Läst: Alla Tiders Wodehouse av PG Wodehouse
Jag tyckte: Har gillat Jeeves Och Wooster så länge jag minns. Vettefanken varför. Tror det har att göra med Jeeves-figuren som jag är extra förtjust i. Jag blir inte besviken på Jeeves i den här samlingen heller. Det övriga materialet i den här boken tycker jag däremot inte är lika roligt. Bäst förutom J&W är historierna om Lord Emsworth på Blandings Castle. Men tyvärr blir helhetsintrycket inte bättre än
Betyg: 2
...
När jag gick på mellanstadiet fanns det ett spel som jag har glömt vad det hette, men vitsen var att man skulle vandra runt i Afrika och leta ädelstenar. Man slog med tärningen, gick sina steg och vände upp en bricka. Hade man tur var det en rubin, safir eller t.o.m. en diamant (tror spelet hette något i stil med "Diamantjakten" eller "Diamantfeber". Typ.). Bakom vissa brickor fanns det dock lömska rånare som stal alla ens tillgångar.
Återigen kan man konstatera att ha barn i dagisålder inte är helt olikt det där spelet.
Speciellt inte om man tränar under lång tid för ett speciellt mål.
Ny vecka - ska man vända upp brickan och hitta en rubin eller ska det vara en rövare, dvs ännu en förkylning?
Svaret har blivit: ännu en förkylning.
Det slog till på allvar igår, vilket lär betyda att jag kan förväntas ligga i horisontalläge i ca. 1 vecka och således kliver ur sjuksängen någon gång i helgen varefter jag kan summera att 50% av sista månaden före Stockholm Marathon gått åt pipan, träningsmässigt.
All den tid jag lagt ner på långpass i ishalka, alla gånger jag tvingat mig ut i regn och blåst, allt det går åt det berömda Häcklefjäll.
Det känns så jädra tungt.
I vild panik slänger jag ut nästan 150 spänn på Echinaforce, vilket jag ändå inte riktigt tror fungerar. Jag trycker i mig antioxidanter, häller i mig apelsinjuice, trycker vitlök och vilar så mycket jag kan.
Men jag vet förstås att allt det där egentligen är bortkastade ansträngningar.
Och jag har fått en vagel i ögat.
Nu ska jag gå och leta efter lämpliga artärer att öppna.
Fikarumspsykologi
Samtal avlyssnat i fikarum någonstans i Västernorrland, ca. 15.00 idag:
"Amenkolla", sade Person A och bläddrade i Aftonbladet.
"Dom sprutade vatten på Reinfeld med en mikrofon."
"Fytusan!", sade Person B indignerat.
"Hur gamla är dom? Tre år?"
"Vem tycker sånt där är roligt?", frustade Person A.
"Hur kan man få visa sånt där i TV?", sade Person B.
"Fyfan vad barnsligt."
De båda försönk sedan i tystnad i några sekunder.
I tystnad begrundade de artikeln om TV-inslaget där Arbetarledaren blir nedsprutad med vatten.
"När SÄNDER dom det där egentligen?" sade därefter Person A försiktigt.
"Jaa...man måste ju få SE det där." muttrade Person B.
Jag tycker att den där korta konversationen säger oerhört mycket. Förutom att den är rolig.
En crash-course i mediapsykologi av idag kanhända.
You Never Forget Your First Dajm
Glömmer sin första Dajm alltså.
Jag har glömt min för länge sedan.
Jag vet inte när Marabou försökte banka in den där reklamensnutten i vårat kollektiva medvetande. Tidigt 90-tal? Hursomhaver dröjde det ända tills i går innan jag insåg att "Dajm"-et i deras slogan skulle (väl?) skicka associationer till "time".
You Never Forget Your First Time.
Typ.
Väldigt lustigt. Eller så inte.
Jag vet inte vad det säger om min hjärna.
Men bakom en slogan som "You Never Forget..." ligger det självklart hundratals arbetstimmar hos en armada av reklammakare. De har sannolikt lagt sina (överbetalda) pannor i avgrundsdjupa djupa veck enbart för att hitta på fräsiga budskap som fastnar och som man tar till sig direkt. Som man fattar direkt.
För mig tog det alltså ungefär 15 år innan poletten ramlade ner och jag såg sambandet mellan Dajm-Time. Reklammakarnas ansträngingar till trots. De ansträngningarna visade sig helt bortkastade på min ärthjärna.
Skitsamma.
Kom att tänka på allt det här svamlet när jag var ute och sprang.
Joggade omkring och oroade mig inför Stockholm Marathon.
