Läst: Den Femte Kvinnan av Henning Mankell
Vad: En Wallanderdeckare. Seriemördare har ihjäl olika otrevliga män meddelst mycket otrevliga metoder. "Det ökade våldet" diskuteras mycket. Det var ju på tapeten där i mitten av 90-talet. Eller, rättare sagt, så länge jag minns har det hetat att våldet "ökar och blir grövre". Så låter det fortfarande. Olika medborgargarden figurerar, vilket kanske var lite mer tidstypiskt. Också krisar Wallander på det där typiska sättet som medelålders män i deckare gör: kvinnor, barn som plötsligt är vuxna, problem med sina åldriga föräldrar etc.
Jag tyckte: Detta är alltså boken som kom efter "Villospår" som jag läste ut förra veckan. Hade inte läst Mankell förut och tycker man kan ana vissa återkommande skrivarknep. Exempelvis gillar han att låta läsaren ligga steget före utredarna. Man vet lite mer när man sitter och läser än vad poliserna i boken gör. Han verkar också gilla att låta bokens huvudpersoner (mördare+polis) snudda vid varandra i verkliga livet. Det sistnämnda gjordes klart mer effektivt i "Villospår" som också i övrigt var bättre. Mer spännande. Gillar hur poliserna (i båda böckerna jag läst) skickas iväg på spår som visar sig helt värdelösa, ger åtminstone en känsla av realism i historier som ju egentligen är allt annat än realistiska. Wallander beskrivs inte heller här som en övermänsklig superpolis, vilket också är en styrka.
Betyg: 3
Ord
- Tränar man för att bli yngre? Eller för att bli äldre?
- Varför säger man att man "har främmande" när människor som oftast inte på något sätt är främmande hälsar på?
- Heter det "legimitation" eller "legitimation"?
- Är "förhandlingslamad" den allra bästa felsägningen av en ishockeyspelare?
- Eller är det: "Den här matchen har varit en morot för oss alla. Nu har den släckts."
- Är "Lycka till" verkligen vad en arbetsmarknadsminister bör säga till 550 personer som just fått besked om att de kommer bli arbetslösa?
- Om jag säger "Jag ljuger alltid" - ljuger jag då? Och vice versa?
- Och hur var det nu med legimitationen?
Reklam
För sisådär 6 år sedan avslutade jag mina konton i Föreningssparbanken och flyttade över mina s.k. affärer till Nordea. Idag fick jag - återigen - kontoutdrag från FSparbanken. På kontoutdragen stod det mycket riktigt att mina tillgångar i banken var exakt noll kronor och dessutom att mina konton var avslutade. Så man undrar ju lite varför jag fick ett kontoutdrag just nu.
Överhuvudtaget är vår brevlåda en källa till en del funderingar från min sida.
När jag var föräldraledig och således var hemma när posten kom varje dag så insåg jag vilka mängder papper som skickas ut från postorderföretagen. Haléns, Ellos, La Redoute et cetera. Det var alltid något som damp ner hemma hos oss flera gånger i veckan, varje vecka.
Sanslöst.
Ett berg av papper varje vecka.
Växthuseffekten verkar inte omfatta Borås. Eller åtminstone att det är viktigare för Ellos att sälja några extra par Sloggi än svammel som den s.k. "klimatkatastrofen".
I höstas flyttade vi till villa. Med fristående och således ej regnskyddad brevlåda. Ännu har vi inte kommit på något sätt att "allvädersanpassa" vår skylt som vänligt men bestämt undanber sig reklam. Detta med resultat att vi förutom all reklam man får som s.k. masskorsband (ca. 0,5 kg papper bara idag) även får direktreklam. Skulle tro att endast vårat hushåll förbrukar en mindre regnskog om året - i reklam. Det enda vettiga man kan göra med all reklam som stoppas ner i brevlådan är en del går att använda för att tända i kaminen. Jag är faktiskt inte speciellt intresserad av smågodispriserna på Coop i Härnösand. Inte heller av vad en nackkudde kostar på Jysk i Sollefteå eller att man kan få två schampoflaskor för 30 spänn på Dollarstore i Kramfors. Det känns om allt det ovanstående är information man kan leva utan.
Läste någonstans att det satsas ungefär 50 miljarder (skrivs ut som 50 000 000 000) kronor satsas på marknadsföring i Sverige. Det är givetvis pengar som giiiivetviiiis inte kunde använts på nååågot bättre sätt.
Överhuvudtaget är vår brevlåda en källa till en del funderingar från min sida.
När jag var föräldraledig och således var hemma när posten kom varje dag så insåg jag vilka mängder papper som skickas ut från postorderföretagen. Haléns, Ellos, La Redoute et cetera. Det var alltid något som damp ner hemma hos oss flera gånger i veckan, varje vecka.
Sanslöst.
Ett berg av papper varje vecka.
Växthuseffekten verkar inte omfatta Borås. Eller åtminstone att det är viktigare för Ellos att sälja några extra par Sloggi än svammel som den s.k. "klimatkatastrofen".
I höstas flyttade vi till villa. Med fristående och således ej regnskyddad brevlåda. Ännu har vi inte kommit på något sätt att "allvädersanpassa" vår skylt som vänligt men bestämt undanber sig reklam. Detta med resultat att vi förutom all reklam man får som s.k. masskorsband (ca. 0,5 kg papper bara idag) även får direktreklam. Skulle tro att endast vårat hushåll förbrukar en mindre regnskog om året - i reklam. Det enda vettiga man kan göra med all reklam som stoppas ner i brevlådan är en del går att använda för att tända i kaminen. Jag är faktiskt inte speciellt intresserad av smågodispriserna på Coop i Härnösand. Inte heller av vad en nackkudde kostar på Jysk i Sollefteå eller att man kan få två schampoflaskor för 30 spänn på Dollarstore i Kramfors. Det känns om allt det ovanstående är information man kan leva utan.
Läste någonstans att det satsas ungefär 50 miljarder (skrivs ut som 50 000 000 000) kronor satsas på marknadsföring i Sverige. Det är givetvis pengar som giiiivetviiiis inte kunde använts på nååågot bättre sätt.
Throwing Muses
Det där är ett riktigt bra namn på en rockorkester med vissa artistiska ambitioner.
Throwing Muses - "kastar tankar" blir det väl ungefär på svenska.
Bra bra.
Hysénklass, nästan.
Lyssnade precis på Tanya Donnelys "Belly" som hon spelade med efter att ha kastat tankar under 80-talet.
