Thomas blogg

Ser dagens ljus genom rödsprängda ögon. Eller rättare sagt: jag hade sett dagens ljus ifall det inte varit så mörkt 04.30 att man knappt ser handen framför sig. Dock både ser och hör jag sonen invadera sovrummet.
"Jag ha välling. Jag hungrig som en varg."
Glädjen över att tvååringen redan lärt sig uttrycket "jag är hungrig som en varg" bleknar lätt när det känns som att någon tömt en cementblandare i vardera ögonlocket.
Så småningom är iallafall vällingen blandad och inmundigad. Och alla kroppsdelar som en normal morgon bör tvättas hos såväl mor, far och son är så småningom rengjorda.
Tänder blir borstade och polarkaka uppäten.
Sätter igång med påklädning.
Till en början går allt enligt tidsplan. Långkalsonger, jeans, tröja, jacka, halsduk och så vidare, allt glider på sonen i en jämn och problemfri takt.
Men då kommer vi till sista detaljen.
Skorna.
Vår hall förbyts till en plats som kunde misstagits för ett brittiskt kloster på 700-talet som får "oväntat besök" av vikingar. Jag tänker också på de så kallade "Göteborgshändelserna" eller kanske Hulk Hogan när jag ser sonen rulla omkring på golvet under utstötanden av ilskna, gutturala läten.
Kaos utbryter alltså.
Efter en fem minuters brottningsmatch befinner sig skorna slutligen på fötterna på min vid det här laget helt hysteriske son.
Då känner jag en värme sprida sig över mina lår.
Och det är inte en varm känsla av glädje som sprider sig över min lekamen.
Det är sonen.
Som då kissar.
På sig själv. På mig. Överallt.
Och vi är tillbaka på ruta 1.
Med 20 minuter till mitt arbete börjar.

Gång efter gång la han upp bollen, gång efter gång rullade den iväg. Allt medan hysterin växte.
"Inte springa ivääääg!"

Blir intressant att följa hur det där utvecklas. Ifall det förändras. Skulle inte tro sonen kommer börja skriva med vänster hand t.ex. Men man vet ju aldrig.

Att låsa in sig på 80 kvadratmeter tillsammans med en förkyld tvååring ger inblick i fysikens djupaste mysterier.
Igår skrev jag om entropi, oordning, och om hur allt strävade efter att öka sin oordning på samma vis som ett uttråkat och frustrerat barn.
Det finns förstås fler fysikaliska lagar som kan tillämpas på den aktuella situationen:
1. Ifall en kropp väger ca. 15 kg. och framförs i en hastighet som motsvarar den högsta möjliga utifrån att man är utrustad med ben som är ungefär 30 cm. långa så kommer rörelseenergin som lagras i den framrusande kroppen att vara tillräcklig för att förflytta en höstol rejält ur sitt läge.
2. Den låga, centrala stöt som applicerades på den framrusande kroppen i exemplet ovan kommer fördelas ganska jämnt mellan höstolen och kroppen, på så vis att dessa objekt förflyttar sig med hög hastighet från varandra. Objekten (dvs. höstolen och kroppen) kommer att beskriva en elliptisk bana som fortskrider till rörelseenergin är lika med noll. Detta innebär att kraften, som nyligen gick åt för att springa så fort man kan framåt, istället används för att deformera delar av tvååringens kropp mot golvet och annat som kommer i hans väg. Med otäcka blånader och skrapsår som följd.

För att nu bara ta två exempel. Utan att gå in på vad som händer om man försöker ligga på armstödet till soffan utan att hålla i sig, balansera på sängramen utan att hålla i sig, klätta på stolsryggar och hoppa från allt som är högt nog för att man ska slå sig rejält om man misslyckas med landningen.

Jag har kommit fram till att ungefär följande gäller för sjuka tvååringar:
Hälften av allt man gör utför man bara för att prova ifall man kan göra just den saken.
I hälften av fallen så visar det sig att man inte kunde göra just den saken.
Och i ungefär hälften av gångerna det går åt pipan gör man illa sig rejält.

