Thomas blogg

Sonen blir allt bättre på att prata. Han snappar upp och härmar diverse ord som vore han värsta diktafonen. Oftast är det bra och jag blir imponerad av hans förmåga att lära sig saker. Ibland är det lite mindre lyckat. Som exempelvis då vår tvättmaskin utan förvarning började cirkulera runt i badrummet samtidigt som jag befann mig i samma rum i en särskilt utsatt sittande ställning. Med byxorna vid fotknölarna försökte jag sedan, så gott det nu gick, att hindra tvättmaskinen från att ödelägga sin omgivning. Min förhoppning är att de ord som sonen lärde sig av mig medan denna incident utspelade sig kommer att försvinna ur hans minne snarast.

Utan tvekan är en helt ny tid här.
Man får tänka sig för innan man pratar.

Ikväll försökte jag, på mitt allra mest pedagogiska sätt, att förklara för sonen att syftet med bord inte främst är att fungera som klätterställning.
”Man ska inte klättra på bord”, sa jag och lyfte ner honom för 124:e gången. ”Bord ska man använda för att äta på”.

Varefter sonen givetvis försökte ta en rejäl tugga av vardagsrumsbordet.

Igår slog han mig med häpnad då han räknade till tio. Jag måste erkänna att jag var stolt när han upprepade samma bedrift idag på dagis. Jag försöker lite i smyg lära honom lite dialekt från mitt hemlän. Kan behövas, som moteld till den sjungande och bräkande dialekt han på daglig basis exponeras för där vi nu bor (Västernorrland). Försöker lära honom att säga ”tjourvat, dvs. ”tjorvigt” med Norrbottensdialekt. Och jag kan intyga att ifall man inte hört en 1,5 åring försöka säga ”tjourvat” så har man verkligen gått miste om något.

Vi var ute och gick igår kväll. Hela familjen gick från Örnäset till Malmudden. Då ser jag hur sonen tittar rakt uppåt. Tror först han ser på gatlyktorna, men inser sedan att det är himlen och stjärnorna han ser på. Jag kan förstås inte vara säker, men jag tror det var första gången i sitt 18 månader långa liv som han såg på stjärnorna. Alltså verkligen såg på stjärnorna. Kanske funderade han lite på vad det var för något som lyste och var detta något som lyser finns. Det kändes i vilket fall som helst som något stort. Att få vara med då någon för första gången ser natthimlen och ägnar den lite eftertanke.

Min föräldraledighet lider mot sitt slut. Det har verkligen varit ett bra halvår. Jag förstår inte de som avstår att utnyttja den fantastiska förmån som föräldraledigheten faktiskt är. Det är ju inte ovanligt att många, främst män, avstår sin föräldraledighet. Jag tycker mig ha märkt ett samband här. De som inte kan vara hemma en endaste dag med sina barn, inte ens de tio pappadagarna direkt efter födseln, är samma pappor som utan att blinka kan sjukskriva sig två veckor ifall de anar minsta lilla förkylningssymtom. Ett märkligt beteende, kan tyckas.

På sätt och vis kan jag dock förstå dem. Inte att de väljer att hellre jobba än att vara med sina barn. Utan att de är rädda för att i alltför hög grad få träffa på föräldralediga mammor. Jag kan relatera till det. Det är nämligen ingen lek.

När man är föräldraledig kommer man träffa på andra som är föräldralediga. Jag och sonen har t.ex. gått på öppen förskola och på babysång. Jag har ofta varit ensam pappa på dessa tillställningar. Man märker snabbt att det finns outtalade regler för hur man förväntas uppträda i dessa sammanhang. Exakt vad dessa regler består av är oklart, faktum är att ju längre jag varit ledig dess då mindre förstår jag egentligen. Alla mammor verkar dock veta exakt vad hur man ska göra.

Man bör använda ett speciellt tonfall när man samtalar.

Man ska ge sitt barn en viss mängd uppmärksamhet, inte mer och inte mindre.

Vilka kläder man sätter på sitt barn uppfattas som ett ställningstagande minst lika viktigt som hur man röstar i valet.

Och så vidare.

Jag har naturligtvis brutit mot många av dessa outtalade regler för uppförande. Men inte lika grovt som några andra pappor som vid något enstaka tillfälle vågat sticka in snoken på t.ex. öppna förskolan. Jag har kunnat betrakta de andra pappornas klavertramp och sett hur de hjälplöst krymper ihop under förintande blickar från de omgivande mammorna.

Vi har pappan som sa att han lät sitt barn leka fritt, utan någon större uppmärksamhet på ifall hon riskerade slå sig. Han hade nämligen läst att barn kunde utveckla nya hjärnceller ifall några celler skulle dö, som t.ex. ifall barnet ramlar från en rutschkana. Blickarna han fick från mammorna var inte fyllda av uppskattning inför den nyheten från den anatomiska världen.

Det var dock inget jämfört med den pappa som sprang runt med sin son på axlarna precis innan de skulle fotografera sig. Det slutade med att barnet slog skallen i taket och fick ett märke i pannan. Pappan krympte ihop som en myra man bränner upp med solljus som får gå genom ett förstoringsglas. Och jag förstår honom. Jag förstår också att jag aldrig mer såg honom på öppna förskolan.