Kom att tänka på att det nog var typ det jag gjorde igår kväll. Kastade tankar om morfar och mig. Vi skyller på rödtjut och billig starköl. Till stora delar var det jag skrev förstås sant. Men den där delen om att "sitta på verandan" var väl inte heeelt klockren. Faktum är att få personer jag känner har så svårt att ta det lugnt som just min morfar. Ifall något finns att göra har han redan gjort det. I förrgår, vanligtvis. Och med en hastighet som inte alltid främjar resultatet. Vi pratar trots allt om en herre som missbelåtet grymtar över att han "blivit för klen" för att jobba med veden efter sin 90-årsdag.
Skulle inte tro att han skulle uppskatta att bli framställd som en saktmodig filosof som sitter på sin förstutrapp medan hans hemman förfaller. Eller att något sådant ens antyds.
Sorry lorry.
Throwing Muses - "kastar tankar" blir det väl ungefär på svenska.
Bra bra.
Hysénklass, nästan.
Lyssnade precis på Tanya Donnelys "Belly" som hon spelade med efter att ha kastat tankar under 80-talet.
Kom att tänka på att det nog var typ det jag gjorde igår kväll. Kastade tankar om morfar och mig. Vi skyller på rödtjut och billig starköl. Till stora delar var det jag skrev förstås sant. Men den där delen om att "sitta på verandan" var väl inte heeelt klockren. Faktum är att få personer jag känner har så svårt att ta det lugnt som just min morfar. Ifall något finns att göra har han redan gjort det. I förrgår, vanligtvis. Och med en hastighet som inte alltid främjar resultatet. Vi pratar trots allt om en herre som missbelåtet grymtar över att han "blivit för klen" för att jobba med veden efter sin 90-årsdag.
Skulle inte tro att han skulle uppskatta att bli framställd som en saktmodig filosof som sitter på sin förstutrapp medan hans hemman förfaller. Eller att något sådant ens antyds.
Sorry lorry.
Morfar
Idag lyfter vi på hatten för morfar Martin, som blir 95 år gammal just idag
Det är en aktningsvärd ålder.
Ska göra mitt bästa för att bli så gammal. Tänk att kunna betrakta tillvaron med det perspektiv han måste ha:
Han har upplevt två världskrig och kan nu sitta hemma och kolla på TV via satellit och höra talas om "internet" och "SMS".
Han är jämnårig med Richard Nixon, Gerald Ford, Menachem Begin, Sten-Åke Cederhöök, Danny Kaye, Alan Ladd, Albert Camus och Jesse Owens.
En snabb internetsökning konstaterar dessutom att han är jämngammal med skämtartikeln "pruttkudden".
Känner igen mycket av mig själv i honom:
Han är sentimental och lättrörd, men vill gärna hålla en helt annan fasad utåt. Han gillar att skämta, nästan i alla lägen. Respekterar och är kapabel till hårt arbete, även ifall han hellre sitter på sin veranda om han får välja. Han kan använda en slaktmask men matar hellre rådjuren. Och allt det där är väl inte helt olikt mig själv.
Faktiskt.
Fem år kvar till hundraårsdagen. Hoppas man hänger med så länge. Morfar kommer garanterat göra det.
Det är en aktningsvärd ålder.
Ska göra mitt bästa för att bli så gammal. Tänk att kunna betrakta tillvaron med det perspektiv han måste ha:
Han har upplevt två världskrig och kan nu sitta hemma och kolla på TV via satellit och höra talas om "internet" och "SMS".
Han är jämnårig med Richard Nixon, Gerald Ford, Menachem Begin, Sten-Åke Cederhöök, Danny Kaye, Alan Ladd, Albert Camus och Jesse Owens.
En snabb internetsökning konstaterar dessutom att han är jämngammal med skämtartikeln "pruttkudden".
Känner igen mycket av mig själv i honom:
Han är sentimental och lättrörd, men vill gärna hålla en helt annan fasad utåt. Han gillar att skämta, nästan i alla lägen. Respekterar och är kapabel till hårt arbete, även ifall han hellre sitter på sin veranda om han får välja. Han kan använda en slaktmask men matar hellre rådjuren. Och allt det där är väl inte helt olikt mig själv.
Faktiskt.
Fem år kvar till hundraårsdagen. Hoppas man hänger med så länge. Morfar kommer garanterat göra det.
Läst: Villospår av Henning Mankell
Vad: Kurt Wallander jagar tomahawkutrustad seriemördare som skalperar sina offer.
Jag tyckte: Har inte läst något av Mankell tidigare. Positivt överraskad. En riktigt bra deckare, står upp bra även jämfört med de bästa internationella deckarna tyckte jag. Riktigt spännande. Sen gillar jag att Kurt Wallander "tillåts" göra misstag, tänka fel, ha dåligt samvete och ljuga. Dvs. att även huvudpersonen i en deckare får vara rätt så mänsklig. Kostade mig nattsömn igår. Sånt är alltid ett bra tecken. Har haft en lässvacka, inte kommit mig igenom en bok på länge. Plockade ner den här från hyllan där den stått alltsedan jag flyttade ihop med hustrun. Och läste den snabbt. Brabra.
Kom för övrigt att tänka på hur jag 1994, dvs då boken utspelas, träffade på en kvinna med latinamerikanskt utseende som försökt ta livet av sig på det (ganska ovanliga) sätt som en latinamerikansk kvinna gör i början av Villospår. Dvs. genom att dränka in sig i bensin (i verkligheten: terpentin) och fjutta på. Märkligt sammanträffande?
Betyg: 4
Jag tyckte: Har inte läst något av Mankell tidigare. Positivt överraskad. En riktigt bra deckare, står upp bra även jämfört med de bästa internationella deckarna tyckte jag. Riktigt spännande. Sen gillar jag att Kurt Wallander "tillåts" göra misstag, tänka fel, ha dåligt samvete och ljuga. Dvs. att även huvudpersonen i en deckare får vara rätt så mänsklig. Kostade mig nattsömn igår. Sånt är alltid ett bra tecken. Har haft en lässvacka, inte kommit mig igenom en bok på länge. Plockade ner den här från hyllan där den stått alltsedan jag flyttade ihop med hustrun. Och läste den snabbt. Brabra.
Kom för övrigt att tänka på hur jag 1994, dvs då boken utspelas, träffade på en kvinna med latinamerikanskt utseende som försökt ta livet av sig på det (ganska ovanliga) sätt som en latinamerikansk kvinna gör i början av Villospår. Dvs. genom att dränka in sig i bensin (i verkligheten: terpentin) och fjutta på. Märkligt sammanträffande?
