Äpplet, Trädet osv. Del 2
Till min stora glädje och förvåning visade SVT ikväll "Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter". Om jag fattade rätt så var det första avsnittet. I alla fall var det ett visst fokus på bokstaven "A". Vilket ju skulle kunna antyda just det.
Struntsamma.
Hursomhelst gillade sonen programmet.
Roligast var inslagen där olika barns namn bokstaveras:
"A" "G" "A" "T" "O" "N"
osv.
Han grymtade av glädje. Vilket jag också gjorde.
Dels för att jag fortfarande uppskattar programmet och dels för att det var kul att han också gillade det. Precis som jag gjorde när jag var liten. Jag tror man har stor nytta av det där programmet.
Även ifall sonen nu uppvisar beteenden som antyder en litterär bildning långt bortom "Lattjolajbanlådan" och "O Vad Det Låter Bra".
Jag kommer strax fram till vad jag menar med det där.
Som väntat har sonens immunförsvar blixtsnabbt angripits och även brutits ner av ondskefulla dagisbaciller. Första dagisförkylningen inträdde så fort han började sin termin.
Turligt nog har jag kunnat underhålla en snörvlande och alltmer frustrerad tvååring med...VM i friidrott.
Nog för att jag visste att han gillade folk som springer och så där.
Men i helgens höjdare var nog kulstötning och övriga kastgrenar.
Dvs. grenar där folk slänger iväg olika grejer och samtidigt utstöter gutturala läten, läten som jag och sonen sedan rankat:
"Han skrek inte så mycket..."
"Näää...skrek dåliii..."
Intressant nog var de som skrek mest även de som kastade bäst. T.ex. Carolina Klyft. Som vi senare hejade fram till VM-guld. Men allra mest i herrarnas kula (eller "stenkast" som vi döpte om grenen till).
Förkylningen sätter som vanligt sina spår i sonens dygnsrytm. Senaste nätterna har han "ställt väckarklockan" på 04.30.
Och då ska alla andra också upp. Anser han.
Idag fick han dock finna sig i att bägge hans föräldrar tvärvägrade och istället låg kvar i sängen likt två nyligen klubbade lakar.
Så han gick upp själv.
Gick ut i vardagsrummet.
Slog på TV´n.
Satte sig och tittade. I lugn och ro.
Jag hörde rösterna från TV´n och insåg att han inte såg på barnprogram. Efter en stund blev jag orolig för vad han egentligen såg på. Det kunde ju varit våld, sex, Anders Borg eller något annat jag inte vill utsätta sonen för.
Så jag gick till slut upp.
Och fann sonen djupt försjunken i "Utvandrarna".
"Är det bra" frågade jag.
"Mmmh" sa sonen.
Han hade samma uttryck av djup koncentration som han brukar ha då han ser på "Backyardigans" eller "Bolibompa". När han avnjöt "Utvandrarna".
That´s my boy!
Struntsamma.
Hursomhelst gillade sonen programmet.
Roligast var inslagen där olika barns namn bokstaveras:
"A" "G" "A" "T" "O" "N"
osv.
Han grymtade av glädje. Vilket jag också gjorde.
Dels för att jag fortfarande uppskattar programmet och dels för att det var kul att han också gillade det. Precis som jag gjorde när jag var liten. Jag tror man har stor nytta av det där programmet.
Även ifall sonen nu uppvisar beteenden som antyder en litterär bildning långt bortom "Lattjolajbanlådan" och "O Vad Det Låter Bra".
Jag kommer strax fram till vad jag menar med det där.
Som väntat har sonens immunförsvar blixtsnabbt angripits och även brutits ner av ondskefulla dagisbaciller. Första dagisförkylningen inträdde så fort han började sin termin.
Turligt nog har jag kunnat underhålla en snörvlande och alltmer frustrerad tvååring med...VM i friidrott.
Nog för att jag visste att han gillade folk som springer och så där.
Men i helgens höjdare var nog kulstötning och övriga kastgrenar.
Dvs. grenar där folk slänger iväg olika grejer och samtidigt utstöter gutturala läten, läten som jag och sonen sedan rankat:
"Han skrek inte så mycket..."
"Näää...skrek dåliii..."
Intressant nog var de som skrek mest även de som kastade bäst. T.ex. Carolina Klyft. Som vi senare hejade fram till VM-guld. Men allra mest i herrarnas kula (eller "stenkast" som vi döpte om grenen till).
Förkylningen sätter som vanligt sina spår i sonens dygnsrytm. Senaste nätterna har han "ställt väckarklockan" på 04.30.
Och då ska alla andra också upp. Anser han.
Idag fick han dock finna sig i att bägge hans föräldrar tvärvägrade och istället låg kvar i sängen likt två nyligen klubbade lakar.
Så han gick upp själv.
Gick ut i vardagsrummet.
Slog på TV´n.
Satte sig och tittade. I lugn och ro.
Jag hörde rösterna från TV´n och insåg att han inte såg på barnprogram. Efter en stund blev jag orolig för vad han egentligen såg på. Det kunde ju varit våld, sex, Anders Borg eller något annat jag inte vill utsätta sonen för.
Så jag gick till slut upp.
Och fann sonen djupt försjunken i "Utvandrarna".
"Är det bra" frågade jag.
"Mmmh" sa sonen.
Han hade samma uttryck av djup koncentration som han brukar ha då han ser på "Backyardigans" eller "Bolibompa". När han avnjöt "Utvandrarna".
That´s my boy!
Kommentarer
Trackback