Entropi.
Det är inte bara en låt av geronto-punkarna Bad Religon.
Det är också en av de där grejerna jag pysslade med i fysikundervisningen och som jag nu minns bara mycket diffust.
Det är ungefär som friktionskoeficcienten som jag minns kallades my men inte hur den riktigt användes. Eller att accelerationen i en viss punkt kunde beräknas ur derivatan av formeln för hastighet.
Mycket dunkla kunskaper begravda i hjärnbarkens mest bortglömda skrymslen.
Men i alla fall: entropi.
Det betyder ungefär oordning.
Det ska vara en av universums drivkrafter. Allt strävar efter att öka oordningen, att öka sin entropi.
Universum beter sig alltså som Tvååringen.
Man kan inte dra någon annan slutsats efter en halvdag hemma med en snorig pojke.

Detta borde kunna få konsekvenser.
Jag minns laborationerna på gymnasiet som osannolikt tråkiga och jag minns att de dessutom ofelbart gick åt pipan.
Jag minns t.ex. bakterierna som mysteriöst dog när de tvärtom skulle mångdubblas. Bara för att, på ett Jesusliknande sätt, återuppstå när de senare i experimentet skulle tragiskt avlida.
Jag minns vår fysiklärares Mr. Bean-liknande uppvisning med höghastighetskamera och en studsboll. För att nu inte ens gå in på hur en del saker som framställdes på kemi-labbarna såg ut (och luktade).
En utmärkt och upplysande laboration för gymnasieelever borde däremot vara att sitta en dag med en uttråkad och hängig tvååring. Betydelsen av entropi, att universum strävar mot ökad oordning, torde präntas in på bästa sätt. Det går inte att misslyckas. Ifall någon skulle vara intresserad kan jag tänka mig att tillhandahålla studiematerial och (nästan gratis) handledning.

Jag har en dokumenterad förmåga att haka upp mig på meningslösa detaljer, vanligtvis ord och uttryck. Det är ofta saker som folk har sagt och som utan anledning bara fastnat i min skalle och nu upptar plats i hjärnbarken helt i onödan.
Inte sällan fastnar sånt jag läst.
Ofta sånt jag läst i musiktidningar.
Det började med "Okej!" på 80-talet.
Kommer fortfarande ihåg vissa bildtexter från den tidningen:
"Angus har längre hår än någonsin", kunde det informativt stå under en bild på Angus Young från AC/DC.
"Ozzy har lämnat Black Sabbath, men madman-blicken har han kvar!"; så stod det i den allra första "Okej!" som jag köpte. Bilden som hörde till texten föreställde förstås Ozzy Osbourne som mycket riktigt kastade vansinniga blickar ut över ett publikhav någonstans.
Mucho impressive för en sån som mig.
Har för mig att just det numret av tidningen också innehöll reportage om Billy Bolero, Niels Jensen och Indochine.
Men det kan ju vara skitsamma.
Antar jag.

Lite senare prenumererade jag på Q Magazine. Den tidningen hade en period en fascination för diverse substanser som inte alls är bra för dig och gör att du blir yr i mössan. Till exempel hade man en ranking för hur bra olika droger var ur musikalisk synpunkt. Kokain fick mycket lågt betyg i den rankingen ("despite the fact that both JJ Cale and Eric Clapton have sung praises to this drug"), medan amfetamin fick tummen upp såsom varandes drivkraften bakom bland annat punk. Q körde också ett reportage om när Beatles första gången rökte marijuana (Q har en osund fixering vid just Beatles)
Bob Dylan introducerade Beatles till den s.k. jazz-tobaken.
Ringo fick agera provsmakare och jag minns hur han beskrev att han skrattade som han aldrig skrattat förut efter att ha tagit några bloss.
"Sen tillbringar man resten av livet med att försöka skratta på det viset igen", förklarade en av de andra som närvarade
"Och det går inte"