Det ska bli min första maraton. Är det tänkt.
Det faktum att jag ska springa maraton har fått mig att bli som en en äggsjuk höna. Eller, ifall äggsjukans omfattning på något vis relaterar till de olika äggens storlek, så är jag nog mer en äggsjuk struts.
Extremt orolig för allt som kan försvåra mitt kommande maratonlopp.
Varenda liten detalj, varje tendens till skavsår och varje antydan till ny förkylning, skakar mig numera i djupet av min själ.
Något säger mig att jag inte kommer glömma den första "time" jag tar mig runt de 42195 metrarna som utgör en maraton. Om jag nu, mot förmodan, trotsar dagisbaciller, mördarmåsar, galopperande skavsår och annat ondskefullt som Belzebub utslungar i min väg för att omöjliggöra start.
(För övrigt är "Do you remember the first time" med Pulp en bra låt om förstagångsinsatser. Finns på albumet "His´n´Hers", där man också hittar min favoritlåt med Jarvis&Co., Nämligen "Babies".)
Med Skägget I Brevlådan (Eller I Sockervadden)
Hästen har en röd grimma och den stirrar ut över lekplatsen där sonen brukar äta sand och sätta sig i vattenpölar.
Den ligger med sidan tryckt mot taket och från magen hänger det ett blått presentband.
Detta är alltså den verkliga, inte-på-något-sätt drogpåverkade verkligheten.
Orsaken till att hästen (som fått namnet Pelle) hänger där den hänger är att vi var på s.k. marknadsmässa i Sollefteå häromdagen.
En marknadsmässa är att likna med vad som i resten av världen brukar kallas kort och gott för "marknad". Dvs. en tillställning där s.k. knallar flockas och försöker sälja strumpor, munkar och T-Shirt med texten "Jag Är Inte Döv Jag Bara Skiter I Dig".
Man kan vanligen också hitta knallar som demonstrerar sina produkter med hjälp av en enorm svada och en högtalare. Av någon anledning verkar dessa sistnämnda nästan alltid komma från Göteborg (av dialekten att döma).
Ingen marknad är heller värd namnet ifall det inte finns en liten karusell för barnen bredvid vilken de vuxna kan stå och beklaga sig över att det ?bara är skräp? som säljs i stånden samt att det var bättre förr.
Som alla vet så var ju allting alltid bättre förr. Detta gäller inte minst marknader.
Årets trend verkar vara att sälja de erbarmligt fula Foppatofflorna.
Sockervadd säljs tydligen i de mest sällsamma färger numera. Sockervadd kan dessutom fås levererad i en påse. I Sollefteå återfanns en sockervaddsförsäljare som, utrustad med ett ZZ Top-liknande skägg, försökte sälja den klibbiga massan till förbipasserande. Det var en underhållande syn som diverse hälsovårdsmyndigheter sannolikt haft ett och annat att säga om.
På marknadsmässan i Sollefteå sålde man också heliumballonger mer mer eller mindre exotiska motiv. Det var "Dora Utforskaren", "Spindelmannen" och allehanda husdjur. Bland annat då hästar. Varav en nu hänger i vårat tak och tittar på katten Elvis som gör sina behov i sandlådan på lekplatsen.
Den (Rätt) Gamle Och...Tjaaa...Inte Havet Iallafall
Flera gånger har jag misslyckats och inte alls tagit mig igenom böckerna. T.ex. har jag inte pallat att ta mig igenom en hel roman av Faulkner trots upprepade försök. (Nobelpristagarna) Selma Lagerlöf och Gabriel Garcia Marquez är exempel på motsatsen: böcker jag såväl läst som uppskattat.
Den Gamle Och Havet av allas vår fylle-Ernest Hemingway (Nobelpris ´54 enligt min svägerska Svenskafröken) var också bra.
Symboliken i boken verkar vara mycket tydlig: mannen som får världens mest häpnadsväckande fisk på kroken och efter lång kamp lyckas besegra den. När han sedan bogserar in fisken mot land så hinner den ätas upp av diverse djurliv innan någon får se frukten av allt hans arbete.
Så känns det nu. Precis så.
På den sjätte sjukdagen.
Dvs. den sjätte träningsfria dagen i rad. Med inte ens en månad kvar till Stockholm Marathon.
Och förkylningen verkar inte vika frivilligt.
Allt jobb som jag lagt ner under senaste månaderna på väg rätt ner i dass.
Det, dear readers, är ingen trevlig känsla.
Och det bidrar säkert till att jag ännu en natt inte kunnat sova som jag borde.