Betyg: 4
Groundhog Day
Rätt bra film det där. Groundhog Day.
På svenska hette den typ "Måndag Hela Veckan". Bill Murray i huvudrollen som ärkesvin som lever om samma dag gång på gång. Han vaknar till samma låt på klockradion, det är samma datum, samma saker händer. Han har fastnat på en specifik dag. Som råkar kallas Groundhog Day. Många har säkert sett den filmen. Har blivit en sorts modern halvlklassiker.
Visst kan det kännas sådär även i verkliga livet?
Speciellt brukar jag tänka på det när jag sitter halvt medvetslös efter middagen och kollar Bolibompa med sonen. Det känns som att det är den där blonda tjejen som är programledare varenda dag. Trots att man vet att hon bara leder programmet på tisdagar.
"IIIiit´s Groundhog Tuesday!"?
Every Day Is Like Tuesday?
Kanske det.
Tiden bara försvinner. Rinner iväg. Tisdag följs av tisdag utan att man passerar "Gå" (och vanligen utan att man "inkasserar kr. 4000")
Pratade en gång med en gammal kvinna som ojade sig över hur snabbt hon tyckte att tiden går:
"Var tar tiden vägen nuförtiden" jämrade hon sig "Det är så här; man vaknar, man stoppar ner ena benet i långkalsongerna, man stoppar ner andra benet i långkalsongerna. Sen är det dags att lägga sig igen."
Vet inte om jag håller med henne till 100%. Men hon hade en smärre poäng. Veckorna går extremt fort.
För fort? Egentligen inte, jagmenar ju snabbare vi blir av med den här j-a skämtvintern ju bättre.
Längtan efter sommaren har officiellt börjat.
Jag är less på att Kramfors trottoarer bäst beträds med skridskor.
Jag vill inte att det ska regna i januari.
Et cetera.
Tiden fram till sommaren kan egentligen inte gå nog fort.
Men samtidigt innebär förstås varje vecka som passerar också att liemannen kommer en vecka närmare...om man ska se saken från den inte fullt så ljusa sidan.
(Every Day Is Like Tuesday? Morrisseyreferens förstås!)
På svenska hette den typ "Måndag Hela Veckan". Bill Murray i huvudrollen som ärkesvin som lever om samma dag gång på gång. Han vaknar till samma låt på klockradion, det är samma datum, samma saker händer. Han har fastnat på en specifik dag. Som råkar kallas Groundhog Day. Många har säkert sett den filmen. Har blivit en sorts modern halvlklassiker.
Visst kan det kännas sådär även i verkliga livet?
Speciellt brukar jag tänka på det när jag sitter halvt medvetslös efter middagen och kollar Bolibompa med sonen. Det känns som att det är den där blonda tjejen som är programledare varenda dag. Trots att man vet att hon bara leder programmet på tisdagar.
"IIIiit´s Groundhog Tuesday!"?
Every Day Is Like Tuesday?
Kanske det.
Tiden bara försvinner. Rinner iväg. Tisdag följs av tisdag utan att man passerar "Gå" (och vanligen utan att man "inkasserar kr. 4000")
Pratade en gång med en gammal kvinna som ojade sig över hur snabbt hon tyckte att tiden går:
"Var tar tiden vägen nuförtiden" jämrade hon sig "Det är så här; man vaknar, man stoppar ner ena benet i långkalsongerna, man stoppar ner andra benet i långkalsongerna. Sen är det dags att lägga sig igen."
Vet inte om jag håller med henne till 100%. Men hon hade en smärre poäng. Veckorna går extremt fort.
För fort? Egentligen inte, jagmenar ju snabbare vi blir av med den här j-a skämtvintern ju bättre.
Längtan efter sommaren har officiellt börjat.
Jag är less på att Kramfors trottoarer bäst beträds med skridskor.
Jag vill inte att det ska regna i januari.
Et cetera.
Tiden fram till sommaren kan egentligen inte gå nog fort.
Men samtidigt innebär förstås varje vecka som passerar också att liemannen kommer en vecka närmare...om man ska se saken från den inte fullt så ljusa sidan.
(Every Day Is Like Tuesday? Morrisseyreferens förstås!)
Suicaine Gratifaction
Ja, sådär heter en kanonplatta. Av Paul Westerberg.
Nu ska jag försöka förklara vad det är jag tycker är bra med skivan i fråga:
Paul W. var alltså med i The Replacements när det begav sig. Det var ett band som började med att spela punkrock och som gjorde sig kända som ett gäng riktiga fyllskallar. Man gjorde en skiva som hette "Let It Be", vilket det sannolikt finns någon sorts lag som egentligen förbjuder. Man spelade in en cover på "Black Diamond" av Kiss. Man gjorde låtar som handlade om att ha stånd. Et cetera. Dessutom visade man sig ha en förmåga att skriva kanonlåtar och såväl välformulerade som roliga och cyniska/sarkastiska texter. Så småningom började de låta mer mainstream och mindre punk. Och det var ändå bra. De flesta skulle nog säga att de rentav blev bättre när de drog ner på det mest hysteriska tempot i låtarna. Och så var det då det där med kröken och olika droger, vilket så småningom kom att kosta en medlem livet.
Suicane Gratifacation låter precis som något en f.d. medlem i ett rövargäng som det ovan beskrivna skulle kunna prestera när han närmar sig 40 och drabbas av depression. Och får för sig att skriva ett album delvis bestående av pianoballader.
Av någon anledning tycker jag slutresultatet är mycket tilltalande.
Kan inte säga att jag har någon sorts grepp på exakt vad alla låtar handlar om. Det finns inget texthäfte och jag har inte orkat leta reda på texterna på nätet heller. Dessutom tveksamt om texterna skulle göra sig rättvisa i nedskriven form, för övrigt. Men "Bookmark" handlar utan tvekan om en flicka det är riktigt synd om. Gripande. "Born For Me" är en tja...kärlekssång skriven av en trött f.d. punkrocker som varit med om det mesta. Låter det som. "It´s A Wonderful Lie" är självutlämning av en ultracyniker. Men ändå bra. "Lookin´ Out Forever" verkar åtminstone delvis handla om döden. Osv.
Som synes inte plattan man slår på som soundtrack när man tömmer sista groggarna innan krogen.
Men bra.
