Thomas Känsla För Regn
Min tes är att varje stad har sin speciella regnlukt.
Jag gillar regn.
Inte alltid förstås, inte det där regnet som uppstår bara precis de dagar under en sommar som man är ledig (och då, givetvis, i kombination med intensivt solsken de dagar man arbetar).
Gillade inte regn när jag höll på med skidåkning. Var med om det någon enstaka gång: man stod där på startlinjen med skidorna vallade och klara och så öppnar sig skyarna. I de stunderna visste man vet att den förestående tävlingen skulle komma att en jobbig resa. Regn på vintern är nästan alltid trist, ärligt talat.
Men jag gillar sommarregn. Gillar luften efter en rejäl sommarskur. Gillar att kura ihop mig inne när jag är ledig, som t.ex. under sommarsemestern.
Bäst är ändå höstregn. Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag gillat känslan av att sitta inne och jobba medan höstregnet river utomhus. Tror det gör att jag känner mig lite extra duktig och flitig. Eller nåt. Definitivt känner man sig extra flitig då man är ute och tränar eller går i ett höstregn. Som jag idag. Även ifall det bara var lätt duggregn.
Tror nu jag kan komma med ett försök att beskriva regnkänslan i Kramfors, såsom Kramforsbo sedan 10 månader. Har börjat bilda mig en uppfattning. Regnet i Kramfors påminner om regnet i Piteå. Kan vara något med trä- och pappersindustrierna på orterna. En lite sötaktig boquet, stor skillnad mot känslan i Sollefteå trots att orterna bara ligger 4 mil från varandra.
En friskare känsla än regnet i Uppsala.
Inte lika melankoliskt som i Luleå, även ifall det förstås finns melankoliska inslag i alla sorters höstregn. Om man undrar hur regn kan lukta melankoliskt rekommenderas att gå den långa gångvägen längs älven, från centrum i Luleå ut mot Mjölkudden en regnig kväll i september.
Då blir begreppet "melankoliskt regn" mer begripligt.
American Splendor
Filmer, alltså.
American Splendor är en film om en man som har tecknat ner stora delar av sitt inte-precis-glamourösa liv i serieform. Och som nu dessutom medverkar till och från i filmen om sitt liv. Som sig själv. Och som berättarröst. Och som tecknad figur.
Invecklat? Kanske.
Bra? Definitivt.
Tack för den, SVT.
Helhetsintrycket blir inte sämre av att det regnar. Ute är det är kallt och mörkt. Filmens soundtrack är gammal jazz. Och jag ser den helt ensam. Vilket i det här fallet är något bra.
För övrigt.
Tre andra filmer med "American" i titeln som är bra:
*American Beauty
*An American Werewolf In London
*American Grafitti (Dvs "Sista Natten Med Gänget")
Ett Samtal Tar En Besvärande Vändning För Mesiga Svenskar
Trots gårdagens insikter i egna tillkortakommanden...
Vi satt idag några stycken relativa främlingar och småpratade om ditt och datt. En av de närvarande kommer från Libanon och jag frågade lite om Ramadan.
Samtalet gick först fint. Jag kände mig inte alls speciellt spänd, som jag annars lätt blir i liknande situationer.
Sedan glider samtalet in på olika "tråkigheter" man kan råka ut för i Libanon.
Och den libanesiska kvinnan som deltog i samtalet beskrev hur okända män kommit hem till hennes hus, knackat på dörren, klivit in och avrättat hennes bror framför ögonen på henne och hennes mor.
En tystnad som bara kan kallas "besvärad" spred sig bland oss svennar.
Libanesiskan visade sedan sina splitterskador och berättade om hur en av hennes systerdöttrar dödats i en raraketattack. Och hur en annan systerdotter tappade ett ben i en annan raktetattack.
Om jag inte var spänd tidigare så blev jag.
Och strax därefter började en av de (svenska) kvinnorna prata om sina inkontinensproblem...
Det förbättrade inte läget. Det gjorde mig inte mer avspänd.
Morgonstund Har Lindisfarne I Mun
Ser dagens ljus genom rödsprängda ögon. Eller rättare sagt: jag hade sett dagens ljus ifall det inte varit så mörkt 04.30 att man knappt ser handen framför sig. Dock både ser och hör jag sonen invadera sovrummet.
"Jag ha välling. Jag hungrig som en varg."