If You Love Somebody Set Them Free
Men så var det igår.
Som var och en inser kommer man bara fram till sånt där svammel när det inte går att sova.
Efter att man legat och vridit sig nog länge tänker man helt enkelt inte riktigt riktigt.
Det är som att skallen inte är fastskruvad på rätt sätt.
Det började med att jag såg gårdagens dokumentär om skolmassakern på Columbine High. Själva filmen var väl ingen stor höjdare. Men det fanns inslag som verkligen var störande för mig.
Mobboffren, "the losers of the losers" som de kallades i dokumentären, Eric Harris och Dylan Klebold, förvandlas till något annat.
Till massmördare.
Som skjuter ihjäl sina skolkamrater.
Det i sig är ju obehagligt.
Och jag kan inte undvika att tänka på Sonen.
Hur det skulle kännas att förgäves vänta på att han ska komma hem med skolbussen. När han istället ligger ihjälskjuten under en skolbänk.
Naturligtvis kan man inte säga så mycket utifrån den ganska onyanserade bild av mördarna som gavs i dokumentären. Men det är ändå inte svårt att känna igen en del av vad som verkade finnas i Dylan Klebold hos många andra tonåringar. Jag kände då igen en del själv. Kanske beroende på att jag tyckte att han på något sätt liknade mig lite, rent utseendemässigt.
Och då gick hjärnan ett varv till.
Hur det kan gå för en deprimerad och förvirrad tonåring när han slår sig ihop med en annan förvirrad tonåring med psykopattendenser.
Nästan det enda som kan vara värre än att tänka sig Sonen ihjälskjuten under en skolbänk är väl att tänka sig honom ihjälskjuten under en skolbänk och att han skjutit sig själv. Och dessutom dussintals andra människor dessförinnan. Och vad som kan få en som Dylan Klebold att slå över. Vad han gått igenom som till slut placerade honom på golvet av skolbiblioteket med ett hål i huvudet där han avfyrat sin egen UZI.
Det är verkligt otrevligt att tänka så där.
När jag tänkte på Columbine-mördarna klickade de tankarna in i en del annat jag tänkt. Om barn och hur man gärna skulle vilja behålla dem i spjälsängen resten av livet. För att de inte ska hamna i alla de olika sorters djävliga situationer som man kan ställas inför här i världen.
Det var där Sting kom in i bilden:
"If You Love Somebody Set Them Free"
Det där med att våga släppa taget.
Även ifall det känns som att få en ispärla i solarplexus bara av att tänka sig alla saker som kan hända Sonen.
Så måste man ändå det. Släppa taget.
Antar jag.
"Att bli gammal är att stå vid en diskbänk och se barnen springa iväg" tänkte jag för ett tag sedan när jag stod vid en diskbänk och såg sonen rusa iväg.
Det är en ganska diffus tanke till att börja med.
Men blir det nog sent på natten och är du tillräckligt trött kan den verka helt rimlig.
Läst: I Cirkelns Mitt av Dan Brown
Jag tyckte: Thrillerhistoria i ganska typisk Dan Brown-stil. Dvs. flera parallella historier och en hel del tekniknörderi. Dock utan de historiska utsvävningar man kan hitta i Da Vinci Koden och Änglar och Demoner. Eftersom det är just de historiska bitarna, gömda symboler och hemligheter, som gjorde de två böckerna läsvärda så är det inte mycket kvar när man skalar bort det. Lägg till en krystad kärlekshistoria och slutresultatet blir inte bra. När jag fastnar i flera veckor med en så lättläst författare som Brown är det inget bra tecken, men jag har verkligen gått på tomgång med den här boken. Ibland har jag föredragit att läsa baksidan på mjölkpaketet. Men jag ville ändå komma till slutet (av boken...), vilket jag så småningom också gjorde, även om jag bläddrade snabbt genom långa avsnitt på slutet.
Betyg: 1,5
Rubber Ball
Sonen hade precis vaknat efter lunch-luren.
Han sträckte ut sig mellan mig och sin mamma.
Och förklarade att jag var en boll.
Hans mamma var också en boll.
Själv var han en nyckelpiga!
I Can´t Stand Up For Falling Down
Att låsa in sig på 80 kvadratmeter tillsammans med en förkyld tvååring ger inblick i fysikens djupaste mysterier.
Igår skrev jag om entropi, oordning, och om hur allt strävade efter att öka sin oordning på samma vis som ett uttråkat och frustrerat barn.