Well well well.
Det kanske var sant för dem.
Just då.
Men jag kan bara konstatera att ingen av The Beatles eller någon av de övriga närvarande kan ha haft barn i tvåårsåldern när de kläckte ur sig det där sällsynt korkade uttalandet. För när man har det, när man får se sin tvååring leka att hans säng är en båt och förstärker bilden genom utstötanden av lämpliga ljud, DÅ lär man sig att skratta.
Sonen har lärt mig skratta så som jag inte gjort förut.  Inte bara när han leker båt.
Det kan man säga, även fast det låter som något hämtat ur en amerikansk film där en förorättad moder mot alla odds får sin revansch mot en övermäktig fiende.
Det är något man hör för sällan, det ingick inte i föräldrautbildningen.
En oväntad bonus med föräldraskap - skaffa barn och lär dig vad det innebär att verkligen skratta.
Ingen obehaglig känsla faktiskt.

Här har vi en tanke:

Sonen blir bara mer och mer galen i mopeder.

Varför?

När han kommer utanför dörren händer det att han sträcker upp armarna och brister ut i ett spontant "alla mopeder äää niiiii??!"
Det betyder på nästantvåårsspråk: "Alla mopeder var är ni?"

Hans fascination är stor. Märkligt stor. Man kan undra varför.
Det är verkligen inget han fått ifrån mig.
För mig är ett oljebyte på bilen den absoluta gränsen för mekanikerkunskaperna.
Att byta däck är ett flertimmarsföretag förenat med svett, blödande fingrar och olämpligt språkbruk.
Jag har fortfarande problem att se skillnad på en lätt motorcykel och en moped.
Jag har inte precis bensin i blodet.
Sonen verkar gilla maskiner som låter.
I alla fall vissa maskiner.
Som t.ex. gräsklippare, motorsågar, traktorer, mopeder.
Däremot är han livrädd för dammsugare, locktång, matberedare och hårfön.
Syns det ett mönster?

Skräckslagen inför köksmaskiner - älskar skogsmaskiner.
Kanske har han fått den där genen som gör att män dras till bullrande maskiner, som fjällrödingar till fullproppade maggotburkar.
Man samlas runt de där bullrande maskinerna.
Sätter upp foten på åkgräsklipparen/jordfräsen/packmoppen.
Kisar lite.
Säger något sammanbitet om ishockey och hästkrafter.

Kanske fäller en kommentar om pelletsbrännare eller röjsågar.
Ja, jag har i alla fall sett hur det går till även om jag inte riktigt känner mig bekväm i ritualen. Jag kan stå där och glo på en trasig bilmotor och säga att det "är nåt med kamaxeln" även fast jag inte vet vad jag pratar om. Men det känns inte bekvämt. Lite hjälp från sonen vore inte dumt.

Idag var det stor baluns på sjukhuset. Ett stort antal gamlingar samlades och man spelade dragspel och sjöng psalmer. Jag undrar hur det kommer se ut om 50 år. Rimligen borde musiken anpassas till framtidens åldringar. Frälsningsarmen goes Red Hot Chili Peppers? Det skulle jag vilja vara med om.

Vi gick ut en sväng i förmiddags, sonen, hustrun och jag. Knallade ner på stan i solskenet. Gick över Riksvägen på den stora, inglasade rampen som är utrustad med en hiss i ena änden. Ibland när man stått där och väntat på den hissen har jag oroat mig för ifall det ska ligga någon människa därinne. Eller kanske, rentav, hänga i en snara från taket. Typ. Det är en hiss som är lite creepy, rentutsagt.
Idag besannades de där farhågorna.
Inte så att någon hade hängt sig där. Men när vi var på väg hem igen efter att ha köpt vår köttfärs och en liten leksakskanin till sonen, så låg det mycket riktig en person i hissen. Han låg i något som liknade framstupa sidoläge och luktade tydligt av fylla. Med en Hemköp-påse i vardera handen försökte jag förhindra hissdörrarna att slå igen samtidigt som jag petade lite grann på den liggande mannen med foten.
"Eeeh...hur mår du?", provade jag med minimal framgång. Så småningom fick jag lite hjälp i mina bestyr av en kvinna med hund. Mannen kvickande till ställde sig upp, mumlade något otydbart och drog iväg längs Storgatan. Allt detta sker med sonen sittande i sin vagn, kramandes sin nyinköpta kanin, någon meter bort.
Och jag tänker; någon gång har även den liggande mannen varit knappt två år och kramat någon sorts mjukdjur. Någon har rentav, nästan garanterat, kramat honom. Kanske lekt ”tittut”. Torkat hans snoriga näsa. Hoppats att det ska gå bra för honom när han blir stor. Och jag undrar hur hans väg sett ut. Hur vägen från mjukdjurs-kramningen kunnat leda fram till en lortig hiss invid Rikväg 90.

