt scud-missiler längs små påfarter.
I vilket fall.
Snälla.
Pretty please with sugar on top.
Lägg av med det där.
2. Den avlånga plastdetaljen till vänster om ratten är en körriktningsvisare, populärt kallad "blinkers". Att använda denna avlånga plastdetalj har ingen menlig påverkan på vare sig dina medtrafikanter eller din bils andrahandsvärde. Vilket många verkar tro i det här länet. Det ÄR tillåtet att blinka INNAN man svänger. Faktiskt.
Att istället för att använda blinkersen vid omkörning signalera med helljuset är ingen lysande idé, eftersom vissa (mig själv inkluderat) avskyr att bli bländade och uppskrämda på det vis som man blir då man plötsligt får två helljus i backspegeln. Och vissa (mig själv inkluderat) har också kunskaper om hur man förvandlar helljusblinkare till zombies eller hur man spetsar människor på långa pålar.
Tjolahopptjolahejtjolahoppsansa
I och för sig är världen kanske inte helt felfri. Till exempel så är det ju fortfarande såna här människor som styr landet och tonåringarna i min gamla hemstad verkar ledsamt nog inte ha begåvats med fler hjärnceller per capita sedan jag själv bodde där.
Men nu är det ta-mig-själva-attan-och-tusan semester. Vill inte ägna sånt där en endaste tanke.
Årets semester ska istället omfatta några saker som jag minns att jag tyckte om att göra när jag gick på mellanstadiet.
Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att det jag gillade på mellanstadiet nog är sånt jag alltid kommer gilla.
Kom att tänka på det ikväll när jag blandade saft.
En av högtidsstunderna när jag var i tolvårsåldern var då de stora saftflaskorna (oftast med apelsinsmak) nästan var slut. Då (och först då) kunde (och fick) jag fylla upp hela flaskan med vatten och därigenom få 1,5 liter saft att sluka i solen.
Halsa direkt ur flaskan.
Det ska jag göra minst en gång i sommar.
Under sommaren ska jag också tillverka chokladbollar minst en gång. Dessa bollar ska naturligtvis tillverkas på samma sätt som jag gjorde när det begav sig. Dvs. banka ut hela smeten på en tallrik, ösa över pärlsocker och sedan skära bitar i lämplig storlek med kniv.
Vidare målsättningar för sommarens kulinariska upplevelser är att halstra minst en abborre som jag själv dragit upp i Sinksundet samt att klämma minst en mjukglass med karamellströssel. Dock behöver dessa saker (abborrhalstrandet och mjukglassätandet) inte nödvändigtvis ske samtidigt.
En annan högtidsstund under mellanstadiets somrar var att smita in i något mörkt, svalt rum när det var ljust och varmt ute. Jag fick i regel oftast just smita för att komma undan föräldrar som inte förstod det alltigenom förträffliga med att ligga inne när det var sol ute.
I det mörka svala rummet plöjde jag sedan böcker. Och serier. Dante Och Tvärsan, Fem-Böckerna och Sherlock Holmes. Bröderna Wahlströms böcker med gröna ryggar. Pocketböcker med s.k. fräckisar. Klassiker, typ "En Världsomsegling Under Havet" som gick att låna från skolbibblan på s.k. sommarlån vilket (förstås) var ett lån som räckte ett helt sommarlov. Buster. Gaston. Finn Och Fiffi. Asterix. Tintin. Lucky Luke.
När jag var lite äldre var det kioskdeckare; Nick Carter, Mark Bolan eller (westernfigurerna) Bill och Ben. Äventyr med Alistair McLean. Tjocka tegelstenar av Stephen King. Fortfarande höll Buster, Gaston, Finn Och Fiffi, Tintin och Asterix.
På årets läslista står först och främst att avsluta Andarnas Hus, som jag dess värre inte hann mer än halvvägs på innan lånetiden gick ut för några veckor sedan. Har haft problem att avsluta böcker på sistone, ibland har det känts som jag har fått en uppmärksamhetsförmåga som en guldfisk. Ska försöka råda bot på det nu.
Bibblan ska strax utsättas för traditionell sommar-raid. Kommer sticka dit med sonen vilket innebär att man får rafsa åt sig böcker i expressfart innan han får ett psykbryt. Det är ett mycket bra sätt att få med sig böcker jag aldrig annars skulle ha upptäckt. Kan rekommenderas. Ska dessutom försöka få tag på ett Gaston-album tror jag faktiskt.
Till sist ska också en sommarserie följas på TV.
Jag minns "Hemliga Armen" och "Macahan". Jag minns mycket diffust också "De Fattiga Och De Rika". I år, liksom de senaste åren, kommer jag se Morden I Midsummer.
Tjolahopptjolahejtjolahoppsansa.
