Synthare Eller Hårdrockare
I somras föll jag till föga.
Varenda gång jag klippt mig hos min nuvarande frisör har han avslutat med att fråga ifall jag ”vill ha något i håret, kanske lite vax”?
I snart fem år har jag svarat nej. Varje gång.
Märkligt nog har frisören inte avskräckts. Han har bara fortsatt att fråga.
Kanske har det lite med hans allmänna stil att göra också?
Trots allt frågar han mig varje gång ifall jag vi ha håret ”som vanligt”.
Jag svarar alltid ja. Och därefter får jag alltid en lite annorlunda frisyr än tidigare.
Men i somras tänkte jag hursomhelst att – va fan.
När jag har semester är det nästan bara min fru som ser mig ändå. Och för henne är det för sent att ångra sig vid det här laget.
Så jag gjorde det.
Jag vaxade.
Eller lät mig vaxas. I håret, alltså. På huvudet, för att vara helt glasklar.
När det hela sedan var över såg jag mig i spegeln och tänkte att jag såg ut som en synthare.
Det kanske inte var den allra första tanken. Den första tanken hade nog mer att göra med ifall jag nu verkligen håller på att bli flintis eller ifall jag höll på att gå in i en fyrtioårskris.
Men sedan.
Jag kan inte hjälpa det. På något vis delar jag fortfarande in världen i synthare eller hårdrockare. Precis som om året fortfarande hade varit 1984 och jag hade varit elva år gammal och detaljläst musiktidningen Okej! i ständig jakt på nya hårdrockband.
Och förstås var och är det också så här:
Hårdrock = bra.
Synth = dåligt.
Jag vill inte vara synthare.
Men idag gjorde jag det igen.
Vaxade.
Tänkte synth-tanken igen.
Skrev en blogg om det.
La in ett citat av Lars Demian som ett internt skämt.
Tryckte på "Spara & publicera!