Det finns förstås fler fysikaliska lagar som kan tillämpas på den aktuella situationen:
1. Ifall en kropp väger ca. 15 kg. och framförs i en hastighet som motsvarar den högsta möjliga utifrån att man är utrustad med ben som är ungefär 30 cm. långa så kommer rörelseenergin som lagras i den framrusande kroppen att vara tillräcklig för att förflytta en höstol rejält ur sitt läge.
2. Den låga, centrala stöt som applicerades på den framrusande kroppen i exemplet ovan kommer fördelas ganska jämnt mellan höstolen och kroppen, på så vis att dessa objekt förflyttar sig med hög hastighet från varandra. Objekten (dvs. höstolen och kroppen) kommer att beskriva en elliptisk bana som fortskrider till rörelseenergin är lika med noll. Detta innebär att kraften, som nyligen gick åt för att springa så fort man kan framåt, istället används för att deformera delar av tvååringens kropp mot golvet och annat som kommer i hans väg. Med otäcka blånader och skrapsår som följd.
För att nu bara ta två exempel. Utan att gå in på vad som händer om man försöker ligga på armstödet till soffan utan att hålla i sig, balansera på sängramen utan att hålla i sig, klätta på stolsryggar och hoppa från allt som är högt nog för att man ska slå sig rejält om man misslyckas med landningen.
Jag har kommit fram till att ungefär följande gäller för sjuka tvååringar:
Hälften av allt man gör utför man bara för att prova ifall man kan göra just den saken.
I hälften av fallen så visar det sig att man inte kunde göra just den saken.
Och i ungefär hälften av gångerna det går åt pipan gör man illa sig rejält.
Entropi IRL
Entropi.
Det är inte bara en låt av geronto-punkarna Bad Religon.
Det är också en av de där grejerna jag pysslade med i fysikundervisningen och som jag nu minns bara mycket diffust.
Det är ungefär som friktionskoeficcienten som jag minns kallades my men inte hur den riktigt användes. Eller att accelerationen i en viss punkt kunde beräknas ur derivatan av formeln för hastighet.
Mycket dunkla kunskaper begravda i hjärnbarkens mest bortglömda skrymslen.
Men i alla fall: entropi.
Det betyder ungefär oordning.
Det ska vara en av universums drivkrafter. Allt strävar efter att öka oordningen, att öka sin entropi.
Universum beter sig alltså som Tvååringen.
Man kan inte dra någon annan slutsats efter en halvdag hemma med en snorig pojke.
Detta borde kunna få konsekvenser.
Jag minns laborationerna på gymnasiet som osannolikt tråkiga och jag minns att de dessutom ofelbart gick åt pipan.
Jag minns t.ex. bakterierna som mysteriöst dog när de tvärtom skulle mångdubblas. Bara för att, på ett Jesusliknande sätt, återuppstå när de senare i experimentet skulle tragiskt avlida.
Jag minns vår fysiklärares Mr. Bean-liknande uppvisning med höghastighetskamera och en studsboll. För att nu inte ens gå in på hur en del saker som framställdes på kemi-labbarna såg ut (och luktade).
En utmärkt och upplysande laboration för gymnasieelever borde däremot vara att sitta en dag med en uttråkad och hängig tvååring. Betydelsen av entropi, att universum strävar mot ökad oordning, torde präntas in på bästa sätt. Det går inte att misslyckas. Ifall någon skulle vara intresserad kan jag tänka mig att tillhandahålla studiematerial och (nästan gratis) handledning.
The Song Remains The Same on A Wave Of Mutilation. Typ.
Om man tänker sig en anorektisk travare som röker 2 paket Marlboro om dagen kommer man ganska nära en beskrivning av hennes anletsdrag. Testar av grått hår hängde ner över den trenchcoat (!) som den luggslitna kvinnan bar. Eller man kanske skulle säga: håret stack ut under tomteluvan hon hade på sig.
För hon hade faktiskt en tomteluva på skallen. En luva modell Extra Large.
En rätt påkostad luva såg det dessutom ut att vara, med stora guldstjärnor på pälsfodret.
Som var och en med lätthet kan tänka sig var detta, som sagt, en mycket intressant syn.
En syn som kanske passade bra in på den musik jag haft på hjärnan idag:
The Pixies.
Dagens Löpmantra (dvs. en textrad som snurrar i skallen medan jag löptränar) var "I Am Un Chien Andalusien". Snutten är hämtad ur Debaser med Pixies och syftar givetvis på filmen Den Andalusiska Hunden av Salvador Dali och Luis Bunuel. Av någon anledning skulle kvinnan med hästansiktet passat bra in i någon av The Pixies låtar tänkte jag. Hade inte blivit förvånad ifall hon dragit fram en rakkniv och viftat i riktning mot mitt öga, á la Salvador Dali.