Glädjen över att tvååringen redan lärt sig uttrycket "jag är hungrig som en varg" bleknar lätt när det känns som att någon tömt en cementblandare i vardera ögonlocket.
Så småningom är iallafall vällingen blandad och inmundigad. Och alla kroppsdelar som en normal morgon bör tvättas hos såväl mor, far och son är så småningom rengjorda.
Tänder blir borstade och polarkaka uppäten.
Sätter igång med påklädning.
Till en början går allt enligt tidsplan. Långkalsonger, jeans, tröja, jacka, halsduk och så vidare, allt glider på sonen i en jämn och problemfri takt.
Men då kommer vi till sista detaljen.
Skorna.
Vår hall förbyts till en plats som kunde misstagits för ett brittiskt kloster på 700-talet som får "oväntat besök" av vikingar. Jag tänker också på de så kallade "Göteborgshändelserna" eller kanske Hulk Hogan när jag ser sonen rulla omkring på golvet under utstötanden av ilskna, gutturala läten.
Kaos utbryter alltså.
Efter en fem minuters brottningsmatch befinner sig skorna slutligen på fötterna på min vid det här laget helt hysteriske son.
Då känner jag en värme sprida sig över mina lår.
Och det är inte en varm känsla av glädje som sprider sig över min lekamen.
Det är sonen.
Som då kissar.
På sig själv. På mig. Överallt.
Och vi är tillbaka på ruta 1.
Med 20 minuter till mitt arbete börjar.
Heffaklumpar I Tanken
Pratade med en kille från Afghanistan idag.
Blev då påmind om ett av mina karaktärsdrag som jag verkligen ogillar.
Nämligen följande:
När jag pratar med människor som talar svenska med brytning och som dessutom har en annan hudfärg än jag själv, så blir jag mot min vilja lite extra spänd. Jag blir väldigt noga med att inte säga eller göra något som verkar fördomsfullt. Vill gärna framstå som öppen och fördomsfri. Lite extra o-rasistisk, kanske man kan säga. Det stör mig att hudfärg ska spela någon som helst roll när jag träffar andra människor.
Men dess värre gör det ju det.
Sedan började jag fundera över vilka andra tankeknutar jag dras med.
Och som dessutom stör mig.
Kom direkt att tänka på att jag - fortfarande - dras med kreddpajastendenser.
Dvs. jag får verkligen bita mig i läppen för att inte leverera kommentarer i stil med:
"Äsch, det där bandet har inte gjort något riktigt bra sedan första singeln. Och bäst av allt var ju baksidan på första singeln. I stort sett har de bara kopierat tidiga Bowie rakt av på allt annat."
eller
"Jaha, du gillar Green Day, men har du hört Buzzcocks första EP?"
(När jag skrev ner förra meningen fick jag t.ex. göra en verklig ansträngning för att inte skriva ut att Buzzcocks första EP hette "Spiral Scratch". Och att Howard Devoto sjöng och att Howard Devoto sedan bildade Magazine, som hade hits som t.ex. Shot By Both Sides. Jag får dessutom anstränga mig lite till för att inte gå vidare och skriva att jag tycker Howard Devoto på vissa bilder är lite lik Steve Albini, producent för bl.a. Nirvana och PJ Harvey, samt musiker med grupper som Big Black och Rapeman. Jag fick också anstränga mig för att inte göra en jämförelse mellan Billy Joe i Green Day och Pete Shelley i Buzzcocks. För att inte tala om vilken frestelse det var att avrunda alltihop med att förklara att Robbie Willams är helt jävla värdelös. DET är att vara en kreddpajas.)
Igår kom jag på en annan "hang-up" som jag har. Nämligen att jag instinktivt misstror människor som använder uttrycket "incitament" oftare än en gång i halvtimmen. Lyssnade på några sådana människor igår och var inte speciellt imponerad.
Är dock osäker på ifall den sistnämnda tankeknuten verkligen är något dåligt.
Kanske är den rentav hälsosam?
Och i övrigt, förutom de ovan beskrivna små tanke-defekterna, så är jag en himla fin kille.
Husrenovering Och Klas Östergren
Fantomerna.
Det finns en del likheter mellan de sysslorna faktiskt.
Det är som det är:
Man står där med en golvlist man har målat och försöker spika fast den i sitt gamla spikhål. Den nymålade färgen spänner emot, man slår en, två, tre gånger med hammaren och så plötsligt glider spiken på plats. Inte helt olikt hur minnen från tonåren spikas på plats i Fantomerna.
