Thomas blogg

Åkej.

Ibland blir man ställd inför faktum som man kanske inte vill köpa rakt av. Men som tur är så kan man vidta motåtgärder. Ska utveckla vad jag menar.

Läser just nu John Ajvide Lindqvists ”Problem Med De Odöda” och har mycket riktigt fått problem. I boken vaknar de nyligen avlidna till liv.
De vill hem.
De som ligger i kylrum på bårhuset gör uppror där - och drar!
De som ligger i sina gravar krafsar för att få komma ut.
Det visade sig att detta var mer än jag pallade.
Har nog aldrig lagt ifrån mig en bok för att jag inte riktigt pallade med den, förän i går kväll. Vad säger det om mig? Inte för att det jag läste på något sätt var det värsta jag läst. Jämfört med de bisarra våldsamheterna i t.ex. ”American Psycho” så var det jag läste igår blaha-blaha. Var är lite harmlöst krafsande mot avklippta ögonlock? Liksom. Om det nu inte varit för detaljen att en av de nyligen avlidna var en liten pojke som omkommit i en olycka. Han begravdes i sin pyjamas med pingviner på. Tillsammans med sitt favoritlego. I den del av boken där jag ballade ur åkte hans morfar till pojkens grav, eftersom morfar sett hur de döda överallt har återuppstått. Och mycket riktigt så kan morfar höra hur det krafsar från underjorden vid pojkens grav. Det blev för mycket. Kanske var det pingvinerna som gjorde det? Trots allt är sonen otroligt förtjust i pingviner. Kan titta på dem i timmar. Och parallellen blev därmed kanske för jobbig för min del? Jag vet inte. Dock fick min reaktion mig att känna mig konstigt gubbig. Fjesig.

Så. Ikväll. Motreceptet mot alla såna gubbkänslor. Vi tar det stegvis:

1. Tag fram ”Speak Of The Devil” med Ozzy Osbourne. Helst på LP.
2. Slå på låt 1 (”Symptom Of The Universe”) och därefter låt 11 (“Iron Man”)
3. Lyssna på gitarrintrona i dessa låtar. Gärna i hörlurar.
4. Föreställ dig att du själv spelar dessa intron.
5. Konstatera att du inte är en sådan jäkla blekfis till gubbe, trots allt. En fjant - onekligen. Det medges. Men inte fjesig iallafall.