Det var det ena jag tänkte.
Det andra jag tänkte var hur många likheter jag tycker det finns mellan Pixies och Led Zeppelin. Båda banden har varit mycket nyskapande och inflytelserika. De har inspirerat drösvis med band och jag gillar bägge banden, men kan inte riktigt med sångarna och sången. Gitarristerna, speciellt Jimmy Page förstås, har bildat skola. Trummisarna i båda banden är bland de bästa inom sina respektive områden. Kim Deal har förmågan att göra enkla baskomp roliga genom att spela precis det jag inte tror hon ska spela. Och om man inte förstått John Paul Jones allmänna storhet som basist och arrangör har man inte hört vare sig inledningen till "How Many More Times" eller "Automatic For The People" med R.E.M.
Och så jävla vidare.
Men nu var det sångarna det skulle handla om. Och deras svagheter.
Värst är Led Zeppelin. Texterna är ofta sorgligt usla. Ett exempel: "I met a girl so fair,
But Gollum, and the evil one crept up
And slipped away with her"
(Jo det är DEN Gollum man menar!)
Alltsammans levererat i gäll och irriterande falsett.
Frank Black i Pixies är väl på det stora hela mer uthärdlig. Dessutom handlar hans texter vanligen inte om vare sig svartalver eller norska vikingar.
Men då var det ju det där med skriken.
De hysteriska skriken.
Joey Santiago i Pixies har sagt att han brukar backa ifrån monitorhögtalarna på spelningar när han vet att ett av Frank Blacks skärande skrik är på gång.
Och jag förstår honom.
Allt sammantaget ger detta att både Led Zep och Pixies är bra.
Men inte överjävligt bra.
Det, kan man säga, är kortversionen av vad jag vill ha sagt.
Lite bonusinformation: sökte lite på Den Andalusiska Hunden och fick reda på att kvinnan som spelar "Young Girl" i den filmen, dvs. kvinnan som får sitt öga uppskuret meddelst rakkniv hette Simone Mareuil.
Hon tog sedermera livet av sig genom att elda upp sig själv.
Vad säger man egentligen om sånt?
Is That Your Face Or Did Your Neck Just Throw Up?
Det där var visst inte heller en låttitel.
Men det är en jäkla bra kommentar: Is That Your Face Or Did Your Neck Just Throw Up?
Den (kommentaren) fälls av Lily Tomlin i filmen Short Cuts.
Kommentaren är riktad till ingen mindre än Huey Lewis, en artist som nog är glömd av de flesta vid det här laget. Men jag gillade honom.
I likhet med Patrick Bateman, huvudperson i American Psycho. Han gillade också Huey Lewis. (och The News som hans kompband hette).
Skitsamma.
I Short Cuts bor Lily Tomlin ihop med Tom Waits rollfigur. Och om man nu snackar om personer som oförtjänt glömts bort så står kanske Tom Waits först i kön.
Låt vara att han bidragit en hel del till sitt relativa "bortglömmande" själv genom att ge ut ett antal skivor som mest låter som slumpvisa inspelningar av tramporglar man först beskjutit med luftvärnsartilleri (över vílket Mr Waits sedan väser som att han precis druckit en gallon rocca-gil och sköljt ner med klorin).
Men se till vad han gjorde fram till och med Swordfishtrombones.
Kanon, nästan alltihop.
Sedan dess har han kanske bara glimrat till då och då.
Men ändå.
Han är och förblir en av de stora.
Right up there med Bobby, Stephen Patrick och de andra.
Och han har kommit på en och annan bra låttitel.
Till exempel:
"Bad Liver And A Broken Heart"
"Warm Beer And Cold Women"
"The Piano Has Been Drinking (Not Me)"
Nu ska jag gå och se något sällsamt öststatsland vinna schlagerfestivalen.
The Wind Howls Like A Hammer
Det där är kanske inte en låttitel.
Inte strikt formellt.
Men det är en minnesvärd rad ur en låt fylld av minnesvärda rader.
Eller vad sägs om
"My love she speaks like silence
Without ideals or violence"
Eller varför inte:
"People carry roses
And make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentines can't buy her."
Egentligen skulle man ju kunna skriva ut hela jäkla låten.
Men bäst är förstås att lyssna på den. Det är bara titeln som jag inte riktigt gillar. Den har inte fastnat.
Låten heter (givetvis) "Love Minus Zero / No Limit"
Och den är inte gjord av eurodiscokollektivet 2 Unlimited, om någon nu trodde det.
