Thomas blogg

Lyssnade på en samling garagerock från 60-talet häromdagen. (Various Artists – MC5 & The Ultimate Garage Rock Collection)
Tänkte att det var rena rama instruktionsboken till rock. Essensen av den musikstilen. Bara det som är bra med allt dåligt bortkapat.
The Monks. The Sonics. The Cryan Shames. Question Mark And The Mysterians.
Det finns hur många band som helst man kan räkna upp.
Energin de har. Passionen och drivet.
Ska man spela rock måste det där finnas med i någon mån. Odiskutabelt. Annars är det något annat man spelar. Har man inte hört de här banden finns en veritabel skatt bara några klick bort på Spotify eller YouTube.

Dagen efter lyssnade jag på Elvis första LP.
Elvis Presley – Elvis Presley
Slogs av att man hittar samma sak hos Elvis som hos garagebanden som dök upp tio år senare. Och hos punkbanden ytterligare några år senare.
Jag vet att det förstås är rätt självklart. Men på sätt och vis tycker jag att det inte finns mycket att tillföra rockmusiken än vad man hittar på Elvis första skiva. Vissa låtar är fulländade rocklåtar. Man hittar liknande energi hos Little Richard och Jerry Lee Lewis. Men jag vet inte. Det är något visst med Elvis Presley, som hans första skiva heter. Jag tycker inte minst det är ett verk från en rockgrupp. Ett garageband. Inte en soloartist som t.ex. den också fenomenale Chuck Berry. Elvis är förstås frontfiguren. Men nästan lika viktig som hans röst och karisma tycker jag att Scotty Moores gitarr är på den här skivan. Och Bill Blacks ståbas. Slap-bas är så fruktansvärt bra. Heartbreak Hotel, uttjatad som den är, hade inte varit alls samma låt utan basen i början. Inledningen på Blue Moon likaså.
Det här är ett band som spelar. Ett garageband.

Jag vet inte hur sant det egentligen är, men legenden säger ju att bandet först försökte spela in diverse låtar men att det inte svängde särskilt bra. Så man gav upp. När man gjorde sig klara att gå hem hörde sedan producenten hur bandet lekte med That's Alright Mama och att det fanns något annat där. Det var med all säkerhet garagenerven som han, Sam Philips, hörde då.
Elvis Presley är då nitton år gammal och det är bara så fruktansvärt häftigt att han är det.
Skjut mig gärna, men jag tycker det spelar roll att han är tonåring. Hade han varit 38 hade det varit något helt annorlunda. Och sämre.
Det tog förstås inte lång tid innan Elvis ”förbättrades” med körer och stora instrumenteringar. Fortfarande bra ibland. Men inte som första skivan.