Historier om män i tjugofemårsåldern som krisar, ägnar sig åt s.k. skörlevnad och minns tillbaka till sina tonår går tretton på dussinet. Fantomerna är precis en sådan historia, men skickligare gjord än de flesta andra jag läst.
Säger inte att den är enormt, överjäkligt bra. Men ibland slår den verkligen huvudet på spiken.
Styrelsen Remembered
Har nu tjorvat i en halvtimme för att kunna lägga ut en ljudfil med mitt gamla band. Nu ger jag upp. Jag saknar att spela i band. Det var jäkligt kul. Är jäkligt kul, förmodligen.
En del av det vi gjorde var väl kanske inte helt behagligt att lyssna på. Men vi hade våra stunder.
Någon gång ibland klickade allt in i rätt hjulspår och det hände att nackhåren reste sig på ett sätt som jag aldrig upplevt när jag bara lyssnar på musik. Eller när jag gjort något annat heller, egentligen.
Det är svårt att beskriva de där stunderna.
Plötsligt lät det bra. En låt man spelat 10 gånger i rad låter plötsligt bra när man spelar den en elfte gång.
Förvånat försökte man bibehålla vad det än var som plötsligt stämde genom hela låten.
Att spela blev vid dessa tillfällen lite grann som att försöka bära en bräddfylld kaffekopp genom ett rum befolkat med elefanter på jenkakurs utan att spilla en droppe. Eller att obemärkt försöka smuggla Måns Zelmerlöv tvärs över en högstadieskolgård koloniserad av hundratals hysteriska tonårstjejer med "Vi Älskar Måns"-plakat i sina skolväskor.
Fast ändå enkelt.
Det är det som är det häftigaste.
Vi hade flera olika namn. Mest kallade vi oss Styrelsen.
Eftersom vi aldrig kunde bestämma oss för någonting.
Rulltrappsfreaks?
Man har invigt en ny galleria där i dagarna. Så här står det t.ex. i Piteå-Tidningen:
"Det största enskilda affärsbygget i Piteå genom tiderna lär inte allenarådande stilla köphunger, ortens alla rulltrappsfreaks får också sina böjelser med råge tillfredsställda. På ett bräde tillförs Piteå sex nya rulltrappor - vilket ger totalt nio (resterande tre i Småstaden). Detta om något borde borga för att ge kommunen större dos av storstadsstatus."
En text som i all sin enkelhet säger mycket. Och som man kan säga mycket om.
För det första: "rulltrappsfreaks". Vad? Vem? Rulltrappsfreaks? Menar PT att det finns drösar med människor som har samma förhållande till rulltrappor som Bengt Frithiofsson till vin? Som känner likadant när de tar en åktur mellan våningarna på gallerian i Piteå som jag kände när jag gick i spelargången på Anfield?
Jag är skeptisk.
För det andra: "storstadsstatus". En orts "storstadsstatus" mäts alltså i antalet rulltrappor som finns? Där ser man. Hela resonemanget känns som hämtat ur 50-talet. Kanske rentav ur en Åsa-Nisse film från 50-talet:
"Titta Klabbarparen, nu har dom tillochmed en sån däringa attomattisk trappa i storstan"
"Jakorsiallsindar Nesse..."
På tal om olika automatiska saker:
En kollega berättade igår att hans fru har en "automatisk garderob". Det var en av hennes största förtjänster påstod han. När vi nyfiket frågade om vad exakt en automatisk garderob var (och om man kunde köpa den på K-Rauta) svarade han så här:
"Jag slänger mina smutsiga kläder i tvättkorgen. Och sedan hamnar de automatiskt i min garderob, tvättade och nystrukna, några dagar senare. "
It´s a kind of magic.
Åll Åll
Egentligen enda gången då dialekter är trista är när personer använder sig av extra bred dialekt för att framstå som extra manliga. Sånt är inte alls ovanligt och inte alls speciellt trevligt.
Men oftast är dialekter och dialektord berikande för språket.
Och ibland finns inget rikssvenskt ord som riktigt täcker ett visst behov. Som t.ex. när man ska beskriva hur man känner sig efter ännu en lång kväll i en lång rad av långa kvällar med rustande och tapetserande.
"Trött" är inte en tillräckligt målande beskrivning. .
I Pitmålet hittar vi däremot det mycket träffande uttrycket "Åll åll"
Som i "jag är åll åll."