I övrigt: en dag som lämnar lite i övrigt att önska. Solen skiner. Fåglarna sjunger. Norge förlorar ännu en stafettduell mot Sverige och jag själv kan ta första löprundan på länge.
Livet är gott ibland.
I alla fall så länge man slipper bli väckt av förbipasserande när man slocknat i en sliten hiss.

Mul- och klövsjuka.

Anthrax.

Sarin, senapsgas och andra stridsgaser.

Agent Orange. Rocca-Gil.

Allt det där är bara blaha-blaha. Om man jämför med dagisbakterier som först processats genom kroppen på en 1,5 åring. Ingen och inget kan motstå dessa bakterier.

Det där var en sak de glömde att informera om på föräldrautbildningen: efter att ditt barn fyllt 1 år kommer du att få avsätta minst en vecka per månad för att själv ligga uppställd som en patetiskt snörvlande blåval och dra i dig nässpray.

Tur att såna som George W Bush och Usama Bin Ladin troligvis inte VAB-at under de senaste årtiondena. Annars skulle vi nog sett dagisbaciller framställda i industriell skala och använda som kemiska stridsmedel vid det här laget. När man VAB-ar kan man nämligen inte undgå att märka vilken kraft som ligger i dessa, bakteriernas motsvarighet till Stormtroopers. Inte ens Dubya skulle kunna missta sig på det.

Är förresten lite besviken på den bittra ton som jag lät sippra fram i mitt inlägg om 221 Baker Street. Var trött och irriterad. Sorry lorry. Dessutom har sonen nu slutat gå upp 05.01. Igår  gick han t.ex. upp 04.30. Och idag var klockan nästan 06.00. Dessutom kan man förstås inte vara alltför bitter och sur alltför länge, inte ens när man snörvlande måste upp 04.30, då man får morgontidningen framburen av sonen 04.35. Och speciellt inte då han sedan direkt därefter tultar iväg och hämtar andra delen av morgontidningen till sin mamma.

Holmes satt och tittade ut genom fönstret när jag kom in i rummet. Ute på Baker Street vräkte regnet ner. Holmes hade tänt sin pipa och lutat sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj av oxblodsfärgat läder.  

"Hur gick det med ditt senaste fall, Sherlock?", frågade jag.

Holmes muttrade outgrundligt. Sedan talade han. Han talade med stor värdighet och eftertanke:

"Under alla mina verksamma år har jag aldrig stött på en sådan här situation Watson. Inte ens när jag korsat svärd med den ondskefulle professor Moriarty har jag någonsin kommit dit jag befinner mig nu."

Holmes hade de senaste månaderna befunnit sig i norra Sverige. Han hade fullkomligt begravt sig i vad vi nu kallade för Mysteriet Med Barnet Som Går Upp Precis Klockan 05.01 Varenda Jävla Dag. Holmes hade inte sparat någon möda för att komma på det klara med varför barnet vägrade sova längre än så. Han hade gått igenom varje kvadratmillimeter av barnets rum med fingeravtryckspulver och dammvippa. Han hade låtit avlyssna dussintals telefoner. Han hade installerat hyperkänsliga mikrofoner i barnets rum. Han hade uppträtt maskerad till Mulle Mek för att vinna barnets förtroende.
Allt hade varit förgäves.

"Menar du att...menar du att du inte kan lösa den här gåtan?". Jag stammade fram orden med darrande röst.

