En Vanlig Kväll I En Vanlig Snöhög
Högst upp på snöhögen står två pojkar. En liten bit ner står en tredje som verkar vara några år yngre. Han är kanske i treårsåldern. Jag inbillar mig att han är lillebror till några av de äldre. De är i sexårsåldern. För mig ser det ut som den yngre vill leka med de äldre.
Det får han inte.
Istället får han en snöboll i magen och några kvistar kastade i ansiktet.
Han börjar gråta.
Som belöning för det så får han en snöboll rätt i pannan. Han vänder sig bort, storgråter. Drar ner mössan över ögonen. Han får en snöboll till på sig. Jag tror den träffar i nacken. De äldre pojkarna skrattar.
Vi passerar hela spektaklet, jag, sonen och hustrun. Hustrun vill halvt om halvt gå fram och säga åt de äldre killarna. Det vill inte jag. Det beror inte bara på att jag är feg. Det kan jag utan omsvep erkänna: jag ÄR feg i obehagliga situationer drar mig i det längsta från att ingripa.
Men jag tänker också lite grann att det är så där det är.
Precis sådär.
En del av att växa upp är att stå och grina i en snöhög.
Inga vuxna kan nog förhindra det. Vettefanken ifall man ens ska försöka förhindra det.
Jag vet inte.
Det där var alltså min första tanke. Min andra tanke kom någon timme senare. I den andra tanken placerade jag in sonen i ovan beskrivna skådespel.
Ingen rolig tanke.
Precis som det inte är någon rolig tanke att föreställa sig honom i många andra situationer som han nästan säkert kommer hamna i under sin uppväxt: en tonårig son som kräks upp en kvarting renat, till exempel.
Men lik förbannat kommer han snart vara där.
Antingen högst upp på snöhögen och dela ut. Eller längst ner och ta emot.
Och hur skulle jag vilja att förbipasserande vuxna reagerar när sonen omsider står där i snöhögen?
Jag vet inte.