"I jer åll åll", kanske vore mest korrekt. Så pratar man i Piteå.
Det betyder ungefär att man är väldigt väldigt trött.
Så nu är det dusch och säng som väntar.
Goodfellas
Har haft störst utbyte av sådana filmer när jag snubblat över dem på TV, mitt i ett ostrukturerat zappande. Inte när jag verkligen satt mig ner för att se en Klassiker.
Kanske bör förtydliga att jag här menar lite mer moderna klassiker, inte Godard, Bergman eller sånt.
Utan Taxi Driver, Rocky, Deer Hunter - den stilen.
Alla de där filmerna har jag sett på ovan beskrivna vis. Oftast helt själv. Oftast väldigt bra.
Apocalypse Now såg jag på det sättet. Tyckte den var jäkligt bra. När jag sedan hyrde den för att se precis hela filmen var den inte alls lika bra. Har senare hyrt den 2-3 gånger och haft problem med den samtliga gånger. Det har t.o.m. hänt att jag somnat. Det har inte bara berott på att jag varit bakis och inte bara för att det varit fråga om en förlängd version av en redan från början lång film.
Hur som haver.
Ikväll går en film som jag kan rekommendera varmt. Jag såg den hemma hos mina svärföräldrar när alla andra gått och lagt sig. Skulle precis gå och lägga mig när jag fastnade i historien om Henry Hill i Maffiabröder.
Så jäkla bra.
Inte minst Joe Pesci som Tommy DeVito. En rollfigur man sent glömmer.
Så att.
Min rekommendation är att du glömmer att Maffiabröder börjar 21.00 på TV6 ikväll. Och istället råkar zappa in ungefär 21.02. Lite sådär i förbifarten.
Stor film väntar därefter.
Ett Gammalt Fult Och Elakt Troll Det Var En Gång
Och det trollet var/är ingen mindre än jag själv.
Iallafall om man ska tro sonen. Som kallade mig för det. Eller åtminstone var det andemeningen.
"Du är ett elakt troll", var väl hans exakta ord. Så fyllde jag mentalt i resten av meningen själv.
Varför sa ha så? Jo, eftersom jag hade fräckheten att placera min hand på hans stol:
"Du inte hålla handen däl!"
"Jo, jag får hålla handen var jag vill"´
"NEJ! Du INTE hålla handen däl!"
"Jojagfår..."
Etcetcetc.
Alla som varit förälder till en trotsig tvååring vet nog ungefär hur ovanstående konversationen sedermera kom att utveckla sig. Även såna som inte tvingats lyssna på "kan själv!" i olika varianter (24/7) kan nog ana ungefär hur valserna går.
Tonläget blev alltmer - som det heter - affekterat.
Det intensiva meningsutbytet ändades sedan effektivt med sonens förkrossande replik, som han mumlade fram med en min som han just druckit en hel nappflaska extra sur citronjuice:
"Du är ett elakt troll"
Vad svarar man på sånt?
Är för övrigt förkyld. Igen. Precis som hela famljen.
Igen.
Dagisbacillerna har verkligen rivstartat höstterminen, det må sägas. Således kommer bloggen under den närmsta tiden genomsyras av dåligt humör, förtäckta klagomål på mitt eget midjemått samt existentiella betraktelser som en genomsnittlig gymnasist hade skämts för.
Ber om ursäkt i förväg.
The Murders On The Rue Renvägen.
Det vilar något ondskefullt över det djuret.
Den katten kom att spela huvudrollen i gårdagens skräckhistoria.
Vi hade varit på shoppingtur till Sundsvall. Efter att ha lämnat av hustrun i lägenheten åkte jag själv till huset för att lasta av toalettstol, handfat och liknande attiraljer. Septembermörkret var kompakt och regnet hamrade mot bilrutan. Jag lyckades famla mig fram i den kolsvarta Ångermanlandsnatten så pass jag tog mig in i garaget. Tände lyset och lämnade dörrarna till garage och bli öppna. Gjorde samma procedur inne i själva huset. Lyfte sedan ut de saker som skulle lyftas ut och satte mig därefter i bilen.
Har bara kört tiotalet meter innan jag känner en fruktansvärd lukt.
Det är lukten av död. Och inte en naturlig död, utan lukten av ond bråd död, en död körd i 1000W. mikrovågsugn.
Ifall mörkret tidigare varit mysigt så känns det nu som jag kör omkring i filmen "Seven". Eller som jag är en ögonblicksbild ur en novell av Edgar Allan Poe. The Murders On The Rue Renvägen. Eller nåt sånt.
