Läst: Stäppvargen av Herman Hesse
Vad: Boken handlar om en viss Harry Haller. Först får vi läsa ett inledande stycke, en sorts bakgrund, författad av en pojke som bott i samma hus som Harry. Därefter får vi ett manus som ska vara författat av Herr Haller himself och som beskriver ungefär samma tidsperiod som pojken beskrivit, sett genom Harry Hallers perspektiv. Det är oklart exakt vad som egentligen skett i Harrys berättelse och hur mycket som är metafysik. Eller fantasi och surrealism. Vi bjuds också på Stäppvargstraktaten, som är ett häfte Harry får under en nattlig promenad. Häftet förefaller handla om honom själv och talar direkt till "Harry", dvs honom själv. Han träffar den mysteriösa "Hermoine" som jag gissar är en rent symbolisk figur som representerar en del av hans psyke. Boken handlar i hög grad om konflikten mellan olika motstridigheter i mänskliga psyket. "Stäppvargen" är Harrys egen bild av den djuriska delen av honom som står i motsatsförhållande till den andra, mänskliga, delen av honom. Under bokens gång blir Harrys självbild mer och mer mångfacetterad. Avslutningen utspelas i en drömlik, surrealistisk magisk teater där Harry bland annat lär sig att skratta åt spegelbilden av sig själv, vilken då faller sönder i ett myller av bitar som visar olika aspekter av honom själv. Det hela verkar, trots dysterheten Harry uppvisar i övrigt, sluta på ett positivt sätt.
Jag tyckte: Jag valde den här boken från bibliotekshyllan på grund av Steppenwolf, dvs gruppen bakom Born To Be Wild. Dessutom visste jag ju att Herman Hesse var Nobelpristagare och boken var trots det inte avskräckande tjock. Dock knappast någon lättläst bok, trots att den är kortfattad. Oerhört mycket tankar finns insprängt i de knappa 200 sidorna. Jag fick läsa om partier och stanna upp och fundera innan jag fortsatte. Bra! Sånt gillar jag, om det nu inte blir totalt obegripligt. Vilket detta inte var. Språket och en del av problemställningarna är ålderdomliga men psykologin fortfarande gilitig. Imponerande, får man säga. Boken är ändå skriven på 20-talet. Och rockreferenser hittar man ju fler än Steppenwolf. I´ll Be Your Mirror med Velvet Underground, Blood And Chocolate med Elvis Costello samt My Name Is Jonas med Weezer förefaller samtliga ha inspirerats härifrån. Citaten från låtarna/albumet kan förstås vara bara tillfälligheter. Men det tror jag inte. Här flödar droger, ångest och faktiskt sex. Det är på flera sätt en rock´n roll bok. Bara inte formulerad som Nikki Sixx skulle gjort.
Betyg: 4 (och då ger den starka avslutningen i den magiska teatern en extra poäng i sig självt).
Jag tyckte: Jag valde den här boken från bibliotekshyllan på grund av Steppenwolf, dvs gruppen bakom Born To Be Wild. Dessutom visste jag ju att Herman Hesse var Nobelpristagare och boken var trots det inte avskräckande tjock. Dock knappast någon lättläst bok, trots att den är kortfattad. Oerhört mycket tankar finns insprängt i de knappa 200 sidorna. Jag fick läsa om partier och stanna upp och fundera innan jag fortsatte. Bra! Sånt gillar jag, om det nu inte blir totalt obegripligt. Vilket detta inte var. Språket och en del av problemställningarna är ålderdomliga men psykologin fortfarande gilitig. Imponerande, får man säga. Boken är ändå skriven på 20-talet. Och rockreferenser hittar man ju fler än Steppenwolf. I´ll Be Your Mirror med Velvet Underground, Blood And Chocolate med Elvis Costello samt My Name Is Jonas med Weezer förefaller samtliga ha inspirerats härifrån. Citaten från låtarna/albumet kan förstås vara bara tillfälligheter. Men det tror jag inte. Här flödar droger, ångest och faktiskt sex. Det är på flera sätt en rock´n roll bok. Bara inte formulerad som Nikki Sixx skulle gjort.
Betyg: 4 (och då ger den starka avslutningen i den magiska teatern en extra poäng i sig självt).
