Thomas blogg

Hamnade i en diskussion som handlade om Idrottens Väsen. Vad det nu är. Det fick mig att fundera över hur jag själv skulle definiera idrottens väsen eller själ.
Det första jag kom att tänka på var drömmarna och glädjen som fanns förknippat med drott när jag var barn. När jag träffar gamla kompisar pratar vi fortfarande om händelser på matcher i mitten av 80-talet. Fortfarande får jag försvara mig på grund av ett misstag (de påstår att) jag gjorde 1985. Det är besynnerligt hur väl jag minns många situationer trots att de skedde för 25-30 år sedan. Såvida de handlar om sport vill säga. Jag minns hur det kändes inför min allra första fotbollsträning och min första match. Jag kommer ihåg inte bara mål som jag gjorde eller tävlingar där det gick bra utan även resorna vi åkte på och vad vi pratade om. Rentav minns jag enstaka glidtacklingar och rensningar. För att inte tala om hur vi lekte att vi var Bojan Krizaj, Peter Popangelov, Andreas Wenzel eller givetvis Ingemar Stenmark.
Det här blir inte mindre märkvärdigt av att jag numer inte kan hålla i minnet vilken sorts smör jag ska köpa, inte ens de 5 minuter det tar för mig att åka ner till affären.
Om jag ska tänka på idrottens väsen tänker jag också på TV puckshögar, på hur vi firade svenska segern mot Rumänien i VM -94 genom att springa rakt från TV soffan och ut i Lulsundskanalen och jag tänker på min kompis som gjorde ett glädjeskutt rakt in i en takfläkt för att fira ett mål.
Glädje.
Idrott måste innehålla glädje. Även för vuxna (eller rentav förvuxna) människor.
Glädjen måste ingå i alla fall i någon mån eller ur någon aspekt. Den är en förutsättning för sport.

Om man vid det här laget i texten sträcker sig efter kräkhinken på grund av överdos med feelgoodklyschor kan det vara värt att lägga till att en del av idrott, åtminstone tävlingsidrott, också är synonymt med kamp. Det kan vara kamp mot motståndare som ibland gör sitt allra bästa för att få dig att må dåligt på alla olika plan. Det kan se ut så här eller så här eller rentav så här. På gott och ont så ingår detta i konceptet. Idrott kan också vara en kamp mot sig själv. Det kan vara en obehagligare motståndare än Nigel De Jong. Idrott kan vara att plåga sig själv till den totala utmattningens gräns och ändå misslyckas med att nå sitt mål! Jag tycker det är en av de häftigare aspekterna på sport. Se t.ex. Marcus Hellner på 15 km i senaste OS. Han är beredd att pressa sig på ett omänskligt sätt. Efter målgång ligger han en lång stund närmast okontaktbar i snön. Och missar prispallen med mikroskopisk marginal. I det här ligger något som tilltalar mig. Kanske på ett bisarrt sätt. Att göra sitt bästa och misslyckas - det är som hämtat ur en text av Springsteen, det är vackert.
Det finns förstås även någonting tilltalande i att pressa sig själv och lyckas. Se t.ex. Charlotte Kallas fantastiska avslutning på Tour De Ski. Fast oftare misslyckas man ju.

Härnäst tänker jag på idrottens förmåga att engagera. Jag tänker på hur även min av sport totalt ointresserade hustru grät glädjetårar när Carolina Kluft prickade sitt sista försök i längdhoppet under VM i Paris och på hur pappa så länge jag kan minnas vägrar lyssna på Radiosporten när Luleå Hockey spelar eftersom han är övertygad att han då personligen orsakar att de förlorar.
Själv är jag naturligtvis helt befriad från alla irrationella känslor under betraktande av idrott.
Hrm.
Har aldrig behövt byta en t-shirt som är genomsvettig efter 45 minuters fotbollstittade. Har aldrig hållit en TV apparat i händerna och övervägt att slänga den genom ett fönster, inte ens när Luleå Hockey tappade SM finalen mot Brynäs på nesligast möjliga sätt. Inte heller har jag sparkat ut vattenflaskor i vegetationen som omger olika grusplaner i Norrbotten och aldrig heller i vredesmod kastat några skidor till marken efter målgång.
Så då var det utrett.

Jag har svårt att hitta någon slutkläm på detta. Men kanske såhär: För mig känns idrottens själ som inte främst något som berör elitidrotten. Det har mycket mer att göra med saker som att 25 personer med starkt varierande civil status (och ofta i minst sagt diskutabel fysisk status) kan tänka sig att offra 3-4 kvällar i veckan för att försöka åstadkomma något som i alla fall liknar fotboll i sitt lokala Div V lag.
En dörr till ett omklädningsrum som står på glänt och släpper en pust av ångande värme ut i skymningen medan man packar in väskan i bilen efter någon av säsongens sista träningar i källarserien.
Där kanske man hittar idrottens riktiga väsen?