Jag tänker givetvis direkt på den kringstrykande katten. Den onda katten.
Det måste vara den som är upphov till stanken. Den måste ha krupit in i bilen och...tjaa...endast Gud vet vad den gjort sen. Spontant sprängts i tusen illaluktande delar, att döma av lukten.
Tyckte man kunde ana klarinettemat till Morden I Midsomer någonstans i bakgrunden.
Men det kan nog ha varit inbillning.
Satt blick stilla i bilen, de få kilometrarna hem. Anade hur något strök sig mot mina ben. Tyckte mig se en rörelse i backspegeln. Var säker på att det var Katten Från Helvetet som nu hemsökte min bil. Satans svansprydda och morrhårsbeklädda rereinkarnation i Ångermanland.
Efter fem oerhört långa minuter är jag så hemma.
Parkerar på ett sätt som MacGyver hade uppskattat.
Evakuerar bilen på ett sätt som Indiana Jones hade uppskattat.
En snabb okulärbesiktning ger sedan besked.
Det var mycket riktigt katten som låg bakom stanken. Men det var inte genom att krypa in i bilen som han drabbat oss. Utan genom att, så att säga, gå på toaletten på vår garageuppfart. Vilket jag sedan prickade klockrent med högerskon.
Sparsamt underhållande saneringsarbete vidtog därefter.
102
Det kändes stort att träffa någon som levt så länge.
Jag blev imponerad.
Hon är född 1905. Ett år då bl.a. följade hände:
* Las Vegas grundläggs
* Sveriges union med Norge bryts.
* Sundsvall får sin första biograf (Olympia)
* En av mina favoritböcker, Dr. Glas, kommer ut.
* Jean-Paul Sartre, Dag Hammarsköld och Greta Garbo föds.
När hon var 34 år gammal, som jag är idag, hände bl.a. följande:
* Folkskolan blir obligatoriskt 7-årig.
* Japan slår Sverige i OS i fotboll och Sven Jerring pratar om "Japaner, japaner".
* Adolf Hitler och Benito Mussolini tillkännager axeln Rom/Berlin.
* Burt Reynolds, Roy Orbison och Buddy Holly föds.
Strax innan vi skiljdes åt sa hon att hon nog "snart kommer vara riktigt gammal".
Packning
I och för sig finns det också en och annan nackdel med denna, min förkärlek för att rota i gamla skolkataloger och sparade uppsatser från mellanstadiet.
"Tidseffektivt" är t.ex. en beskrivning som passar dåligt på min metod att städa ur bokhyllan.
Hittade idag ett kort på min lekisklass. Fotat 1979.
Det slog mig att jag faktiskt visste vad de flesta på kortet gör nuförtiden. De flesta från mitt lekis har lyckats bra, åtminstone har det gått bra för oss ur ett rent professionella perspektiv. Vi visade oss växa upp som en veritabel provkarta över olika medeklassyrken: två civ. ing., en tandläkare, en civ. ekonom osv.
En som det inte gått så bra för var väl möjligen vår fröken som, såvitt jag vet, är stendöd.
Antingen det, eller så är hon runt 100 år gammal. Har dessutom för mig att jag sett hennes dödsannons.
Jag gillade henne.
Hon hette Margareta och jag minns att jag skrev brev till henne några år efter jag slutat lekis.
En av killarna är numera nykter narkoman. Hans liv har således innehållit problem av lite annan kaliber än våndor över pensionssparandet och andra medelklassfjanterier. Han var en av de roligaste på lekis och den jag höll kontakt med längst. Minns hur han en mycket ostadig sommarkväll jagade vilt främmande cyklister genom luleånatten under utstötanden av skällande läten.
Han lekte helt enkelt hund.
Vilket man naturligtvis skulle förstå genom att han tillverkat en turban av sin jeansjacka. Man kanske bör förtydliga att han vid det här tillfället lämnat lekis. Han var faktiskt lite drygt 20 år gammal.
Hoppas det går bra för grabben.
När jag kollade mitt lekiskort slog det mig också att sonen, faktiskt, går att se en aning i fadern.
Det gav mig en bra känsla. Om än man förstås måste se sonen som en enorm förädling av prototypen.