Och riktigt bra som bakgrundsmusik när man städar.
Jag har förstått att Suicaine Gratifacation mer eller mindre floppade. Paul Westerbergs solokarriär började tydligen annars rätt lovande, även kommersiellt. Men inte många har hört S.G. Det är synd. Och dessutom inte busenkelt att åtgärda, skivan finns vare sig på Ginza eller CDON. Finns däremot på Amazon.. Har inte hört hans soloskivor innan S.G., men har köpt de efterföljande och de har inte varit alls lika bra.
Rekommenderas!
Nu ska jag försöka förklara vad det är jag tycker är bra med skivan i fråga:
Paul W. var alltså med i The Replacements när det begav sig. Det var ett band som började med att spela punkrock och som gjorde sig kända som ett gäng riktiga fyllskallar. Man gjorde en skiva som hette "Let It Be", vilket det sannolikt finns någon sorts lag som egentligen förbjuder. Man spelade in en cover på "Black Diamond" av Kiss. Man gjorde låtar som handlade om att ha stånd. Et cetera. Dessutom visade man sig ha en förmåga att skriva kanonlåtar och såväl välformulerade som roliga och cyniska/sarkastiska texter. Så småningom började de låta mer mainstream och mindre punk. Och det var ändå bra. De flesta skulle nog säga att de rentav blev bättre när de drog ner på det mest hysteriska tempot i låtarna. Och så var det då det där med kröken och olika droger, vilket så småningom kom att kosta en medlem livet.
Suicane Gratifacation låter precis som något en f.d. medlem i ett rövargäng som det ovan beskrivna skulle kunna prestera när han närmar sig 40 och drabbas av depression. Och får för sig att skriva ett album delvis bestående av pianoballader.
Av någon anledning tycker jag slutresultatet är mycket tilltalande.
Kan inte säga att jag har någon sorts grepp på exakt vad alla låtar handlar om. Det finns inget texthäfte och jag har inte orkat leta reda på texterna på nätet heller. Dessutom tveksamt om texterna skulle göra sig rättvisa i nedskriven form, för övrigt. Men "Bookmark" handlar utan tvekan om en flicka det är riktigt synd om. Gripande. "Born For Me" är en tja...kärlekssång skriven av en trött f.d. punkrocker som varit med om det mesta. Låter det som. "It´s A Wonderful Lie" är självutlämning av en ultracyniker. Men ändå bra. "Lookin´ Out Forever" verkar åtminstone delvis handla om döden. Osv.
Som synes inte plattan man slår på som soundtrack när man tömmer sista groggarna innan krogen.
Men bra.
Och riktigt bra som bakgrundsmusik när man städar.
Jag har förstått att Suicaine Gratifacation mer eller mindre floppade. Paul Westerbergs solokarriär började tydligen annars rätt lovande, även kommersiellt. Men inte många har hört S.G. Det är synd. Och dessutom inte busenkelt att åtgärda, skivan finns vare sig på Ginza eller CDON. Finns däremot på Amazon.. Har inte hört hans soloskivor innan S.G., men har köpt de efterföljande och de har inte varit alls lika bra.
Rekommenderas!
Mathias Jabs
När jag var sisådär 11-12 år gillade jag Scorpions. Ja, jag vet. Men jag var som sagt ung och oförståndig.
Och så hade de inte gjort den där j-a vissellåten ännu. Och ingen av dem var flintis.
Iallafall hade Mathias Jabs en svårartat häftig gitarr. Nu vet jag att det är en Gibson Explorer. Speciallackad, vit med fräsiga svarta ränder. Att gitarren hette så visste jag inte när det begav sig. Däremot hade jag en (nästan exakt) kopia som farsan sågat ur en bit vitmålad masonit och som jag sedan dekorerat med eltejp.
Den gitarren var mycket användbar i luftgitarrsammanhang.
Säkert mycket roande för min omgivning, har jag senare tänkt.
Men då kunde jag stänga in mig i timmar och låtsas spela Rock You Like A Hurricane.
Fortfarande kan jag göra (nästan exakt) detsamma.
Och då gör jag som idag:
Fick huset för mig själv i en knapp timme.
Direkt galopperade jag upp på övervåningen.
Fram med gitarren (nu en riktig, ej eltejpdekorerad).
Pluggar in förstärkaren. Höjer volymen. Höjer lite mer, tills det uppstår s.k. rundgång.
Slår på stereon och spelar med.
Först till detta och sedan spelar man detta och därefter detta.
Å ljuva känsla!
Kan inte hålla mig från att hoppa omkring, där i min ensamhet på övervåningen. Och plötsligt är det som att Mathias Jabs ande svävar över Kramfors.
Och så hade de inte gjort den där j-a vissellåten ännu. Och ingen av dem var flintis.
Iallafall hade Mathias Jabs en svårartat häftig gitarr. Nu vet jag att det är en Gibson Explorer. Speciallackad, vit med fräsiga svarta ränder. Att gitarren hette så visste jag inte när det begav sig. Däremot hade jag en (nästan exakt) kopia som farsan sågat ur en bit vitmålad masonit och som jag sedan dekorerat med eltejp.
Den gitarren var mycket användbar i luftgitarrsammanhang.
Säkert mycket roande för min omgivning, har jag senare tänkt.
Men då kunde jag stänga in mig i timmar och låtsas spela Rock You Like A Hurricane.
Fortfarande kan jag göra (nästan exakt) detsamma.
Och då gör jag som idag:
Fick huset för mig själv i en knapp timme.
Direkt galopperade jag upp på övervåningen.
Fram med gitarren (nu en riktig, ej eltejpdekorerad).
Pluggar in förstärkaren. Höjer volymen. Höjer lite mer, tills det uppstår s.k. rundgång.
Slår på stereon och spelar med.
Först till detta och sedan spelar man detta och därefter detta.
Å ljuva känsla!
Kan inte hålla mig från att hoppa omkring, där i min ensamhet på övervåningen. Och plötsligt är det som att Mathias Jabs ande svävar över Kramfors.
Nörd
En dag i nördighetens tecken.
Har sorterat mitt MP3-arkiv, alla 46 gigabyte.
Bestämde mig att det var dags för en nyordning och uppryckning. Har suttit i flera timmar och sorterat in olika artister i ett nytt rotbibliotek
Frossat i att våndas över saker som ifall "Elvis Costello And The Attractions" ska sorteras under "E" eller "C".