Det gled en slöja över Holmes blick. Han grep efter sin fiol.
"Inte alls, min käre Watson. I själva verket är det helt elementärt. Det är som med de flesta andra stora och epokgörande fall. Lösningen ligger framför näsan på dig hela tiden."

Jag gapade. Förstummad inför Holmes vidunderliga intellekt och skarpsinne.

"Barnet vaknar klockan 05.01 varje morgon bara för att jävlas med sina föräldrar. Det är den enda möjligheten som återstår då vi uteslutit alla andra eventualiteter."

Holmes stämde upp i en sonat av Chopin.
Vår session var därmed över.  

Högst upp på snöhögen står två pojkar. En liten bit ner står en tredje som verkar vara några år yngre. Han är kanske i treårsåldern. Jag inbillar mig att han är lillebror till några av de äldre. De är i sexårsåldern. För mig ser det ut som den yngre vill leka med de äldre.

Det får han inte.

Istället får han en snöboll i magen och några kvistar kastade i ansiktet.

Han börjar gråta.

Som belöning för det så får han en snöboll rätt i pannan. Han vänder sig bort, storgråter. Drar ner mössan över ögonen. Han får en snöboll till på sig. Jag tror den träffar i nacken. De äldre pojkarna skrattar.

Vi passerar hela spektaklet, jag, sonen och hustrun. Hustrun vill halvt om halvt gå fram och säga åt de äldre killarna. Det vill inte jag. Det beror inte bara på att jag är feg. Det kan jag utan omsvep erkänna: jag ÄR feg i obehagliga situationer drar mig i det längsta från att ingripa.

Men jag tänker också lite grann att det är så där det är.
Precis sådär.

En del av att växa upp är att stå och grina i en snöhög.

Inga vuxna kan nog förhindra det. Vettefanken ifall man ens ska försöka förhindra det.

Jag vet inte.

Det där var alltså min första tanke. Min andra tanke kom någon timme senare. I den andra tanken placerade jag in sonen i ovan beskrivna skådespel.
Ingen rolig tanke.
Precis som det inte är någon rolig tanke att föreställa sig honom i många andra situationer som han nästan säkert kommer hamna i under sin uppväxt: en tonårig son som kräks upp en kvarting renat, till exempel.

Men lik förbannat kommer han snart vara där.

Antingen högst upp på snöhögen och dela ut. Eller längst ner och ta emot.

Och hur skulle jag vilja att förbipasserande vuxna reagerar när sonen omsider står där i snöhögen?
Jag vet inte.

Vägd, mätt och granskad.
Sådan är tillvaron.
Och då tänker jag inte bara på vår försvarsministers senaste finurliga påhitt för att på bästa Enemy-Of-The-State-styleé hålla koll på oss, hans (och Freddans) oborstade undersåtar.
Övervakningen av mig är, ännu så länge, organiserad av mig själv och min familj.

Har sedan länge registrerat min träning på www.puls.se. På den sidan kan man bokföra hur långt man sprungit, hur snabbt man sprungit, ja till och med vilken puls man haft då man mödosamt stånkat sig framåt. Sedan går det att få alltihop presenterat i diverse stapeldiagram och eleganta kurvor. Hur kul som helt, om man är lika insnöad som mig. Hittade www.puls.se genom (den lätt förödande) siten www.marathon.se. Där kan man (eller i alla fall jag) dagdrömma mig bort i träningsprogram ihopsatta av marathonexperter, intervjuer med storlöpare och fräsiga reportage om nya löparprodukter.
Jag läser om olika marathonlopp; Berlin, New York, Stockholm - alla verkar de roliga.
Det är ju "så fina omgivningar" i det ena loppet.
"Lättlöpta banor" i det andra loppet.

Det är lätt att glömma att jag själv drabbas av andnöd redan efter en mils jogging.
Mitt huvud skriver ut checkar som min kropp sedan kan få svårigheter att lösa in. T.ex. nu i juni, då jag ska ge mig på att springa drygt 4 mil i ett sträck. Vägen dit kommer dessutom att noggrant vägas, mätas och hängas ut på internet.
Helt frivilligt.

