Sportens Naturlagar
Den amerikanska musikgruppen The Fugs försökte en gång få Pentagon att sväva. Detta tänkte man sig uppnå genom någon sorts tankekraft och utstötanden av mantran.
Det gick sådär. Eller inte alls egentligen.
Detta av enkel anledning: stora byggnader kan inte levitera.
Man kan i längden inte lura naturlagarna. Oavsett hur mycket ohälsosamma substanser man intar.
Det bara är så.
Bland annat därför ser jag fram emot slutet av fotbollssäsongen. Jag tänker självklart på spurten av Div 1 norra. Under många år har Bodens BK befunnit sig på samma nivå i seriesystemet som IFK Luleå. Eller rentav högre.
Som var och en förstår är det här ett brott mot alla existerande naturlagar.
Det är inte bara att skratta Moder Natur i ansiktet, det är att fjärta henne i sagda ansikte.
Det spelar ingen roll att Bodens resa mot superettan iscensattes av en klubbchef från Luleå, en tränare från Luleå samt ett flertal spelare antingen fotbollsfostrade eller bosatta i Luleå.
Det är ett sjukt skämt. En styggelse. A freak of nature.
Jag hoppas att det är på väg att ställas till rätta.
IFK Luleå har börjat höstomgången ganska starkt. Bodens BK har däremot inte gjort det. Som väntat har de därför förstärkt sin främlingslegion med ytterligare legoknektar. Vi får se om det räcker. IFK tror jag helhjärtat på. Liksom Kramfors Alliansen. Det enda som kan stoppa dem från att vinna serien är en genomklappning av monumentala proportioner.
Jag gillar verkligen höstfotbollen. Det kan vara den bästa perioden. Gillade den även som spelare. Det var härliga träningar som avslutades i skymning. Inte sällan gick det skapligt för mig att spela på hösten. Jag tror det mest av allt berodde på att jag var en av få som fortfarande brydde mig vid det laget. Många av mina lagkamrater prioriterade älgjakt, myrdikning eller i stort sett allt annat än fotboll. Inte jag. Dum som jag var och är.
Vissa – många – har svårt att som jag se tjusningen i grobianseriernas höstomgångar.
Då kan man ju ägna sig åt VM i friidrott istället.
Jag ser fram emot det mesta där utom kanske hundra meter. Eller. Det är ju omöjligt att inte se fram emot att se Usain Bolt tävla. Men i övrigt har inte sprint varit särskilt intressant för mig på 20 år. Det har utvecklats till någon sorts tuppfäktning där mer än halva prestationen verkar bestå i att strutta omkring som en schlagerartist med anabola biceps före start. Iförd spandex. Patetiskt.
Jag ser däremot mycket fram emot marathon. Marathon som gren är kanske lite som division IV fotboll: en njutning som många inte omedelbart uppskattar. Men det är ett drama över två timmar. Det ställer enorma krav på utövarna. Det är en svår avvägning att veta hur hårt man ska gå ut. Inte mycket verkar oftast hända under de första 30 kilometerna.
Men sedan kommer smärtan.
Alla måste stå ut med smärtan under lång tid. Det gillar jag.
Och de sista två kilometerna innehåller ofta stora omkastningar. Där får man se vem som haft störst förmåga till självkännedom tidigare i loppet, vem som gått ut för hårt, för löst eller som får ut max. För att vinna ett marathon krävs ungefär samma egenskaper som tidigare krävdes för att vinna en femmil (innan en femmil på skidor kom att bli gemensam åkning i 49 km och därefter en spurt).
Man måste vara extremt vältränad.
Man måste ha stor mental styrka och självkännedom.
Och man måste stå ut med stor smärta under lång tid.
Jag kan inte annat än älska sån idrott.