Ska man ha en speciell kategori för artister som har namn som börjar med en siffra eller ska de sorteras in under den bokstav som de skulle haft om man skrivit ut siffran med bokstäver?
Åh Beslut, Beslut.
Med stora "B".
Min kompis Datakonsulten förstår mig. Han blev mycket entusiastisk när jag berättade om mitt arbete. Han skickade direkt över 5-6 skärmbilder över hur hans samling ser ut på datorn. Han är iofs kanske inte helt representativ för gemene man - trots allt har han bemödat sig att uppfunna ett system med egna katalognummer för att bokföra sina skivor. Hans system är Excel-kompatibelt och man kan bl.a. hitta info om vilka datum han köpt in de olika skivorna efter några snabba tangenttryck.
Han är en hardcorenörd (obs: inte en nörd som lyssnar på hardcore, utan ett svårt fall av generell nördighet)
Själv är jag endast en rookie i jämförelse.
Självklart har man Nick Hornby och Hight Fidelity någonstans i bakhuvudet, när man sitter och sorterar. Huvudpersonen i den romanen använder sin skivsamling på många olika sätt, som inspiration, som objekt för skryt, som ett medel för personlig utveckling etc. Han använder också sin skivsamling som en sorts tröst. I boken beskrivs hur han sorterar om hela sin skivsamling så att bara han kan hitta en viss skiva utan problem. Detta är en typ av självförtroendeåterställande tröståtgärd efter någon sorts trassel.
Fullt begripligt.
Har sorterat mitt MP3-arkiv, alla 46 gigabyte.
Bestämde mig att det var dags för en nyordning och uppryckning. Har suttit i flera timmar och sorterat in olika artister i ett nytt rotbibliotek
Frossat i att våndas över saker som ifall "Elvis Costello And The Attractions" ska sorteras under "E" eller "C".
Ska man ha en speciell kategori för artister som har namn som börjar med en siffra eller ska de sorteras in under den bokstav som de skulle haft om man skrivit ut siffran med bokstäver?
Åh Beslut, Beslut.
Med stora "B".
Min kompis Datakonsulten förstår mig. Han blev mycket entusiastisk när jag berättade om mitt arbete. Han skickade direkt över 5-6 skärmbilder över hur hans samling ser ut på datorn. Han är iofs kanske inte helt representativ för gemene man - trots allt har han bemödat sig att uppfunna ett system med egna katalognummer för att bokföra sina skivor. Hans system är Excel-kompatibelt och man kan bl.a. hitta info om vilka datum han köpt in de olika skivorna efter några snabba tangenttryck.
Han är en hardcorenörd (obs: inte en nörd som lyssnar på hardcore, utan ett svårt fall av generell nördighet)
Själv är jag endast en rookie i jämförelse.
Självklart har man Nick Hornby och Hight Fidelity någonstans i bakhuvudet, när man sitter och sorterar. Huvudpersonen i den romanen använder sin skivsamling på många olika sätt, som inspiration, som objekt för skryt, som ett medel för personlig utveckling etc. Han använder också sin skivsamling som en sorts tröst. I boken beskrivs hur han sorterar om hela sin skivsamling så att bara han kan hitta en viss skiva utan problem. Detta är en typ av självförtroendeåterställande tröståtgärd efter någon sorts trassel.
Fullt begripligt.
Youtubiana
Det är lätt att fastna framför You Tube.
Här är ett par anledningar.
*The Replacements från 1981. Finns ett par låtar från den här konserten, men jag gillar verkligen "Goddamn Job". Den texten är inte att leka med. Rätt basic, får man säga. Hur gammal var yngre brorsan Stinson (basisten) i Replacements? Ser ut att vara typ 14 på den här videon. Grymt! I need a goddamn band.
* Från Replacements hamnade jag på The Only Ones och då givetvis på deras största (enda?) hit. Monumentalt gammeldags video. Men den har sin charm. Och låten är förstås en klassiker.
* De här låtarna kommer allihop från en tid då man fortfarande kunde framträda iförd hatt och försöka verka...tja...undrar hur de där försökte framstå egentligen? Poetiska? Go-Betweens gjorde bra låtar. Varför blev de inte större? Well. Ingen kan väl anklaga dem för att vara vadskamansäga...fotogeniska? Sånt spelade roll redan då.
* Om vi nu ändå är inne på ofördelaktigt utseende...modet i slutet på 80-talet gjorde inte Marillion (och deras fans) några tjänster. Men en av mina favvislåtar med dem.
* Till sist: är detta världshistoriens roligaste video? Av allt att döma producerad i Luleå, dessutom. Bear Quartet. Viss är det Mumintrollet man ser susa förbi? *2?
Här är ett par anledningar.
*The Replacements från 1981. Finns ett par låtar från den här konserten, men jag gillar verkligen "Goddamn Job". Den texten är inte att leka med. Rätt basic, får man säga. Hur gammal var yngre brorsan Stinson (basisten) i Replacements? Ser ut att vara typ 14 på den här videon. Grymt! I need a goddamn band.
* Från Replacements hamnade jag på The Only Ones och då givetvis på deras största (enda?) hit. Monumentalt gammeldags video. Men den har sin charm. Och låten är förstås en klassiker.
* De här låtarna kommer allihop från en tid då man fortfarande kunde framträda iförd hatt och försöka verka...tja...undrar hur de där försökte framstå egentligen? Poetiska? Go-Betweens gjorde bra låtar. Varför blev de inte större? Well. Ingen kan väl anklaga dem för att vara vadskamansäga...fotogeniska? Sånt spelade roll redan då.
* Om vi nu ändå är inne på ofördelaktigt utseende...modet i slutet på 80-talet gjorde inte Marillion (och deras fans) några tjänster. Men en av mina favvislåtar med dem.
* Till sist: är detta världshistoriens roligaste video? Av allt att döma producerad i Luleå, dessutom. Bear Quartet. Viss är det Mumintrollet man ser susa förbi? *2?
Q Magazine
Forfarande håller mitt återuppståndna intresse för brittiska musiktidningar i sig.
Tidningarna är förstås några år gamla. Men ändå. Det är bra läsning.
Och här är varför:
Flertalet av journalisterna som skriver är tamigattan riktigt bra. De är roliga på det där brittiska sättet jag är så svag för. Jag tänker Ben Elton när han är som bäst, jag tänker till och med Jerome K Jerome.
Dessutom gör de bra intervjuer. Jag kan läsa intervjuer med artister jag aldrig riktigt lyssnat på (Phil Collins, Eric Clapton t.ex.) och verkligen uppskatta det. Läste igår en intervju Eric Clapton från ca 1993 och det var hur bra som helst.
