Jaha
Jaha.
Föräldraledighet över.
Det är ju så det brukar gå. Att sådant tar slut, alltså. I hela sakens natur ligger ju att perioder, såsom föräldraledigheter, någon gång kommer till vägs ände. Om man inte fortsätter att producera barn i en så pass strid ström att det strider mot den västerländska läkarvetenskapen så som vi känner den idag, vill säga. Bara att släpa sig till stämpeluret, åtminstone i väntan på att genmanipulation ska få något vettigare användningsområde än att tillverka exakt likadana får eller göra extra finurliga majskorn.
Läste någonstans att historien är fylld av klokskaper om Det Goda Arbetet. Om hur arbetet på något vis förädlar människan.
Till exempel:
"Labor improbus omnia vincit" (Träget arbete övervinner allt.)
"Arbete befrämjar hälsa och välstånd."
"Arbete gör sömnen söt"
"Arbete skämmer ingen, men att inte arbeta är skamligt."
Den lilla finessen skulle dock vara, påstods det, att inget ordspråk eller talesätt om det goda arbetet har uppstått efter 1945. Det senast kända ordspråket som hyllade arbetet ska ha varit "Arbeit Macht Frei", vilket ju var den slogan som nazisterna dekorerade några av sina mest kända koncentrationsläger med. Juryn verkar således vara lite oense om arbetets odelat positiva inverkan numera.
Jag har varit hemma med sonen sedan juni förra året. Ett drygt halvår. Han har växt och utvecklats otroligt mycket under den tiden. Men frågan är faktiskt om jag inte växt i motsvarande grad? Och då menar jag inte främst att jag måste ta ut ett nytt hål i livremmen. Jag vet inte. Det känns som jag blivit mer mig själv. Liksom. Kan inte förklara det på bättre sätt än så.
Men nu är detta dock oåterkalleligen och obönhörligen slut. Arbete stundar. Det känns faktiskt inte så illa som jag kanske antytt tidigare i den här texten. Det känns faktiskt helt o.k. Jag är överraskad över hur lätt det känts att ta sig i väg på jobbet. Inget av den semester-ångest som annars brukat sätta in då längre ledigheter har börjat gå mot sitt slut. Dessutom får jag nu åter uppleva känslan av att komma hem och bli mött av en jätteglad 1,5 åring som storskrattar och ropar "PaaPaaa!!" Bara den upplevelsen i sig är värd en hel arbetdags mödor.
Föräldraledighet över.
Det är ju så det brukar gå. Att sådant tar slut, alltså. I hela sakens natur ligger ju att perioder, såsom föräldraledigheter, någon gång kommer till vägs ände. Om man inte fortsätter att producera barn i en så pass strid ström att det strider mot den västerländska läkarvetenskapen så som vi känner den idag, vill säga. Bara att släpa sig till stämpeluret, åtminstone i väntan på att genmanipulation ska få något vettigare användningsområde än att tillverka exakt likadana får eller göra extra finurliga majskorn.
Läste någonstans att historien är fylld av klokskaper om Det Goda Arbetet. Om hur arbetet på något vis förädlar människan.
Till exempel:
"Labor improbus omnia vincit" (Träget arbete övervinner allt.)
"Arbete befrämjar hälsa och välstånd."
"Arbete gör sömnen söt"
"Arbete skämmer ingen, men att inte arbeta är skamligt."
Den lilla finessen skulle dock vara, påstods det, att inget ordspråk eller talesätt om det goda arbetet har uppstått efter 1945. Det senast kända ordspråket som hyllade arbetet ska ha varit "Arbeit Macht Frei", vilket ju var den slogan som nazisterna dekorerade några av sina mest kända koncentrationsläger med. Juryn verkar således vara lite oense om arbetets odelat positiva inverkan numera.
Jag har varit hemma med sonen sedan juni förra året. Ett drygt halvår. Han har växt och utvecklats otroligt mycket under den tiden. Men frågan är faktiskt om jag inte växt i motsvarande grad? Och då menar jag inte främst att jag måste ta ut ett nytt hål i livremmen. Jag vet inte. Det känns som jag blivit mer mig själv. Liksom. Kan inte förklara det på bättre sätt än så.
Men nu är detta dock oåterkalleligen och obönhörligen slut. Arbete stundar. Det känns faktiskt inte så illa som jag kanske antytt tidigare i den här texten. Det känns faktiskt helt o.k. Jag är överraskad över hur lätt det känts att ta sig i väg på jobbet. Inget av den semester-ångest som annars brukat sätta in då längre ledigheter har börjat gå mot sitt slut. Dessutom får jag nu åter uppleva känslan av att komma hem och bli mött av en jätteglad 1,5 åring som storskrattar och ropar "PaaPaaa!!" Bara den upplevelsen i sig är värd en hel arbetdags mödor.
Kommentarer
Trackback
