Pappaledighet - Ingen Lek
Min föräldraledighet lider mot sitt slut. Det har verkligen varit ett bra halvår. Jag förstår inte de som avstår att utnyttja den fantastiska förmån som föräldraledigheten faktiskt är. Det är ju inte ovanligt att många, främst män, avstår sin föräldraledighet. Jag tycker mig ha märkt ett samband här. De som inte kan vara hemma en endaste dag med sina barn, inte ens de tio pappadagarna direkt efter födseln, är samma pappor som utan att blinka kan sjukskriva sig två veckor ifall de anar minsta lilla förkylningssymtom. Ett märkligt beteende, kan tyckas.
På sätt och vis kan jag dock förstå dem. Inte att de väljer att hellre jobba än att vara med sina barn. Utan att de är rädda för att i alltför hög grad få träffa på föräldralediga mammor. Jag kan relatera till det. Det är nämligen ingen lek.
När man är föräldraledig kommer man träffa på andra som är föräldralediga. Jag och sonen har t.ex. gått på öppen förskola och på babysång. Jag har ofta varit ensam pappa på dessa tillställningar. Man märker snabbt att det finns outtalade regler för hur man förväntas uppträda i dessa sammanhang. Exakt vad dessa regler består av är oklart, faktum är att ju längre jag varit ledig dess då mindre förstår jag egentligen. Alla mammor verkar dock veta exakt vad hur man ska göra.
Man bör använda ett speciellt tonfall när man samtalar.
Man ska ge sitt barn en viss mängd uppmärksamhet, inte mer och inte mindre.
Vilka kläder man sätter på sitt barn uppfattas som ett ställningstagande minst lika viktigt som hur man röstar i valet.
Och så vidare.
Jag har naturligtvis brutit mot många av dessa outtalade regler för uppförande. Men inte lika grovt som några andra pappor som vid något enstaka tillfälle vågat sticka in snoken på t.ex. öppna förskolan. Jag har kunnat betrakta de andra pappornas klavertramp och sett hur de hjälplöst krymper ihop under förintande blickar från de omgivande mammorna.
Vi har pappan som sa att han lät sitt barn leka fritt, utan någon större uppmärksamhet på ifall hon riskerade slå sig. Han hade nämligen läst att barn kunde utveckla nya hjärnceller ifall några celler skulle dö, som t.ex. ifall barnet ramlar från en rutschkana. Blickarna han fick från mammorna var inte fyllda av uppskattning inför den nyheten från den anatomiska världen.
Det var dock inget jämfört med den pappa som sprang runt med sin son på axlarna precis innan de skulle fotografera sig. Det slutade med att barnet slog skallen i taket och fick ett märke i pannan. Pappan krympte ihop som en myra man bränner upp med solljus som får gå genom ett förstoringsglas. Och jag förstår honom. Jag förstår också att jag aldrig mer såg honom på öppna förskolan.