Man häpnar om hur mycket artister ställer upp på att berätta. David Gahan berättar detaljerat om hur han överdoserar heroin, hur han hittas av sin son och sin mamma och hur han liggande på sitt toalettgolv försöker lura dem att han "har influensa". Till exempel.
Nej.
Nu är det dags att gräva djupt i kistan med tidningar. Ska försöka hitta den där artikeln om The Pogues.
Tidningarna är förstås några år gamla. Men ändå. Det är bra läsning.
Och här är varför:
Flertalet av journalisterna som skriver är tamigattan riktigt bra. De är roliga på det där brittiska sättet jag är så svag för. Jag tänker Ben Elton när han är som bäst, jag tänker till och med Jerome K Jerome.
Dessutom gör de bra intervjuer. Jag kan läsa intervjuer med artister jag aldrig riktigt lyssnat på (Phil Collins, Eric Clapton t.ex.) och verkligen uppskatta det. Läste igår en intervju Eric Clapton från ca 1993 och det var hur bra som helst.
Man häpnar om hur mycket artister ställer upp på att berätta. David Gahan berättar detaljerat om hur han överdoserar heroin, hur han hittas av sin son och sin mamma och hur han liggande på sitt toalettgolv försöker lura dem att han "har influensa". Till exempel.
Nej.
Nu är det dags att gräva djupt i kistan med tidningar. Ska försöka hitta den där artikeln om The Pogues.
Idrottsgalan
Idrottsgalan ikväll.
Riktigt tråkigt.
Blä.
De riktiga idrottsgalorna är förstås de tävlingar som idrottarna utövar. Det är kul. När hockeyspelare ska leka Nobelpristagare blir slutresultatet däremot inte kul.
Om man bortser från själva det löjliga evenemanget, så kan man ändå roa sig med att spekulera om vem som skulle vunnit vilken kategori om jag själv och inte Idrottsakademin fått bestämma.
Here goes:
ÅRETS KVINNLIGA IDROTTARE
Nominerade: Therese Alshammar, Susanna Kallur, Carolina Klüft, Anja Pärson
Jag skulle valt: Anja Pärson.
Tror Idrottsakademin väljer: Anja Pärson
ÅRETS MANLIGE IDROTTARE
Nominerade: Mattias Ekström, Stefan Holm, Zlatan Ibrahimovic, Niclas Lidström.
Jag skulle valt: Niclas Lidström
Tror Idrottsakademin väljer. Zlatan.
ÅRETS LAG
Nominerade: Bowlinglandslaget 3-manna - damer, Mixstafettlaget - Skidskytte, Stafettlag - Längdskidor - herrar
Svenska Fotbollslandslaget - herrar
Jag skulle valt: Skidskyttelaget
Tror Idrottsakademin väljer: Fotbollslandslaget
ÅRETS LEDARE/TRÄNARE
Nominerade: Lars Lagerbäck - Fotboll, Inês Lopes - Rullstolsbasket, Anders Pärson - Alpint, Karin Torneklint - Friidrott
Jag skulle ha svårt att välja, eftersom jag inte vet vad Inez Lopez eller Karin Torneklint gjort.
Tror Idrottsakademin väljer: Karin Torneklint.
ÅRETS NYKOMLING
Nominerade. Magnus Arvidsson, Jens Byggmark, Caroline Hedwall, Charlotte Kalla
I rest my case. Även ifall Kallas stora genombrott kom de första dagarna 2008.
Tror däremot att Idrottsakademin är petiga med datumen och väljer Jens Byggmark.
ÅRETS PRESTATION
Nominerade: Therese Alshammar, Patrik Järbyn, Carolina Klüft, Mustafa Mohamed
Riktigt tung kategori.
Jag skulle valt Mustafa Mohammed, men jag är också ett stort fan av honom. Kanske inte helt obejektiv bedömning av hans insats kontra de andras.
Tror Idrottsakademin väljer Patrik Järbyn.
ÅRETS IDROTTARE MED FUNKTIONSHINDER
Nominerade: Basketlandslaget, Rullstolsbasket - herrar, Henrik Larsson - Biljard, Anders Olsson - Simning, Anna Polivanchuk - Simning
Kan inget om detta.
Chansar på att Rullstolslaget får priset, eftersom deras tränare är nominerad i en egen kategori!
JERRINGPRISET: Tror jag går till Zlatan. Jag skulle helst valt Mustafa Mohammed men han är skandalöst nog inte ens nominerad. Så då skulle jag valt Anja.
Riktigt tråkigt.
Blä.
De riktiga idrottsgalorna är förstås de tävlingar som idrottarna utövar. Det är kul. När hockeyspelare ska leka Nobelpristagare blir slutresultatet däremot inte kul.
Om man bortser från själva det löjliga evenemanget, så kan man ändå roa sig med att spekulera om vem som skulle vunnit vilken kategori om jag själv och inte Idrottsakademin fått bestämma.
Here goes:
ÅRETS KVINNLIGA IDROTTARE
Nominerade: Therese Alshammar, Susanna Kallur, Carolina Klüft, Anja Pärson
Jag skulle valt: Anja Pärson.
Tror Idrottsakademin väljer: Anja Pärson
ÅRETS MANLIGE IDROTTARE
Nominerade: Mattias Ekström, Stefan Holm, Zlatan Ibrahimovic, Niclas Lidström.
Jag skulle valt: Niclas Lidström
Tror Idrottsakademin väljer. Zlatan.
ÅRETS LAG
Nominerade: Bowlinglandslaget 3-manna - damer, Mixstafettlaget - Skidskytte, Stafettlag - Längdskidor - herrar
Svenska Fotbollslandslaget - herrar
Jag skulle valt: Skidskyttelaget
Tror Idrottsakademin väljer: Fotbollslandslaget
ÅRETS LEDARE/TRÄNARE
Nominerade: Lars Lagerbäck - Fotboll, Inês Lopes - Rullstolsbasket, Anders Pärson - Alpint, Karin Torneklint - Friidrott
Jag skulle ha svårt att välja, eftersom jag inte vet vad Inez Lopez eller Karin Torneklint gjort.
Tror Idrottsakademin väljer: Karin Torneklint.
ÅRETS NYKOMLING
Nominerade. Magnus Arvidsson, Jens Byggmark, Caroline Hedwall, Charlotte Kalla
I rest my case. Även ifall Kallas stora genombrott kom de första dagarna 2008.