Läst: Glitterspray av Bengt Af Klintberg
Vad: Bengt Af Klintbergs tredje samling skrönor. Den första samlingen var klassikern "Råttan I Pizzan". Köpte "Glitterspray" i vintras och har dragit ut på läsandet maximalt. Tagit en eller annan skröna här och där.
Jag tyckte: Inte lika bra som "Råttan I Pizzan". Men ändå bra. Kände igen en del av historierna. Som till exempel den att drängarna i vissa delar av Norrland skulle ha haft en garanti om att de inte skulle serveras lax alltför ofta. Har köpt den historien utan att ifrågasätta den. Själva "titelhistorien", den om glittersprayet som av misstag används på ett extremt generande sätt av en kvinna, hade jag också hört tidigare. Men kanske inte köpt till 100%.
Betyg. 3
Quirky
Det är den elfte september idag. Man kan inte undvika att tänka på det som hände 11/9 2001. Jag kommer ihåg precis vad jag gjorde när jag fick reda på vad som hänt i USA. Förstås minns jag det. Alla jag pratat med om det här idag har kunnat komma med utförliga redogörelser om sina varanden och göranden just den dagen.
010911 åkte jag och hustrun direkt efter jobbet och tränade på ett gym. Det var på Korpen i Piteå. Jag satt på en cykel och kollade på TV skärmarna som gång på gång visade bilder på ett flygplan som gjorde något alldeles oerhört. I det allmänna larmet i gymmet hördes givetvis inte TV-ljudet. Men jag fattade naturligtvis att något verkligt speciellt hade hänt. Högsta fart hem och på med Text-TV. Man kommer aldrig glömma det. Ungefär som jag aldrig kommer glömma att jag satt på en buss i Malmberget när jag fick veta att Olof Palme blivit skjuten. Eller att jag hörde om överfallet på Anna Lindh en eftermiddag när jag satt i bilen utanför Sunderby Sjukhus.
Märkligt nog har dagens musikaliska tema i övrigt varit helt annorlunda.
Det har varit "quirky".
Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad "quirky" betyder, annat än att en del musik jag gillar brukar beskrivas på det sättet i brittiska musiktidningar: Belle & Sebastian, The Lucksmiths, Norman Blakes låtar i Teenage Fanclub. Möjligen The Housemartins.
Eftersom jag inte känner den exakta betydelsen av uttrycket har jag själv bestämt mig för att det nog betyder "finurlig", "pillemarisk" eller möjligen "vitsig". Kanske hade "charmig" varit en bra beskrivning, ifall just det uttrycket inte hade varit så jäkla...tjaa...så jäkla mesigt.
Rätt långt ifrån Ground Zero, det medges.
Lyssnade på The Concept med Teenage Fanclub i eftermiddags. En låt som börjar med följande textrad:
"She wears denim wherever she goes, says she´s gonna get some records by the Status Quo"
Enligt min definition definitivt en "quirky" textrad.
The Lucksmiths, som är oförtjänt okända, är bland de bästa inom just den här grenen. Se till exempel "The Adolescent Song Of Mindless Devotion" (en genialisk låttitel för övrigt), som börjar:
"I love you from the heart of my bottom
I love you from the bottom of my soul
I love the soles on your feet
I love you from the foot of the hill
(I promise I will)"
När det gäller The Housemartins/The Beautiful South är väl "charmigheten" ibland en aning... nedtonad till förmån för förbittrade angrepp på staten och kapitalet.
Men.
Trots allt marknadsförde de sig själva med pins som hade texten:
"The Housemartins - Quite Big In Belgium"
och dessutom:
"The Housemartins - The Second Best Band In Hull!"
Quirky quirky!
"Time Slips Away, Leaves You With Nothing Mister..."
O.K.
Att skriva en hyllningsbetonad historia om Bruce Springsteen är kanske att slå in öppna dörrar med haubits.
Men likafullt.
Min favoritskiva med Springsteen är Darkness On The Edge Of Town. Följt av Born To Run.
Sen, på tredje plats, skulle jag placera Born In The USA.
Knappast ett kreddigt val.
Och det finns också en del man kan störa sig på med just den skivan.
Som till exempel den nationalsångsliknande, vifta-med-knytnäven-i-luften-inspirerande titellåten. Läste någonstans att Ronald Reagan försökte använda sig av den låten i en valkampanj. Vilket Springsteen (så klart) stoppade. Men att Reagan överhuvudtaget var intresserad av att använda sig av låten för sina mörka syften säger nog en del om varför jag har problem med den. Texten, om man ger sig tid att lyssna på mer än refrängen, är förstås mycket mer nyanserad än många verkar tro. Men ändå. Jag får obehagliga Oliver North-vibbar.