Sedan har vi nästa projekt, nyligen återupptaget.
Matregistrering.
Det har visst samband med mitt kommande försök att springa maraton. Jag försöker gå ner i vikt genom att registrera allt jag äter i ett speciellt program där jag har angett hur mycket jag vill väga innan maran. Och sen håller programmet koll.
Ifall jag äter lagom mycket får jag höra en ljudeffekt som liknar en applåd då programmet startar.
I annat fall får man lyssna till ljudet av glaskross.
Orwell (och Odenberg) hade säkert nickat gillande.

Inte nog med att allt jag äter bokförs och att till och med min puls i vissa situationer finns fullt tillgänglig för allmänheten över internet. Här hemma har vi nu fått en diktator som skulle gilla sådana övervakningsåtgärder.
Eller åtminstone en deltids-diktator.
När sonen är trött eller bara tycker han får för lite uppmärkssamhet slår han numera till med ett beteende som skulle imponerat på Idi Amin eller kanske Pol-Pot..
Igår hade han (sonen, inte Pol-Pot) t.ex. bestämt att jag inte på några villkor skulle få gå på toaletten. Att jag sedan inte lydde honom fick effekter som är att likna med någon sorts mildare världskrig.

Idag ledde min vägran att spela upp ett videoklipp med New York Dolls för honom till ett hysteriskt anfall där han (sonen, inte Pol-Pot) inte andades på vad som kändes som ungefär en kvart.
Inte så kul.
Men i alla fall har han en viss smak. Jag menar, ska han nu tvunget bli hysterisk får han hellre bli det på grund av New York Dolls än mycket annat.

Att tala om sig själv i tredje person brukar vara förunnat endast de verkligt stora. För att vara mer precis: de verkligt stora med verkligt stora egon. Diego Maradona och Muhammed Ali är några som brukar prata på det viset. ”Maradona gjorde en bra match idag”, kunde Maradona säga om sig själv.
”Maradona ställer inte upp på några intervjuer”
”Maradona är så påtänd att han inte klarar att sköta sin personliga hygien.”
Ni vet hur det kan låta.
Till listan av människor som talar om sig själv i tredje person kan nu jag själv läggas. Märkligt kanhända. Jag kvalar inte precis in i samma division som Ali eller Maradona och då menar jag inte bara att jag inte lider av speciellt omfattande hjärnskador.
Maradona, Muhammed Ali och jag: vem passar inte in?
Finn ett fel i förra meningen.

Typ.
Men numer pratar jag regelbundet om mig själv på det här tredjepersons-viset.
”Pappa ska bara….” det ena eller det andra: så säger jag då sonen vill att jag ska göra något annat än det jag för tillfället sysslar med.
”Pappa vill….” det ena eller det andra.

Und so weiter.

Jag vet inte vad det här står för. Men jag skulle gärna vilja att det åtminstone antydde att jag är för papperiet vad Maradona var för fotbolleriet eller Ali för boxningen. Fast jag är inte helt säker på att den analysen skulle hålla för en noggrannare granskning.

Det var någon gång i början av juli. Sonen hade nyss fyllt 1 år. Vi gick till en lekplats i den lilla svackan mellan hyreslängorna på Ringgatan. Gräset var tjockt och mörkgrönt. Det luktade nyklippt gräsmatta. Först åkte vi gunga och rutschkana, sedan satte vi oss i gräset och kastade blommor på varandra. Solen låg på utan att det blev för varmt. Sonen var precis så fantastisk som jag antar att bara ens barn kan vara. Så fantastisk att man undrade hur i all världen det är möjligt att en eller annan gen från någon så fullkomligt o-fantastisk som en själv möjligen förts över till honom. Han skrattade. Högt. Han skrattade åt allt: åt gungorna, gräset, åt maskrosorna vi kastade omkring oss. Mest av allt tror jag han skrattade för att det var första sommaren han kunde rumla omkring i gräset så som bara ettåringar gör.
När vi satt i gräset befann vi oss ungefär 10 meter från platsen där jag och min kompis Fredrik brukade bygga snökojor och åka bob. Vi befann oss faktiskt nästan precis på den plats där farsans hockeylag hade ett av målen på rinken som stod där på 50-talet. Bara på ett avstånd av ca. 2-3 kast med en genomsnittlig ispärla bort bodde fortfarande sonens farfarsfar i den lägenhet de flyttade in i någon gång medan andra världskriget fortfarande pågick. Bakom husen kunde man skymta frisersalongen där vi, hela konkarongen, har klippt oss och lyssnat på den talande kakaduan. Av någon anledning betydde även det här något. Platsen vi var på. Det gjorde allt ännu lite bättre. Det betyder något att komma från en viss plats. Att någonstans faktiskt är hemma. Rötter. Och allt det där.