Tror däremot att Idrottsakademin är petiga med datumen och väljer Jens Byggmark.
ÅRETS PRESTATION
Nominerade: Therese Alshammar, Patrik Järbyn, Carolina Klüft, Mustafa Mohamed
Riktigt tung kategori.
Jag skulle valt Mustafa Mohammed, men jag är också ett stort fan av honom. Kanske inte helt obejektiv bedömning av hans insats kontra de andras.
Tror Idrottsakademin väljer Patrik Järbyn.
ÅRETS IDROTTARE MED FUNKTIONSHINDER
Nominerade: Basketlandslaget, Rullstolsbasket - herrar, Henrik Larsson - Biljard, Anders Olsson - Simning, Anna Polivanchuk - Simning
Kan inget om detta.
Chansar på att Rullstolslaget får priset, eftersom deras tränare är nominerad i en egen kategori!
JERRINGPRISET: Tror jag går till Zlatan. Jag skulle helst valt Mustafa Mohammed men han är skandalöst nog inte ens nominerad. Så då skulle jag valt Anja.
On/In The Beach
Ofta är det enormt trist att höra någon berätta om sina drömmar. Men trots detta.
Drömde inatt om ett hål. Det var grävt på en sandstrand och var ca 2 meter djupt och ungefär en meter i diameter. Längst ner i hålet fanns ännu ett hål, ett mindre hål, stort ungefär som ett tefat. Genom detta fat kunde man skymta ögonen av en person som var nedgrävd i sanden.
Var personen ifråga jag själv?
Möjligtvis.
Men i drömmar såsom denna är sånt där inte alltid glasklart definierat. Man kunde i alla fall se upp från det lilla hålet ut i dagsljuset. Ända tills någon placerade en stor sten där.
Det är allt jag minns av drömmen. Sedan vaknade jag med ett ryck och kunde inte somna om på en bra stund.
En av mina allra största rädslor är att bli levande begravd. Blir illa berörd av filmer där detta sker:
"The Vanishing" med Jeff Bridges kan ge mig krypningar i kroppen ännu, 6-7 år efter att jag såg filmen. "Kill Bill" är ju lite av en skämtfilm, men innehåller också en obehaglig scen inne i en kista.
Och filmer med ubåtar? Låt oss inte ens gå in på det.
Kan också rysa lite extra när jag minns en del saker som hände då vi grävde snökojor på mellanstadiet. Har läst någonstans om olyckor som skett när barn grävt snökojor och detta inte har uppmärksammats av traktorförare. Otrevligt. Speciellt när man lätt kan se sonen fara fram som en lekatt i smala snögångar om bara några få år.
Kanske finns det åtminstone en renodlat positiv sida med klimatförändringarna: slutar det snöa kommer sonen i alla fall aldrig kvävas i en snötunnel som kollapsat.
På tal om filmer (och söner och pappor) så visade SVT ju "Hitta Nemo" ikväll.
Riktigt bra tyckte jag, skrattade en hel del trots att jag sett den tidigare och trots att jag inte var superkoncentrerad ikväll.
Stundtals blev jag faktiskt lite rörd.
Furuparksskolan, Luleå
Jag tänker mig att jag står utanför en matsal
Jag hör ett piano, jag tror det spelar Den Blomstertid Nu Kommer
Ljudet ekar mot stengolvet, solen silar in genom dammiga fönster
I längdhoppsgropen strax utanför har jag hoppat längre än tre meter
Bakom fotbollsmålet ett stängsel av ståltråd
Det luktar asfalt, sand och gräs
Man träffar alltid stängslet i ett hål
Jag tänker mig att jag är sjuk och hemma från skolan
Har lånat brorsans kompis Nintendo och tillslut klarat level 3 på Mario Bros
Bredvid skolan ligger berget
Där man kan bryta sig en piska från en liten björk
Man kan balansera på stängslet som går runt dagiset
Björkpiskorna biter över knogarna och låren
Lämnar långa röda märken
Halsfluss
Halsfluss skänker dig inte extra klipp i steget. Det gör dig inte raskare, muntrare eller generellt mer harmonisk. Insjuknade i tisdags. Lunchen jag åt i tisdags kändes som att gnaga småspik när det i själva verket var pizza.
Inget jättebra tecken.
Och det var ändå bara början.
Har nyss ätit min första riktigt normala måltid sedan i tisdags. Nu börjar det ordna upp sig på allvar.
Halsfluss är förstås inte hela världen, om vi nu ska sluta överdriva för ett kort tag. Det är t.ex. lätt avhjälpt med antibiotika. Lite märkligt dock att penicillin endast verkar finnas i tabletter stora som strutsägg. De glider inte problemfritt genom ett varigt svalg invaderat av streptokocker, det där tabletterna. Försökte förhandla mig till en kåvepeninmixtur på apoteket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det krävdes 3 personer för att räkna om mitt recept till sin motsvarighet i flytande form. Sedan visade det sig att hela kalaset skulle gå på närmare 700:-...Så då valde jag strutsäggen (+smärta) för 92:-.
Inget ont som inte har något gott med sig, dock.
Ett besök på vågen efter dessa asketiska dagar är uppmuntrande om man i likhet med mig har smärre komplex för kalaskulan. Sedan har jag också haft möjlighet att gräva fram mina musiktidningar från början/mitten av 90-talet och grotta ner mig i dem.
Det är slående hur mycket jag minns ordagrant. Långa passager från reportage om rätt anonyma band (Shed Seven, Gene, Echobelly m.fl.) kommer jag ihåg ord för ord.
Märkligt.
Också märkligt att det gått 10-15 år sedan jag första gången läste de där tidningarna, men att jag själv uppfattar det som...tja...nyss. Skivorna som recenseras tillhör de som jag fortfarande spelar mest. Nostalgi på hög nivå, antar jag. Känns faktiskt skönt. På ett vis.
Inget jättebra tecken.
Och det var ändå bara början.
Har nyss ätit min första riktigt normala måltid sedan i tisdags. Nu börjar det ordna upp sig på allvar.
Halsfluss är förstås inte hela världen, om vi nu ska sluta överdriva för ett kort tag. Det är t.ex. lätt avhjälpt med antibiotika. Lite märkligt dock att penicillin endast verkar finnas i tabletter stora som strutsägg. De glider inte problemfritt genom ett varigt svalg invaderat av streptokocker, det där tabletterna. Försökte förhandla mig till en kåvepeninmixtur på apoteket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det krävdes 3 personer för att räkna om mitt recept till sin motsvarighet i flytande form. Sedan visade det sig att hela kalaset skulle gå på närmare 700:-...Så då valde jag strutsäggen (+smärta) för 92:-.