Utan av Bobbeee Dillaaahn. Såklart.
Har haft låten på hjärnan idag. Speciellt då "the wind howls like a hammer".
Hade det som något av ett mantra under dagens löprunda.
För all del även när jag klängde på svärföräldrarnas tak och nubbade tjärpapp.
Ville gärna tänka mig att the wind howlade runt min hammare när jag slog i nubb efter nubb.
"The hammer hits on my thumbnails" var väl i ärlighetens namn mer passande.
Och det passar även in i originallåtens rytm.
Everlaster
Har nämligen ägnat kvällen åt att förstärka min kroppsyhydda. Inte genom styrketräning eller ens löpning.
Nej nej.
Effekten av sådan träning upphör vanligen i samband med dödens inträffande. I bästa fall.
Jag har idag armerat min kropp på ett mer hållbart sätt.
Nämligen med asbest!
Har rivit och slitit i takplattor förstärkta med det mycket mycket hållbara materialet asbest.
Med lite tur kan det innebära att jag (eller åtminstone mina lungor) inte bara kommer vara välbehållna på lit de parade. Utan även långt långt därefter!
Dedicated Follower Of Fashion
Tack Aftonbladet (och föralldel min kära hustru) för att ni upplyst mig om varför folk fortfarande går omkring i långkalsonger fastän vi befinner oss i mitten av maj.
Det är alltså inte alls långkalsonger.
Det är leggings.
Gudbevars.
Och det är svårartat trendigt.
Där ser man.
När jag nu ändå är inne på mode och utseende så där i största allmänhet kan jag inte hålla mig från att (i princip) citera en annan blogg:
Ni som går omkring och ser viktiga ut med en teknikgrej bakom örat. Redo att svara på mikrosekunden.
Vad det ser löjligt ut! Måste få säga det.
En gång till: Jättelöjligt.
Så där ja.
Sällsynt välformulerat!
Happiness Is (Not) A Warm Gun
Jag har en dokumenterad förmåga att haka upp mig på meningslösa detaljer, vanligtvis ord och uttryck. Det är ofta saker som folk har sagt och som utan anledning bara fastnat i min skalle och nu upptar plats i hjärnbarken helt i onödan.
Inte sällan fastnar sånt jag läst.
Ofta sånt jag läst i musiktidningar.
Det började med "Okej!" på 80-talet.
Kommer fortfarande ihåg vissa bildtexter från den tidningen:
"Angus har längre hår än någonsin", kunde det informativt stå under en bild på Angus Young från AC/DC.
"Ozzy har lämnat Black Sabbath, men madman-blicken har han kvar!"; så stod det i den allra första "Okej!" som jag köpte. Bilden som hörde till texten föreställde förstås Ozzy Osbourne som mycket riktigt kastade vansinniga blickar ut över ett publikhav någonstans.
Mucho impressive för en sån som mig.
Har för mig att just det numret av tidningen också innehöll reportage om Billy Bolero, Niels Jensen och Indochine.
Men det kan ju vara skitsamma.
Antar jag.
Lite senare prenumererade jag på Q Magazine. Den tidningen hade en period en fascination för diverse substanser som inte alls är bra för dig och gör att du blir yr i mössan. Till exempel hade man en ranking för hur bra olika droger var ur musikalisk synpunkt. Kokain fick mycket lågt betyg i den rankingen ("despite the fact that both JJ Cale and Eric Clapton have sung praises to this drug"), medan amfetamin fick tummen upp såsom varandes drivkraften bakom bland annat punk. Q körde också ett reportage om när Beatles första gången rökte marijuana (Q har en osund fixering vid just Beatles)
Bob Dylan introducerade Beatles till den s.k. jazz-tobaken.
Ringo fick agera provsmakare och jag minns hur han beskrev att han skrattade som han aldrig skrattat förut efter att ha tagit några bloss.
"Sen tillbringar man resten av livet med att försöka skratta på det viset igen", förklarade en av de andra som närvarade
"Och det går inte"
Well well well.
Det kanske var sant för dem.
Just då.
Men jag kan bara konstatera att ingen av The Beatles eller någon av de övriga närvarande kan ha haft barn i tvåårsåldern när de kläckte ur sig det där sällsynt korkade uttalandet. För när man har det, när man får se sin tvååring leka att hans säng är en båt och förstärker bilden genom utstötanden av lämpliga ljud, DÅ lär man sig att skratta.
Sonen har lärt mig skratta så som jag inte gjort förut. Inte bara när han leker båt.
