I Can´t Stand Up For Falling Down
Att låsa in sig på 80 kvadratmeter tillsammans med en förkyld tvååring ger inblick i fysikens djupaste mysterier.
Igår skrev jag om entropi, oordning, och om hur allt strävade efter att öka sin oordning på samma vis som ett uttråkat och frustrerat barn.
Det finns förstås fler fysikaliska lagar som kan tillämpas på den aktuella situationen:
1. Ifall en kropp väger ca. 15 kg. och framförs i en hastighet som motsvarar den högsta möjliga utifrån att man är utrustad med ben som är ungefär 30 cm. långa så kommer rörelseenergin som lagras i den framrusande kroppen att vara tillräcklig för att förflytta en höstol rejält ur sitt läge.
2. Den låga, centrala stöt som applicerades på den framrusande kroppen i exemplet ovan kommer fördelas ganska jämnt mellan höstolen och kroppen, på så vis att dessa objekt förflyttar sig med hög hastighet från varandra. Objekten (dvs. höstolen och kroppen) kommer att beskriva en elliptisk bana som fortskrider till rörelseenergin är lika med noll. Detta innebär att kraften, som nyligen gick åt för att springa så fort man kan framåt, istället används för att deformera delar av tvååringens kropp mot golvet och annat som kommer i hans väg. Med otäcka blånader och skrapsår som följd.
För att nu bara ta två exempel. Utan att gå in på vad som händer om man försöker ligga på armstödet till soffan utan att hålla i sig, balansera på sängramen utan att hålla i sig, klätta på stolsryggar och hoppa från allt som är högt nog för att man ska slå sig rejält om man misslyckas med landningen.
Jag har kommit fram till att ungefär följande gäller för sjuka tvååringar:
Hälften av allt man gör utför man bara för att prova ifall man kan göra just den saken.
I hälften av fallen så visar det sig att man inte kunde göra just den saken.
Och i ungefär hälften av gångerna det går åt pipan gör man illa sig rejält.
