Modo
Strax börjar elitserien. Inom kort kan jag värma min höstfrusna kropp på värmen som alstras när jag traditionsenligt matar braskaminen med Tidningens Modo-hyllning/Elitseriebilaga.
Det är alltså dags för mig att tippa hur Elitserien slutar.
Mitt tips på slutsegrare är Modo Hockey.
Jag nås av kommunikéer från norr:
”Om Modo slipper kvalserien ska jag streaka under elitloppet och skapa en så penibel tystnad att man kan höra Charles Berglund snarka” säger dom.
”Hur kan Modo ge Dick Axelsson 200 000 i månaden när han kör sin bakmaskin mer än bänkpress?”
Jag anser att man här är fel ute.
Jag har ju tidigare förklarat att jag kan mycket lite om hockey. Det gäller förstås fortfarande.
Men de flesta verkar vara överens om att elitserien är rekordjämn i år. Att Modo skulle komma till slutspel verkar minst lika troligt som att många andra lag ska komma dit. Det var ju mycket nära redan ifjol. Och om man skriver av Modo från alla diskussioner om seger menar man alltså att ett lag med karaktärer som Niklas Sundström och Ole-Christian Tollefsen under ledning av Ulf Samuelsson är chanslösa i ett slutspel?
Mja, mja säger jag.
Däremot är att jag är orolig för mitt eget favoritlag.
Luleå HF tippas till min förtvivlan av många sk. experter att bli ett topplag.
Återigen kan jag inte räkna upp hockeystats tills korna kommer hem. Inte heller kan jag rita utförliga diagram över tvillingarna Abbotts avföringsstatistik eller något annat lika bisarrt som mina mer hockeyintresserade vänner verkar kunna göra.
Däremot vet jag att idrottare och lag från Norrbotten inte fungerar bra när de är favoriter.
En del av bakgrunden till detta är hemmaopinionen.
Knivarna slipas i de norrbottniska stugorna och jag lovar att det inte kommer dröja länge ifall resultaten går emot i seriens inledning tills dessa knivar sätts i arbete:
”Dom som skulle vara så jävla bra.”
”Vad var det jag sa om målvakterna?”
”Harju? NHL? Hahaha!”.
”Hela Sverige skrattar”.
Så kommer det låta i ylande kör.
Ovanstående är autentiska kommentarer jag redan snappat upp under en inte alltför imponerande försäsong. Med vänner som dessa, vem behöver fiender?
En nästintill perfekt Luleåsäsong var fjolårets.
Laget var kompakt nederlagstippade av alla.
Vi älskar när vi är nederlagstippade. Speciellt av Stockholmsmedia.
För då ska vi visa dom jävlarna.
Alla sluter upp bakom detta.
Att vara favoriter är värre.
Jag vill härmed dra mitt strå till stacken för att försöka ställa ner förväntningarna på Luleå:
Spelarna man värvat passar inte in i systemet, det har varit för stor spelaromsättning, man spelade ändå dåligt andra delen av serien ifjol, målvakterna är för dåliga.
Det här är frågetecknen som bara måste vara 100% sanna, jag har nämligen läst dem i kommentarsfälten på de norrbottniska lokaltidningarna.
Så där har ni det.
Gå nu ut och tippa att Modo vinner elitserien och att Luleå får kvala.
Säg åt alla era vänner att göra det samma.
Speciellt ifall ni är kompis med de som jobbar på Aftonbladet och Expressen.
Jag har möjligen en eller ett par baktankar med den här texten. Erkännes.
För det första är jag notoriskt usel på att tippa. Mina tips går in ungefär lika ofta som man siktar Fredrik Reinfeldt nynnandes på Internationalen på torget i Kramfors.
En annan baktanke är att försätta mig i en position där jag oavsett hur bra det går för Modo alltid kan säga: ”vad var det jag sa”?
Skulle det däremot gå dåligt för Modo kan jag säga att ”de borde få ut mer av sina spelare” eller att ”jag hade verkligen trott de skulle gå bättre”. Kanske lägger jag till någon diskret formulering om ifall tränaren verkligen kan få ut max av laget och hur länge han kan sitta kvar.
Tyst för mig själv kommer jag då att fnissa medan jag utåt anlägger en bekymrad min.
Inte minst för att jag vet att jag vet att jag själv får smaka samma medicin - eller värre - ifall det går dåligt för mitt favoritlag.
För ifall någon undrar hatar eller avskyr jag inte Modo. Inte mer eller mindre än någon av Luleås andra elitseriekonkurrenter. I en perfekt värld skulle alla andra lag förlora alla sina matcher.
Det får gärna gå bra för Modo (och Timrå). Bara det går åtminstone en hårsmån bättre för Luleå.
I annat fall försämras min psykosociala arbetsmiljö med flera hundra procent.
Det vill jag inte.
Jag vill inte ställas inför elitserietabeller toppade av Modo tejpade på kaffeapparaten på jobbet.
Jag vill inte mötas av alkoholpåverkade åldringar i Modo-tröja vardagseftermiddagar utanför Hemköp i Kramfors (vilket jag fick stå ut med senast de tog guld).
Jag vill inte ha säkerligen verkligt humoristiska kommentarer, mail och SMS om Modos förträfflighet.
Jag vill inte utsättas terrorkampanjer på Facebook under parollen The Heart Of Hockey eller vad det nu kan vara för piffig slogan man har detta år.