Ifall Gud Fader (mot förmodan) skulle få för sig att skriva en avhandling över vad som egentligen är den verkliga meningen med livet skulle vi, jag och sonen vid precis det här tillfället, sannolikt funnits på bild i Bilaga 1a i hans studie. Kanske under rubriken: ”Vad Jag [Gud] Hade Tänkt Mig Att Människor Egentligen Ska Syssla Med.”

Nu känns det där lite avlägset.

I morse gick man till bussen i -25. Och mörker.
I går fick vi en påminnelse om att betala en räkning från Telia. En räkning som vi aldrig fått, men som vi förstås ändå skulle betala. Annars kunde vi räkna med att de stänger vår linje.
Vi bor nu 50 mil från staden där Ringgatan ligger och sonen har dessutom just lärt sig att det bästa är att nämna den stadens namn samtidigt som man gör bajsljud och visar tummen ner. 
Vår kattunge blev precis överkörd av en bulldozer.
Eller…nej…det blev den inte. Vi har faktiskt inte ens en kattunge och har aldrig haft någon. Men det hade passat in i helhetsbilden.

Åkej.

Ibland blir man ställd inför faktum som man kanske inte vill köpa rakt av. Men som tur är så kan man vidta motåtgärder. Ska utveckla vad jag menar.

Läser just nu John Ajvide Lindqvists ”Problem Med De Odöda” och har mycket riktigt fått problem. I boken vaknar de nyligen avlidna till liv.
De vill hem.
De som ligger i kylrum på bårhuset gör uppror där - och drar!
De som ligger i sina gravar krafsar för att få komma ut.
Det visade sig att detta var mer än jag pallade.
Har nog aldrig lagt ifrån mig en bok för att jag inte riktigt pallade med den, förän i går kväll. Vad säger det om mig? Inte för att det jag läste på något sätt var det värsta jag läst. Jämfört med de bisarra våldsamheterna i t.ex. ”American Psycho” så var det jag läste igår blaha-blaha. Var är lite harmlöst krafsande mot avklippta ögonlock? Liksom. Om det nu inte varit för detaljen att en av de nyligen avlidna var en liten pojke som omkommit i en olycka. Han begravdes i sin pyjamas med pingviner på. Tillsammans med sitt favoritlego. I den del av boken där jag ballade ur åkte hans morfar till pojkens grav, eftersom morfar sett hur de döda överallt har återuppstått. Och mycket riktigt så kan morfar höra hur det krafsar från underjorden vid pojkens grav. Det blev för mycket. Kanske var det pingvinerna som gjorde det? Trots allt är sonen otroligt förtjust i pingviner. Kan titta på dem i timmar. Och parallellen blev därmed kanske för jobbig för min del? Jag vet inte. Dock fick min reaktion mig att känna mig konstigt gubbig. Fjesig.

Så. Ikväll. Motreceptet mot alla såna gubbkänslor. Vi tar det stegvis:

1. Tag fram ”Speak Of The Devil” med Ozzy Osbourne. Helst på LP.
2. Slå på låt 1 (”Symptom Of The Universe”) och därefter låt 11 (“Iron Man”)
3. Lyssna på gitarrintrona i dessa låtar. Gärna i hörlurar.
4. Föreställ dig att du själv spelar dessa intron.
5. Konstatera att du inte är en sådan jäkla blekfis till gubbe, trots allt. En fjant - onekligen. Det medges. Men inte fjesig iallafall.