Känslan Man Har
Verkligheten som man ser den som barn är inte alltid som man ser den som vuxen. Till exempel är det inte helt livsavgörande ifall man har en cykel med broms i navet eller ifall bromsen ligger an mot fälgen. Skillnaden mellan ett liv i lycka och evig välgång är inte heller ifall man har en avlång sadel, sk ”limpa”, istället för en cykelsadel av vanlig modell.
Ibland är man däremot helt rätt ute redan från början. Den instinktiva känslan av att städa är tråkigast i hela världen är ju helt sann. Det förstår man redan som mycket liten. Det blir inte mindre sant för att man blir äldre.
Städa är tråkigast.
Tristare än att kolla på innebandy, lyssna på partiledardebatter eller kolla på s.k. realityteve på Kanal 5. Ja rentav är det tråkigare än att gå en universitetskurs i statistik.
Världen och hur man ska handskas med den är ju annars något man får omvärdera lite nu och då. Det är ganska roligt att se på hur äldsta pojken försöker växa in i en lite tuffare skolpojkskostym. Det är lite tuffare lekar. Det är även att prova på att svära.
”Jevlar” piper han och det låter fortfarande mycket ovant.
”Fan” utstöter han prövande.
Det låter illa såklart. Men är också lite roligt.
Häromdagen pratade vi alla grabbarna om cykling. Vad som är roligast när man cyklar. Vi var ense om att det roligaste var att cykla så fort som man kan. Jag pressade grabbarna på varför just det är så roligt. Och fick svaret: ”för att det killar i snoppen”. Här hade det varit lätt att klämma in en eller annan kommentar om hur sådana känslor kan förändras senare i livet. Hur de kan få en lite annan karaktär. Men jag höll som tur var käften.
("Känslan Man Har"? Ett seriealbum av Jan Stenmark. Bra på rikt.)