Det kan man säga, även fast det låter som något hämtat ur en amerikansk film där en förorättad moder mot alla odds får sin revansch mot en övermäktig fiende.
Det är något man hör för sällan, det ingick inte i föräldrautbildningen.
En oväntad bonus med föräldraskap - skaffa barn och lär dig vad det innebär att verkligen skratta.
Ingen obehaglig känsla faktiskt.
Dan-Brown-Upplevelse!
Det som gör att jag kan läsa och faktiskt njuta av Dan Brown är den krypande känslan jag får när jag läser om dolda meddelanden i kända konstverk, som t.ex. Mona Lisa. Jag gillar verkligen den där känslan av att, javadfanskamansäga, skygglapparna faller ner och man ser på välbekanta saker med nya ögon. Den känslan gör att jag står ut med t.ex. Dan Browns taffliga kärleksskildringar och ändå uppskattar Da Vinci Koden och Änglar Och Demoner.
Lite grann av samma känsla kan man hitta i vissa skräckfilmer. Som till exempel Invasion Of The Body Snatchers, där utomjordingar byter ut människor mot klonade repliker. Dvs. dina grannar är inte de du tror att de är - de är aliens!
Har idag varit med om en upplevelse som kan mäta sig med både Dan Brown och Arkiv X.
Har varit på husvisning i sällskap med en person som verkligen visste vad man skulle titta efter:
Galgar i taket?
Jaaha.
Dräneringsmattorna ska inte se ut så där säger du?
Ser man på, ser man på.
Vindskivorna...slut? Jaasså. Jaasså...
Fuktspärr? Vattenlås?
Ahum.
Det blev helt uppenbart att jag inte vet någonting om hus. Ännu mindre än vad jag trodde.
Den Kunnige Person jag hade med mig kunde dessutom förklara precis för mig vilka fel han såg.
Och hur det egentligen skulle se ut.
Det var en Dan-Brown-upplevelse!
Har sneglat intresserat på villor under eftermiddagen. Omgivningarna har fått en ny dimension.
"Jaså, där har dom verkligt välgjord dränering!"
"Precis så där ska en nockplåt se ut! Hallelulja i samfälld kör!"
Jag vet inte ifall detta, mitt nya perspektiv, är bra eller dåligt.
Ännu så länge känns det i alla fall häftigt.
You Should Never Have Opened That Door
Jag visste tyvärr att det skulle bli så här. Men kan ändå inte hålla mig.
När jag väl kommer igång med Smiths snöar jag in.
Lyssnade på Smiths när jag diskade idag. Slogs av Morrisseys finurliga rim. Nedan följer mina favoritrim från The Smiths produktion. Det bästa är den sista!
- If a double-decker bus crashes into us,
to die by your side the pleasure, the privilege is mine - I'm the most inept that ever stepped
- Belligerent ghouls run Manchester schools
- And if the day came when I felt a natural emotion,
I'd get such a shock I'd probably jump in the ocean - Two lumps, please, you're the bee's knees, but so am I
- I said Charles, don't you ever crave
to appear on the front of the Daily Mail
dressed in your Mother's bridal veil? - Now I know how Joan of Arc felt
as the flames rose to her roman nose and her Walkman started to melt - The note I wrote
As she read, she said
"Has the Perrier gone
Straight to my head
Or is life sick and cruel, instead ?" - If you ever need self-validation,
just meet me in the alley by the railway station
Oh Luleå, So Much To Answer For
Det verkar som de dyker upp överallt. Filmer, böcker, bloggar - you name it - som handlar om människor i trettioårsåldern som brottas med hemlängtan och kluvna känslor inför staden där de är uppvuxna. Jag känner igen mig. Själv vet jag inget som ger mig så kraftigt kluvna känslor som hemstaden. Jag vill bo där. Någonstans vill jag ändå det. Jag vill att sonen ska växa upp där. Jag vill att han ska virka gulsvartröda Lulehockeydockor på syslöjden och att han ska skrapa upp sina knän på Örnäsets grusplaner. När han om 60 år kör bil genom Skurholmen vill jag att han ska förklara för sin omgivning vilken tur de har att de överhuvudtaget tillåts åka genom en så fin stadsdel. Precis som hans sextioårige farfar gör idag.
Men samtidigt är ju Luleå också något annat: "Att bo här är att mötas av en stor käft som vrålar "NEJ!" vars man än kommer". Så sa en av mina vänner i en evighetslång krogkö. Eller om det rentav var jag själv som sa det. Och det var inte helt taget ur luften. Luleå är inte bara grillfester i midnattssolen utan också en föraktfull blick över axeln och en hånfullt krökt överläpp inför allt som kan kategoriseras som schwammel. Saker som till exempel denna text. Eller att inte vilja gå på precis den enda krog som för tillfället bedöms vara kosher. Eller att vilja läsa något annat än matchprogrammet till Luleå Hockeys matcher.