Sen så är det svårt att komma runt det faktum att jag inte riktigt gillar att jag gillar skivor som så många andra också gillar. Kanske speciellt som så många amerikaner gillar. Det finns förmodligen en kreddpajas även i mig. Det är väl lättare att säga att man verkligen gillar (smala) The Ghost Of Tom Joad än att man gillar (megakommersiella) Born In The USA. Antar jag.
Men.
Bortsett från ovanstående invändningar, som ju faktiskt är rätt fjantiga, så tycker jag Born In The USA är jäkligt bra.
Jag ska väl inte påstå att jag blev rörd till tårar av My Hometown förra vintern. Men det var nära. En rejäl klump i halsen när jag susade fram genom norrbottniskt vinterlandskap. Ett gott betyg.
Mina favoritlåtar på skivan är (för dagen) No Surrender och Bobby Jean.
No Surrender är förstås klassisk Springsteenmark, med bitterljuva hågkomster från det förflutna. Gillar verkligen sången i verserna, där otroligt mycket feeling pressas in på otroligt få toner: mycket av verserna rabblas nästan entonigt. Springsteen kör en liknande entonig sång-approach på en del andra låtar på den här skivan men här lyckas han bäst. Gillar också verkligen orgelstämman på No Surrender, den bryter mot övriga rytmen på ett - får man säga - jäkligt häftigt sätt.
(Temat "bitterljuva hågkomster från det förflutna" återkommer för övrigt på titt som tätt på skivan. Tillsammans med några av mina andra favoritteman. Springsteen var 35 när skivan kom ut, själv är jag 34. Go, som dom säger, figure.)
Bobby Jean föreställer jag mig är ett sorts öppet brev till "Miami" Steve Van Zandt. Jag gillar verkligen när jag själv börjar tolka in egna meningar i låtar, givetvis helt utifrån egna fantasier. Det är lite som att försöka lista ut vem mördaren är då jag läser deckare.
Hitsen då? Trots allt släpptes sju av låtarna från skivan som singlar.
Ja, titellåten har jag ju redan berört. Men jag kan sedan inte ljuga och säga annat än att jag gillar t.o.m. Dancing In The Dark, även ifall det i vissa kretsar sannolikt är jämförbart med att erkänna att man gillar att tortera kattungar. Jag gillar också Glory Days, speciellt telecastern (dvs. elgitarren) man hör i inledningen och genom hela låten.
Målade tak i vårt blivande hem idag.
Dansade omkring med rollern till Born In The USA.
Ifall man tycker att ovanstående är rent skitsnack rekommenderas att lyssna på den här skivan under liknande omständigheter.
Läst: Frukost På Tiffany´s av Truman Capote
Jag tyckte: Väldigt välskriven, kortfattad historia. Man undrar hur pass självbiografisk historien är. Min känsla är att berättelsen är tagen direkt ur Truman Capotes dagbok. Vilket väl förmodligen bara är en kvitto på att Capote lyckats författa en riktigt bra historia. Minst lika bra som "Med Kallt Blod".
Betyg: 4
Verkligheten Hinner Ikapp Fantasin
Ser fram emot att bocka av fler punkter på min lista.
I övrigt är det bara att konstatera. När jag inte kan träna är jag inte på topp.
Och det blir bara alltvärre ju längre tiden går.
Dagisbaciller är omvänd prozac.
Längre / bättre inlägg än så här dess värre omöjliga i dagsläget.
Blandband
Gör någon längre blandband?
Dvs sätter sig folk fortfarande ner och kompilerar kassetter fyllda med musik som man själv gillar och som man tror att någon annan också gillar?
CD-R är inte riktigt samma grej.
Blandband är (var?) en konstart.
Fick några mail av en (mycket statistikintresserad) kompis som ville veta vilka artisterna var på några blandband jag skickade honom för drygt 10 år sedan. Han ville även veta vilka exakta datum (!) jag spelat in banden. Om man känner honom är en sådan förfrågan helt logisk. För de flesta andra troligtvis mer svårbegriplig.
Men skitsamma:
Han hade fotat av kassetterna.
Ovan visas ett av omslagen.
Märkligt nog är det ovanstående inte skrivet med min handstil. Dessutom märkligt felstavade: ett antal av låtarna felstavade på ett sånt sätt som jag nog aldrig skulle göra själv: "Creating Hope" istället för "Cretin Hop", till exempel. Men ändå.
