Läst: Cthlhu 1 av HP Lovecraft
Vad: En samling skräcknoveller. Historierna har det gemensamt att alla involverar den sk. Cthlhumytologin. Denna handlar, ungefär, om att jorden tidigare befolkats av varelser från rymden som fortfarande finns kvar i någon sorts halvexistens. I en sjunken förhistorisk stad huserar den mäktige Cthlhu i väntan på att kunna återkomma för att sprida skräck och fasa. Historierna har lämnat rätt stort avtryck i populärkulturen. Det har bland annat gjorts rollspel på temat och Metallica (!) har gjort låtar som lånat en del härifrån.
Jag tyckte: Jag är ingen storkonsument av skräcklitteratur. De senaste 5 åren har det nog bara varit en novellsamling av Poe och Hanteringen Av De Odöda av John Ajvide Lindqvist som jag läst i den genren. Den sistnämnda boken var ruggig på rikt. Själva skräcken är det däremot tunnsått med här. Novellerna är nästan hundra år gamla och det märks kanske en del. Gränserna för vad som är läskigt kanske har flyttats fram? Tycker även åldern märks en del i hur Lovecraft formulerar sig. Jag tycker faktiskt att några av de här berättelserna är rätt dåligt skrivna. Då får Lovecraft vara hur mycket legend som helst. Tycker också han upprepar sig för mycket för sitt eget bästa i novellerna. Kanske ett resultat av att de från början inte publicerades i en samling. Men en aning överdoseras ändå hur något mysteriöst väsen skrämmer husdjur och boskap på ett övernaturligt sätt och hur en fruktansvärd stank sprider sig mysteriöst.
Den första novellen, Festivalen, gillar jag sämst. Den är rena festivalen av billiga adverb: ”lyktan guppade otäckt”, ”falluckan gapade motbjudande” et cetera. Det återfinns minst 5 liknade på varje boksida. Jag tappar dessutom räkningen på hur många gånger saker är ”obeskrivliga”. Det blir inte bra. Själva historien förstörs av dåligt språk.
Den andra novellen, ”Färg Bortom Tid Och Rum” är den jag gillar mest. Tycker den är den enda berättelsen här som faktiskt är en smula skrämmande. Och då är jag ändå mer lättskrämd än de flesta.
Betyg: 2