"Oh Luleå, so much to answer for" för att tala (delvis) med Morrissey.
Det känns som att jag börjar bli en av de där utflyttade clownerna jag själv alltid haft så svårt för. De som befolkar "Hemvändarkvällar" och beklagar sig över att de måste bo i Stockholm. De som fyller öltälten under semesterveckorna med gråtmilda kärleksförklaringar till hembygden. Bostadsrätts-Bajare som säger att de "åker till landet" när de åker hem. Fjantar, kort sagt.
Hursomhelst.
Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att Mikael Rickfors hade rätt.
Det bjuder mig emot att säga det. Men jag menar faktiskt DEN Mikael Rickfors.
"Att göra det man måste är att göra det man vill."
Det står mer och mer klart för mig.
Jag vill att sonen ska säga "vars" istället för "var", "pumla" istället för "julgranskula", "plätta" istället för "pannkaka" och "int" istället för "inte".
Men det måste inte bli så.
Det måste inte heller bli så att sonen betraktar allt söder Piteå som "Stockholm" (och allt söder om Stockholm som "Skåne"). Han måste inte automatiskt osäkra sitt gevär när han hör ordet "kultur" och han måste inte invaggas i tron att man bara låter manligare ju långsammare man pratar.
Däremot måste han, jag och Hustrun bo tillsammans någonstans där vi trivs tillräckligt bra och där vi kan skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa åtminstone något enstaka paket Bragokex och en eller annan Tonka-traktor.
Och att göra det man måste var ju, som sagt, det man vill.
Jävla Rickforsjävel.
Motorsågen, Vet Du Vars Den Är?
Another day, another dollar.
Man arbetar och sliter och på helgen man får sig en liter.
Se där har vi två uttryck om arbetets allmänna förträfflighet man nu hör alltför sällan.
På bussen på väg hem ifrån mitt arbete idag kunde man konstatera att minst två, förmodligen tre, personer som åkte med hade någon form av psykiatrisk diagnos. Och det dessutom utan att räkna in mig själv. Dels har vi ett av Tonårsmonstren som avviker så gravt från vedertagna sociala principer att den enda förklaringen nog är att...tja...hissen inte går hela vägen upp. Det kan inte bara vara en fråga om överaktiva hormoner: alla getter är inte kvar på gården.
Så att säga.
Sedan överraskade mig en av hemortens mer sällsamma individer genom att hoppa på bussen mitt ute i ingenstans. Jag har tidigare sett honom brista ut i spontan sång inne på den lokala hemelektronikaffären. Jag har sett honom hålla inlevelsefulla förkunnelser om sitt förhållande till Gud och religion på Hemköp. Allt detta framfört med en stämma så djup och mullrande att Darth Vader i jämförelse låter som Michael Jackson i målbrottet. När han stegade på bussen idag var han iförd hängselbyxor dekorerade med pins och någon form av medaljer. På huvudet satt en grön mössa som hämtad direkt ur en krigsfilm om andra välrdskriget och under armen fanns en bok om det andra (dvs. första) världskriget. Omedelbart lät han sin stämma dåna ut över den stackars busschauffören som fick lyssna på en halvtimmes utläggning om hur "män inte svek varandra på den tiden". Och med det så menade han alltså att man inte svek varandra i Flanderns skyttegravar.
Säkerligen mycket intressant.
Själv övergick jag dock till att lyssna på Made In Japan med Deep Purple på osund volym i MP3-spelaren redan i ett tidigt skede av mannens historiska redogörelse.
Besök från Norrbotten i helgen. Blev uppmärksam på en dialektdetalj jag inte tänkt på tidigare: Lulebor föredrar att inleda sina meningar med subjektet nästan oavsett hur konstigt det bli. I alla fall tror jag det var "subjekt" man kallade den sortens ord. Skitsamma vad det heter egentligen, så här låter det iallafall:
Människa Från Resten Av Sverige: "Har du sett motorsågen?"
Människa Från Luleå: "Motorsågen, vet du vars den är?"Människa Från Resten Av Sverige: "Har du smakat pannkakorna?"
Människa Från Luleå: "Plättarna, har du smakat dom?"
Et cetera.
Har inte tänkt på det där förut. Men märker att jag har det där sättet att prata inpräntat i mitt DNA på något litet sätt.