Tyckte det var riktigt roligt att se de där blandbanden.
En bra bild av vad jag lyssnade på.
Då.
Jobba Eller Vara Ledig?
-Jaså? Vad är det för nåt?
-Man ska få betalt för att vara hemma med sina barn.
-Vaddå "vara hemma med sina barn"? Du menar på ungefär samma sätt som jag "är hemma" med sonen när jag har semester?
-Ja ungefär. Låter det inte bra? Skulle du inte vara intresserad?
-Intresserad? Få se nu: jobba eller semestra? Jag tror jag väljer semester faktiskt. Men det där låter ju för bra för att vara sant?
-Pja, man får ju bara 3-4000 i månaden i bidrag förstås.
-Ja då går det ju inte. Då går det ju bara i praktiken att använda för människor som är gifta med personer som tjänar sisådär 30-35 000 i månaden. Minst.
-Så kanske det kan vara.
-Jag vet inte. Men det låter som att staten kommer hjälpa till att finansiera långsemester för fruarna till de som redan tjänar mest. Och som att samma personer som fått de största skattesänkningarna av Alliansen nu får ännu lite mer av våra gemensamma pengar att festa upp.
-Ja men så kan man väl inte säga? Tur att pengarna man fått in genom att försämra sjukpenningen och sänka A-kassan kommer till verklig nytta, säger jag.
-Jätte-tur.
Sundkvisttestet
Han var mannen som uppfann Sundkvisttestet. Det berömda Sundkvisttestet.
Jag vet inte ifall han själv är medveten om sin betydelse, men han kom att bilda skola.
Sundkvisttestet gick ut på att man placerade ett prov (bestående av skolmat) på en genomsnittlig plasttallrik av den typ som används i skolbespisningar. Sedan vände man tallriken upp och ner.
Ifall provet inte ramlade ner hade Sundkvisttestet utfallit positivt.
I korthet kan man säga att jag och mina kamrater lite i smyg såg Herr Sundkvist göra just detta med en bit blodpudding och att vi senare ägnade oss åt egna studier med stor frenesi och förnöjsamhet. Olika maträtter testades med olika resultat.
Han såg väldigt seriös ut i artikeln där han intervjuades, min gamle skolkamrat.
Ungefär som han gjorde för nästan 25 år sedan, då han fascinerat betraktade blodpuddingen som räckte lång näsa åt gravitationen och istället envist klibbade fast på hans upp-och-nedvända tallrik.
Såg "Fem Myror" med sonen häromdagen. Såg fotografier på skolbarn från 70-talet. Kände igen de gröna "svarta tavlorna". Kände igen frisyrerna, kläderna. Bänkarna. Och för all del glädjen som strålade ut från glesa rader av skrattande mjölktänder. Kunde minnas hur det såg ut i vårt klassrum. Hur det luktade.
Tänkte att det var en bra tid.
Och att jag ska göra Sundkvisttestet en gång till innan jag fyller 35.
Läst: Var Går Gränsen? av Gunde Svan (+ spökskrivare)
Jag tyckte: Det faktum jag har överhuvudtaget läst den här boken skulle jag själv beteckna som lite misstänkt. Om jag gjorde en psykologisk profil av mig själv skulle jag höja på ett ögonbryn och säkerligen inte ha svårt att hitta olika sorters djuppsykologiska förklaringar till att jag, just nu, väljer att läsa just den här boken.
Men det är kanske skitsamma.
Hursomhelst inser man sig två saker när man läser Var Går Gränsen?:
1. Gunde Svan är/var så osannolikt målinriktad att man inte kan hålla sig från att imponeras. Grabben har bl.a. klockat sig själv för att kunna räkna ut effektivast möjliga sätt att duscha! Han har även bytt spetsar på sina stavar för at tjäna 1,5 gram i vikt!
Galet? Troligtvis.
Imponerande? Utan tvivel.
2. Gunde Svan är ingen Hjalmar Söderberg. Man skulle nog kunna säga att han är lika nära ett Nobelpris i litteratur som jag själv är nära ett Nobelpris i ekonomi.
Jag tycker det är intressant läsning, men tyvärr är Gundes material så tunnt att hans manager, hans fru och hans vallare fått författa egna kapitel för att dryga ut. Det drar ner helhetsintrycket.
Betyg: 2