Inget ont som inte har något gott med sig, dock.
Ett besök på vågen efter dessa asketiska dagar är uppmuntrande om man i likhet med mig har smärre komplex för kalaskulan. Sedan har jag också haft möjlighet att gräva fram mina musiktidningar från början/mitten av 90-talet och grotta ner mig i dem.
Det är slående hur mycket jag minns ordagrant. Långa passager från reportage om rätt anonyma band (Shed Seven, Gene, Echobelly m.fl.) kommer jag ihåg ord för ord.
Märkligt.
Också märkligt att det gått 10-15 år sedan jag första gången läste de där tidningarna, men att jag själv uppfattar det som...tja...nyss. Skivorna som recenseras tillhör de som jag fortfarande spelar mest. Nostalgi på hög nivå, antar jag. Känns faktiskt skönt. På ett vis.
Kalla!
Sportsändningar där man sitter med en klump i halsen och kämpar för att inte fälla en tår är händelser som kan definieras som goda händelser. I biblisk mening är de något av godo.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
Ladies And Gentlemen: The Rolling Stones
OK, här är en iakttagelse som jag är säker på är helt unik: Rolling Stones var ett rätt hyfsat band där i början på 70-talet.
Kors i taket.
Minns hur jag brukade lyssna på en Stones Greatest Hits i familjens gamla Audi på 80-talet. Hade hittat en kassett i en låda någonstans och det visade sig vara Hot Rocks med Stones. Lyssnade på den kassetten i timtal. Plågade min omgivning med att ta med mig kassetten överallt och propsa på att den skulle spelas. Ofta satt jag kvar i bilen en halvtimme efter alla andra hade gått in och lyssnade om och om igen på Jumpin´ Jack Flash.
Mellan åren 1968 och 1972 gjorde man Beggars Banquet, Sticky Fingers, Let It Bleed och Exile On Main Street. Fyra kanonalbum på lite drygt fyra år. Man skulle kunna säga att någon sorts ritning för hur en viss typ av rockband ska se ut och låta cementerades med de där skivorna. Och orginalet är som alltid bättre än kopiorna. När det kommer till dekadent rock framförd av musiker iförda bandanas och glitter har ingen gjort det bättre än Stones. Många har förstås försökt. Och misslyckats.
Hittade en konsertvideo från deras USA-turné 1972 på DC. Det är rätt häftigt.
Vad sägs om att inleda en konsert med Brown Sugar, fortsätta med Bitch, Gimme Shelter, Dead Flowers och sedan drämma till med Keef Richads paradnummer Happy? Detta dessutom medan Keith R. fortfarande iddes/kunde leverera den låten på ett hyfsat sätt. Inte många band som kan leverera en liknande öppningssalva.
Mick Jagger halsar Jack Daniels och frågar publiken varför de inte är i kyrkan, när det är söndag...
Keith Richards missar början på Bitch på ett sätt som känns "mucho raawk and råååll".
Bill Wyman ser ut som han väntar på bussen.
I mitten tappar konserten lite fart när man drar ner tempot med Love In Vain och jag har lite problem att hålla intresset under hela Midnight Rambler. På slutet drämmer man i med Jumpin´ Jack Flash och Street Fighting Man.
Och det är ju inte så dåligt.
Frågor Bland Många
Nytt år, samma gamla liv. Och lika bra är väl det antar jag.
Ännu ett år har lagts till handlingarna men fortfarande kan jag inte svara på de nedstående frågorna.
Tacksam för förslag.
* "En Prins I New York" går på TV just nu. Eddie Murphy i hälften av rollerna. Vad är det med afroamerikanska skådespelare som driver dem att göra dussintals olika roller i samma film? Finns massor med exempel, förutom då den här filmen. Det verkar anses vara en prestation i sig.
* Kommer man kunna läsa någon av kvällstidningarna någon dag under 2008 utan att hitta ordet "storbråk" på löpsedeln?
* Skulle köpa glidvalla idag. Frågade specifikt efter vanligt paraffin som inte kostar så mycket. Blev visad fluorbaserade klumpar á 450/styck. Som man skulle kombinera två olika av för att få bästa glid - total kostnad för det föreslagna "billiga" kalaset alltså 900:-. Varför blev jag inte förvånad av detta?
* Varför är Carolina Klyft den enda kändis min son känner igen, vare sig hon visas på TV eller i tidningen?
* Hur roligt är det att det går så bra för Charlotte Kalla?
Den sista frågan kan jag faktiskt svara på själv - det är enormt jäkla roligt.
Go Kalla!
(Titeln på det här inlägget? Som vanligt upp till var och en att tolka, men om man inte har hört John Holm tidigare rekommenderas att man gör det. Eventuellt börjar man med skivan där låten med samma namn som rubriken på det här inlägget finns.)
Ännu ett år har lagts till handlingarna men fortfarande kan jag inte svara på de nedstående frågorna.
Tacksam för förslag.
* "En Prins I New York" går på TV just nu. Eddie Murphy i hälften av rollerna. Vad är det med afroamerikanska skådespelare som driver dem att göra dussintals olika roller i samma film? Finns massor med exempel, förutom då den här filmen. Det verkar anses vara en prestation i sig.
* Kommer man kunna läsa någon av kvällstidningarna någon dag under 2008 utan att hitta ordet "storbråk" på löpsedeln?
* Skulle köpa glidvalla idag. Frågade specifikt efter vanligt paraffin som inte kostar så mycket. Blev visad fluorbaserade klumpar á 450/styck. Som man skulle kombinera två olika av för att få bästa glid - total kostnad för det föreslagna "billiga" kalaset alltså 900:-. Varför blev jag inte förvånad av detta?
* Varför är Carolina Klyft den enda kändis min son känner igen, vare sig hon visas på TV eller i tidningen?
* Hur roligt är det att det går så bra för Charlotte Kalla?
Den sista frågan kan jag faktiskt svara på själv - det är enormt jäkla roligt.
Go Kalla!
(Titeln på det här inlägget? Som vanligt upp till var och en att tolka, men om man inte har hört John Holm tidigare rekommenderas att man gör det. Eventuellt börjar man med skivan där låten med samma namn som rubriken på det här inlägget finns.)
